Den 14 juni 1940 marscherade 300 000 sovjetiska soldater in i Litauen. Motstånd ansågs vara utsiktslöst. Presidenten flydde. Ryssarna tillsatte en marionettregering. Parlamentsval genomfördes, men bara kommunistvänliga kandidater fick ställa upp. Oppositionella arresterades. Och redan i augusti hade det ockuperade Litauen ”ansökt” om att få bli Sovjetrepublik. Högsta sovjet i Moskva gav sitt nådiga medgivande.
Litauen hade förlorat sin självständighet i ett rasande tempo. Allt var en följd av att Stalin och Hitler i augusti 1939 hade gjort upp om inflytelsesfärer i östra Europa. De baltiska länderna hamnade hos Stalin. Hitler tog västra Polen. Och ingen av västmakterna hade ork att ingripa när bytet delades.
Sovjetiseringen av Litauen började genast. Från Sovjetunionen anlände tusentals tjänstvilliga litauiska kommunister. De hade 1918 tvingats i exil när Litauen blev självständigt. Deras behov av att hämnas på sina ”borgerliga” landsmän skall inte underskattas.
Politiker, officerare, byråkrater och affärsmän arresterades och deporterades österut. I augusti 1940 hade 1 300 personer i den litauiska eliten försvunnit. De nyanlända exilkommunisterna ersatte dem på alla nivåer i samhället.
Den sovjetiska terrorn var ofta helt oförutsägbar. Det fanns listor med tiotusentals namn på förmodat antisovjetiska personer. Ingen kunde vara säker på om han fanns på listorna eller ej. Det kunde räcka med att man talade esperanto eller samlade frimärken, sådant uppfattades som ”kontakter med utlandet”.
Åtskilliga försökte rädda sitt eget skinn genom att samarbeta med regimen. En del gjorde det av övertygelse, t ex många vänsterintellektuella som också var judar. Andra tog helt enkelt chansen att avancera socialt och få ekonomiska fördelar. Det fanns god grogrund för många sorters kollaboratörer. Kommunistpartiet växte snabbt.
Nationella symboler som flaggan och statsvapnet hade förbjudits. Historien skrevs om. Självständighetstiden 1918-1939 kallades nu för ”borgerlig-fascistisk diktatur” och händelserna på sommaren 1940 påstods vara en ”socialistisk revolution” som fört ”de arbetande massorna” till makten. Syftet var förstås att misskreditera de gamla nationella grupperna.
Stalin hade redan före angreppet på Litauen sökt undergräva och splittra dessa ”borgerliga” nationalister. Ett smart drag var hans beslut att ge Litauen sin gamla huvudstad Vilnius tillbaka. Vilnius hade sedan kriget 1920 tillhört Polen, men 1939 fallit i sovjetiska händer.
Litauerna mottog ”gåvan” med en känsla av nationell revansch. De började genast diskriminera polackerna, som var i majoritet i staden. Men den nationalistiska yran blev inte långvarig. Med den sovjetiska annekteringen av Litauen avslöjades Stalins ”gåva” som en tom gest. ”Vilnius tillhör oss, men vi tillhör Sovjetunionen”, hette det bland besvikna litauer.
Den kommunistiska regimen avslöjade alltmer sin sanna karaktär och de bedragna och terroriserade litauerna vände sig i bitterhet både mot de sovjetiska ockupanterna och mot de inhemska kollaboratörerna. En särskilt farlig udd riktade de mot landets drygt 220 000 judar.
Många av dessa hade dykt upp i ledande befattningar i staten och kommunistpartiet. I juni 1940 bestod det litauiska kommunistpartiet till över 30 procent av judar. I den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var en av tio tjänstemän jude. Av landets befolkning var ca 7 procent judar.
Den sovjetiska politiken hade utan tvivel öppnat möjligheter för judar i det traditionellt antisemitiska Litauen. Judiska studenter fick fri tillgång till universiteten. Judiska ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare blev plötsligt synliga överallt. Att judiska ”kapitalister” samtidigt förföljdes och berövades sina tillgångar var det inte många som brydde sig om.
När den sovjetiska terrorn efter ett år gick mot sin kulmen, var det därför många som tolkade händelserna på sitt eget sätt. Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 genomförde kommunisterna den första massdeportationen av litauer.
Omkring 18 000 människor föstes upp i boskapsvagnar som snart rullade österut. Inga formella anklagelser riktades mot dem, inga rättegångar ägde rum. De kom från alla befolkningsgrupper. Det enda som förenade dem var att deras namn stod på en ödesdiger lista.
Familjerna separerades. Männen fördes till koncentrationsläger i sibiriska Krasnojarsk, kvinnorna och barnen till Altaibergen nära den kinesiska gränsen. Fyrtio procent av de deporterade var barn under 16 år.
Bland förbittrade kvarvarande anhöriga och vänner, kollegor och bekanta, hette det att det var ”de judiska kommunisterna” som stod bakom deportationerna. ”Judarna gick för långt!”
En vecka senare angrep Hitler Sovjetunionen. Tyskarnas Armégrupp Nord närmade sig snabbt Litauen.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis, Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
19 juni 2011
30 maj 2011
26 maj 2011
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmorden och deportationerna i Litauen under 1940-talet hade sin mörka bakgrund i Baltikums historia. Den mångkulturella befolkningen genomsyrades av bittra erfarenheter, sårad nationell stolthet, politisk revanschism och rädsla för den egna gruppens utplåning.
Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.
Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.
Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.
I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.
Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.
Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.
För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.
Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!
Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.
Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.
De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.
Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.
I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.
Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.
Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.
Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.
Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.
Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.
Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.
I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.
Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.
Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.
För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.
Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!
Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.
Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.
De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.
Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.
I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.
Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.
Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.
Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.
Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
7 maj 2011
Två folkmord?/Litauen (1)
Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.
Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?
”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.
Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.
Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.
Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.
Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.
En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.
Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.
Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.
Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.
Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:
”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”
I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:
”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”
Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:
”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”
Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.
Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?
”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.
Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.
Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.
Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.
Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.
En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.
Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.
Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.
Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.
Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:
”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”
I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:
”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”
Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:
”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”
Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.
Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
24 februari 2011
Munkar, nunnor och världen
Redan före sex på söndagsmorgonen går vi grusvägen upp mot Katarinaklostret (se förra artikeln). Nattkylan ligger ännu kvar över Sinaiöknen. Den uppgående solens första strålar träffar toppen av Mose berg, som lyser i gult och rött.Klockorna ringer i tsar Alexander II:s klocktorn inför morgonliturgin. Därinne i kyrkan skingras långsamt dunklet och i det gröna kassettaket blänker stjärnor av guld, alltmedan det heliga rummet fylls av den enkla, bysantinska, liturgiska sången.
Tre timmar senare är det dags för frukost i munkarnas speciella kaffestuga. Bara ett begränsat antal utomstående är inbjudna dit. Det serveras spenatpaj och söta kakor, chokladpraliner, svart kaffe och te på tepåse.
