De tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen blev självständiga på sommaren 1991. Strax därefter restes krav på att Sverige borde kompensera Estland och Litauen för det guld som dessa båda länders centralbanker 1939 hade deponerat i Sveriges riksbank, men som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen redan i juli 1940. Sverige överlämnade den gången ockuperade länders guld till deras ockupanter! (Se artikeln När Sverige svek Baltikum).
Det var en skamlig historia. Efter Baltikums befrielse såg många det som en hederssak att Sverige skulle reglera denna skuld. Men frågan var hur det skulle ske och varifrån pengarna skulle tas. Det fysiska guldet fanns i Sovjetunionen och den svenska statsbudgeten var ansträngd.
Efter en motion av två folkpartister enades utrikesutskottet i maj 1992 om att kompensation borde utgå. Den borgerliga regeringen, med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister, instämde men ville inte ta fram några nya pengar för ändamålet. Regeringen ville använda ett biståndsanslag som redan reserverats för de baltiska länderna.
Det innebar egentligen bara att pengar som ändå skulle till Baltikum nu fick en liten extra etikett: ersättning för utlämnat guld. På så sätt sved det inte i de svenska statsfinanserna.
Det var många – utanför riksdagen - som tyckte att detta inte var någon särskilt hedersam reglering av en hedersskuld. Fast i riksdagen var det bara Ny demokratis Ian Wachtmeister som opponerade sig: ”I 50 år har vi haft dåligt samvete. Skall vi inte ens kunna sätta punkt för vår ynkedom på ett hederligt sätt? Hur kan man överhuvudtaget behandla en blodbestänkt hedersskuld som en besvärande bit i det budgettekniska pusslet!”
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) svarade: ”Självfallet skall man betala sina hedersskulder, Ian Wachtmeister. - - - Men det är naturligtvis bättre om man kan göra det från de besparingarna man har hemma i stället för att gå till en ny bank och ta upp en ny skuld.”
Pierre Schori (s) försökte skämta bort problemet: "Vår skuld till Baltikum kan vi egentligen bara gottgöra genom hela det samarbete som vi vill åta oss. Det är guld värt.”
En riksdagsledamot hade emellertid ett förslag till en helt annan lösning. Det var Birgitta Hambraeus från centern. Hon ville att Sveriges riksbank skulle överlämna guld direkt ur bankens guldreserv till Estland och Litauen. Det skulle inte inverka på statens budget och bara reducera Sveriges guldreserv med 2 procent. Förslaget möttes med tystnad.
Och det blev som regeringen ville. Den 2 juni 1992 fattades det formella regeringsbeslutet att ge 178 miljoner kronor till Estland och 77 miljoner till Litauen ur biståndsanslaget till Baltikum. Att det inte ens var full ersättning för guldet låtsades man inte om. Uppräknat med konsumentprisindex var det estniska guldet, som vägde 2,9 ton, värt 210 miljoner kronor och det litauiska, som vägde 1,25 ton, 90 miljoner kronor. Det verkliga marknadsvärdet (336,75 dollar per troy ounce, alltså per 31.1 gram) var flerdubbelt större. Men så räknar man inte i centralbanksvärlden.
Även om politikerna i stort sett var överens fanns det en part i det här spelet som inte alls var med på noterna. Det var Sveriges riksbank. Riksbankschefen Bengt Dennis hade redan på ett tidigt stadium deklarerat att han motsatte sig alla ersättningar för det 1940 utlämnade baltguldet. Hur resonerade han? Tyckte han inte att det fanns en hedersskuld att betala?
Källor och litteratur: Riksdagsprotokollet
för 29.4.1992. Motion 1991/92:Fi711. Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop.
1991/92:100). Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik
och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994
(Stockholm, 2006).
Mer om riksbanken och baltguldet i nästa artikel, "Inte ett öre för baltguldet!".
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
26 april 2007
19 april 2007
Preussens laddade återkomst
Historia skrivs inte bara med ord. Många människors bild av det förflutna påverkas minst lika mycket av slott, monument, kyrkor och gravar. Ibland är dessa fysiska lämningar från förgångna tider så laddade med nedärvd politik att de vittnar mer om samtiden än om historien.
Så är det just nu i Berlin. Där pågår arkeologiska utgrävningar av det gamla preussiska stadsslottets källare samtidigt som DDR:s paradbyggnad Palast der Republik rivs på tomten intill. Och detta i skuggan av den för några år sedan nyrenoverade Berliner Dom, som är sprängfylld av Hohenzollrarnas historia.
Alltsammans är faktiskt fångat på den här bilden från mars i år. I förgrunden pågår utgrävningarna av Fredrik I:s slott. Fredrik var Preussens förste kung, 1701-1713. Han bodde egentligen i Königsberg men ville skaffa sig något representativt vid floden Spree. Hans barockslott blev så småningom en symbol för den preussiska monarkin.
