Den säkerhetspolitiske experten, överste Bo Pellnäs har i en engagerad artikel i SvD den 18 juli ifrågasatt den sedan länge pågående snabba nedmonteringen av det svenska försvaret.
Det senaste är att finansminister Anders Borg (m) tänker reducera försvarsbudgeten med ytterligare 10 procent nästa år. Detta i ett läge när den ryske presidenten Putin meddelat att Ryssland lämnar delar av CFE-avtalet om rustningsbegränsningar i Europa. ”Hans militära säkerhetspolitiska rådgivare konstaterar samtidigt att Ryssland bör koncentrera fler stridskrafter till den europeiska delen av landet. Argumentationen och tongångarna ljuder som under sovjettidens fornstora dagar”, skriver Pellnäs.
Det var inte heller länge sedan försvarsminister Mikael Odenberg förkunnade att värnplikten skulle kunna avskaffas ”i fredstid”.
Varför tiger Carl Bildt om Ryssland? Det brukade han inte göra förr. När Baltikum under dramatiska år på 90-talet blev fritt var Bildt statsminister. Hans regering lämnade då den klassiska svenska neutralitetspolitiken och sade att neutralitet inte längre var ett givet svenskt val vid en konflikt i närområdet.
I konstitutionsutskottet den 26 april 1994 sade Bildt att det skulle sända felaktiga signaler till ”de rödbruna krafterna i Ryssland” om de på förhand kunde utgå från att Sverige inte skulle företa sig någonting alls om de hotade Estland, Lettland eller Litauen. Och han fortsatte:
”Jag kan inte veta […] vilken typ av politiska åtgärder den regering som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig mer ta på sig den moraliska bördan - som vi då tvingades till av en hård omvärld - att handla på ett sätt som kan uppfattas som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för självständighet.”
Gäller denna hållning fortfarande? Om ja: Ställer den några krav på det svenska militära försvaret? Hur skulle Sverige ställa sig vid en konflikt i Baltikum i dag?
1994 fanns det en del som trodde att Carl Bildt menade att Sverige skulle kunna sända trupp till Baltikum vid ett ryskt anfall. Det var lika orealistiskt då som det är i dag. Enligt Bildts nära medarbetare Lars Peter Fredén (Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994, Stockholm 2006) var det troliga i stället att Sverige skulle välja en hållning som ”icke-krigförande”, dvs samma inställning som Sverige hade till Finland under vinterkriget 1939-1940. Obs att Sverige alltså inte, som många fortfarande inbillar sig, var neutralt i vinterkriget!
En hållning som icke krigförande skulle t ex göra det möjligt för Sverige att, som vi gjorde till Finland, sända krigsmateriel till de baltiska länderna.
Hur är situationen egentligen idag? Har de baltiska ländernas Nato-medlemskap befriat Sverige från alla (moraliska) förpliktelser vid en konflikt? Det är dags för Baltikums försvarare Carl Bildt att ta bladet från munnen.
PS Carl Bildts beklagande till TT av Putins beslut angående CFE-avtalet är givetvis inte detsamma som att tala om Ryssland. Vad som skulle behövas är ett nytt linjetal om östpolitiken. CFE är dessutom bara en detalj i en tätnande väv av obehagliga trådar och tecken.
Om Sverige och Baltikum 1940 se min artikelserie När Sverige svek Baltikum.
Om Sverige och baltguldet se artikelserie som börjar med En hedersskuld betalas.
Om Odenberg och värnplikten se Apropå värnplikten.
Se även Att tänka om det otänkbara. Wilhelm Agrell om säkerhetspolitiken.
18 juli 2007
16 juli 2007
Manipulerat minne/Westerplatte
Minnesmärken har sin egen historia. De kan inte värja sig för tidens skiftande politiska vindar. De blir utnyttjade, ibland förvanskade. Westerplatte berättar i dag minst lika mycket om Polens efterkrigshistoria som om händelserna 1939. Men man måste skrapa lite på ytan.
Westerplattes försvarare kapitulerade för den tyska övermakten den 7 september 1939 (se förra artikeln). För de överlevande följde en lång krigsfångenskap. Andra fångar marscherade in för att röja upp efter striderna. De kom från det nyöppnade tyska koncentrationslägret Stutthof, cirka 30 kilometer öster om Danzig, och bestod huvudsakligen av polska nazimotståndare. Röjningsarbetet pågick till slutet av 1940.