Det är redan varmt, fönstren står öppna. De lövmönstrade gardinerna rör sig knappt. På väggen hänger bilder av helgon och kyrkoledare men också av den grekiske exkungen Konstantin II och hans danskfödda hustru Anne-Marie. Hennes dekolletage har gjorts lite mera sedesamt genom en diskret retuschering.
Fader Pavlos, som ledde morgongudstjänsten, och en ung novis, som för ett par år sedan kom till klostret från Kanada, sitter lite för sig, beredda att svara på frågor. Hur är vardagen i klostret? Svar: ”För en munk är varje dag som den första, och den kan också vara den sista.” Hur är det att ständigt bli störd av turister och pilgrimer? Nytt svar: ”Om någon knackar på din port måste du öppna, även om du är försänkt i bön. Bönen kan du fortsätta senare, men just den människan kanske du aldrig ser igen.”I en annan del av rummet sitter en nunna från kvinnoklostret i Fahran några mil bort. Jag får senare höra hennes historia. Hon har varit gift. När mannen dog ville hon dra sig undan till klostret. Hennes barn var redan vuxna, de hade ingenting att invända. Och nu bor hon i ett litet eremitage tillsammans med en annan nunna. På söndagarna kommer de till morgonliturgin här i Katarinaklostret.
Andra munkar kommer och går. Deras fotsida kaftaner frasar. Deras skägg är yviga; det tillhör traditionen att skägg inte skall vara alltför välansade, sådant kunde uppfattas som fåfänga. Med dämpade röster talar munkarna sinsemellan och undviker att tilltala gästerna.
En storvuxen, frodig munk i 30-årsåldern är mer utåtriktad. Han talar utmärkt engelska. Det visar sig att han kom till klostret från USA någon gång på 1990-talet. Han var då en mycket ung, nyfiken punkare – och han valde att stanna i klostret som ortodox munk. Nu tillhör det hans uppgifter att visa turister och pilgrimer runt bland de unika ikonerna och berätta om deras och klostrets 1500-åriga historia.
Men Katarinaklostrets mest berömda dyrgrip finns bara delvis kvar inom murarna: Codex Sinaiticus, den äldsta kända fullständiga versionen av Nya testamentet, handskriven på grekiska någon gång på 300-talet. Därtill kommer Gamla testamentet på grekiska, vilket gör Codex Sinaiticus till en komplett bibel, kanske en av de 50 handskrivna biblar som kejsar Konstantin den store lät tillverka år 331.
Historien om denna berömda handskrift är både dramatisk och sorglig. År 1844 anlände den då 29-årige tyske bibelforskaren Constantin Tischendorf – efter tolv dagar på kamelrygg – till Katarinaklostret, för att leta efter gamla handskrifter.Han kom att göra sitt livs fynd. I en hög med skräp som skulle brännas hittade han 129 pergamentblad med Gamla testamentet på grekiska. Han fick som gåva med sig 46 av dessa hem till universitetet i Leipzig, där de fortfarande finns.
Men Tischendorf ville ha mer. År 1859 var han tillbaka i klostret, nu med rekommendationsbrev från klostrets höge beskyddare, den ryske tsaren Alexander II. Den här gången hittade han mycket mer: 346 blad, bland dem hela Nya testamentet. Allt inslaget i en röd duk. Det var en bibelhistorisk sensation.
Tischendorf lyckades med hjälp av en penningsumma från tsaren få ”låna” handskriften för att kopiera den i S:t Petersburg. Han lovade skriftligt att återlämna den oskadd och i gott skick så snart klostret ville ha den tillbaka. Men så blev det inte.
Munkarna kände sig lurade och det talades om stöld, trots att klostrets nye ärkebiskop år 1869 faktiskt skrev ett brev till tsaren där han överlämnade skriften till denne som ”ett bevis på evig tacksamhet från oss och Sinai”.
Än mer sårig blev historien när Stalin beslöt sig för att sälja handskriften för 100 000 pund till British Museum i London. Han behövde pengar till sin femårsplan för Sovjetunionen. I december 1933 kom Codex Sinaiticus till London och redan månaden därefter krävde Katarinaklostret återigen att få den tillbaka. Utan framgång. Handskriften är fortfarande kvar på museet.
Men 1975 kom en oväntad tröst. Munkarna upptäckte ytterligare 13 stora blad, som visade sig vara en del av Codex Sinaiticus. De låg i en bortglömd jordkällare under ett av klosterkapellen. Dessa blad lär man inte lämna ifrån sig i första taget.
Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm, 2006; Codex Sinaiticus hemsida, British Library, London.Bilder: 1. Den uppgående solen belyser bergen ovanför Katarinaklostret. 2. Fader Pavlos med kanadensisk novis i klostrets kaffestuga. 3. Codex Sinaiticus. Blad som hittades i klostret 1975 och som fortfarande finns kvar där. 4. Längs klostermuren, gränsen mot världen. Egna bilder från besök i november 2010.
Se även den tidigare artikeln om Katarinaklostret: Klostret i öknen.
5 februari 2011
Klostret i öknen
Katarinaklostret i den egyptiska Sinaiöknen ligger inte vid allfarvägen. Reser man från Kairo får man räkna med en hel dag på buss eller rent av en övernattning på hotell vid Suezbukten. Det är lättare att komma från Sharm el Sheik, men då skall man förstås ta sig dit först.Det verkliga avståndet till Katarinaklostret mäts dock i en annan dimension. Detta grekisk-ortodoxa kloster är ett av kristenhetens äldsta med en obruten bönetradition ända tillbaka till det bysantinska 500-talet. Avståndet till dagens glittrande metropoler är nästan ofattbart stort.
Det var kejsar Justinianus (527-565) i Konstantinopel som lät uppföra de 15 meter höga murarna och huvudkyrkan som är byggd som en basilika. Han ville bevara och befästa en tradition: att detta var platsen för Mose brinnande buske (2 Mos. 3:2-5) och att berget intill var Sinai berg, där Gud själv en gång hade givit Moses ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger” (2 Mos. 31:18).
Än i dag växer mitt i klostret ett ömt vårdat exemplar av den brinnande busken, Rubus sanctus, en björnbärsart, som inte finns på någon annan plats i Sinai öken.Vi kom till klostret efter många timmars utmattande bussåkning och nästan ramlade in till vesper i kyrkan på lördagseftermiddagen. Därinne mötte ett dammigt dunkel, ett slags stillastående som bara långsamt avslöjade sin levande verklighet.
Fyra munkar sjöng vespertexterna, andra satt i avsides nischer längs väggarna och i de bortvända munkstolarna, man lade knappt märke till dem. Ljuskronor och kandelabrar lystes svagt upp av sina levande ljus. Efter en stund räckte detta ljus för att ikonerna runt om i kyrkan skulle börja glöda mörkt – fast många av dem i ärlighetens namn var så dammiga och täckta av åratals klibbig rökelse att man knappt kunde se vad de föreställde.