Under andra världskriget skadades slottet men det förstördes inte fullständigt. I stället var det den kommunistiska regimen i DDR under Walter Ulbrichts ledning som stod för förintelsen av de symbolladdade lämningarna av preussisk historia och ”militarism” – slottet sprängdes 1950. Bara slottsportalen sparades – ty från den hade Karl Liebknecht utropat den socialistiska republiken 1918 (bilden nedan visar portalen inbyggd i en annan byggnad).
Den gamla slottsplatsen blev sedan under 25 år uppmarschplats för DDR-regimens massdemonstrationer. År 1976 befästes platsens nya politiska betydelse genom bygget av Palast der Republik. Det var en modernistisk byggnad som kombinerade uppgifter som kulturhus och parlament. I folkmun kallades palatset för Erichs Lampenladen. Det syftade på alla lamporna i foajén. Och Erich var förstås partichefen Honecker.
Samma år som Tyskland återförenades, 1990, stängdes palatset sedan det avslöjats att det var fullt av miljöfarlig asbest. En del ville bevara byggnaden som ett Palast des Zweifels (Tvivlets palats) eller som ett monument över förlorade visioner. Men efter en lång debatt påbörjades förra året rivningen (husskelettet till höger). Den blir inte klar förrän tidigast nästa år.
Samtidigt pågår förberedelserna för att bygga upp det gamla preussiska stadsslottet igen. År 2002 beslöt förbundsdagen att tillåta en återuppbyggnad. Om tre år räknar man med att gjuta den nya grunden. Men finansieringen är långtifrån klar. Enligt Der Spiegel (15/2007) kostar bygget 480 miljoner euro. Bara den historiska fasaden beräknas kosta 80 miljoner euro och den skall stödföreningen för slottsbygget betala. Men föreningen har ännu bara fått ihop 14 miljoner.
Man kan tryggt utgå från att diskussionen om bygget långt ifrån är avslutad. Motståndarna talar om kitsch och historieförfalskning. Att bygga upp det preussiska slottet vore som att förneka vad som hände i Tyskland under 1900-talet, ja, som att förneka Auschwitz, anser de. Der Spiegel kommenterar syrligt att när det talas om ”den sköna gamla världens återkomst är hysterin inte långt borta. Dock måste inte Hitlers byggmästare Albert Speer gömma sig bakom varje pelare”.
På andra sidan gatan ligger Berliner Dom, den protestantiska katedralen och Hohenzollrarnas mausoleum, där bl a just Fredrik I:s sarkofag fortfarande finns. Under kriget raserades kupolen och sedan stod huvudkyrkan som en ruin under kommunisttiden. Regimen beslöt att i stället för att reparera Domen satsa på att bygga Palast der Republik. Hohenzollrarnas minneskapell på nordsidan av kyrkan sprängdes 1975, det var alltför politiskt laddat, men dopkapellet på södra sidan renoverades och användes av den lilla församling som fanns i Östberlin.
Efter Tysklands återförening vände de politiska vindarna igen och huvudkyrkan restaurerades. Även Hohenzollrarnas gravkrypta återställdes och öppnades för allmänheten. Här finns nu 94 kistor och sarkofager med kungliga ättlingar, en stor del av Preussens historia.
Och som en extra symbol har man satt upp Bismarcks skulpterade huvud i kryptan. Detta huvud är det enda som återstår av en heroiserande skulpturgrupp som fanns i det sedermera sprängda minneskapellet. Tiden har på något sätt gått varvet runt och återkommit till… ja, till vad? Är Preussen på väg att återfödas medan DDR begravs i glömska?
PS
Staden Berlin bestämde sig den 23 april för att medverka vid återuppbyggnaden av delar av det gamla stadsslottet. Därmed betraktas det som klart att slottet byggs upp igen. Regeringen kommer att fatta beslut om finansieringen i maj. Byggstart väntas bli år 2010. Allt skall stå klart tre år senare, enligt FAZ.
Om slottet i Berlin 2012 se artikeln:
Preusserslott i Berlin återuppstår
Så är det just nu i Berlin. Där pågår arkeologiska utgrävningar av det gamla preussiska stadsslottets källare samtidigt som DDR:s paradbyggnad Palast der Republik rivs på tomten intill. Och detta i skuggan av den för några år sedan nyrenoverade Berliner Dom, som är sprängfylld av Hohenzollrarnas historia.
Alltsammans är faktiskt fångat på den här bilden från mars i år. I förgrunden pågår utgrävningarna av Fredrik I:s slott. Fredrik var Preussens förste kung, 1701-1713. Han bodde egentligen i Königsberg men ville skaffa sig något representativt vid floden Spree. Hans barockslott blev så småningom en symbol för den preussiska monarkin.Under andra världskriget skadades slottet men det förstördes inte fullständigt. I stället var det den kommunistiska regimen i DDR under Walter Ulbrichts ledning som stod för förintelsen av de symbolladdade lämningarna av preussisk historia och ”militarism” – slottet sprängdes 1950. Bara slottsportalen sparades – ty från den hade Karl Liebknecht utropat den socialistiska republiken 1918 (bilden nedan visar portalen inbyggd i en annan byggnad).
