Viktigt meddelande till alla er som brukar få ett mail från mig när det ligger en ny artikel på bloggen: med hjälp av Windows har jag återfått kontrollen över mitt hotmailkonto.
För att ni inte skall behöva tvivla om vem som är vem i denna märkliga cybervärld skickar jag med en ny haiku som speglar denna trista historia. Jag tror att den är legitimation nog:
Vind genom eken,
som ruskar sin blöta ragg
efter ovädret.
Med vänlig hälsning
Johan Selander
27 maj 2010
22 maj 2010
Varning för kapat hotmailkonto!
Kära läsare! Detta är ett viktigt meddelande till er som jag brukar skicka ut mail till, när det finns en ny artikel på bloggen: Min hotmailbrevlåda har kapats. Någon har kommit över mitt lösenord, gått in och bytt ut det. Jag kan inte längre komma åt min egen brevlåda.
Därefter har han sänt ut ett antal mail i mitt namn och bett om pengar. Han påstår att jag är strandsatt i London och behöver hjälp. Detta är lögn! Nonchalera meddelandet!
Jag samarbetar med Windows för att återfå kontrollen över brevlådan.
Jag ber om ursäkt för det obehag som detta kan förorsaka er.
Med vänlig hälsning
Johan Selander
Därefter har han sänt ut ett antal mail i mitt namn och bett om pengar. Han påstår att jag är strandsatt i London och behöver hjälp. Detta är lögn! Nonchalera meddelandet!
Jag samarbetar med Windows för att återfå kontrollen över brevlådan.
Jag ber om ursäkt för det obehag som detta kan förorsaka er.
Med vänlig hälsning
Johan Selander
9 maj 2010
Nådens oordning/Ahlin (2)
I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.
Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.
En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.
Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”
Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”
Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.
Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.
Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.
Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.
Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”
Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.
Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.
Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”
Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.
Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.
Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.
Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.
Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)
Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.
En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.
Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”
Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”
Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.
Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.
Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.
Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.
Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”
Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.
Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.
Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”
Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.
Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.
Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.
Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.
Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)
4 maj 2010
Demaskeringen/Krisen (6)
Den Europeiska Centralbanken, ECB, har genom en exempellös undantagsåtgärd kastat masken och visat att räddningsaktionen för Grekland egentligen handlar om att förhindra en ny bankkatastrof. Det är till och med viktigare än att rädda euron!
Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.
Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.
Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.
Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.
Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!
Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.
Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.
Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.
Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.
Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.
Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?
Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).
Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.
Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.
Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.
Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.
Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.
Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.
Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.
Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!
Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.
Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.
Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.
Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.
Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.
Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?
Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).
Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.
Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.
Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.
Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
1 maj 2010
25 april 2010
Att sjunga för de dömda/Omläst
Först var det språket som fångade mig i Lars Ahlins roman Gilla gång från 1958. Det var sensuellt och mustigt, poetiskt och undflyende, ibland svårbegripligt, ibland tvärtom snickarens handfasta yrkesspråk. Alltid överraskande och levande. Som nyskapat.
Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.
Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.
Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?
Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”
Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.
I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.
Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.
Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.
Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.
Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).
Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.
I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.
Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”
Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.
Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”
Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.
Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.
Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.
Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.
Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)
Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.
Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.
Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?
Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”
Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.
I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.
Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.
Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.
Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.
Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).
Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.
I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.
Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”
Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.
Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”
Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.
Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.
Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.
Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.
Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)
11 april 2010
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
I januari och februari 1945 rullade spöklika tågsätt in på bangården vid koncentrationslägret Mittelbau-Dora i centrala Tyskland. De kom från lägren i Auschwitz och Gross-Rosen, som evakuerades inför Röda arméns inmarsch.
I boskapsvagnarna låg tusentals människor, stelfrusna, utmärglade, döende och redan döda. Det var män, kvinnor och barn. 4 000 kom från Auschwitz och 10 000 från Gross-Rosen utanför Breslau. På kort tid räknade SS över 5 000 döda. Lägrets krematorieugnar räckte inte till. Lik brändes i öppna eldar på banvallarna.