Starkast var dock intrycket av den åldriga, bysantinska sången: de fåtaliga mansstämmorna med sina återkommande melodislingor som i utsökt enkelhet och stillhet fyllde rummet. Kyrie eleison, kyrie eleison, Herre förbarma dig! Från altarrummet bakom ikonostasen svarade prästen allt svagare. Till slut dog sången ut, eller försvann den bara in i det tidlösa?Efter gudstjänsten köade vi skandinaver tillsammans med en grupp fromma pilgrimer från Ryssland för att vörda den heliga Katarinas reliker. Hennes vänstra hand ligger i ett öppet skrin. Det är makabert, men i dunklet kan man inte se vad det är man bugar sig för. En munk övervakade ceremonin och överräckte sedan en liten silverring med Katarinas emblem AK, Agia Katarina, inneslutet i ett hjärta, till var och en av besökarna.
Katarina var en stark kvinna som levde i Alexandria i slutet av 300-talet. En dag vägrade hon att offra till den romerske kejsaren Maxentius. Hon försökte tvärtom omvända honom till kristendomen. Kejsaren tillkallade då 50 lärde för att övertyga henne om att hon hade fel, men de misslyckades. Som straff beslöt kejsaren bränna dem på bål. När han sedan ville tortera Katarina till döds i ett slags spiktunna, gick tortyrredskapen sönder. Till slut blev hon halshuggen.Hennes kropp var länge försvunnen. Men på 800-talet hittades den mirakulöst på Sinai berg intill klostret, som dittills endast varit tillägnat Gudsmodern Maria. Nu blev det även Katarinas kloster. Och ringen, som Katarinas pilgrimer får än idag, erinrar om den ring hon själv, enligt legenden, fick direkt av Kristus inför sina prövningar och lidanden.
När vi kom ut ur kyrkan efter vespern var det redan mörkt. Vi visades genom trånga prång och över rangliga trätrappor till klostrets museum. Här finns några av världens äldsta ikoner, bl a den äldsta kända bilden av Kristus. Den är från 500-talet. Han framställs där som världshärskaren, pantokrator, som gör en välsignande gest med höger hand och håller evangelieboken med den vänstra.
Man kan också notera att hans ögon verkar märkligt olika. Traditionen säger att Kristus vänder höger öga uppåt mot Gud fader, som har sänt honom, medan han med det vänstra ser bortom tiden.Mellan åren 730 och 843 förstördes mängder av ikoner i den kristna världen under den s k bildstriden. En mycket stark rörelse inom kristenheten ville ta det gammaltestamentliga förbudet (2 Mos. 20:4) mot bilder ”vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden” på allvar. Alla bilder skulle därför på kejserlig order förstöras.
Ikonerna i Katarinaklostret kom emellertid att räddas. De skyddades av munkarna och kunde inte nås av kejsarens utsända. Klostret låg nämligen sedan år 641 på muslimsk mark och kunde dessutom visa upp ett personligt fribrev från Muhammed själv! Muslimer, som än i dag har ett bildförbud i sin religion, kom därmed att rädda några av kristenhetens viktigaste bilder.
Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm 2006; Ulf Abel, Ikonen, den besjälade bilden, Artos & Norma bokförlag, 2006. Egna anteckningar från besök i november 2010.
Bilder: Bild 1. Entrén till Katarinaklostret är den mest oansenliga man kan tänka sig. I orostider murades den igen helt och besökare fick då hissas upp i en korg till murkrönet. Bild 2. Mose brinnande buske, som den ser ut i klostret idag. Bild 3. Huvudkyrkans klocktorn. Skänkt av den ryske tsaren Alexander II. Bild 4. Katarinaklostrets emblem, Agia Katarina, AK. Emblemet sitter över ingången till klostret. Bild 5. Världens sannolikt äldsta Kristusbild. Ikon från 500-talet. Katarinaklostrets museum. Egna bilder från besök i november 2010.
Det finns ännu en artikel om Katarinaklostret: Munkar, nunnor och världen.
2 januari 2011
Ett år i svenska haikuer
Vinter
Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.
+
Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.
+
Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!
Vår
Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.
+
Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.
+
Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.
Sommar
Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.
+
Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.
+
Åter vid början.
Den ljumma kvällen
och allt som aldrig hände.
Höst
Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.
+
Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.
+
Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?
Anm.: Samtliga dessa haikuer har publicerats på Öga och Öra under åren 2006 - 2009. Copyright Johan Selander.
15 december 2010
Vlasovarmén
Stalins favoritgeneral Andrej Vlasov hade bytt sida sommaren 1942 och erbjudit tyskarna sina tjänster (se förra artikeln!). Men det dröjde länge innan han kunde bilda den armé av antikommunistiska sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap som han hoppades på.
Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.
Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.
Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.
Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.
Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.
Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.
Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.
Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.
Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.
Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.
Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.
Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.
Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.
Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.
Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.
Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.
Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.
Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"
Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.
Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.
Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.
Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.
Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.
Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.
Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.
Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.
Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.
Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.
Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.
Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.
Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.
Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.
Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.
Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.
Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.
Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"
Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
3 december 2010
30 november 2010
Generalen som bytte sida
Stalin hade inte många militära favoriter. Men Andrej Vlasov var otvivelaktigt en av dem. Under den stora utrensningen av officerare i Röda armén på 30-talet blev Vlasov inte ens ifrågasatt. Tvärtom! Stalin sände honom som sin militäre representant till Kina för att stödja Chiang Kai-shek. När han kom tillbaka till Sovjetunionen 1939 gjorde han en kometkarriär och dekorerades med Leninorden.
I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.
Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.
Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.
Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.
Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.
Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?
Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.
Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?
Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.
Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.
Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.
Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.
Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.
Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.
Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.
Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)
I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.
Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.
Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.
Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.
Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.
Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?
Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.
Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?
Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.
Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.
Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.
Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.
Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.
Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.
Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.
Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)
29 oktober 2010
19 oktober 2010
Den goda inflationen/Krisen (8)
I decennier gällde det att bekämpa inflationen. Ekonomer och politiker var i stort sett eniga om att inflation var en farlig drog. Den skapade spekulation, kriser och orättvisor. Folk med fasta tillgångar som fastigheter kunde göra sig förmögenheter på fattiga löntagares bekostnad.
Nu är en omvärdering på gång. Häromdagen sade t ex chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, att inflationstakten i USA är för låg. För att sätta fart på prishöjningarna är Bernanke beredd att öka mängden dollar i USA. Det skall ske genom att centralbanken köper upp stora mängder obligationer på marknaden.
På sjuttiotalet skulle man ha sagt att centralbanken tänker sätta fart på sedelpressarna. Men idag heter det att man med inflation vill rädda världsekonomin från lågkonjunktur och långvarig massarbetslöshet.
Det är förstås den ekonomiska världskrisen som har åstadkommit detta omtänkande. För att år 2008 förhindra en bankkatastrof, som kunde ha ruinerat inte bara bankernas ägare utan även miljoner vanliga bankkunder, övertog många stater bankernas gigantiska skulder och ställde ut garantier som ytterligare ökade staternas skulder.
Vi har nu statsskulder i västvärlden på historiska rekordnivåer. De faktiska siffrorna är så fantasifulla att de för länge sedan har förlorat sitt informationsvärde.