Den gamla slottsplatsen blev sedan under 25 år uppmarschplats för DDR-regimens massdemonstrationer. År 1976 befästes platsens nya politiska betydelse genom bygget av Palast der Republik. Det var en modernistisk byggnad som kombinerade uppgifter som kulturhus och parlament. I folkmun kallades palatset för Erichs Lampenladen. Det syftade på alla lamporna i foajén. Och Erich var förstås partichefen Honecker.Samma år som Tyskland återförenades, 1990, stängdes palatset sedan det avslöjats att det var fullt av miljöfarlig asbest. En del ville bevara byggnaden som ett Palast des Zweifels (Tvivlets palats) eller som ett monument över förlorade visioner. Men efter en lång debatt påbörjades förra året rivningen (husskelettet till höger). Den blir inte klar förrän tidigast nästa år.
Samtidigt pågår förberedelserna för att bygga upp det gamla preussiska stadsslottet igen. År 2002 beslöt förbundsdagen att tillåta en återuppbyggnad. Om tre år räknar man med att gjuta den nya grunden. Men finansieringen är långtifrån klar. Enligt Der Spiegel (15/2007) kostar bygget 480 miljoner euro. Bara den historiska fasaden beräknas kosta 80 miljoner euro och den skall stödföreningen för slottsbygget betala. Men föreningen har ännu bara fått ihop 14 miljoner.
Man kan tryggt utgå från att diskussionen om bygget långt ifrån är avslutad. Motståndarna talar om kitsch och historieförfalskning. Att bygga upp det preussiska slottet vore som att förneka vad som hände i Tyskland under 1900-talet, ja, som att förneka Auschwitz, anser de. Der Spiegel kommenterar syrligt att när det talas om ”den sköna gamla världens återkomst är hysterin inte långt borta. Dock måste inte Hitlers byggmästare Albert Speer gömma sig bakom varje pelare”.
På andra sidan gatan ligger Berliner Dom, den protestantiska katedralen och Hohenzollrarnas mausoleum, där bl a just Fredrik I:s sarkofag fortfarande finns. Under kriget raserades kupolen och sedan stod huvudkyrkan som en ruin under kommunisttiden. Regimen beslöt att i stället för att reparera Domen satsa på att bygga Palast der Republik. Hohenzollrarnas minneskapell på nordsidan av kyrkan sprängdes 1975, det var alltför politiskt laddat, men dopkapellet på södra sidan renoverades och användes av den lilla församling som fanns i Östberlin.
Efter Tysklands återförening vände de politiska vindarna igen och huvudkyrkan restaurerades. Även Hohenzollrarnas gravkrypta återställdes och öppnades för allmänheten. Här finns nu 94 kistor och sarkofager med kungliga ättlingar, en stor del av Preussens historia.
Och som en extra symbol har man satt upp Bismarcks skulpterade huvud i kryptan. Detta huvud är det enda som återstår av en heroiserande skulpturgrupp som fanns i det sedermera sprängda minneskapellet. Tiden har på något sätt gått varvet runt och återkommit till… ja, till vad? Är Preussen på väg att återfödas medan DDR begravs i glömska?
PS
Staden Berlin bestämde sig den 23 april för att medverka vid återuppbyggnaden av delar av det gamla stadsslottet. Därmed betraktas det som klart att slottet byggs upp igen. Regeringen kommer att fatta beslut om finansieringen i maj. Byggstart väntas bli år 2010. Allt skall stå klart tre år senare, enligt FAZ.
Om slottet i Berlin 2012 se artikeln:
Preusserslott i Berlin återuppstår
16 april 2007
Apropå våren
Det var ej alls kutym
att med ett enda språng
och utan vårlig sång
ur sömnig långkalsong
i yster simkostym
sig skamlöst demaskera,
men är visst så numera
att man måste revidera
även fröken Prima Vera.
att med ett enda språng
och utan vårlig sång
ur sömnig långkalsong
i yster simkostym
sig skamlöst demaskera,
men är visst så numera
att man måste revidera
även fröken Prima Vera.
10 april 2007
Madonnan i Stalingrad
Varje gång jag är i Berlin försöker jag få tid att gå in i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche inte långt från järnvägs- och busstationen vid Zoologischer Garten. Därinne i det milda, blålila ljuset från tusentals små glasrutor, längst bak till höger, finns en av de mest uttrycksfulla madonnabilder som jag känner till. Det är den sk Stalingradmadonnan, ritad på baksidan av en rysk fältkarta av den tyske prästen och läkaren Kurt Reuber.