I boskapsvagnarna låg tusentals människor, stelfrusna, utmärglade, döende och redan döda. Det var män, kvinnor och barn. 4 000 kom från Auschwitz och 10 000 från Gross-Rosen utanför Breslau. På kort tid räknade SS över 5 000 döda. Lägrets krematorieugnar räckte inte till. Lik brändes i öppna eldar på banvallarna.
Mittelbau-Dora hade skapats ett och ett halvt år tidigare i samarbete mellan rustningsminister Albert Speer och SS-chefen Heinrich Himmler. Speer ville bygga en mönsteranläggning för produktion av krigsmateriel och SS levererade arbetskraften: krigsfångar.
I de långa tunnlarna i berget Kohnstein utanför Nordhausen arbetade på vårvintern 1945 14 000 människor, mest ryssar, polacker och fransmän, under omänskliga förhållanden (se tidigare artikel). Runt den centrala anläggningen fanns dessutom ett 40-tal underläger med ytterligare 26 000 slavarbetare. De tillverkade bl a vedergällningsvapnet V2, raketen som Hitler hoppades skulle vinna kriget åt honom.
Med ankomsten av fångarna från öster inleddes den slutliga undergången för mönsterindustrin Mittelbau-Dora. För att hålla igång produktionen i det överbefolkade lägret måste först de sjuka och döende avskiljas från de arbetande. I den angränsande staden Nordhausen inrättades en kasern, Boelke, som dödsläger. Flera tusen fångar fördes över dit.
Sedan försökte SS öka arbetseffektiviteten genom en allt mera brutal terror. Den gamla lägerledningen byttes ut mot SS-folk som kommit med transporterna från Auschwitz. Fler och fler fångar avrättades för påstått sabotage.
Med magnifikt förakt för verkligheten beslutade Albert Speer samtidigt att koncentrera hela den tyska raketutvecklingen till Nordhausen. Tusentals experter från företag som Siemens, BMW och Telefunken skulle flytta dit från Peenemünde vid östersjökusten, där de inte längre var säkra för fiendens arméer.
Allra viktigast var att rustningsstaben under Speers ställföreträdare Karl-Otto Saur flyttade från Berlin till Mittelbau-Dora i början av februari 1945. Bara ett par veckor därefter kom det första allierade bombanfallet mot Nordhausen och rustningsstaben tvangs att flytta in i själva tunnelsystemet i Dora.
Ett par hundra underjordiska kontor inrättades intill tunnlar där slavarbetet fortgick. Enligt vittnesmål från överlevande fångar ägnade sig stabspersonalen åt nattliga dryckeslag, som drog ut långt fram på förmiddagarna, samtidigt som människor dödades genom hängning några meter därifrån.
I början av mars fick 30 danska och norska fångar tillåtelse att lämna Mittelbau-Dora. De fördes med järnväg till lägret Neuengamme. Där hämtades de med greve Folke Bernadottes vita bussar och fördes till Sverige. Alla överlevde. Samtidigt drevs ett par tusen andra fångar ut på en dödsmarsch till fots i riktning mot Buchenwald och 40 000 var kvar i lägret. Där rådde kaos.
Den 27 mars lyckades tyskarna skjuta iväg den sista V2-raketen. Den riktades mot Antwerpen. Sedan bröt produktionen samman och avstannade.
Genom flygspaning och förhör med krigsfångar kände de allierade till verksamheten i Mittelbau-Dora sedan flera månader. Men några bombanfall mot den väl skyddade, underjordiska anläggningen genomfördes inte. Det ansågs meningslöst.
Staden Nordhausen med 65 000 invånare var emellertid utan skydd. På eftermiddagen den 3 april 1945, det var den första vardagen efter påsk, kom flygplanen, 200 bombare från brittiska RAF. Anfallet riktades bl a mot Boelkekasernen, som inte var utmärkt med rödakors-flaggor. 1 300 sjuka fångar dödades. Dagen därpå kom en andra våg. Nu drabbades centrala staden där nästan alla hus förvandlades till grus och kostade 6 700 människor livet.
Den slutliga evakueringen av Mittelbau-Dora inleddes samma dag. 4 000 ryssar drevs iväg till fots mot Bergen-Belsen. De flesta andra packades under stor brutalitet in i godsvagnar och kördes iväg till andra läger. Totalt evakuerades 36 500 fångar - 8 000 dog.