På sjuttiotalet skulle dessa skulder inte ha varit så betungande. På den tiden var ju inflationen på många håll i världen 10-15 procent per år, och mer! När pengarna förlorade i värde blev det också lättare att betala tillbaka skulderna. Inflationen innebar helt enkelt en snabb och automatisk skuldavskrivning.
Idag har vi inte längre denna bekväma skuldrabatt i form av inflation. Tvärtom! Faran är nu den motsatta: att de lånade pengarna blir mer värda, sk deflation. Skuldrabatten förvandlas därmed till motsatsen: extra skuldpåslag, sten på bördan. Den internationella skuldkrisen förvärras.
För att skulderna skall kunna betalas tillbaka krävs nu att ekonomin går bra, att företagen genererar goda vinster, att många löntagare får bra löner och att alla därmed kan betala rejält med skatt. Men i deflationsekonomin blir just detta allt svårare att åstadkomma.
När priserna förväntas falla håller både konsumenter och företagare på pengarna. De räknar ju med att kunna få mer för slantarna om de väntar med inköp och investeringar. Och när konsumtion och investeringar skjuts på framtiden hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.
Nå, än så länge har vi inte direkt deflation i USA. Priserna stiger fortfarande, men långsamt, cirka en procent i årstakt. Undantar man de ryckiga prisförändringarna för livsmedel och bensin är inflationen än mindre. Deflation är en reell risk.
Dessutom har arbetslösheten fastnat på en obehagligt hög nivå, kring 10 procent. Många amerikaner känner osäkerhet för sitt jobb. Samtidigt har de fullt upp med att betala av på sina skulder. Det gör dem naturligtvis än mindre benägna att konsumera. Och om konsumtionen inte stiger, finns det ju ingen anledning för företagarna att anställa flera eller att investera i ny produktionskapacitet.
Kort sagt: USA:s centralbankschef Ben Bernanke är klart orolig för att landet är på väg att halka ner i en deflationsdriven lågkonjunktur. Normalt skulle han möta en sådan risk genom att sänka centralbankens styrränta, alltså den kortfristiga räntan. Men den är sedan december 2008 redan nära noll procent och kan alltså inte sänkas mer. Därför tvingas han nu tillgripa den ovanliga, osäkra och dåligt utprövade metoden att pumpa ut pengar i ekonomin genom att köpa obligationer.
På detta sätt vill han fördubbla inflationstakten till 2 procent. Det låter kanske inte så farligt. Men operationen innebär en helomvändning i bankens policy och medför tydliga faror, som Bernanke själv pekar på.
Erfarenheterna är tydliga: inflation är lätt att skapa men mycket svår att driva tillbaka. Skall centralbanken nu medvetet skapa inflation är det många som undrar om banken därmed släpper den lömska anden ur flaskan. Det skapar i så fall förväntningar om ännu högre inflation. Och inflationsförväntningar skapar i sig just inflation. Det är en ond spiral.
Om marknaderna börjar tvivla på att centralbanken har grepp om läget, kan räntorna på långfristiga obligationer stiga brant. Obligationsköparna vill ju ha kompensation för den förväntade framtida penningförsvagningen. Stiger obligationsräntorna är det precis motsatsen till vad Bernanke vill åstadkomma. Han måste då blåsa på med ännu större obligationsköp.
Det är en riskfylld operation. På spel står centralbankens viktigaste tillgång: förtroendet.
Referens: Ben Bernanke, Monetary Policy Objectives and Tools in a Low-Inflation Environment. Tal i Boston, Massachusetts den 15 oktober 2010.
Anm.1: Många länder, t ex Sverige, har redan inflationsmål som ligger kring 2 procent. Det betyder emellertid inte att dessa länders erfarenheter är direkt överförbara på USA, världens största ekonomi.
Anm.2: Ben Bernanke nämner i sitt tal inte ett ord om effekterna av obligationsköpen på dollarn. Om operationen lyckas, förväntas dollarkursen falla. Det är rakt emot vad t ex kineserna vill. Ett stort dollarfall med motsvarande förstärkning av andra valutor kan leda till att en rad länder försöker skydda sin export genom handelshinder. Det skulle skapa ett valutakrig och försämra utsikterna till ekonomisk återhämtning i världen.
Anm.3: Den svenska konjunkturen är för närvarande överraskande god och riksbanken är i färd med att höja de svenska räntorna – alltså rakt emot de amerikanska ambitionerna. Det återstår att se hur länge Sverige kan hålla sig utanför de internationella problemen.
Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Vår beredskap är god?/Krisen (9)
Nu är en omvärdering på gång. Häromdagen sade t ex chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, att inflationstakten i USA är för låg. För att sätta fart på prishöjningarna är Bernanke beredd att öka mängden dollar i USA. Det skall ske genom att centralbanken köper upp stora mängder obligationer på marknaden.
På sjuttiotalet skulle man ha sagt att centralbanken tänker sätta fart på sedelpressarna. Men idag heter det att man med inflation vill rädda världsekonomin från lågkonjunktur och långvarig massarbetslöshet.
Det är förstås den ekonomiska världskrisen som har åstadkommit detta omtänkande. För att år 2008 förhindra en bankkatastrof, som kunde ha ruinerat inte bara bankernas ägare utan även miljoner vanliga bankkunder, övertog många stater bankernas gigantiska skulder och ställde ut garantier som ytterligare ökade staternas skulder.
Vi har nu statsskulder i västvärlden på historiska rekordnivåer. De faktiska siffrorna är så fantasifulla att de för länge sedan har förlorat sitt informationsvärde.
På sjuttiotalet skulle dessa skulder inte ha varit så betungande. På den tiden var ju inflationen på många håll i världen 10-15 procent per år, och mer! När pengarna förlorade i värde blev det också lättare att betala tillbaka skulderna. Inflationen innebar helt enkelt en snabb och automatisk skuldavskrivning.
Idag har vi inte längre denna bekväma skuldrabatt i form av inflation. Tvärtom! Faran är nu den motsatta: att de lånade pengarna blir mer värda, sk deflation. Skuldrabatten förvandlas därmed till motsatsen: extra skuldpåslag, sten på bördan. Den internationella skuldkrisen förvärras.
För att skulderna skall kunna betalas tillbaka krävs nu att ekonomin går bra, att företagen genererar goda vinster, att många löntagare får bra löner och att alla därmed kan betala rejält med skatt. Men i deflationsekonomin blir just detta allt svårare att åstadkomma.
När priserna förväntas falla håller både konsumenter och företagare på pengarna. De räknar ju med att kunna få mer för slantarna om de väntar med inköp och investeringar. Och när konsumtion och investeringar skjuts på framtiden hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.
Nå, än så länge har vi inte direkt deflation i USA. Priserna stiger fortfarande, men långsamt, cirka en procent i årstakt. Undantar man de ryckiga prisförändringarna för livsmedel och bensin är inflationen än mindre. Deflation är en reell risk.