Bilden kom till inför julen 1942. De cirka 100 000 tyska soldater som fortfarande återstod av den en gång 300 000 man starka sjätte armén var sedan en månad inringade i Stalingrad, i grytan, ”im Kessel” Stalingrad. Deras motstånd maldes långsamt ner under ständiga sovjetiska anfall, omväxlande i 35 graders kyla och plötsliga töväder med iskallt regn. Förnödenheterna krympte, hunger, skador och död präglade tillvaron. Hoppet om undsättning eller utbrytning minskade för var dag.
Kurt Reuber var 36 år och tjänstgjorde som överläkare vid 16:e pansardivisionen. Två dagar innan den ryska omringningen var fullständig hade han kommit tillbaka till sitt förband i Stalingrad från en kortare hempermission.
Hans skyddsrum bestod av två delar, ett lasarettsrum där sårade låg i rader och en privat skrubb bakom några filtar. Därinne, i det nödtorftigt avskilda, kom madonnabilden till. Den ryska fältkartan var det största stycke papper han kunde hitta, 105 x 80 cm, och han tecknade med träkol. Det fanns inte utrymme nog för att se bilden på rätt avstånd; Reuber fick lägga den på golvet och själv stiga upp på en stol för att få rätt perspektiv.
Bilden visar hur Maria sitter hukad kring sitt barn, båda omslutna av hennes klädnad. Det är en bild av kärlek och skydd. Barnet finns någonstans därinne i tryggheten och friden. Texten säger: 1942 WEINACHTEN IM KESSEL FESTUNG STALINGRAD LICHT LEBEN LIEBE.
Ljus, liv, kärlek.
På julaftonen hängde Reuber upp bilden i skyddsrummet. Många kom för att se den. En del föll i gråt. Man ordnade en enkel gudstjänst med bilden som altartavla. Mitt i psalmen ”O, du saliga, o, du heliga, nådebringande juledag…” slog fyra bomber ner strax utanför skyddsrummet. Kurt Reuber grep sin läkarväska och skyndade ut för att ta hand om skadade.
Under julnatten kom sedan ett ryskt anfall på just det frontavsnitt som försvarades av 16:e pansardivisionen. Julfirandet avbröts.
Två veckor senare, den 10 januari, började den stora sovjetiska offensiv som skulle leda till att sjätte armén kapitulerade i slutet av månaden. Under tiden hade chefen för 16:e pansardivisionen blivit sjuk och skulle flygas hem till Tyskland. Reuber övertalade honom att ta med madonnabilden. Och så blev det. I det sista planet som flög ut från Stalingrad fanns också Kurt Reubers madonna.
Efter kapitulationen linkade tröstlösa kolonner av tyska soldater, cirka 90 000 man, mot krigsfångenskapen. Kurt Reuber var en av dem. Han hamnade i lägret Jelabuga hundra mil nordost om Stalingrad. Där upplevde han julen 1943. Även till denna jul ritade han en madonnabild. Den här gången riktar Maria blicken utåt och hennes ansikte uttrycker hopplöshet och förtvivlan. Också den bilden nådde familjen i Tyskland. En soldat som frigavs 1946 fick den med sig hem.
Men Kurt Reuber kom inte hem igen. Han dog av sjukdom i rysk krigsfångenskap den 20 januari 1944.
Länk till bilden:
Stalingradmadonnan
Bilden kom till inför julen 1942. De cirka 100 000 tyska soldater som fortfarande återstod av den en gång 300 000 man starka sjätte armén var sedan en månad inringade i Stalingrad, i grytan, ”im Kessel” Stalingrad. Deras motstånd maldes långsamt ner under ständiga sovjetiska anfall, omväxlande i 35 graders kyla och plötsliga töväder med iskallt regn. Förnödenheterna krympte, hunger, skador och död präglade tillvaron. Hoppet om undsättning eller utbrytning minskade för var dag.
Kurt Reuber var 36 år och tjänstgjorde som överläkare vid 16:e pansardivisionen. Två dagar innan den ryska omringningen var fullständig hade han kommit tillbaka till sitt förband i Stalingrad från en kortare hempermission.
Hans skyddsrum bestod av två delar, ett lasarettsrum där sårade låg i rader och en privat skrubb bakom några filtar. Därinne, i det nödtorftigt avskilda, kom madonnabilden till. Den ryska fältkartan var det största stycke papper han kunde hitta, 105 x 80 cm, och han tecknade med träkol. Det fanns inte utrymme nog för att se bilden på rätt avstånd; Reuber fick lägga den på golvet och själv stiga upp på en stol för att få rätt perspektiv.
Bilden visar hur Maria sitter hukad kring sitt barn, båda omslutna av hennes klädnad. Det är en bild av kärlek och skydd. Barnet finns någonstans därinne i tryggheten och friden. Texten säger: 1942 WEINACHTEN IM KESSEL FESTUNG STALINGRAD LICHT LEBEN LIEBE.