Raketexperterna, både tyskar och fångar, lämnade Mittelbau-Dora i ett särskilt privilegierat sovvagnståg, som fick namnet ”Der Vergeltungsexpress” (Vedergällningsexpressen). Med ombord på färden mot Alperna fanns Wernher von Braun, som knappt två år tidigare hade fått Hitler och Speer att entusiastiskt storsatsa på V2-projektet. I maj överlämnade han sig till amerikanerna, som erbjöd honom en ny karriär.
Några hundra döende fångar lämnades kvar i Mittelbau-Dora medan tusentals panikslagna civila från det bombade Nordhausen sökte skydd i de övergivna tunnlarna. Den 11 april 1945, idag för 65 år sedan, anlände till slut amerikanerna till resterna av Albert Speers största industrisatsning.
Referenser: Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes. Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; anteckningar från eget besök på platsen 18.4.2004.
Bild: Krematoriet från mars 1944 (tidigare fördes döda till krematoriet i Buchenwald). Två ugnar. Numera minnesplats. Egen bild från 2004.
Anm. Jens-Christian Wagner drar två väsentliga slutsatser av sin forskning kring Mittelbau-Dora. 1/ De flesta av slavarbetarna sysslade med byggverksamhet runt om i södra Harz – alltså inte med tillverkning av V1- eller V2-raketer. Byggverksamheten gällde fabriker för annan rustningsproduktion. Rakettillverkningen blev successivt en allt mindre del av verksamheten. 2/ Med sina över 40 underläger och som mest 40 000 slavarbetare, som ofta var inkvarterade mitt i byar och städer, var verksamheten i Mittelbau-Dora väl känd av lokalbefolkningen. Wagner hävdar: ”Utan breda befolkningslagers tysta accepterande eller uttryckliga instämmande hade systemet med NS-koncentrationsläger inte kunnat existera under någon längre tid.” Att efter kriget framställa verksamheten i Mittelbau-Dora som hemlig och enbart underjordisk är, enligt Wagner, bara ett sätt att försöka underbygga föreställningen att det var möjligt för lokalbefolkningen att vara okunnig om vad som hände.
Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
1 april 2010
6 mars 2010
Hotet från USA/Krisen (5)
Den akuta finanskrisen må vara över - men på sikt finns ett större hot: det amerikanska skuldproblemet.
Det är ett problem med historia. Under hela efterkrigstiden har USA haft det unika privilegiet att kunna betala för sig överallt i världen med sin egen valuta, dollarn. Det har gjort det lätt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Överkonsumtion i USA, dvs stora underskott i USA:s utrikesaffärer, har beredvilligt finansierats av andra länder genom köp av amerikanska statsobligationer.
Idag sitter Kina, Japan, Ryssland och oljerika arabstater på en stor del av den amerikanska statsskulden, eller omvänt uttryckt: de har enorma fordringar på framtida amerikansk produktion.
Det fungerar så länge kreditgivarna litar på att amerikanerna skall kunna betala för sig. Systemet har lett till låga räntor och gott om pengar i USA och de köpglada amerikanska konsumenterna har varit en motor för hela världens ekonomi.
Obama-administrationen räknar nu med en brant ökning av USA:s utlandsskuld under de kommande tio åren. Bara räntebetalningarna riskerar att undergräva levnadsstandarden i USA. Om kreditgivarna börjar tvivla på USA:s långsiktiga betalningsförmåga och därför köper färre amerikanska statsobligationer kan det skapa en plötslig kris, ras för dollarn, höjda räntor och svåröverskådliga konsekvenser för världsekonomin.
Om kreditgivarna istället väljer att fortsätta finansiera USA:s statsskuld till låga räntor, finns det risk för en upprepning av finanskrisen. Det var ju i hög grad de låga räntorna som skapade krisen.
Så vad göra?
