Den mångårige DN-medarbetaren och en av Sveriges kunnigaste musikskribenter Hans Wolf har sänt mig nedanstående bidrag till artikelserien om Anton Webern. Det handlar inte minst om violinisten Louis Krasner, som jag skrev om i artiklarna Att förlora en vän/Webern (4) samt Vänskap eller förtal?/Webern (5).
En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.
Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.
Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.
Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.
Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.
Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!
Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!
26 juni 2007
22 juni 2007
Lenin i Eisleben
Statyer kan laddas med olika liv och betydelser. Senast var det estländarna som fick erfara detta när de flyttade minnesmärket med den sovjetiske soldaten bort från Tallinns centrum. Då blev det upplopp och diplomatiska förvecklingar.
Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:
När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.
Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.
Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.
Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.
Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.
När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.
Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.
Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:
”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”
Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.
Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.
Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.
Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:
När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.
Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.
Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.
Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.
När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.
Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.
Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:
”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”
Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.
Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.
Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.
15 juni 2007
Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Den finns en annan, bittrare och obehagligare sida av händelserna i samband med Weberns sammanbrott i Barcelona 1936 (se Att förlora en vän/Webern (4)). Det gäller Weberns vänskap med den judisk-amerikanske violinisten Louis Krasner.
Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.
Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.
När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.
Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!
Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.
Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.
Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.
Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.
Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.
Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.
Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.
Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.
När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.
Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!
Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.
Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.
Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.
Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.
Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.
Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.
9 juni 2007
Apropå Povel Ramel
Kvar på scen:
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!
Mångkultur och journalister
Publicisten och humanisten Anders Björnsson har haft vänligheten att sända mig nedanstående rapport från ett möte inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Hans kritik är fundamental: Journalister klarar inte av att skildra världens mångkulturella verklighet. Han ifrågasätter den svenska mediabilden av Ryssland och även av t ex Turkiet. Han citerar med tydligt gillande Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tror att det finns en fara att antiislamismen blir en överideologi ”när kristendomen som lära har spelat ut sin roll”. Har han rätt? Här är hans inlägg:
Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?
Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?
Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.
Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.
Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?
Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?
Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?
Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?
Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.
Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.
Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?
Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?
4 juni 2007
31 maj 2007
Att förlora en vän/Webern (4)
I augusti 1935 besteg Anton Webern glaciärtoppen Gross-Venediger på 3 660 meters höjd i de österrikiska alperna. Ett obeskrivligt ögonblick för honom, den bortvände.
På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”
Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.
Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.
Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.
Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!
Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.
Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.
Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”
I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.
Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.
Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.
Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.
Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!
En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.
Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.
Så kan man också sörja en vän.
Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan:
På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”
Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.
Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.
Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.
Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!
Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.
Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.
Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”
I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.
Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.
Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.
Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.
Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!
En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.
Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.
Så kan man också sörja en vän.
Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)
Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan:
25 maj 2007
Den avvisade heligheten
Hej Ami!
Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.
Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.
Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.
Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:
”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.
I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”
Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?
Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.
Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).
Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.
Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.
Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.
Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.
Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan
Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.
Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.
Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.
Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.
Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:
”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.
I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”
Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?
Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.
Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).
Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.
Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.
Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.
Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.
Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan
Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.
19 maj 2007
Ami Lönnroth om helighet
Jag har fått en vänlig kommentar till min artikel från den 7 maj om Helighet och serpentiner. Det är den välkända journalisten i Svenska Dagbladet Ami Lönnroth som skriver. Hon var under många år en drivande kraft bakom SvD:s framgångsrika livsåskådnings- och psykologisida I dag. Hon har också skrivit den mycket intressanta boken Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront, 2006). Där intervjuar hon den dåvarande svenske ärkebiskopen KG Hammar om hans tro och tankar.
Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:
Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:
Så långt Ami Lönnroth. Skriv gärna en egen kommentar!När jag läser det du skriver om helighet, Johan, går jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var ett nytt begrepp – jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet där vi båda arbetade.
I en artikelserie om detta nya begrepp intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då, för över tjugo år sen, beskriver rätt väl vad som är heligt för många:”I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt…”
Han har studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde. Hur djupt denna tro på arbetets värde sitter, det fick vi bevittna när moderaternas geniala drag att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” fick det gamla arbetarpartiet på fall.
