Så lyckades det då, äntligen! Tolv år av socialdemokratiskt minoritetsregerande med stöd av kommunister och miljöpartister är till ända. I stället har svenskarna tagit sig samman och röstat fram en borgerlig majoritetsregering som har alla förutsättningar att kunna driva en konsekvent och stabil politik under de kommande fyra åren.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.
Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.
Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.
Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.
Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.
De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.
Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!
18 september 2006
17 september 2006
Apropå valdagen
I dag kan allting hända.
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
16 september 2006
Påven, förnuftet och islam
Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
13 september 2006
Tigandets problem/Grass (2)
Problemet med Günter Grass tid som soldat i Waffen-SS är knappast vad han gjorde som 17-åring, utan vad han inte gjorde under 60 år som tongivande författare, socialdemokrat och moraliskt riktmärke i Tyskland. Han sade inte ett ord.
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
9 september 2006
Farlig sniff
Publiceras efter vänligt medgivande av tecknaren Riber Hansson, som har copyrighten. Klicka på bilden om du vill ha den större.
Stockholm 2006
Kommer hem vid midnatt och finner en ung man stå i min port och kissa. På trottoaren väntar helt ogenerat fem, sex andra öldrickande ungdomar, pojkar och flickor.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
8 september 2006
Om Leijonborg försvinner …
Han gjorde vad han kunde – och lite till. En engagerad och energisk Lars Leijonborg mötte de kritiska frågorna om dataskandalen i SVT:s sista partiledarutfrågning på torsdagskvällen (7.9). Allt om detta står redan i tidningarna. Men det finns en annan sida som borde uppmärksammas.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
7 september 2006
Citatet
Den farligaste lärdomen: hur vi kan tvingas att undertrycka sanningen för att förhjälpa den till seger. Om detta är vår plikt i den roll som ödet givit oss, hur rak måste inte vår kurs vara om vi inte skall gå under.
Dag Hammarskjöld 1957.
Dag Hammarskjöld 1957.
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Kritiken mot Dag Hammarskjöld kom inte enbart utifrån. Bland hans samtida i Sverige var Herbert Tingsten, chefredaktör för DN 1946−1959, en välformulerad och ibland förbittrad kritiker. De hårda orden ledde till att Hammarskjöld till slut bröt deras från början vänskapliga kontakter.
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
3 september 2006
Günter Grass och sanningen
Den världskände tyske författaren och nobelpristagaren Günter Grass, 79, har överraskande berättat att han under de sista månaderna av andra världskriget var soldat i Waffen-SS, dvs den militära grenen av den nazistiska dödskalleorden. Avslöjandet har lett till upprörda och besvikna kommentarer och krav på att han skall lämna tillbaka sitt nobelpris. Men också till stöduttalanden, t ex från författarkollegorna Salman Rushdie och John Irving.
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
2 september 2006
Apropå Valfråga Ett
Det är en ljuvlig tröst
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
28 augusti 2006
Elpriserna knockade Persson
Göran Persson i TV:s valutfrågning den 27.8 var en häpnadsväckande longör. Vart hade den slagkraftige demagogen Persson tagit vägen? Kontrasten mot Göran Hägglunds vitala framträdande i torsdags (24.8) var påfallande. Jag tror att man måste medge detta oberoende av vilken politisk uppfattning man har.
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
26 augusti 2006
Segervittring blev dunst av rötmånad
Håller den borgerliga Alliansen på att spela bort valsegern den 17 september? I den senaste Sifo-mätningen är praktiskt taget hela försprånget på sju procentenheter utraderat. Moderaterna backar 4,3 procentenheter!
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
25 augusti 2006
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Suezkriget var över och den 22 december 1956 lämnade de sista brittisk-franska trupperna Egypten. FN-styrkan UNEF ersatte dem. Det var den första sk fredsbevarande styrka som FN satte upp och den kom till på Dag Hammarskjölds initiativ.
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
22 augusti 2006
Apropå fastighetsskatt
När Alliansen över natten
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
20 augusti 2006
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld var något så sällsynt som en svensk mystiker som utanför all kyrklig gemenskap sökte själens förening med Gud. Jag ifrågasätter inte det. Min undran gäller hur rollen som mystiker gick ihop med rollen som FN:s generalsekreterare.
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
18 augusti 2006
Program
Vad som är enkelt, rent och klart
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
10 augusti 2006
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Paul Johnsons häftigaste kritik mot Dag Hammarskjöld avser dennes agerande under Kongokrisen 1960-1961. Detta var bakgrunden: Belgierna hade lämnat Kongo den 30 juni 1960 och överlämnat makten till Joseph Kasavubo som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Redan den 5 juli började oroligheterna. Delar av den kongolesiska armén gjorde uppror mot sina vita officerare och en våg av plundringar och våld mot civilbefolkningen följde.
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
7 augusti 2006
Citatet
"Man bör kanske komma ihåg att hela detta krig som för hundratusentals människor har medfört död, stympning, förlust av egendom, och flyktingskapets elände och förnedring, började för fyra veckor sedan då Hizbollah, utan någon som helst provokation, dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två."
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