Enligt en mycket uppmärksammad artikel av C. Fred Bergsten (Foreign Affairs, nov/dec 2009) är det bara en balansering av USA:s statsbudget som hjälper. Bergsten har varit rådgivare till flera olika amerikanska regeringar (se Anm. 3).
Budgeten går med enormt underskott till följd av krisen och de federala stödmiljarderna. Enligt Bergsten är det detta som håller uppe den inhemska efterfrågan i USA – och som därmed bidrar till underskotten i de utrikes affärerna. Skär man i statens utgifter och i stället ökar intäkterna så minskar konsumenternas köpkraft och utrikesbalansen förbättras.
Visserligen har finanskrisen redan lett till att USA:s konsumenter och företagare har dragit åt svångremmen. Det har också förbättrat utrikesbalansen. Men Bergsten tror att detta bara är tillfälligt. Han ser budgetbalanseringen som långsiktigt nödvändig.
Hans recept för att balansera budgeten är i högsta grad kontroversiellt i Barack Obamas USA: sjukvårdskostnaderna får inte öka, pensionsåldern måste höjas och konsumtionen skall beskattas. Han föreslår en omsättningsskatt efter europeiskt mönster. Inte populärt i USA.
Om receptet genomförs förlorar de amerikanska konsumenterna sin roll som motor för världsekonomin. Europa, Kina och Japan kan då inte exportera sig ur sina problem, som de så gärna vill. I stället måste de lita till egen, inhemsk efterfrågan för att skapa tillväxt. Budgetdisciplin i USA skulle alltså kräva större statliga budgetunderskott t.ex. i EU.
För att stödja amerikansk export (och dämpa importen!) vill Bergsten också ha en ordnad nedvärdering av dollarn. USA bör därför motverka andra länders försök att hålla nere kursen på sina valutor. Den kinesiska renminbin är 20-40 procent undervärderad mot dollarn, anser han.
Även euron borde enligt detta synsätt stärkas mot dollarn. På den punkten tycker marknaden uppenbarligen helt annorlunda: euron har i år tvärtom försvagats med 5,7 procent mot dollarn, vilket gjort Bergstens recept än mer svårgenomförbart.
Naturligtvis kräver Bergsten inte någon omedelbar balansering av budgeten; det skulle bryta återhämtningen i den amerikanska ekonomin och leda till än högre arbetslöshet. Frågan är bara när ekonomin skall anses tillräckligt stark för den bergstenska dunderkuren.
Historien visar att skuldkriser brukar följas av 6-7 magra och plågsamma år då skuldbergen successivt minskas. Enda sättet att skynda på den processen är genom konkurser eller inflation. Om de alternativen inte kan accepteras, måste den inhemska efterfrågan under anpassningstiden hållas uppe med hjälp av statliga budgetunderskott. Det anser t.ex. Financial Times renommerade analytiker Martin Wolf. I så fall förloras en stor del av de tio år som USA kan ha på sig för att göra något åt budgetproblemen. Sedan kommer nämligen statsbudgeten att försämras igen på grund av ökade pensions- och sjukvårdskostnader för den åldrande befolkningen.
Bli därför inte förvånad om politikerna snart föreslår att inflationen skall få bli lite högre än idag, kanske 4 procent i stället för 2. Lite smygande inflation tar hand om skulder utan störande demonstrationer och förlorade val. Men om man därmed kan undvika en amerikansk skuldkris återstår att se.
Referenser: C. Fred Bergsten, The Next Financial Challenge, Foreign Affairs, nov/dec 2009; Congress must act on US fiscal policy, Financial Times 22.2.2010; Niall Ferguson, A Greek crisis is coming to America, Financial Times 10.2.2010; Martin Wolf, How to walk the fiscal tightrope that lies before us, Financial Times 16.2.2010; Moody´s warns US over credit rating fears, Financial Times 3.2.2010; The budget and the deficit, An opportunity wasted, Economist 6.2.2010; Sovereign-debt worries, Domino theory, Economist 20.2.2010.