Ljus, liv, kärlek.
På julaftonen hängde Reuber upp bilden i skyddsrummet. Många kom för att se den. En del föll i gråt. Man ordnade en enkel gudstjänst med bilden som altartavla. Mitt i psalmen ”O, du saliga, o, du heliga, nådebringande juledag…” slog fyra bomber ner strax utanför skyddsrummet. Kurt Reuber grep sin läkarväska och skyndade ut för att ta hand om skadade.
Under julnatten kom sedan ett ryskt anfall på just det frontavsnitt som försvarades av 16:e pansardivisionen. Julfirandet avbröts.
Två veckor senare, den 10 januari, började den stora sovjetiska offensiv som skulle leda till att sjätte armén kapitulerade i slutet av månaden. Under tiden hade chefen för 16:e pansardivisionen blivit sjuk och skulle flygas hem till Tyskland. Reuber övertalade honom att ta med madonnabilden. Och så blev det. I det sista planet som flög ut från Stalingrad fanns också Kurt Reubers madonna.
Efter kapitulationen linkade tröstlösa kolonner av tyska soldater, cirka 90 000 man, mot krigsfångenskapen. Kurt Reuber var en av dem. Han hamnade i lägret Jelabuga hundra mil nordost om Stalingrad. Där upplevde han julen 1943. Även till denna jul ritade han en madonnabild. Den här gången riktar Maria blicken utåt och hennes ansikte uttrycker hopplöshet och förtvivlan. Också den bilden nådde familjen i Tyskland. En soldat som frigavs 1946 fick den med sig hem.
Men Kurt Reuber kom inte hem igen. Han dog av sjukdom i rysk krigsfångenskap den 20 januari 1944.
Länk till bilden:
Stalingradmadonnan
5 april 2007
Stopp för Marseljäsen?
Bäste Lars Ryding,
Läser som vanligt med intresse din kolumn i Svenska Dagbladet. Den här gången (SvD 5 april 2007) skriver du om de franska socialisternas presidentkandidat Ségolène Royal, som infört nationalsången på sina kampanjmöten. Du skriver: ”Det säger något om nationalismens återkomst och ger ytterligare anledning att oroa sig för Frankrike.”
Sedan citerar du de blodtörstiga raderna i Marseljäsen om att fienden vill ”skära halsen av våra söner och våra kvinnor” och att därför denna fiendes orena blod ”må vattna våra plogfåror”.
Obehagliga, ja, snaskiga uppmaningar. Visst.
Men vad är då ditt recept? Fransmännen bör inte sjunga Marseljäsen? Klokt nog föreslår du inte det. Jag ser rubrikerna i franska kvällspressen för mig: ”Svenskarna uppmanar: sluta sjung Marseljäsen!” En sådan uppmaning från det självgoda Sverige skulle (om den nu nådde fransmännen) kunna utlösa mycket värre nationalistisk upphetsning, gissar jag.
Eller tycker du att fransmännen liksom tyskarna skall undvika att sjunga just de förgripliga orden? I Tyskland har man ersatt ”Deutschland, Deutschland über alles” med ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Tror du att denna redigeringsåtgärd har minskat den obehagliga varianten av nationalism i Tyskland?
Nej, du är ju en klok karl och därför undviker du att dra ut konsekvenserna av din kritik.
Vad är det då Royal säger? Jo, hon har studerat folkomröstningen i Frankrike om EU-konstitutionen och konstaterat att folkets nej kom från en oro för att deras nationella identitet skulle dränkas i globaliseringen. Hennes slutsats är tydligen att det är viktigt med nationell identitet. Hon säger:
”Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och däri ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ned vid det europeiska förhandlingsbordet.”
Den som vet vem han/hon själv är kan lättare möta andra. Det låter för mig som en mycket rimlig och klok slutsats som till och med gynnar det europeiska samarbetet och globaliseringen, som jag tror att vi båda gärna uppmuntrar.
Däremot finns det en oroande tendens, inte minst här i Sverige, att dämpa alla uttryck för nationell identitet i avsikt att inte ”utesluta” någon, framförallt inte de nyanlända från andra länder. Jag tror inte att vi ”innesluter” någon bättre genom att avstå från att sjunga nationalsången eller vifta med flaggan den 6 juni. Visserligen känner jag inte fransmännen särskilt väl, men jag skulle inte bli förvånad om det gällde även i Frankrike.
Vad tror du?
Läs Lars Rydings kolumn i SvD:
Marseljäsen är Royals vapen i franska valet
Läs Lars Rydings svar till Öga och Öra genom att klicka på Comments nedan!
Läser som vanligt med intresse din kolumn i Svenska Dagbladet. Den här gången (SvD 5 april 2007) skriver du om de franska socialisternas presidentkandidat Ségolène Royal, som infört nationalsången på sina kampanjmöten. Du skriver: ”Det säger något om nationalismens återkomst och ger ytterligare anledning att oroa sig för Frankrike.”