Dessutom har arbetslösheten fastnat på en obehagligt hög nivå, kring 10 procent. Många amerikaner känner osäkerhet för sitt jobb. Samtidigt har de fullt upp med att betala av på sina skulder. Det gör dem naturligtvis än mindre benägna att konsumera. Och om konsumtionen inte stiger, finns det ju ingen anledning för företagarna att anställa flera eller att investera i ny produktionskapacitet.
Kort sagt: USA:s centralbankschef Ben Bernanke är klart orolig för att landet är på väg att halka ner i en deflationsdriven lågkonjunktur. Normalt skulle han möta en sådan risk genom att sänka centralbankens styrränta, alltså den kortfristiga räntan. Men den är sedan december 2008 redan nära noll procent och kan alltså inte sänkas mer. Därför tvingas han nu tillgripa den ovanliga, osäkra och dåligt utprövade metoden att pumpa ut pengar i ekonomin genom att köpa obligationer.
På detta sätt vill han fördubbla inflationstakten till 2 procent. Det låter kanske inte så farligt. Men operationen innebär en helomvändning i bankens policy och medför tydliga faror, som Bernanke själv pekar på.
Erfarenheterna är tydliga: inflation är lätt att skapa men mycket svår att driva tillbaka. Skall centralbanken nu medvetet skapa inflation är det många som undrar om banken därmed släpper den lömska anden ur flaskan. Det skapar i så fall förväntningar om ännu högre inflation. Och inflationsförväntningar skapar i sig just inflation. Det är en ond spiral.
Om marknaderna börjar tvivla på att centralbanken har grepp om läget, kan räntorna på långfristiga obligationer stiga brant. Obligationsköparna vill ju ha kompensation för den förväntade framtida penningförsvagningen. Stiger obligationsräntorna är det precis motsatsen till vad Bernanke vill åstadkomma. Han måste då blåsa på med ännu större obligationsköp.
Det är en riskfylld operation. På spel står centralbankens viktigaste tillgång: förtroendet.
Referens: Ben Bernanke, Monetary Policy Objectives and Tools in a Low-Inflation Environment. Tal i Boston, Massachusetts den 15 oktober 2010.
Anm.1: Många länder, t ex Sverige, har redan inflationsmål som ligger kring 2 procent. Det betyder emellertid inte att dessa länders erfarenheter är direkt överförbara på USA, världens största ekonomi.
Anm.2: Ben Bernanke nämner i sitt tal inte ett ord om effekterna av obligationsköpen på dollarn. Om operationen lyckas, förväntas dollarkursen falla. Det är rakt emot vad t ex kineserna vill. Ett stort dollarfall med motsvarande förstärkning av andra valutor kan leda till att en rad länder försöker skydda sin export genom handelshinder. Det skulle skapa ett valutakrig och försämra utsikterna till ekonomisk återhämtning i världen.
Anm.3: Den svenska konjunkturen är för närvarande överraskande god och riksbanken är i färd med att höja de svenska räntorna – alltså rakt emot de amerikanska ambitionerna. Det återstår att se hur länge Sverige kan hålla sig utanför de internationella problemen.
Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Vår beredskap är god?/Krisen (9)
6 oktober 2010
Kosackernas öde
När tyskarna 1942 trängde in i norra Kaukasus mottogs de som befriare av kosackbefolkningen. Det hade en enkel förklaring. Sovjetunionen hade 1920 erövrat kosackernas bosättningsområden kring floden Kuban och de kämpade sedan dess för sin frihet.
Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.
Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.
Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.
Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.
Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.
Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.
I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.
Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.
Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.
Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.
Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.
Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.
Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.
Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.
Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.
Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.
Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.
Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)
Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg
Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.
Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.
Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.
Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.
Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.
Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.
I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.
Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.
Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.
Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.
Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.
Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.
Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.
Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.
Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.
Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.
Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.
Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)
Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg
1 oktober 2010
2 september 2010
Utlämnade på Stalins begäran
Under åren 1944-1947 överlämnade de västallierade 2,3 miljoner ryska medborgare till Sovjetunionen. Det var framför allt ryska soldater som hamnat i tysk krigsfångenskap. De flesta lämnades ut av britterna och amerikanarna. Och det skedde vare sig fångarna ville eller inte.
Många ville absolut inte tillbaka. De fruktade att bli skickade till tvångsarbetsläger, satta i fängelse, deporterade till Sibirien eller rentav torterade och dödade. Deras rädsla var välmotiverad.
Det berodde på att Stalin inte erkände att det fanns några sovjetiska krigsfångar. Om en rysk soldat låtit sig tillfångatas innebar det att han begått landsförräderi; han skulle hellre begå självmord än hamna i fiendehänder, enligt den sovjetiska synen. Detta var soldaterna väl medvetna om. Ryssar i tysk krigsfångenskap förnekades och övergavs fullständigt av Sovjetunionen och hotades av dödsstraff när/om de kom tillbaka hem.
Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att många ryssar som ändå blev krigsfångar hos tyskarna helt enkelt gick över till dem. Omkring en miljon ryssar deserterade till tyskarna och kämpade resten av kriget i tysk uniform. Andra tjänade den tyska krigsmakten som Hi-Wis, dvs Hilfswillige (hjälpvilliga), i icke stridande uppgifter.
Hitler valde att föra över många av dessa ryssar till tyska förband på västfronten. Det var därför som ryssar i tysk uniform hamnade som krigsfångar hos britter och amerikanare redan innan kriget var slut.
När kriget närmade sig slutet begärde Stalin att få tillbaka alla ryssar som trots allt kunde finnas hos de allierade. Den brittiske premiärministern Churchill och hans utrikesminister Eden flög till Moskva i oktober 1944 och lovade utan vidare att lämna ut alla.
Britterna lyckades genom sitt tillmötesgående mot Stalin att i gengäld få honom att lova en snabb repatriering av brittiska soldater, som Röda armén skulle komma att befria i tyska läger i Östeuropa. Men frågan om hur de ryska krigsfångarna i väst skulle behandlas när de kom tillbaka till Sovjetunionen lades diskret åt sidan. Inga krav ställdes på Sovjetunionen. Britterna offrade ryssarna för sina egna.
Men amerikanarna hade till en början en helt annan inställning. De tänkte behandla alla ryska krigsfångar som tyskar, eftersom de tagits iklädda tysk uniform. Det betydde att endast de som uttryckligen hävdade att de var sovjetiska medborgare och ville tillbaka till Sovjetunionen skulle skeppas tillbaka dit. Ingen skulle återsändas med våld. Detta var helt i enlighet med Genèvekonventionen från 1929.
Men efterhand som Röda armén tog över alltfler tyska fångläger i Östeuropa hamnade också alltfler amerikanska krigsfångar under sovjetisk kontroll. Den amerikanska militärledningen, med överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i spetsen, tryckte på i Washington för att få till stånd en snabb överenskommelse om fullständig fångutväxling med Sovjetunionen.