Är det en bra sak att hålla arbetet heligt? Ja, det är det kanske så länge människor känner sig uppskattade och efterfrågade och stolta över sina yrkeskunskaper. Men vi vet också hur utbytbara många känner sig och de facto är på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Kanske är vi fyrtiotalister den sista generation som kan kosta på sig att hålla en yrkeskunskap helig.
Jag tror det är ett djupt behov hos oss alla att hålla något heligt, det må vara i verklig religiös bemärkelse eller i den överförda innebörd som Törnebohm talade om den gången. Men jag tror också att det är välbetänkt att liksom stiftsadjunkten på Sigtunastiftelsen ifrågasätta vad det är vi gör när vi håller något heligt. Är det inte fetischdyrkan det ofta handlar om? Det har jag tänkt när jag i katolska och ortodoxa kyrkor betraktar dyrkan av mumifierade påvar eller kyssande av ikoner. Det berör mig illa. Och för att återgå till helighetskulten i dess mer överförda bemärkelse så berörs jag också illa när t ex läkare eller journalister har sådan vördnad för det egna yrket och i förlängningen också för sina egna personer att de inte tål den minsta kritik – de/vi blir kränkta i stället för att ägna oss åt självreflektion och ifrågasättande.
Till artikeln som Ami Lönnroth kommenterar: Helighet och serpentiner. Läs också mitt svar till Ami: Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
16 maj 2007
Apropå värnplikten
I vår fredliga tid
där allt är stabilt och lugnt
är det så skönt att hemmavid
lägga undan allt farligt och tungt.
Att lära sig släcka
gör man ju nu på en vecka
medan Odenberg spinner
och husknuten brinner.
Apropå försvarsminister Mikael Odenberg (m) som vill avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Läs artikeln i Svenska Dagbladet den 15 maj 2007, Värnplikten läggs på is i fredstider.
där allt är stabilt och lugnt
är det så skönt att hemmavid
lägga undan allt farligt och tungt.
Att lära sig släcka
gör man ju nu på en vecka
medan Odenberg spinner
och husknuten brinner.
Apropå försvarsminister Mikael Odenberg (m) som vill avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Läs artikeln i Svenska Dagbladet den 15 maj 2007, Värnplikten läggs på is i fredstider.
12 maj 2007
Riksbanken och baltguldet 1940
Det finns en etablerad ”sanning” om hur det gick till den 15 juli 1940 när Sverige bestämde sig för att lämna ut Estlands och Litauens guld till Sovjetunionen som just då ockuperade de båda baltiska länderna.
Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).
Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.
Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.
Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.
Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”
Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”
Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:
”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)
Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!
Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.
Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.
Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!
Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.
Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.
Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.
Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).
Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.
Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.
Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!
Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).
Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.
Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).
Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.
Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.
Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.
Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”
Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”
Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:
”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)
Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!
Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.
Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.
Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!
Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.
Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.
Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.
Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).
Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.
Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.
Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!
Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).
Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.
7 maj 2007
Helighet och serpentiner
Har vi för mycket helighet i Sverige? Alldeles för mycket! tyckte den frejdige stiftsadjunkten i Stockholm, Martin Modéus, vid ett ekumeniskt möte på Sigtunastiftelsen den 22 april.
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
1 maj 2007
Månadens haiku
Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde. Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Förra månadens haiku
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde. Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Förra månadens haiku
"Inte ett öre för baltguldet!"
Ingen ersättning bör utgå till Estland och Litauen för deras förlorade guld! Det var Sveriges riksbanks bestämda uppfattning när frågan aktualiserades i början av 1990-talet.
Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.
Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.
Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.
”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.
Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.
Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!
Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.
Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”
En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?
Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.
Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.
Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940
Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.
Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.
Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.
Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.
”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.
Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.
Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!
Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.
Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”
En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?
Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.
Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.
Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940
Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.
26 april 2007
En hedersskuld betalas
De tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen blev självständiga på sommaren 1991. Strax därefter restes krav på att Sverige borde kompensera Estland och Litauen för det guld som dessa båda länders centralbanker 1939 hade deponerat i Sveriges riksbank, men som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen redan i juli 1940. Sverige överlämnade den gången ockuperade länders guld till deras ockupanter! (Se artikeln När Sverige svek Baltikum).
Det var en skamlig historia. Efter Baltikums befrielse såg många det som en hederssak att Sverige skulle reglera denna skuld. Men frågan var hur det skulle ske och varifrån pengarna skulle tas. Det fysiska guldet fanns i Sovjetunionen och den svenska statsbudgeten var ansträngd.