Sedan citerar du de blodtörstiga raderna i Marseljäsen om att fienden vill ”skära halsen av våra söner och våra kvinnor” och att därför denna fiendes orena blod ”må vattna våra plogfåror”.
Obehagliga, ja, snaskiga uppmaningar. Visst.
Men vad är då ditt recept? Fransmännen bör inte sjunga Marseljäsen? Klokt nog föreslår du inte det. Jag ser rubrikerna i franska kvällspressen för mig: ”Svenskarna uppmanar: sluta sjung Marseljäsen!” En sådan uppmaning från det självgoda Sverige skulle (om den nu nådde fransmännen) kunna utlösa mycket värre nationalistisk upphetsning, gissar jag.
Eller tycker du att fransmännen liksom tyskarna skall undvika att sjunga just de förgripliga orden? I Tyskland har man ersatt ”Deutschland, Deutschland über alles” med ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Tror du att denna redigeringsåtgärd har minskat den obehagliga varianten av nationalism i Tyskland?
Nej, du är ju en klok karl och därför undviker du att dra ut konsekvenserna av din kritik.
Vad är det då Royal säger? Jo, hon har studerat folkomröstningen i Frankrike om EU-konstitutionen och konstaterat att folkets nej kom från en oro för att deras nationella identitet skulle dränkas i globaliseringen. Hennes slutsats är tydligen att det är viktigt med nationell identitet. Hon säger:
”Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och däri ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ned vid det europeiska förhandlingsbordet.”
Den som vet vem han/hon själv är kan lättare möta andra. Det låter för mig som en mycket rimlig och klok slutsats som till och med gynnar det europeiska samarbetet och globaliseringen, som jag tror att vi båda gärna uppmuntrar.
Däremot finns det en oroande tendens, inte minst här i Sverige, att dämpa alla uttryck för nationell identitet i avsikt att inte ”utesluta” någon, framförallt inte de nyanlända från andra länder. Jag tror inte att vi ”innesluter” någon bättre genom att avstå från att sjunga nationalsången eller vifta med flaggan den 6 juni. Visserligen känner jag inte fransmännen särskilt väl, men jag skulle inte bli förvånad om det gällde även i Frankrike.
Vad tror du?
Läs Lars Rydings kolumn i SvD:
Marseljäsen är Royals vapen i franska valet
Läs Lars Rydings svar till Öga och Öra genom att klicka på Comments nedan!
4 april 2007
Månadens haiku
Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Förra månadens haiku
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Förra månadens haiku
3 april 2007
Broder Hitler
Broder Hitler – en provocerande titel, inte sant? Men den är faktiskt inte min, jag har lånat den av Thomas Mann (1875-1955), den tyske författaren och nobelpristagaren. År 1938 skrev han en essä med denna titel. Den väckte häftig kritik och Manns förläggare ville inte ha den. Den publicerades bara i två tidskrifter och den har sedan dess levt ett undanskymt liv i Thomas Manns samlade verk. Men det är en text med långtgående relevans in i vår tid.
Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.
”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.
Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”
Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.
Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.
Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”
Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”
Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.
Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)
Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.
Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?
Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.
Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.
”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.
Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”
Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.
Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.
Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”
Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”
Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.
Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)
Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.
Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?
Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.
1 april 2007
Citatet
Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och där ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ner vid det europeiska förhandlingsbordet.
Ségolène Royal, de franska socialisternas presidentkandidat. Läs hela artikeln i SvD 1 april 2007! Om Sverige och svenskarna på Öga och Öra se även Apropå Nationaldagen. Se också artikeln Stopp för Marseljäsen? med åtföljande kommentar av Lars Ryding, Svenska Dagbladet.
Ségolène Royal, de franska socialisternas presidentkandidat. Läs hela artikeln i SvD 1 april 2007! Om Sverige och svenskarna på Öga och Öra se även Apropå Nationaldagen. Se också artikeln Stopp för Marseljäsen? med åtföljande kommentar av Lars Ryding, Svenska Dagbladet.
30 mars 2007
Apropå Persson
Så var det Kungen af Rosenbad
som aldrig gjorde en mänska glad;
han styrde sitt välde,
gläfste och skällde
så när han gick var det många som gnällde...
... och plåstrade sina ömma tår,
och svor att det efter hundra år
vore dags för demokrati
även i jämlikhetens parti,
och äntligen slut på röd monarki!
som aldrig gjorde en mänska glad;
han styrde sitt välde,
gläfste och skällde
så när han gick var det många som gnällde...
... och plåstrade sina ömma tår,
och svor att det efter hundra år
vore dags för demokrati
även i jämlikhetens parti,
och äntligen slut på röd monarki!