I mars 1945 intog Röda armén Danzig och Westerplatte efter förödande strider med de retirerande tyskarna. Kasernen förvandlades till den ruin som den är idag och vittnar alltså mera om dessa strider än om dem som ägde rum 1939.
År 1946 skapade man en symbolisk kyrkogård på den plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare. Symbolisk – för till en början var ingen av de stupade begravd där.
Efter Stalins död och politiska lättnader i Polen blev det 1957 möjligt för överlevande att samlas på Westerplatte till årliga minnesceremonier. Men när regimen 1962 ville använda den symbolladdade platsen för ett stort ungdomsmöte, ersatte man kyrkogårdens kors med en T-34:a, den berömda sovjetiska stridsvagnen. Den hade inte ett dugg med striderna på Westerplatte 1939 att göra – men en hel del med den kommunistiska regimens avsikter gentemot ungdomen.
”Minnesmärket för Westerplattes hjältar” invigdes 1966 och består av 236 granitblock hopfogade till en hiskelig totempåle (för helbild se den första artikeln). Den bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater medverkade under kriget, t ex Narvik, Murmansk och Atlanten. Platsen utnyttjas alltså som allmän patriotisk symbol för den polska krigsinsatsen på de allierades sida (de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke).
Först 1971 kom en av dem som stred på Westerplatte att begravas på den symboliska kyrkogården. Det var befälhavaren major Henryk Sucharski, d v s den man som hemlighöll för sina soldater att de aldrig skulle kunna bli undsatta (se förra artikeln). Han dog på ett sjukhus i Neapel 1946 och begravdes där. I augusti 1971 grävdes hans jordiska kvarlevor upp och transporterades med militär eskort till Westerplatte.
Senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Men under de andra 13 korsen på kyrkogården är det fortfarande tomt.
Bunkern som i dag är museum (bild se förra artikeln) har flyttats från sin ursprungliga plats och dess läge är alltså militärhistoriskt sett helt tokigt och obegripligt mitt inne på halvön.
Även de dramatiska händelserna på 1980-talet, när Solidaritetsrörelsen lyckades bryta den kommunistiska diktaturens makthegemoni, har satt sina spår på Westerplatte. På ettårsdagen av den historiska överenskommelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 invigdes nämligen på Solidaritets initiativ ett nytt kors på kyrkogården; T34:an flyttades undan några hundra meter. Samma dag sammanträdde Lech Wałęsa med kommunistpartiets ledning för att få Solidaritet legaliserat. Den symboliska dramatiken kunde knappast ha varit mer laddad.
Religionen återvände verkligen till Westerplatte. Den 12 juni 1987 firade den polske påven Johannes Paulus II nattvardsmässa på platsen nedanför stenmonumentet. Även han använde Westerplatte som manande ideal för ungdomen. Han sade: ”Var och en av er, mina unga vänner, finner i livet också er egen Westerplatte. Ett antal uppgifter som föreläggs er och som ni måste ta itu med och lösa. […] Desertera kan man inte.” Denna gång var Westerplattes udd riktad rakt mot den kommunistiska regimen.
Hjältemod och politik, krig och religion – en salig blandning med skiftande förankringar i verkligheten. Men numera finns i alla fall det mesta av Westerplattes historia att tillgå i en tryckt skrift från Historiska museet i Gdansk.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm 2005).
Tidigare artiklar om Westerplatte:
1. Danzig, Westerplatte och kriget
2. De bedragna på Westerplatte
Om Stutthof, se även artikeln "Bort med polackerna!"/Stutthof
Westerplattes försvarare kapitulerade för den tyska övermakten den 7 september 1939 (se förra artikeln). För de överlevande följde en lång krigsfångenskap. Andra fångar marscherade in för att röja upp efter striderna. De kom från det nyöppnade tyska koncentrationslägret Stutthof, cirka 30 kilometer öster om Danzig, och bestod huvudsakligen av polska nazimotståndare. Röjningsarbetet pågick till slutet av 1940.
I mars 1945 intog Röda armén Danzig och Westerplatte efter förödande strider med de retirerande tyskarna. Kasernen förvandlades till den ruin som den är idag och vittnar alltså mera om dessa strider än om dem som ägde rum 1939.
År 1946 skapade man en symbolisk kyrkogård på den plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare. Symbolisk – för till en början var ingen av de stupade begravd där.