Efter en motion av två folkpartister enades utrikesutskottet i maj 1992 om att kompensation borde utgå. Den borgerliga regeringen, med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister, instämde men ville inte ta fram några nya pengar för ändamålet. Regeringen ville använda ett biståndsanslag som redan reserverats för de baltiska länderna.
Det innebar egentligen bara att pengar som ändå skulle till Baltikum nu fick en liten extra etikett: ersättning för utlämnat guld. På så sätt sved det inte i de svenska statsfinanserna.
Det var många – utanför riksdagen - som tyckte att detta inte var någon särskilt hedersam reglering av en hedersskuld. Fast i riksdagen var det bara Ny demokratis Ian Wachtmeister som opponerade sig: ”I 50 år har vi haft dåligt samvete. Skall vi inte ens kunna sätta punkt för vår ynkedom på ett hederligt sätt? Hur kan man överhuvudtaget behandla en blodbestänkt hedersskuld som en besvärande bit i det budgettekniska pusslet!”
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) svarade: ”Självfallet skall man betala sina hedersskulder, Ian Wachtmeister. - - - Men det är naturligtvis bättre om man kan göra det från de besparingarna man har hemma i stället för att gå till en ny bank och ta upp en ny skuld.”
Pierre Schori (s) försökte skämta bort problemet: "Vår skuld till Baltikum kan vi egentligen bara gottgöra genom hela det samarbete som vi vill åta oss. Det är guld värt.”
En riksdagsledamot hade emellertid ett förslag till en helt annan lösning. Det var Birgitta Hambraeus från centern. Hon ville att Sveriges riksbank skulle överlämna guld direkt ur bankens guldreserv till Estland och Litauen. Det skulle inte inverka på statens budget och bara reducera Sveriges guldreserv med 2 procent. Förslaget möttes med tystnad.
Och det blev som regeringen ville. Den 2 juni 1992 fattades det formella regeringsbeslutet att ge 178 miljoner kronor till Estland och 77 miljoner till Litauen ur biståndsanslaget till Baltikum. Att det inte ens var full ersättning för guldet låtsades man inte om. Uppräknat med konsumentprisindex var det estniska guldet, som vägde 2,9 ton, värt 210 miljoner kronor och det litauiska, som vägde 1,25 ton, 90 miljoner kronor. Det verkliga marknadsvärdet (336,75 dollar per troy ounce, alltså per 31.1 gram) var flerdubbelt större. Men så räknar man inte i centralbanksvärlden.
Även om politikerna i stort sett var överens fanns det en part i det här spelet som inte alls var med på noterna. Det var Sveriges riksbank. Riksbankschefen Bengt Dennis hade redan på ett tidigt stadium deklarerat att han motsatte sig alla ersättningar för det 1940 utlämnade baltguldet. Hur resonerade han? Tyckte han inte att det fanns en hedersskuld att betala?
Källor och litteratur: Riksdagsprotokollet för 29.4.1992. Motion 1991/92:Fi711. Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop. 1991/92:100). Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994 (Stockholm, 2006).
Mer om riksbanken och baltguldet i nästa artikel, "Inte ett öre för baltguldet!".
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
Det var en skamlig historia. Efter Baltikums befrielse såg många det som en hederssak att Sverige skulle reglera denna skuld. Men frågan var hur det skulle ske och varifrån pengarna skulle tas. Det fysiska guldet fanns i Sovjetunionen och den svenska statsbudgeten var ansträngd.
Efter en motion av två folkpartister enades utrikesutskottet i maj 1992 om att kompensation borde utgå. Den borgerliga regeringen, med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister, instämde men ville inte ta fram några nya pengar för ändamålet. Regeringen ville använda ett biståndsanslag som redan reserverats för de baltiska länderna.
Det innebar egentligen bara att pengar som ändå skulle till Baltikum nu fick en liten extra etikett: ersättning för utlämnat guld. På så sätt sved det inte i de svenska statsfinanserna.