28 mars 2007
Vid floden Oder, mars 2007
Det regnar i Szczecin. Ingen stad gör sig bra i regn. Det är som om regn i sig självt medförde ett slags melankolisk inåtvändhet som gör att främlingen känner sig än mer främmande.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
22 mars 2007
Brott och straffrihet
Under sommaren 1945 fördrevs 700 000 sudettyskar under våldsamma och ovärdiga former från Tjeckoslovakien. Tusentals dödades eller dog av umbäranden (Se artikeln "Död åt tyskarna!").
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
17 mars 2007
Zaremba, Hitler ... forts.
Hur Hitler kom till makten är ingen fotnot i 1900-talets historia, snarare en kapitelrubrik. Hitler brukade själv skrävla om att allt gått lagligt till, att tyskarna medvetet valt sitt öde. Redan det är ett bra skäl för att vara noga med detaljerna.
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
12 mars 2007
Zaremba, Hitler och demokratin
Man hör ibland att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det påstod t ex den mycket meriterade journalisten Maciej Zaremba i P1 den 6 mars. Han sade det som om det vore ett allmänt känt faktum och ingenting att diskutera.
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
7 mars 2007
Var han nazist?/Webern (3)
Det låter som en orimlig fråga. Skulle han, den av Tredje riket utstötte och föraktade företrädaren för ”urartad konst”, och juden Arnold Schönbergs hängivne vän och lärjunge, skulle Anton Webern ha varit nazist?
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
2 mars 2007
"Död åt tyskarna!"
Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
25 februari 2007
Citatet
En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.
Anton Webern, tolvtonskompositör. Arnold Schönbergs elev. Se artikeln Tolvton i Lidköping/Webern (2).
Anton Webern, tolvtonskompositör. Arnold Schönbergs elev. Se artikeln Tolvton i Lidköping/Webern (2).
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Anton Webern kom till Lidköping i februari 1961. Jodå, jag var själv och hämtade honom hos Eylis Musik på Källargatan. Han kom i form av en rödrandig box med fyra LP-skivor som rymde ”The complete music of Anton Webern, recorded under the direction of Robert Craft”.
Det var garanterat första gången hans samlade verk såldes i Lidköping och skivhandlaren hos Eylis tyckte det var så omskakande att han ringde upp min musiklärare Stig Scherstén och informerade honom om den egendomliga beställning han fått och om den finnige 17-åring som känt till att något sådant fanns, vad var det egentligen för en figur?
Men Stig Scherstén var en vidsynt lärare som inte lät sig förfasas. Tvärtom! Han inbjöd sin udda elev att hålla föredrag om ”Andra Wienskolan”, dvs om Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern, och om Schönbergs skapelse tolvtonstekniken.
Jag hade läst mig till att de tre ”brutit sig ut ur tonaliteten” och skapat ett nytt musikaliskt universum där tonerna ”bara relaterade till varandra”. I stället för tonarter och harmonier byggde den nya musiken på serier av den kromatiska skalans alla tolv toner. En tolvtonskomposition skapades med utgångspunkt i en sådan tolvtonsserie; den kunde sedan spelas framåt, baklänges, spegelvänd eller baklänges spegelvänd. I princip måste alla tonerna i serien spelas i rätt ordning om än i olika oktaver innan kompositören fick återgå till den första tonen. Tekniken var sträng; den andades teori, radikalitet och oändligt allvar. Schönberg själv hade deklarerat att han med sin kompositionsteknik hade säkrat den tyska musikens överlägsenhet för de kommande tusen åren.
Allt detta hade jag läst. Men jag hade ingen aning om hur något sådant kunde klinga. Jag öppnade skivboxen ceremoniellt.
Det första Webernverk jag spelade på min enkla grammofon i pojkrummet var emellertid inte alls tolvtonsmusik utan en orkestrering av Bachs Ricercar ur Ein Musikalisches Opfer. Bachs partitur föreskrev inte några särskilda instrument; stycket ansågs vara en skrivbordsövning. Webern gjorde två saker: han bestämde vilka instrument som skulle spela vad och han bröt upp temat i fugan så att melodin flyttades från ett instrument till ett annat för nästan varje not.
Det var fortfarande Bach – och ändå en helt ny värld! De nio soloblåsarna, pukorna, harpan och några stråkar åstadkom en bro från barocken direkt till 20:e seklet. Det var som att hoppa från hög höjd. Jag drog djupt efter andan, hisnade.
Så kom jag över till den andra sidan, Weberns värld. Vad var det i hans musik som fångade mig så fullständigt? Jag kan inte beskriva klangen, bara känslan. Och den har med bortvändhet att göra. Att inte längre vara av denna världen. Många har beskrivit Weberns förakt för musikpubliken. Det fanns säkert - men knappast i hans musik. Däremot utstrålar musiken en fullständig integritet, ett totalt oberoende av lyssnaren. Webern vägrade att vara inställsam; att komma lyssnaren till mötes vore en förolämpning. Webern lyssnade i stället inåt mot sitt eget varas centrum och litade på att där fanns medvetandeströmmar som en gång skulle igenkännas av många. Han sade till och med: ”En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.”