Efter Stalins död och politiska lättnader i Polen blev det 1957 möjligt för överlevande att samlas på Westerplatte till årliga minnesceremonier. Men när regimen 1962 ville använda den symbolladdade platsen för ett stort ungdomsmöte, ersatte man kyrkogårdens kors med en T-34:a, den berömda sovjetiska stridsvagnen. Den hade inte ett dugg med striderna på Westerplatte 1939 att göra – men en hel del med den kommunistiska regimens avsikter gentemot ungdomen.
”Minnesmärket för Westerplattes hjältar” invigdes 1966 och består av 236 granitblock hopfogade till en hiskelig totempåle (för helbild se den första artikeln). Den bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater medverkade under kriget, t ex Narvik, Murmansk och Atlanten. Platsen utnyttjas alltså som allmän patriotisk symbol för den polska krigsinsatsen på de allierades sida (de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke).Först 1971 kom en av dem som stred på Westerplatte att begravas på den symboliska kyrkogården. Det var befälhavaren major Henryk Sucharski, d v s den man som hemlighöll för sina soldater att de aldrig skulle kunna bli undsatta (se förra artikeln). Han dog på ett sjukhus i Neapel 1946 och begravdes där. I augusti 1971 grävdes hans jordiska kvarlevor upp och transporterades med militär eskort till Westerplatte.
Senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Men under de andra 13 korsen på kyrkogården är det fortfarande tomt.
Bunkern som i dag är museum (bild se förra artikeln) har flyttats från sin ursprungliga plats och dess läge är alltså militärhistoriskt sett helt tokigt och obegripligt mitt inne på halvön.
Även de dramatiska händelserna på 1980-talet, när Solidaritetsrörelsen lyckades bryta den kommunistiska diktaturens makthegemoni, har satt sina spår på Westerplatte. På ettårsdagen av den historiska överenskommelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 invigdes nämligen på Solidaritets initiativ ett nytt kors på kyrkogården; T34:an flyttades undan några hundra meter. Samma dag sammanträdde Lech Wałęsa med kommunistpartiets ledning för att få Solidaritet legaliserat. Den symboliska dramatiken kunde knappast ha varit mer laddad.
Religionen återvände verkligen till Westerplatte. Den 12 juni 1987 firade den polske påven Johannes Paulus II nattvardsmässa på platsen nedanför stenmonumentet. Även han använde Westerplatte som manande ideal för ungdomen. Han sade: ”Var och en av er, mina unga vänner, finner i livet också er egen Westerplatte. Ett antal uppgifter som föreläggs er och som ni måste ta itu med och lösa. […] Desertera kan man inte.” Denna gång var Westerplattes udd riktad rakt mot den kommunistiska regimen.
Hjältemod och politik, krig och religion – en salig blandning med skiftande förankringar i verkligheten. Men numera finns i alla fall det mesta av Westerplattes historia att tillgå i en tryckt skrift från Historiska museet i Gdansk.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm 2005).
Tidigare artiklar om Westerplatte:
1. Danzig, Westerplatte och kriget
2. De bedragna på Westerplatte
Om Stutthof, se även artikeln "Bort med polackerna!"/Stutthof
10 juli 2007
De bedragna på Westerplatte
Pansarskeppet Schleswig-Holstein var från första världskriget och tjänstgjorde 1939 som skolskepp för den tyska marinkåren. Den 25 augusti kom fartyget på vänskapsbesök till Danzig. Men förutom 725 matroser och 500 sjömän fanns i största hemlighet även 300 stridsutrustade marinsoldater ombord. (Om bakgrunden: se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget.)
Redan samma kväll som fartyget lade till i Wisłakanalen intog marinsoldaterna positioner på stranden för ett angrepp mot Westerplatte. Men när Hitler plötsligt i sista minuten uppsköt anfallet mot Polen måste soldaterna dra sig tillbaka ombord. Vänskapsbesöket i Danzig fortsatte enligt protokollet som om ingenting hänt.
I gryningen den 1 september brakade den första kanonsalvan loss från Schleswig-Holstein. Marinsoldaterna gick till anfall mot de cirka 200 polackerna som förskansade sig i betongbunkrar i den täta skogen på halvön (bilden: en av bunkrarna är museum i dag).
Redan samma kväll som fartyget lade till i Wisłakanalen intog marinsoldaterna positioner på stranden för ett angrepp mot Westerplatte. Men när Hitler plötsligt i sista minuten uppsköt anfallet mot Polen måste soldaterna dra sig tillbaka ombord. Vänskapsbesöket i Danzig fortsatte enligt protokollet som om ingenting hänt.