Det var många – utanför riksdagen - som tyckte att detta inte var någon särskilt hedersam reglering av en hedersskuld. Fast i riksdagen var det bara Ny demokratis Ian Wachtmeister som opponerade sig: ”I 50 år har vi haft dåligt samvete. Skall vi inte ens kunna sätta punkt för vår ynkedom på ett hederligt sätt? Hur kan man överhuvudtaget behandla en blodbestänkt hedersskuld som en besvärande bit i det budgettekniska pusslet!”
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) svarade: ”Självfallet skall man betala sina hedersskulder, Ian Wachtmeister. - - - Men det är naturligtvis bättre om man kan göra det från de besparingarna man har hemma i stället för att gå till en ny bank och ta upp en ny skuld.”
Pierre Schori (s) försökte skämta bort problemet: "Vår skuld till Baltikum kan vi egentligen bara gottgöra genom hela det samarbete som vi vill åta oss. Det är guld värt.”
En riksdagsledamot hade emellertid ett förslag till en helt annan lösning. Det var Birgitta Hambraeus från centern. Hon ville att Sveriges riksbank skulle överlämna guld direkt ur bankens guldreserv till Estland och Litauen. Det skulle inte inverka på statens budget och bara reducera Sveriges guldreserv med 2 procent. Förslaget möttes med tystnad.
Och det blev som regeringen ville. Den 2 juni 1992 fattades det formella regeringsbeslutet att ge 178 miljoner kronor till Estland och 77 miljoner till Litauen ur biståndsanslaget till Baltikum. Att det inte ens var full ersättning för guldet låtsades man inte om. Uppräknat med konsumentprisindex var det estniska guldet, som vägde 2,9 ton, värt 210 miljoner kronor och det litauiska, som vägde 1,25 ton, 90 miljoner kronor. Det verkliga marknadsvärdet (336,75 dollar per troy ounce, alltså per 31.1 gram) var flerdubbelt större. Men så räknar man inte i centralbanksvärlden.
Även om politikerna i stort sett var överens fanns det en part i det här spelet som inte alls var med på noterna. Det var Sveriges riksbank. Riksbankschefen Bengt Dennis hade redan på ett tidigt stadium deklarerat att han motsatte sig alla ersättningar för det 1940 utlämnade baltguldet. Hur resonerade han? Tyckte han inte att det fanns en hedersskuld att betala?
Källor och litteratur: Riksdagsprotokollet för 29.4.1992. Motion 1991/92:Fi711. Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop. 1991/92:100). Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994 (Stockholm, 2006).
Mer om riksbanken och baltguldet i nästa artikel, "Inte ett öre för baltguldet!".
Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka
19 april 2007
Preussens laddade återkomst
Historia skrivs inte bara med ord. Många människors bild av det förflutna påverkas minst lika mycket av slott, monument, kyrkor och gravar. Ibland är dessa fysiska lämningar från förgångna tider så laddade med nedärvd politik att de vittnar mer om samtiden än om historien.
Så är det just nu i Berlin. Där pågår arkeologiska utgrävningar av det gamla preussiska stadsslottets källare samtidigt som DDR:s paradbyggnad Palast der Republik rivs på tomten intill. Och detta i skuggan av den för några år sedan nyrenoverade Berliner Dom, som är sprängfylld av Hohenzollrarnas historia.
Alltsammans är faktiskt fångat på den här bilden från mars i år. I förgrunden pågår utgrävningarna av Fredrik I:s slott. Fredrik var Preussens förste kung, 1701-1713. Han bodde egentligen i Königsberg men ville skaffa sig något representativt vid floden Spree. Hans barockslott blev så småningom en symbol för den preussiska monarkin.
Under andra världskriget skadades slottet men det förstördes inte fullständigt. I stället var det den kommunistiska regimen i DDR under Walter Ulbrichts ledning som stod för förintelsen av de symbolladdade lämningarna av preussisk historia och ”militarism” – slottet sprängdes 1950. Bara slottsportalen sparades – ty från den hade Karl Liebknecht utropat den socialistiska republiken 1918 (bilden nedan visar portalen inbyggd i en annan byggnad).