Anm. 1: Redan har Internationella valutafondens chefekonom Olivier Blanchard föreslagit att det inflationsmål på 2 procent som tillämpas av många länder lyfts till 4 procent. En debatt har redan startat. Se t.ex. Financial Times 4.3.2010 under rubriken End this ´inflation fundamentalism´.
Anm. 2: Kreditvärderingsfirman Moody´s har varnat USA för skuldutvecklingen. Budgetunderskottet beräknas i år bli 10,6 procent av BNP (Grekland 12,7), det största sedan andra världskriget. Administrationen tror på 4 procent 2013, men det förutsätter god tillväxt i ekonomin. Skulden som procent av BNP stiger stadigt från 53 procent 2009 till 73 procent 2015 och 77 procent 2020. Moody´s anser att det är en underskattning. Om underskottet redovisas som är brukligt internationellt blir skuldandelen väl över 100 procent av BNP 2020. I eurosamarbetet tillåts endast 60 procent, men många länder bryter redan mot denna regel. Marknaderna ifrågasätter allt mer om det finns politisk vilja att reducera skulderna.
Anm. 3: C. Fred Bergsten (född 1941) direktör för Peterson Institute for International Economics sedan dess start 1981. Bergsten var ”assistant secretary” i finansdepartementet under president Jimmy Carter 1977-1981. Länk till presentation.
Det är ett problem med historia. Under hela efterkrigstiden har USA haft det unika privilegiet att kunna betala för sig överallt i världen med sin egen valuta, dollarn. Det har gjort det lätt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Överkonsumtion i USA, dvs stora underskott i USA:s utrikesaffärer, har beredvilligt finansierats av andra länder genom köp av amerikanska statsobligationer.
Idag sitter Kina, Japan, Ryssland och oljerika arabstater på en stor del av den amerikanska statsskulden, eller omvänt uttryckt: de har enorma fordringar på framtida amerikansk produktion.
Det fungerar så länge kreditgivarna litar på att amerikanerna skall kunna betala för sig. Systemet har lett till låga räntor och gott om pengar i USA och de köpglada amerikanska konsumenterna har varit en motor för hela världens ekonomi.
Obama-administrationen räknar nu med en brant ökning av USA:s utlandsskuld under de kommande tio åren. Bara räntebetalningarna riskerar att undergräva levnadsstandarden i USA. Om kreditgivarna börjar tvivla på USA:s långsiktiga betalningsförmåga och därför köper färre amerikanska statsobligationer kan det skapa en plötslig kris, ras för dollarn, höjda räntor och svåröverskådliga konsekvenser för världsekonomin.
Om kreditgivarna istället väljer att fortsätta finansiera USA:s statsskuld till låga räntor, finns det risk för en upprepning av finanskrisen. Det var ju i hög grad de låga räntorna som skapade krisen.
Så vad göra?
Enligt en mycket uppmärksammad artikel av C. Fred Bergsten (Foreign Affairs, nov/dec 2009) är det bara en balansering av USA:s statsbudget som hjälper. Bergsten har varit rådgivare till flera olika amerikanska regeringar (se Anm. 3).
Budgeten går med enormt underskott till följd av krisen och de federala stödmiljarderna. Enligt Bergsten är det detta som håller uppe den inhemska efterfrågan i USA – och som därmed bidrar till underskotten i de utrikes affärerna. Skär man i statens utgifter och i stället ökar intäkterna så minskar konsumenternas köpkraft och utrikesbalansen förbättras.
Visserligen har finanskrisen redan lett till att USA:s konsumenter och företagare har dragit åt svångremmen. Det har också förbättrat utrikesbalansen. Men Bergsten tror att detta bara är tillfälligt. Han ser budgetbalanseringen som långsiktigt nödvändig.
Hans recept för att balansera budgeten är i högsta grad kontroversiellt i Barack Obamas USA: sjukvårdskostnaderna får inte öka, pensionsåldern måste höjas och konsumtionen skall beskattas. Han föreslår en omsättningsskatt efter europeiskt mönster. Inte populärt i USA.