I gryningen den 1 september brakade den första kanonsalvan loss från Schleswig-Holstein. Marinsoldaterna gick till anfall mot de cirka 200 polackerna som förskansade sig i betongbunkrar i den täta skogen på halvön (bilden: en av bunkrarna är museum i dag).
Anfallet slogs tillbaka med svåra tyska förluster. På eftermiddagen kom ett nytt anfall. Nu hade tyskarna fått förstärkning av SS-Heimwehr och den militariserade polisen i Danzig. Även denna gång måste tyskarna emellertid dra sig tillbaka.
När de inledande motgångarna rapporterats till Berlin gav Göring order om flyganfall. På förmiddagen den 2 september vräkte 60 störtbombplan omkring 100 bomber över Westerplatte. En av bunkrarna, vakthus 5, träffades och förstördes. Radio- och telefonförbindelserna samt vattenförsörjningen bröts. Sju polska soldater dödades och flera skadades.
Den 3 september var söndag och polackerna på Westerplatte hörde Danzigs kyrkklockor ringa och den tyska befolkningen jubla när Wehrmacht marscherade in i staden. De kommande dagarna följde fler anfall, bl a med hjälp av nyanlänt artilleri. Det blev allt svårare för polackerna att hålla stånd och allt fler dödades.
Egentligen hade den polska garnisonen redan gjort betydligt mer än vad som förväntats av den. Enligt planerna skulle Westerplatte hållas i tolv timmar. Sedan skulle den polska armén komma till undsättning med enheter som låg i närheten av Danzig.
Men i slutet av augusti hade dessa enheter dragits tillbaka till Bydgoszcz och därmed saknade garnisonen på Westerplatte alla möjligheter att undsättas. Enligt Mirosław Glinski, som har skrivit om händelserna för Historiska museet i Gdansk, var det bara den polske befälhavaren Henryk Sucharski som kände till denna avgörande förändring när det tyska angreppet började. Soldaterna levde alltså vidare i föreställningen att hjälp snart skulle anlända.
Både den tyska och den polska militären var dessutom redan från början överens om att Westerplatte egentligen var militärt betydelselös. Det framgår av Niklas Zetterlings och Marco Smedbergs nyutkomna bok Andra världskrigets utbrott. Kampen om Westerplatte blev följaktligen en strid om prestige både för tyskarna och för polackerna och man kan gott säga att soldaterna på båda sidor i själva verket bedrogs av sin egen militärledning.
Den polska garnisonen höll ut under ständigt nya attacker ända till den 7 september. Då hissades den vita flaggan över kasernbyggnaden (bilden: kasernen i dag). Femton polacker och minst 50 tyskar hade stupat. Många fler var sårade.
Inne i Danzig hade polackerna också försökt försvara sin poststation. Även här litade de på att den polska armén skulle ingripa. Men så skedde aldrig. Sedan tyskarna satt eld på posthuset genom att pumpa in bensin i källaren och därefter kasta in handgranater gav 38 posttjänstemän upp. En månad senare sköts de på en exercisplats utanför staden. De betraktades av tyskarna som olagliga frikårister, ”unlawful combatants” skulle vi säga i dag.
Den 19 september kom Hitler på bejublat besök. Gatorna var smyckade med blommor, tyska fanor och hakkorsbanderoller. Kyrkklockorna ringde. Danzig hade kommit ”heim ins Reich”.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Marco Smedberg & Niklas Zetterling, Andra världskrigets utbrott (Stockholm, 2007).
Nästa artikel i serien om Westerplatte: Manipulerat minne/Westerplatte
Till första artikeln: Danzig, Westerplatte och kriget
För fler artiklar om Polen, klicka på etiketten "Polen" nedan!
5 juli 2007
Citatet/DN tänker om
Hur illa jag än tycker om Jyllands-Posten, hur illa jag än tyckte om karikatyrerna och hur väl jag än inser att det inte är någon slump att just nationalistiska Jyllands-Posten valde att håna just muslimerna så beundrar jag i dag Anders Fogh Rasmussens hårdnackade hållning. Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig.
Någon gång, någonstans måste Sverige i likhet med andra västländer försöka besvara frågan vad vi ska göra med konventionsflyktingar som inte kan avvisas men som aldrig kommer att bli några demokrater, utan som tvärtom använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet.