Långsamt kom amerikanerna att svänga över till den brittiska uppfattningen. I ett brev till den sovjetiske ambassadören Gromyko i Washington skrev den amerikanske utrikesministern Stettinius i november 1944: ”All sådan personal vars sovjetiska medborgarskap har verifierats av den amerikanska militären i samverkan med er ambassadpersonal, och som ni begärt återlämnade, kommer att lämnas över till era myndigheter.”
Här finns inte längre någon reservation för dem som inte frivilligt gick med på att utlämnas. Visserligen var det fortfarande möjligt för de ryska fångar som tagits iklädda tysk uniform att hävda att de skulle behandlas som tyskar, men det var en juridisk finess som få ryssar var medvetna om. De kände i regel inte ens till Genèvekonventionen, som Sovjetunionen aldrig hade anslutit sig till.
Och när Roosevelt och Churchill träffade Stalin i Jalta i februari 1945, hade amerikanerna vänt helt om och accepterat britternas hållning: Stalin skulle få alla ryssar tillbaka.
Därmed hade de demokratiska västmakterna valt att bortse från Genèvekonventionens skydd för krigsfångar. De ryska krigsfångarna skulle lämnas över till Stalin, trots att västmakterna visste att de skulle bli bestraffade i ett orättfärdigt och brutalt samhällssystem. Någon asyl kunde det inte bli tal om. Men en viktig fråga kvarstod: skulle man använda våld för att genomföra repatrieringarna? Om detta sade överenskommelsen i Jalta ingenting.
De allierade var länge oroliga för att tyskarna skulle hämnas på allierade krigsfångar om de behandlade ryssar illa som kämpat på tysk sida. Men när Tyskland kapitulerade i maj 1945 bortföll den risken. För de allierade blev det därmed mindre viktigt hur deras ryska krigsfångar behandlades. Vägen till våldet öppnades.
Om hur utlämningen av ryssarna sedan gick till och om vad som hände när de ryska soldaterna kom ”hem” skall flera artiklar handla.
Referenser: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945, London 2005.
Anm.1: Totalt repatrierades efter kriget fram till 1953 ungefär 5,5 miljoner sovjetmedborgare. Av dessa utlämnades 2,3 miljoner av de västallierade under hot om våld fram till 1947, när de tvångsvisa deportationerna upphörde. Det är om dessa artikeln handlar.
Anm.2: Den amerikanska regeringen var redan i december 1944 tydlig gentemot sina egna myndigheter om att våld fick användas för att repatriera de ryska soldaterna. Utrikesminister Stettinius skrev i ett brev till sin politiske representant hos de amerikanska styrkorna i Italien, Alexander Kirk: ”The policy adopted by the United States Government in this connection is that all claimants to Soviet nationality will be released to the Soviet Government irrespective of whether they wish to be so released.”
Artikeln är nummer ett i en serie. De andra är:
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)
Se även:
Ryssutlämningen (1)
Den glömda massakern/Bleiburg
Trieste i Titos grepp
Många ville absolut inte tillbaka. De fruktade att bli skickade till tvångsarbetsläger, satta i fängelse, deporterade till Sibirien eller rentav torterade och dödade. Deras rädsla var välmotiverad.
Det berodde på att Stalin inte erkände att det fanns några sovjetiska krigsfångar. Om en rysk soldat låtit sig tillfångatas innebar det att han begått landsförräderi; han skulle hellre begå självmord än hamna i fiendehänder, enligt den sovjetiska synen. Detta var soldaterna väl medvetna om. Ryssar i tysk krigsfångenskap förnekades och övergavs fullständigt av Sovjetunionen och hotades av dödsstraff när/om de kom tillbaka hem.
Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att många ryssar som ändå blev krigsfångar hos tyskarna helt enkelt gick över till dem. Omkring en miljon ryssar deserterade till tyskarna och kämpade resten av kriget i tysk uniform. Andra tjänade den tyska krigsmakten som Hi-Wis, dvs Hilfswillige (hjälpvilliga), i icke stridande uppgifter.
Hitler valde att föra över många av dessa ryssar till tyska förband på västfronten. Det var därför som ryssar i tysk uniform hamnade som krigsfångar hos britter och amerikanare redan innan kriget var slut.
När kriget närmade sig slutet begärde Stalin att få tillbaka alla ryssar som trots allt kunde finnas hos de allierade. Den brittiske premiärministern Churchill och hans utrikesminister Eden flög till Moskva i oktober 1944 och lovade utan vidare att lämna ut alla.
Britterna lyckades genom sitt tillmötesgående mot Stalin att i gengäld få honom att lova en snabb repatriering av brittiska soldater, som Röda armén skulle komma att befria i tyska läger i Östeuropa. Men frågan om hur de ryska krigsfångarna i väst skulle behandlas när de kom tillbaka till Sovjetunionen lades diskret åt sidan. Inga krav ställdes på Sovjetunionen. Britterna offrade ryssarna för sina egna.
Men amerikanarna hade till en början en helt annan inställning. De tänkte behandla alla ryska krigsfångar som tyskar, eftersom de tagits iklädda tysk uniform. Det betydde att endast de som uttryckligen hävdade att de var sovjetiska medborgare och ville tillbaka till Sovjetunionen skulle skeppas tillbaka dit. Ingen skulle återsändas med våld. Detta var helt i enlighet med Genèvekonventionen från 1929.
Men efterhand som Röda armén tog över alltfler tyska fångläger i Östeuropa hamnade också alltfler amerikanska krigsfångar under sovjetisk kontroll. Den amerikanska militärledningen, med överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i spetsen, tryckte på i Washington för att få till stånd en snabb överenskommelse om fullständig fångutväxling med Sovjetunionen.
Långsamt kom amerikanerna att svänga över till den brittiska uppfattningen. I ett brev till den sovjetiske ambassadören Gromyko i Washington skrev den amerikanske utrikesministern Stettinius i november 1944: ”All sådan personal vars sovjetiska medborgarskap har verifierats av den amerikanska militären i samverkan med er ambassadpersonal, och som ni begärt återlämnade, kommer att lämnas över till era myndigheter.”
Här finns inte längre någon reservation för dem som inte frivilligt gick med på att utlämnas. Visserligen var det fortfarande möjligt för de ryska fångar som tagits iklädda tysk uniform att hävda att de skulle behandlas som tyskar, men det var en juridisk finess som få ryssar var medvetna om. De kände i regel inte ens till Genèvekonventionen, som Sovjetunionen aldrig hade anslutit sig till.
Och när Roosevelt och Churchill träffade Stalin i Jalta i februari 1945, hade amerikanerna vänt helt om och accepterat britternas hållning: Stalin skulle få alla ryssar tillbaka.
Därmed hade de demokratiska västmakterna valt att bortse från Genèvekonventionens skydd för krigsfångar. De ryska krigsfångarna skulle lämnas över till Stalin, trots att västmakterna visste att de skulle bli bestraffade i ett orättfärdigt och brutalt samhällssystem. Någon asyl kunde det inte bli tal om. Men en viktig fråga kvarstod: skulle man använda våld för att genomföra repatrieringarna? Om detta sade överenskommelsen i Jalta ingenting.