Om receptet genomförs förlorar de amerikanska konsumenterna sin roll som motor för världsekonomin. Europa, Kina och Japan kan då inte exportera sig ur sina problem, som de så gärna vill. I stället måste de lita till egen, inhemsk efterfrågan för att skapa tillväxt. Budgetdisciplin i USA skulle alltså kräva större statliga budgetunderskott t.ex. i EU.
För att stödja amerikansk export (och dämpa importen!) vill Bergsten också ha en ordnad nedvärdering av dollarn. USA bör därför motverka andra länders försök att hålla nere kursen på sina valutor. Den kinesiska renminbin är 20-40 procent undervärderad mot dollarn, anser han.
Även euron borde enligt detta synsätt stärkas mot dollarn. På den punkten tycker marknaden uppenbarligen helt annorlunda: euron har i år tvärtom försvagats med 5,7 procent mot dollarn, vilket gjort Bergstens recept än mer svårgenomförbart.
Naturligtvis kräver Bergsten inte någon omedelbar balansering av budgeten; det skulle bryta återhämtningen i den amerikanska ekonomin och leda till än högre arbetslöshet. Frågan är bara när ekonomin skall anses tillräckligt stark för den bergstenska dunderkuren.
Historien visar att skuldkriser brukar följas av 6-7 magra och plågsamma år då skuldbergen successivt minskas. Enda sättet att skynda på den processen är genom konkurser eller inflation. Om de alternativen inte kan accepteras, måste den inhemska efterfrågan under anpassningstiden hållas uppe med hjälp av statliga budgetunderskott. Det anser t.ex. Financial Times renommerade analytiker Martin Wolf. I så fall förloras en stor del av de tio år som USA kan ha på sig för att göra något åt budgetproblemen. Sedan kommer nämligen statsbudgeten att försämras igen på grund av ökade pensions- och sjukvårdskostnader för den åldrande befolkningen.
Bli därför inte förvånad om politikerna snart föreslår att inflationen skall få bli lite högre än idag, kanske 4 procent i stället för 2. Lite smygande inflation tar hand om skulder utan störande demonstrationer och förlorade val. Men om man därmed kan undvika en amerikansk skuldkris återstår att se.
Referenser: C. Fred Bergsten, The Next Financial Challenge, Foreign Affairs, nov/dec 2009; Congress must act on US fiscal policy, Financial Times 22.2.2010; Niall Ferguson, A Greek crisis is coming to America, Financial Times 10.2.2010; Martin Wolf, How to walk the fiscal tightrope that lies before us, Financial Times 16.2.2010; Moody´s warns US over credit rating fears, Financial Times 3.2.2010; The budget and the deficit, An opportunity wasted, Economist 6.2.2010; Sovereign-debt worries, Domino theory, Economist 20.2.2010.
Anm. 1: Redan har Internationella valutafondens chefekonom Olivier Blanchard föreslagit att det inflationsmål på 2 procent som tillämpas av många länder lyfts till 4 procent. En debatt har redan startat. Se t.ex. Financial Times 4.3.2010 under rubriken End this ´inflation fundamentalism´.
Anm. 2: Kreditvärderingsfirman Moody´s har varnat USA för skuldutvecklingen. Budgetunderskottet beräknas i år bli 10,6 procent av BNP (Grekland 12,7), det största sedan andra världskriget. Administrationen tror på 4 procent 2013, men det förutsätter god tillväxt i ekonomin. Skulden som procent av BNP stiger stadigt från 53 procent 2009 till 73 procent 2015 och 77 procent 2020. Moody´s anser att det är en underskattning. Om underskottet redovisas som är brukligt internationellt blir skuldandelen väl över 100 procent av BNP 2020. I eurosamarbetet tillåts endast 60 procent, men många länder bryter redan mot denna regel. Marknaderna ifrågasätter allt mer om det finns politisk vilja att reducera skulderna.
Anm. 3: C. Fred Bergsten (född 1941) direktör för Peterson Institute for International Economics sedan dess start 1981. Bergsten var ”assistant secretary” i finansdepartementet under president Jimmy Carter 1977-1981. Länk till presentation.