Hanne Kjöller i signerad ledare i Dagens Nyheter den 5 juli 2007. Tänk om DN hade haft denna insikt redan när debatten var som hetast i februari 2006. Då hade kanske opinionen i Sverige varit mera nyanserad och demokratiska krafter i medierna hade kanske kunnat stödja utsatta vänner och kollegor i Danmark. För fler artiklar i ämnet, klicka på etiketten "Muhammedteckningarna" nedan!
4 juli 2007
Danzig, Westerplatte och kriget
Planet följer först den sandgula östersjökusten och girar sedan in över Wisłas hamnkanal mot Gdansk. Under mig urskiljer jag den trekantiga halvön Westerplatte. Det var här som det andra världskriget började.
Dit ut åker jag nästa dag med kommunal buss. De sista kilometrarna genom hamnområdet är jag ensam passagerare. Chauffören är vänlig och pratsam. På fantasifull tyska berättar han engagerat om hur de polska soldaterna på Westerplatte i september 1939 kämpade mot den tyska övermakten, ”till siste man”, försäkrar han, ”ty så kämpar en polsk soldat”.
Jag vet redan att den versionen är kraftigt överdriven. Men den är en del av den polska hjältemyten om kriget och lever som myt sitt eget liv.
År 1939 hette Gdansk Danzig och var efter beslut i Versailles 1920 en s k fri stad under Nationernas förbunds beskydd. Danzig hade egen flagga, förvaltning, valuta (gulden) och även egna frimärken. Befolkningen var nästan uteslutande tysk och till övervägande del nazistisk. Det framgick tydligt av de fria valen 1935 där nationalsocialisterna fick 59,3 procent (den s k polska listan 3,5 proc.). Danzigtyskarnas mål var att Danzig skulle ”heim ins Reich”, tillbaka till det tyska fosterlandet. Det ville även de tyskar som inte var nazister.
Danzig låg i den s k polska korridoren; även den en skapelse av Versaillesfreden. Avsikten med korridoren var att ge det efter första världskriget återuppståndna Polen tillgång till Östersjön. Korridoren kom därmed att skilja det tyska Ostpreussen från resten av det tyska riket.
Det var förstås att inbjuda till bekymmer. Hitler utnyttjade från första stund denna provocerande konstruktion för att piska upp aggressivt nationella stämningar både i riket och i Danzig. På hösten 1936 genomförde de nazistiska myndigheterna brutala polisaktioner mot socialdemokraterna i staden och partiet förbjöds. Två år senare började förföljelserna av judarna.
Men det fanns också polska institutioner i Danzig, t ex tullen och järnvägen. Polen hade också rätt att driva post-, telefon- och telegrafverksamhet i Danzigs hamnområde. Dessa institutioner blev starkt nationalistiskt symbolladdade både för polackerna och för tyskarna.
När polackerna t ex i oktober 1924 plötsligt satte upp röda polska brevlådor i centrala Danzig ledde det omedelbart till häftiga tyska protester. På natten målades postlådorna om i tyska färger: svart, vitt och rött. Regeringen i Warszawa protesterade mot denna skändning av polsk statsöverhöghet. Stadsledningen i Danzig hade krismöte, ställde brevlådorna under polisskydd och vände sig till Nationernas förbund. Så småningom bestämde den internationella domstolen i Haag till Warszawas fördel. Brevlådorna fick alltså hänga kvar – fram till september 1939.
Westerplatte är en del av Danzigs yttre hamnområde och ligger idag mitt emot kajplatsen för färjorna till Sverige. Det är ett kombinerat friluftsmuseum och patriotiskt minnesmärke (bilden). Vid krigsutbrottet var Westerplatte en inskeppningshamn för vapen och ammunition till den polska armén. Om detta fanns det en överenskommelse mellan Danzig och Polen från 1925. Den tillät även att polackerna skyddade anläggningarna med en liten militär styrka på cirka 90 man.
Den fria staden Danzig var däremot enligt sina statuter en demilitariserad zon som varken fick ha armé eller flotta. Den nazistiska stadsledningen hade delvis kringgått denna bestämmelse genom att militarisera polisen och skapa ett hemvärn, SS-Heimwehr. Med hjälp av SA byggde man också upp en organisation för gränsövervakning. 1939 beräknades Danzig därmed förfoga över cirka 10 000 man med lätt beväpning.
Polackerna svarade på militariseringen genom att försöka stoppa vapensmugglingen till Danzig. Gränskontrollen skärptes. Man förstärkte också skyddet av Westerplatte till 220 man. Även det kontroversiella polska postkontoret i Danzigs centrum fick förstärkning.