De allierade var länge oroliga för att tyskarna skulle hämnas på allierade krigsfångar om de behandlade ryssar illa som kämpat på tysk sida. Men när Tyskland kapitulerade i maj 1945 bortföll den risken. För de allierade blev det därmed mindre viktigt hur deras ryska krigsfångar behandlades. Vägen till våldet öppnades.
Om hur utlämningen av ryssarna sedan gick till och om vad som hände när de ryska soldaterna kom ”hem” skall flera artiklar handla.
Referenser: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945, London 2005.
Anm.1: Totalt repatrierades efter kriget fram till 1953 ungefär 5,5 miljoner sovjetmedborgare. Av dessa utlämnades 2,3 miljoner av de västallierade under hot om våld fram till 1947, när de tvångsvisa deportationerna upphörde. Det är om dessa artikeln handlar.
Anm.2: Den amerikanska regeringen var redan i december 1944 tydlig gentemot sina egna myndigheter om att våld fick användas för att repatriera de ryska soldaterna. Utrikesminister Stettinius skrev i ett brev till sin politiske representant hos de amerikanska styrkorna i Italien, Alexander Kirk: ”The policy adopted by the United States Government in this connection is that all claimants to Soviet nationality will be released to the Soviet Government irrespective of whether they wish to be so released.”
Artikeln är nummer ett i en serie. De andra är:
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)
Se även:
Ryssutlämningen (1)
Den glömda massakern/Bleiburg
Trieste i Titos grepp
1 september 2010
5 augusti 2010
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)
Det dröjde till 1970 innan Lars Ahlin skildrade den upplevelse som var utgångspunkten för hans författarskap. Då hade han redan större delen av sitt litterära verk bakom sig. Men på tio år hade han inte publicerat en enda roman och det skulle dröja ytterligare tio år innan det var dags för nästa.
Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:
”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”
Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.
Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”
Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.
I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.
Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.
Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?
Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:
”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.
Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.
Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.
Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!
Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.
Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.
Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:
”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”
Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.
Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”
Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.
I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.
Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.
Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?
Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:
”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.
Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.
Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.
Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!
Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.
Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.
Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
1 augusti 2010
15 juli 2010
Människan ensam/Hadrianus (3)
En av utgångspunkterna för sin roman Hadrianus minnen (1951) fann Marguerite Yourcenar hos Gustave Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.”
Yourcenar hittade noteringen hos Flaubert redan 1927 och hon skulle komma att ägna en stor del av sitt liv åt att skildra denna ensamma människa. Han tog gestalt som Hadrianus, romersk kejsare 117-138 e. Kr. Kristendomen fanns förstås, men den var ännu en liten, kämpande kyrka, långt från makten och samhällets normbildning.
Det som gör romangestalten Hadrianus till en av oss nutida är hans föreställningar om människans möjligheter att själv skapa sitt liv och sitt samhälle utan hänsyn till någon gud. Hadrianus är i hög grad en handlingens man som tar ansvar för vad han gör. Hans mål är frihet och självförverkligande. Och han identifierar snabbt och entydigt vad han behöver för att nå detta mål: makt.
Han skriver: ”Jag ville ha makten. Jag ville ha den för att genomdriva mina planer, pröva mina botemedel, återupprätta freden. Jag ville framför allt ha den för att få vara mig själv innan jag dog.” Och på ett annat ställe: ”För min del har jag sökt friheten mer än makten, och makten endast därför att den delvis främjat friheten. [- - -] Jag ville finna den fog där vår vilja griper in i ödet.” Makten framstår som en förutsättning för den efterlängtade friheten. Nästan ett nutida, humanistiskt politiskt program.
Hela romanen kan ses som en undersökning av möjligheterna att förena makt och frihet. Det sker mot bakgrund av andra världskriget och de första åren av det kalla kriget, där maktideologierna nära nog tog död på både friheten och människan själv. Den underliggande frågan i romanen kan därför formuleras: Finns det en god makt – utan gud?
För Yourcenar är Hadrianus en vis människa som med hjälp av absolut makt försöker genomdriva goda förändringar. Han vill införa grekiska seder i Rom, hellenisera barbarerna, dvs icke-romarna, och få judarna att förstå att ”de ingalunda var de renaste” (det skedde med brutalt våld). Men det uppstod problem: ”Freden var mitt mål men alls inte min idol; till och med ordet ideal är mig motbjudande därför att det är för långt från verkligheten.”
Hadrianus blir en envåldshärskare för vilken ändamålet helgar medlen. Det kunde till slut inte vara på något annat sätt. Rationaliteten, en av humanismens ledstjärnor, blir ett överordnat värde. Hadrianus sätter sig över moralen; den är bara en privatsak. Han misstror lagarna. Han mördar motståndare genom ombud och offrar hänsynslöst nära vänner. Han avskyr oordning och försöker även införa ”ordning i sinnena”. Försumliga gäldenärer piskas offentligt.
Yourcenar tillskriver Hadrianus en klarsyn även om dessa mörka sidor. Hon låter honom konstatera att han hade ”full sysselsättning med att så mycket som möjligt bli eller vara Hadrianus”.
På höjden av sin makt, vid 44 års ålder, har Hadrianus en ny och överraskande upplevelse: ”Det var vid denna tid jag började känna mig som gud.” Han föreställer sig att han åtminstone hjälper en gud att forma och ordna världen. En gud!
Denna gudom har en humanistisk grund. ”Jag var gud, helt enkelt därför att jag var människa”, skriver Hadrianus. Han tycker att han har genomskådat sig själv och alla människor, han vet därför vad som är gott och ont och han ser det som sin (gudomliga) uppgift att organisera och modifiera mänsklighetens levnadsvillkor. Människan, som skulle nå frihet genom att förneka gud, har återskapat gud – i människan!
Yourcenar låter Hadrianus sammanträffa med den kristne biskopen Quadratus, som hävdar att man skall älska sin nästa som sig själv. Fullt konsekvent tar Hadrianus häftigt avstånd från detta kristna grundbud med motiveringen att det ”står i alltför skarp motsättning till den mänskliga naturen”. En vanlig människa kommer aldrig att älska någon annan än sig själv, hävdar Hadrianus. Och för de ovanliga människorna, de visa, passar budet dåligt eftersom de inte älskar sig själva.
Men även den maktfullkomliga, gränslösa människan möter till slut sina begränsningar. Om inte förr så inför sjukdom och död. Vid 60 års ålder har Hadrianus tvingats till en ödmjukare hållning. Kroppen vill inte längre lyda honom, han kämpar emot men tvingas inse att han har nått ”den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag”.
Friheten, som han jagade hela sitt liv, fladdrar iväg utan att han förmår hindra den. Inte ens en romersk kejsares absoluta makt kunde fånga den. Den dikt han skriver på sin dödsbädd vittnar i stället om vanmakt. Kanske var han på väg att bli människa på allvar:
Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?
Bild: Byst av Hadrianus i Metropolitan Museum of Art, New York. Eget foto.