Den gamla slottsplatsen blev sedan under 25 år uppmarschplats för DDR-regimens massdemonstrationer. År 1976 befästes platsens nya politiska betydelse genom bygget av Palast der Republik. Det var en modernistisk byggnad som kombinerade uppgifter som kulturhus och parlament. I folkmun kallades palatset för Erichs Lampenladen. Det syftade på alla lamporna i foajén. Och Erich var förstås partichefen Honecker.
Samma år som Tyskland återförenades, 1990, stängdes palatset sedan det avslöjats att det var fullt av miljöfarlig asbest. En del ville bevara byggnaden som ett Palast des Zweifels (Tvivlets palats) eller som ett monument över förlorade visioner. Men efter en lång debatt påbörjades förra året rivningen (husskelettet till höger). Den blir inte klar förrän tidigast nästa år.
Samtidigt pågår förberedelserna för att bygga upp det gamla preussiska stadsslottet igen. År 2002 beslöt förbundsdagen att tillåta en återuppbyggnad. Om tre år räknar man med att gjuta den nya grunden. Men finansieringen är långtifrån klar. Enligt Der Spiegel (15/2007) kostar bygget 480 miljoner euro. Bara den historiska fasaden beräknas kosta 80 miljoner euro och den skall stödföreningen för slottsbygget betala. Men föreningen har ännu bara fått ihop 14 miljoner.
Man kan tryggt utgå från att diskussionen om bygget långt ifrån är avslutad. Motståndarna talar om kitsch och historieförfalskning. Att bygga upp det preussiska slottet vore som att förneka vad som hände i Tyskland under 1900-talet, ja, som att förneka Auschwitz, anser de. Der Spiegel kommenterar syrligt att när det talas om ”den sköna gamla världens återkomst är hysterin inte långt borta. Dock måste inte Hitlers byggmästare Albert Speer gömma sig bakom varje pelare”.
På andra sidan gatan ligger Berliner Dom, den protestantiska katedralen och Hohenzollrarnas mausoleum, där bl a just Fredrik I:s sarkofag fortfarande finns. Under kriget raserades kupolen och sedan stod huvudkyrkan som en ruin under kommunisttiden. Regimen beslöt att i stället för att reparera Domen satsa på att bygga Palast der Republik. Hohenzollrarnas minneskapell på nordsidan av kyrkan sprängdes 1975, det var alltför politiskt laddat, men dopkapellet på södra sidan renoverades och användes av den lilla församling som fanns i Östberlin.
Efter Tysklands återförening vände de politiska vindarna igen och huvudkyrkan restaurerades. Även Hohenzollrarnas gravkrypta återställdes och öppnades för allmänheten. Här finns nu 94 kistor och sarkofager med kungliga ättlingar, en stor del av Preussens historia.
Och som en extra symbol har man satt upp Bismarcks skulpterade huvud i kryptan. Detta huvud är det enda som återstår av en heroiserande skulpturgrupp som fanns i det sedermera sprängda minneskapellet. Tiden har på något sätt gått varvet runt och återkommit till… ja, till vad? Är Preussen på väg att återfödas medan DDR begravs i glömska?
PS
Staden Berlin bestämde sig den 23 april för att medverka vid återuppbyggnaden av delar av det gamla stadsslottet. Därmed betraktas det som klart att slottet byggs upp igen. Regeringen kommer att fatta beslut om finansieringen i maj. Byggstart väntas bli år 2010. Allt skall stå klart tre år senare, enligt FAZ.
Om slottet i Berlin 2012 se artikeln:
Preusserslott i Berlin återuppstår
Så är det just nu i Berlin. Där pågår arkeologiska utgrävningar av det gamla preussiska stadsslottets källare samtidigt som DDR:s paradbyggnad Palast der Republik rivs på tomten intill. Och detta i skuggan av den för några år sedan nyrenoverade Berliner Dom, som är sprängfylld av Hohenzollrarnas historia.
Alltsammans är faktiskt fångat på den här bilden från mars i år. I förgrunden pågår utgrävningarna av Fredrik I:s slott. Fredrik var Preussens förste kung, 1701-1713. Han bodde egentligen i Königsberg men ville skaffa sig något representativt vid floden Spree. Hans barockslott blev så småningom en symbol för den preussiska monarkin.Under andra världskriget skadades slottet men det förstördes inte fullständigt. I stället var det den kommunistiska regimen i DDR under Walter Ulbrichts ledning som stod för förintelsen av de symbolladdade lämningarna av preussisk historia och ”militarism” – slottet sprängdes 1950. Bara slottsportalen sparades – ty från den hade Karl Liebknecht utropat den socialistiska republiken 1918 (bilden nedan visar portalen inbyggd i en annan byggnad).