Befolkningsgrupperna provocerade varandra. Vid ett massmöte med 50 000 deltagare i augusti 1939 överräckte den lokale partichefen Albert Forster en flagga med både Danzigs vapen och hakkorset till SS-Heimwehr. Nazipressen jublade: äntligen marscherade åter tyska trupper med moderna vapen genom Danzigs gator!
I denna upphetsade stämning gled den 25 augusti 1939 det gamla tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein in i Danzigs hamnkanal, framför Westerplatte, för att avlägga ett artighetsbesök.
Fortsättning följer i artikeln De bedragna på Westerplatte.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm, 2005).
Anm: Fischers bok om Danzig är lysande och rekommenderas var och en som intresserar sig för Danzigs skiftande och dramatiska historia.
Fler artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!
Dit ut åker jag nästa dag med kommunal buss. De sista kilometrarna genom hamnområdet är jag ensam passagerare. Chauffören är vänlig och pratsam. På fantasifull tyska berättar han engagerat om hur de polska soldaterna på Westerplatte i september 1939 kämpade mot den tyska övermakten, ”till siste man”, försäkrar han, ”ty så kämpar en polsk soldat”.
Jag vet redan att den versionen är kraftigt överdriven. Men den är en del av den polska hjältemyten om kriget och lever som myt sitt eget liv.
År 1939 hette Gdansk Danzig och var efter beslut i Versailles 1920 en s k fri stad under Nationernas förbunds beskydd. Danzig hade egen flagga, förvaltning, valuta (gulden) och även egna frimärken. Befolkningen var nästan uteslutande tysk och till övervägande del nazistisk. Det framgick tydligt av de fria valen 1935 där nationalsocialisterna fick 59,3 procent (den s k polska listan 3,5 proc.). Danzigtyskarnas mål var att Danzig skulle ”heim ins Reich”, tillbaka till det tyska fosterlandet. Det ville även de tyskar som inte var nazister.
Danzig låg i den s k polska korridoren; även den en skapelse av Versaillesfreden. Avsikten med korridoren var att ge det efter första världskriget återuppståndna Polen tillgång till Östersjön. Korridoren kom därmed att skilja det tyska Ostpreussen från resten av det tyska riket.
Det var förstås att inbjuda till bekymmer. Hitler utnyttjade från första stund denna provocerande konstruktion för att piska upp aggressivt nationella stämningar både i riket och i Danzig. På hösten 1936 genomförde de nazistiska myndigheterna brutala polisaktioner mot socialdemokraterna i staden och partiet förbjöds. Två år senare började förföljelserna av judarna.
Men det fanns också polska institutioner i Danzig, t ex tullen och järnvägen. Polen hade också rätt att driva post-, telefon- och telegrafverksamhet i Danzigs hamnområde. Dessa institutioner blev starkt nationalistiskt symbolladdade både för polackerna och för tyskarna.
När polackerna t ex i oktober 1924 plötsligt satte upp röda polska brevlådor i centrala Danzig ledde det omedelbart till häftiga tyska protester. På natten målades postlådorna om i tyska färger: svart, vitt och rött. Regeringen i Warszawa protesterade mot denna skändning av polsk statsöverhöghet. Stadsledningen i Danzig hade krismöte, ställde brevlådorna under polisskydd och vände sig till Nationernas förbund. Så småningom bestämde den internationella domstolen i Haag till Warszawas fördel. Brevlådorna fick alltså hänga kvar – fram till september 1939.
Westerplatte är en del av Danzigs yttre hamnområde och ligger idag mitt emot kajplatsen för färjorna till Sverige. Det är ett kombinerat friluftsmuseum och patriotiskt minnesmärke (bilden). Vid krigsutbrottet var Westerplatte en inskeppningshamn för vapen och ammunition till den polska armén. Om detta fanns det en överenskommelse mellan Danzig och Polen från 1925. Den tillät även att polackerna skyddade anläggningarna med en liten militär styrka på cirka 90 man.Den fria staden Danzig var däremot enligt sina statuter en demilitariserad zon som varken fick ha armé eller flotta. Den nazistiska stadsledningen hade delvis kringgått denna bestämmelse genom att militarisera polisen och skapa ett hemvärn, SS-Heimwehr. Med hjälp av SA byggde man också upp en organisation för gränsövervakning. 1939 beräknades Danzig därmed förfoga över cirka 10 000 man med lätt beväpning.