Anm.1: Tiden mellan Cicero och Marcus Aurelius sträcker sig från Ciceros dödsår 43 f. Kr. till 161 e.Kr. då Marcus Aurelius tillträder som romersk kejsare. Yourcenar har uppfattningen att den antika människan under dessa år fortfarande i någon mening var oförstörd (av kristendomen).
Anm.2: Gustave Flaubert, 1821-1880, fransk författare som anses ha skapat den moderna romanen. Skrev Madame Bovary 1856. Yourcenar hittade Flauberts formulering i ett av hans brev.
Anm.3: Marguerite Yourcenar, fransk författare, 1903-1987. Första kvinnan i Franska akademien 1980. Hadrianus minnen, 1951, är hennes största litterära framgång. Den översattes av Gunnel Vallquist till svenska 1953.
Anm.4: Hadrianus dikt återges i romanen på latin och lyder: Animula vagula blandula/hospes comesque corporis/quae nunc abibis in loca/pallidula rigida nudula/nec ut soles dabis iocos.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
En homoromans?/Hadrianus (2)
För en intressant parallell, se artikeln om Dag Hammarskjöld:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Yourcenar hittade noteringen hos Flaubert redan 1927 och hon skulle komma att ägna en stor del av sitt liv åt att skildra denna ensamma människa. Han tog gestalt som Hadrianus, romersk kejsare 117-138 e. Kr. Kristendomen fanns förstås, men den var ännu en liten, kämpande kyrka, långt från makten och samhällets normbildning.
Det som gör romangestalten Hadrianus till en av oss nutida är hans föreställningar om människans möjligheter att själv skapa sitt liv och sitt samhälle utan hänsyn till någon gud. Hadrianus är i hög grad en handlingens man som tar ansvar för vad han gör. Hans mål är frihet och självförverkligande. Och han identifierar snabbt och entydigt vad han behöver för att nå detta mål: makt.Han skriver: ”Jag ville ha makten. Jag ville ha den för att genomdriva mina planer, pröva mina botemedel, återupprätta freden. Jag ville framför allt ha den för att få vara mig själv innan jag dog.” Och på ett annat ställe: ”För min del har jag sökt friheten mer än makten, och makten endast därför att den delvis främjat friheten. [- - -] Jag ville finna den fog där vår vilja griper in i ödet.” Makten framstår som en förutsättning för den efterlängtade friheten. Nästan ett nutida, humanistiskt politiskt program.
Hela romanen kan ses som en undersökning av möjligheterna att förena makt och frihet. Det sker mot bakgrund av andra världskriget och de första åren av det kalla kriget, där maktideologierna nära nog tog död på både friheten och människan själv. Den underliggande frågan i romanen kan därför formuleras: Finns det en god makt – utan gud?
För Yourcenar är Hadrianus en vis människa som med hjälp av absolut makt försöker genomdriva goda förändringar. Han vill införa grekiska seder i Rom, hellenisera barbarerna, dvs icke-romarna, och få judarna att förstå att ”de ingalunda var de renaste” (det skedde med brutalt våld). Men det uppstod problem: ”Freden var mitt mål men alls inte min idol; till och med ordet ideal är mig motbjudande därför att det är för långt från verkligheten.”
Hadrianus blir en envåldshärskare för vilken ändamålet helgar medlen. Det kunde till slut inte vara på något annat sätt. Rationaliteten, en av humanismens ledstjärnor, blir ett överordnat värde. Hadrianus sätter sig över moralen; den är bara en privatsak. Han misstror lagarna. Han mördar motståndare genom ombud och offrar hänsynslöst nära vänner. Han avskyr oordning och försöker även införa ”ordning i sinnena”. Försumliga gäldenärer piskas offentligt.
Yourcenar tillskriver Hadrianus en klarsyn även om dessa mörka sidor. Hon låter honom konstatera att han hade ”full sysselsättning med att så mycket som möjligt bli eller vara Hadrianus”.
På höjden av sin makt, vid 44 års ålder, har Hadrianus en ny och överraskande upplevelse: ”Det var vid denna tid jag började känna mig som gud.” Han föreställer sig att han åtminstone hjälper en gud att forma och ordna världen. En gud!
Denna gudom har en humanistisk grund. ”Jag var gud, helt enkelt därför att jag var människa”, skriver Hadrianus. Han tycker att han har genomskådat sig själv och alla människor, han vet därför vad som är gott och ont och han ser det som sin (gudomliga) uppgift att organisera och modifiera mänsklighetens levnadsvillkor. Människan, som skulle nå frihet genom att förneka gud, har återskapat gud – i människan!
Yourcenar låter Hadrianus sammanträffa med den kristne biskopen Quadratus, som hävdar att man skall älska sin nästa som sig själv. Fullt konsekvent tar Hadrianus häftigt avstånd från detta kristna grundbud med motiveringen att det ”står i alltför skarp motsättning till den mänskliga naturen”. En vanlig människa kommer aldrig att älska någon annan än sig själv, hävdar Hadrianus. Och för de ovanliga människorna, de visa, passar budet dåligt eftersom de inte älskar sig själva.
Men även den maktfullkomliga, gränslösa människan möter till slut sina begränsningar. Om inte förr så inför sjukdom och död. Vid 60 års ålder har Hadrianus tvingats till en ödmjukare hållning. Kroppen vill inte längre lyda honom, han kämpar emot men tvingas inse att han har nått ”den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag”.
Friheten, som han jagade hela sitt liv, fladdrar iväg utan att han förmår hindra den. Inte ens en romersk kejsares absoluta makt kunde fånga den. Den dikt han skriver på sin dödsbädd vittnar i stället om vanmakt. Kanske var han på väg att bli människa på allvar:
Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?
Bild: Byst av Hadrianus i Metropolitan Museum of Art, New York. Eget foto.
Anm.1: Tiden mellan Cicero och Marcus Aurelius sträcker sig från Ciceros dödsår 43 f. Kr. till 161 e.Kr. då Marcus Aurelius tillträder som romersk kejsare. Yourcenar har uppfattningen att den antika människan under dessa år fortfarande i någon mening var oförstörd (av kristendomen).
Anm.2: Gustave Flaubert, 1821-1880, fransk författare som anses ha skapat den moderna romanen. Skrev Madame Bovary 1856. Yourcenar hittade Flauberts formulering i ett av hans brev.
Anm.3: Marguerite Yourcenar, fransk författare, 1903-1987. Första kvinnan i Franska akademien 1980. Hadrianus minnen, 1951, är hennes största litterära framgång. Den översattes av Gunnel Vallquist till svenska 1953.
Anm.4: Hadrianus dikt återges i romanen på latin och lyder: Animula vagula blandula/hospes comesque corporis/quae nunc abibis in loca/pallidula rigida nudula/nec ut soles dabis iocos.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
En homoromans?/Hadrianus (2)
För en intressant parallell, se artikeln om Dag Hammarskjöld:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
1 juli 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