Anm. 4: Jag skriver att "den akuta finanskrisen må vara över". Detta innebär inte att jag tror att finanskrisen är över. Den grekiska situationen och den olösta frågan om eurons framtid får betraktas som en del av finanskrisen som mycket väl kan utvecklas till en ny, akut situation.
Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om bakgrunden till dollarns ställning i världsekonomin se artikelserie:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)
2 mars 2010
18 februari 2010
Försoning för fördrivna?
De miljontals tyskar som efter kriget fördrevs från Tysklands östområden får inte utan vidare själva utse sina politiska företrädare. De måste ta hänsyn till vad man tycker i Polen. Det är lärdomen av en lång och infekterad konflikt i Tyskland.
Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.
De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.
BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.
Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.
Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.
Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.
Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?
Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.
I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.
Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?
CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.
Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.
Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.
Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.
Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.
Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.
Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.
Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.
Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .
Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.
Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.
Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.
De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.
BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.
Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.
Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.
Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.
Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?
Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.
I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.
Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?
CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.
Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.
Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.
Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.
Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.
Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.
Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.
Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.
Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .
Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.
Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.
12 februari 2010
Egoismens pris/Omläst
Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.
Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.
Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.
Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.
Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”
Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”
Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.
När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.
Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.
Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.
Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.
Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.
Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.
Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.
På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.
Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.
Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.
Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.
Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.
Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”
Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”
Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.
När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.
Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.
Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.
Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.
Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.
Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.
Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.
På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.
Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.
5 februari 2010
I kniptången/Krisen (4)
Hösten 2008 måste banker och försäkringsbolag i många länder räddas av skattebetalarna. Nu står hela stater vid avgrundens brant. Grekland, Portugal, Italien, Spanien och Irland är några av dem – och de är viktiga eftersom de är medlemmar av eurosamarbetet.
Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.
Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.
Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.
Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).
Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.
För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.
Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.
Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).
Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?
Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?
Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.
Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.
Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.
Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.
Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.
Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.
Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.
Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).
Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.
För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.
Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.
Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).
Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?
Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?
Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.
Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.
Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.
Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.
Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
2 februari 2010
19 januari 2010
Avsked/Speer (7)
April månad 1945 var i Tyskland en tid av spöklik apokalyps, full av groteska motsatser i en skymningsvärld som gick mot en oundviklig katastrof.
Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.
Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”
Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.
Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.
Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.
Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”
Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.
Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”
I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.
Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.
Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”
När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.
Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”
”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”
I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”
Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.
Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.
Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”
Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.
Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.
Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.
Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”
Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.
Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”
I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.
Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.
Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”
När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.
Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”
”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”
I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”
Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.
Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
5 januari 2010
Uppror/Speer (6)
När Tredje riket föll samman ställdes Albert Speers förhållande till Hitler på sitt yttersta prov.
Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.
Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.
För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.
Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.
Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”
Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.
Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.
Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”
Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”
Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.
Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.
När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.
Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”
Det var ett öppet uppror.
Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.
Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.
Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.
För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.
Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.
Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”
Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.
Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.
Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”
Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”
Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.
Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.
När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.
Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”
Det var ett öppet uppror.
Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.
Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
1 januari 2010
Tanka
Led av sin väntan
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.
Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.
Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.
Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.
Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.
15 december 2009
På besök i helvetet/Speer (5)
Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.
I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”
Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”
Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.
Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.
Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.
Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.
En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.
Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”
De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.
Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?
Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.
Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.
Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.
Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.
Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”
Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.
Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.
Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”
Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”
Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.
Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.
Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.
Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.
En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.
Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.
Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?
Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.
Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.
Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.
Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.
Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”
Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.
Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.
Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
6 december 2009
En homoromans?/Hadrianus (2)
Kärlek, homofili, pedofili – var i detta landskap med svårdefinierade poler befann sig egentligen Hadrianus? Han var gift, men allt tyder på att han föredrog att ha sex med män. Och framför allt pojkar.
I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.
Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.
Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.
Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.
I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.
Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.
Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.
Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.
Hadrianus mötte antagligen Antinous år 123 e.Kr. någonstans i dennes hemtrakter i Bithynien, ett landskap i nuvarande nordvästra Turkiet. Antinous var då sannolikt 12-13 år gammal och beskrevs som ett barn med runda kinder. Hadrianus var 47 och hade varit romersk kejsare i sex år. Det som nu började byggde på ojämlikhet i alla avseenden.