Den oförståddes upphöjda bortvändhet var ett känsloläge som passade en 17-årig allvarsman bara alltför väl. Musiken blev en bekräftelse av utvaldhet, av att tillhöra ett osynligt men gränslöst brödraskap med tystnaden som yttersta signum. Där visade Weberns dynamiska anvisningar - ppp, pianississimo, ”knappt hörbart” eller ”bortdöende” - mot dörren till den verkliga verkligheten.
Nästa artikel om Anton Webern:
Var han nazist?/Webern (3)
Den första artikeln om Anton Webern:
En kompositörs död/Webern (1)
Det var garanterat första gången hans samlade verk såldes i Lidköping och skivhandlaren hos Eylis tyckte det var så omskakande att han ringde upp min musiklärare Stig Scherstén och informerade honom om den egendomliga beställning han fått och om den finnige 17-åring som känt till att något sådant fanns, vad var det egentligen för en figur?
Men Stig Scherstén var en vidsynt lärare som inte lät sig förfasas. Tvärtom! Han inbjöd sin udda elev att hålla föredrag om ”Andra Wienskolan”, dvs om Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern, och om Schönbergs skapelse tolvtonstekniken.
Jag hade läst mig till att de tre ”brutit sig ut ur tonaliteten” och skapat ett nytt musikaliskt universum där tonerna ”bara relaterade till varandra”. I stället för tonarter och harmonier byggde den nya musiken på serier av den kromatiska skalans alla tolv toner. En tolvtonskomposition skapades med utgångspunkt i en sådan tolvtonsserie; den kunde sedan spelas framåt, baklänges, spegelvänd eller baklänges spegelvänd. I princip måste alla tonerna i serien spelas i rätt ordning om än i olika oktaver innan kompositören fick återgå till den första tonen. Tekniken var sträng; den andades teori, radikalitet och oändligt allvar. Schönberg själv hade deklarerat att han med sin kompositionsteknik hade säkrat den tyska musikens överlägsenhet för de kommande tusen åren.
Allt detta hade jag läst. Men jag hade ingen aning om hur något sådant kunde klinga. Jag öppnade skivboxen ceremoniellt.
Det första Webernverk jag spelade på min enkla grammofon i pojkrummet var emellertid inte alls tolvtonsmusik utan en orkestrering av Bachs Ricercar ur Ein Musikalisches Opfer. Bachs partitur föreskrev inte några särskilda instrument; stycket ansågs vara en skrivbordsövning. Webern gjorde två saker: han bestämde vilka instrument som skulle spela vad och han bröt upp temat i fugan så att melodin flyttades från ett instrument till ett annat för nästan varje not.
Det var fortfarande Bach – och ändå en helt ny värld! De nio soloblåsarna, pukorna, harpan och några stråkar åstadkom en bro från barocken direkt till 20:e seklet. Det var som att hoppa från hög höjd. Jag drog djupt efter andan, hisnade.
Så kom jag över till den andra sidan, Weberns värld. Vad var det i hans musik som fångade mig så fullständigt? Jag kan inte beskriva klangen, bara känslan. Och den har med bortvändhet att göra. Att inte längre vara av denna världen. Många har beskrivit Weberns förakt för musikpubliken. Det fanns säkert - men knappast i hans musik. Däremot utstrålar musiken en fullständig integritet, ett totalt oberoende av lyssnaren. Webern vägrade att vara inställsam; att komma lyssnaren till mötes vore en förolämpning. Webern lyssnade i stället inåt mot sitt eget varas centrum och litade på att där fanns medvetandeströmmar som en gång skulle igenkännas av många. Han sade till och med: ”En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.”
Den oförståddes upphöjda bortvändhet var ett känsloläge som passade en 17-årig allvarsman bara alltför väl. Musiken blev en bekräftelse av utvaldhet, av att tillhöra ett osynligt men gränslöst brödraskap med tystnaden som yttersta signum. Där visade Weberns dynamiska anvisningar - ppp, pianississimo, ”knappt hörbart” eller ”bortdöende” - mot dörren till den verkliga verkligheten.
Nästa artikel om Anton Webern:
Var han nazist?/Webern (3)
Den första artikeln om Anton Webern:
En kompositörs död/Webern (1)
21 februari 2007
Citatet
Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.
Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd i föredrag på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm den 13 februari 2007. Läs hela artikeln Sveriges nye andlige ledare?
Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd i föredrag på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm den 13 februari 2007. Läs hela artikeln Sveriges nye andlige ledare?
20 februari 2007
Sudettyskarna och katastrofen (1)
Det var inte bara tyskarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien som 1945-1949 fördrevs från sina gårdar och hem där de bott i generationer. Den största etniska rensningen i Europas historia omfattade även tre miljoner sudettyskar i Tjeckoslovakien.
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