Polackerna svarade på militariseringen genom att försöka stoppa vapensmugglingen till Danzig. Gränskontrollen skärptes. Man förstärkte också skyddet av Westerplatte till 220 man. Även det kontroversiella polska postkontoret i Danzigs centrum fick förstärkning.
Befolkningsgrupperna provocerade varandra. Vid ett massmöte med 50 000 deltagare i augusti 1939 överräckte den lokale partichefen Albert Forster en flagga med både Danzigs vapen och hakkorset till SS-Heimwehr. Nazipressen jublade: äntligen marscherade åter tyska trupper med moderna vapen genom Danzigs gator!
I denna upphetsade stämning gled den 25 augusti 1939 det gamla tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein in i Danzigs hamnkanal, framför Westerplatte, för att avlägga ett artighetsbesök.
Fortsättning följer i artikeln De bedragna på Westerplatte.
Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm, 2005).
Anm: Fischers bok om Danzig är lysande och rekommenderas var och en som intresserar sig för Danzigs skiftande och dramatiska historia.
Fler artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!
1 juli 2007
26 juni 2007
Hans Wolf om Webern och Krasner
Den mångårige DN-medarbetaren och en av Sveriges kunnigaste musikskribenter Hans Wolf har sänt mig nedanstående bidrag till artikelserien om Anton Webern. Det handlar inte minst om violinisten Louis Krasner, som jag skrev om i artiklarna Att förlora en vän/Webern (4) samt Vänskap eller förtal?/Webern (5).
En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.
Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.
Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.
Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.
Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.
Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!
Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!
En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.
Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.
Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.
Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.
Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.
Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!
Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!
22 juni 2007
Lenin i Eisleben
Statyer kan laddas med olika liv och betydelser. Senast var det estländarna som fick erfara detta när de flyttade minnesmärket med den sovjetiske soldaten bort från Tallinns centrum. Då blev det upplopp och diplomatiska förvecklingar.
Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:
När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.
Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.
Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.
Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.
Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.
När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.
Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.
Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:
”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”
Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.
Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.
Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.
Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:
När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.
Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.
Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.
Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.
När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.
Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.
Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:
”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”
Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.
Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.
Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.
15 juni 2007
Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Den finns en annan, bittrare och obehagligare sida av händelserna i samband med Weberns sammanbrott i Barcelona 1936 (se Att förlora en vän/Webern (4)). Det gäller Weberns vänskap med den judisk-amerikanske violinisten Louis Krasner.
Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.
Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.
När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.
Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!
Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.
Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.
Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.
Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.
Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.
Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.
Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.
Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.
När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.
Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!
Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.
Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.
Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.
Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.
Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.
Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.
9 juni 2007
Apropå Povel Ramel
Kvar på scen:
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!
Mångkultur och journalister
Publicisten och humanisten Anders Björnsson har haft vänligheten att sända mig nedanstående rapport från ett möte inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Hans kritik är fundamental: Journalister klarar inte av att skildra världens mångkulturella verklighet. Han ifrågasätter den svenska mediabilden av Ryssland och även av t ex Turkiet. Han citerar med tydligt gillande Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tror att det finns en fara att antiislamismen blir en överideologi ”när kristendomen som lära har spelat ut sin roll”. Har han rätt? Här är hans inlägg:
Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?
Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?
Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.
Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.
Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?
Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?
Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?
Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?
Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.
Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.
Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?
Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?
4 juni 2007
31 maj 2007
Att förlora en vän/Webern (4)
I augusti 1935 besteg Anton Webern glaciärtoppen Gross-Venediger på 3 660 meters höjd i de österrikiska alperna. Ett obeskrivligt ögonblick för honom, den bortvände.
På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”
Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.
Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.
Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.
Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!
Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.
Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.
Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”
I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.
Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.
Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.
Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.
Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!
En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.
Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.
Så kan man också sörja en vän.
Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan:
På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”
Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.
Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.
Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.
Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!
Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.
Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.
Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”
I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.
Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.
Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.
Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.
Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!
En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.
Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.
Så kan man också sörja en vän.
Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan:
25 maj 2007
Den avvisade heligheten
Hej Ami!
Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.
Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.
Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.
Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:
”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.
I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”
Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?
Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.
Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).
Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.
Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.
Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.
Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.
Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan
Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.
Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.
Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.
Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.
Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:
”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.
I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”
Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?
Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.
Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).
Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.
Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.
Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.
Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.
Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan
Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.
19 maj 2007
Ami Lönnroth om helighet
Jag har fått en vänlig kommentar till min artikel från den 7 maj om Helighet och serpentiner. Det är den välkända journalisten i Svenska Dagbladet Ami Lönnroth som skriver. Hon var under många år en drivande kraft bakom SvD:s framgångsrika livsåskådnings- och psykologisida I dag. Hon har också skrivit den mycket intressanta boken Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront, 2006). Där intervjuar hon den dåvarande svenske ärkebiskopen KG Hammar om hans tro och tankar.
Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:
Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:
Så långt Ami Lönnroth. Skriv gärna en egen kommentar!När jag läser det du skriver om helighet, Johan, går jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var ett nytt begrepp – jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet där vi båda arbetade.
I en artikelserie om detta nya begrepp intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då, för över tjugo år sen, beskriver rätt väl vad som är heligt för många:”I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt…”
Han har studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde. Hur djupt denna tro på arbetets värde sitter, det fick vi bevittna när moderaternas geniala drag att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” fick det gamla arbetarpartiet på fall.
Är det en bra sak att hålla arbetet heligt? Ja, det är det kanske så länge människor känner sig uppskattade och efterfrågade och stolta över sina yrkeskunskaper. Men vi vet också hur utbytbara många känner sig och de facto är på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Kanske är vi fyrtiotalister den sista generation som kan kosta på sig att hålla en yrkeskunskap helig.
Jag tror det är ett djupt behov hos oss alla att hålla något heligt, det må vara i verklig religiös bemärkelse eller i den överförda innebörd som Törnebohm talade om den gången. Men jag tror också att det är välbetänkt att liksom stiftsadjunkten på Sigtunastiftelsen ifrågasätta vad det är vi gör när vi håller något heligt. Är det inte fetischdyrkan det ofta handlar om? Det har jag tänkt när jag i katolska och ortodoxa kyrkor betraktar dyrkan av mumifierade påvar eller kyssande av ikoner. Det berör mig illa. Och för att återgå till helighetskulten i dess mer överförda bemärkelse så berörs jag också illa när t ex läkare eller journalister har sådan vördnad för det egna yrket och i förlängningen också för sina egna personer att de inte tål den minsta kritik – de/vi blir kränkta i stället för att ägna oss åt självreflektion och ifrågasättande.
Till artikeln som Ami Lönnroth kommenterar: Helighet och serpentiner. Läs också mitt svar till Ami: Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
16 maj 2007
Apropå värnplikten
I vår fredliga tid
där allt är stabilt och lugnt
är det så skönt att hemmavid
lägga undan allt farligt och tungt.
Att lära sig släcka
gör man ju nu på en vecka
medan Odenberg spinner
och husknuten brinner.
Apropå försvarsminister Mikael Odenberg (m) som vill avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Läs artikeln i Svenska Dagbladet den 15 maj 2007, Värnplikten läggs på is i fredstider.
där allt är stabilt och lugnt
är det så skönt att hemmavid
lägga undan allt farligt och tungt.
Att lära sig släcka
gör man ju nu på en vecka
medan Odenberg spinner
och husknuten brinner.
Apropå försvarsminister Mikael Odenberg (m) som vill avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Läs artikeln i Svenska Dagbladet den 15 maj 2007, Värnplikten läggs på is i fredstider.
12 maj 2007
Riksbanken och baltguldet 1940
Det finns en etablerad ”sanning” om hur det gick till den 15 juli 1940 när Sverige bestämde sig för att lämna ut Estlands och Litauens guld till Sovjetunionen som just då ockuperade de båda baltiska länderna.
Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).
Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.
Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.
Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.
Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”
Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”
Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:
”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)
Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!
Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.
Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.
Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!
Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.
Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.
Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.
Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).
Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.
Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.
Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!
Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).
Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.
Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).
Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.
Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.
Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.
Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”
Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”
Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:
”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)
Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!
Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.
Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.
Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!
Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.
Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.
Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.
Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).
Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.
Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.
Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!
Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).
Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.
7 maj 2007
Helighet och serpentiner
Har vi för mycket helighet i Sverige? Alldeles för mycket! tyckte den frejdige stiftsadjunkten i Stockholm, Martin Modéus, vid ett ekumeniskt möte på Sigtunastiftelsen den 22 april.
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
1 maj 2007
Månadens haiku
Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde. Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Förra månadens haiku
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde. Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Förra månadens haiku
"Inte ett öre för baltguldet!"
Ingen ersättning bör utgå till Estland och Litauen för deras förlorade guld! Det var Sveriges riksbanks bestämda uppfattning när frågan aktualiserades i början av 1990-talet.
Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.
Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.
Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.
”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.
Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.
Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!
Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.
Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”
En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?
Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.
Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.
Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940
Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.
Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.
Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.
Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.
”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.
Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.
Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!
Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.
Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”
En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?
Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.
Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.
Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940
Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