Enligt romerska regler fick inte ens en kejsare ha sex med en fri, romersk gosse; det var slavar eller utlänningar som kom i fråga. Antinous var inte slav och måste följaktligen ha varit utlänning, dvs. utan romerskt medborgarskap.
Sexuellt måste han dessutom ha varit den passiva parten, dvs. den som blev penetrerad. Därmed var han också, enligt romerska värderingar, föraktad och klassades som en ”pseudo-kvinna”. Den aktive mannens heder och manlighet ifrågasattes emellertid aldrig – så länge som rollerna inte växlade.
Det är visserligen sant att romarna inte hade några ord för ”homosexuell”, skriver Anthony Everitt (Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009), men de var ändå fullt kapabla att skilja hetero- från homosexuella. Och värderingarna var tydliga: det fanns föraktfulla uttryck för den passiva, feminina rollen, t.ex. cinaedus, som översätts med ”onaturlig vällusting” eller helt enkelt ”prostituerad man”.
Men Hadrianus hade grekiska ideal och kan ha betraktat Antinous mera som en ”eromenos”, dvs. en ung lärjunge som man visserligen hade sex med men ändå behandlade med viss respekt. Att förhållandet höll under sju år tyder på att kejsaren faktiskt hyste djupare känslor för sin älskare än vad som var brukligt.
För en sådan lärjunge inträffade sanningens ögonblick när han började bli man och fick skäggväxt och inte längre var lika sexuellt attraktiv för sin ”lärare”.
År 130 e.Kr. bör Antinous (bilden t.h.) ha varit 19-20 år. Kejsaren befann sig med sitt stora följe på resa i Egypten. Den 24 oktober skulle minnet av den egyptiske guden Osiris rituella död i Nilen högtidlighållas. Hadrianus var djupt engagerad i spådomar, mystiska riter och magi och väl medveten om att Osiris död var förbunden med offermystik och återfödelse.
Just då, kanske rent av på själva dagen för Osirisfesten, hittades Antinous död i Nilen. Var det en olycka, som Hadrianus hävdade? Eller begick Antinous självmord för att han visste att han inom kort skulle förlora Hadrianus kärlek och sin ställning vid det kejserliga hovet? Förkastade unga älskare hamnade ofta i glömska, fattigdom och misär.
Enligt Anthony R. Birley (Hadrian, the Restless Emperor, London 1997) är det sannolikt att Antinous hade en dödslängtan. Han kan ha insett att även om han kunde fortsätta att vara kejsarens älskare också som vuxen, skulle det vara skamligt och föraktligt.
Dessutom led Hadrianus sannolikt av en allvarlig sjukdom. Enligt egyptisk tro kunde ett djurs död förlänga sin ägares liv. Förutsättningen var att djuret dog utan motstånd. För att förlänga Hadrianus liv krävdes enligt egyptiska magiker en människa som frivilligt gick i döden för honom. Med sin dödslängtan har Antinous antagligen accepterat att göra det, menar Birley.
Att det just skedde i samband med Osirisfesten stöder den tolkningen. I vilken grad Hadrianus själv uppmuntrade, begärde eller rent av arrangerade detta offer är förstås omöjligt att utreda.
Eftersom romarna sedan länge hade gjort människooffer olagliga var illvilliga rykten emellertid snabbt i svang. Och Hadrianus offentliga sorg och måttlösa ärebetygelser för den döde förstärkte ryktena. Men själv kände han sig mystiskt återfödd. Så framställde han sig på ett mynt som han lät prägla.
Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London 1997; Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, Paris 1951, sv. 1953.
Bilder: 1. Hadrianus bibliotek och allra mest privata del av villaanläggningen i Tivoli, tre mil utanför Rom. Palatset är runt och ligger i en konstgjord sjö omgiven av kolonner. Hit förde en träbro som kunde dras in, en plats där Hadrianus och Antinous kunde vara ensamma. 2. Byst av Antinous från Patras, en stad på Peloponnesos. Finns i Athens arkeologiska museum.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
Människan ensam/Hadrianus (3)
Om sex i romarriket, se även:
Sex och kyskhet i romarriket
Sex och kyskhet i romarriket (2)
1 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