Den gamla slottsplatsen blev sedan under 25 år uppmarschplats för DDR-regimens massdemonstrationer. År 1976 befästes platsens nya politiska betydelse genom bygget av Palast der Republik. Det var en modernistisk byggnad som kombinerade uppgifter som kulturhus och parlament. I folkmun kallades palatset för Erichs Lampenladen. Det syftade på alla lamporna i foajén. Och Erich var förstås partichefen Honecker.Samma år som Tyskland återförenades, 1990, stängdes palatset sedan det avslöjats att det var fullt av miljöfarlig asbest. En del ville bevara byggnaden som ett Palast des Zweifels (Tvivlets palats) eller som ett monument över förlorade visioner. Men efter en lång debatt påbörjades förra året rivningen (husskelettet till höger). Den blir inte klar förrän tidigast nästa år.
Samtidigt pågår förberedelserna för att bygga upp det gamla preussiska stadsslottet igen. År 2002 beslöt förbundsdagen att tillåta en återuppbyggnad. Om tre år räknar man med att gjuta den nya grunden. Men finansieringen är långtifrån klar. Enligt Der Spiegel (15/2007) kostar bygget 480 miljoner euro. Bara den historiska fasaden beräknas kosta 80 miljoner euro och den skall stödföreningen för slottsbygget betala. Men föreningen har ännu bara fått ihop 14 miljoner.
Man kan tryggt utgå från att diskussionen om bygget långt ifrån är avslutad. Motståndarna talar om kitsch och historieförfalskning. Att bygga upp det preussiska slottet vore som att förneka vad som hände i Tyskland under 1900-talet, ja, som att förneka Auschwitz, anser de. Der Spiegel kommenterar syrligt att när det talas om ”den sköna gamla världens återkomst är hysterin inte långt borta. Dock måste inte Hitlers byggmästare Albert Speer gömma sig bakom varje pelare”.
På andra sidan gatan ligger Berliner Dom, den protestantiska katedralen och Hohenzollrarnas mausoleum, där bl a just Fredrik I:s sarkofag fortfarande finns. Under kriget raserades kupolen och sedan stod huvudkyrkan som en ruin under kommunisttiden. Regimen beslöt att i stället för att reparera Domen satsa på att bygga Palast der Republik. Hohenzollrarnas minneskapell på nordsidan av kyrkan sprängdes 1975, det var alltför politiskt laddat, men dopkapellet på södra sidan renoverades och användes av den lilla församling som fanns i Östberlin.
Efter Tysklands återförening vände de politiska vindarna igen och huvudkyrkan restaurerades. Även Hohenzollrarnas gravkrypta återställdes och öppnades för allmänheten. Här finns nu 94 kistor och sarkofager med kungliga ättlingar, en stor del av Preussens historia.
Och som en extra symbol har man satt upp Bismarcks skulpterade huvud i kryptan. Detta huvud är det enda som återstår av en heroiserande skulpturgrupp som fanns i det sedermera sprängda minneskapellet. Tiden har på något sätt gått varvet runt och återkommit till… ja, till vad? Är Preussen på väg att återfödas medan DDR begravs i glömska?
PS
Staden Berlin bestämde sig den 23 april för att medverka vid återuppbyggnaden av delar av det gamla stadsslottet. Därmed betraktas det som klart att slottet byggs upp igen. Regeringen kommer att fatta beslut om finansieringen i maj. Byggstart väntas bli år 2010. Allt skall stå klart tre år senare, enligt FAZ.
Om slottet i Berlin 2012 se artikeln:
Preusserslott i Berlin återuppstår
16 april 2007
Apropå våren
Det var ej alls kutym
att med ett enda språng
och utan vårlig sång
ur sömnig långkalsong
i yster simkostym
sig skamlöst demaskera,
men är visst så numera
att man måste revidera
även fröken Prima Vera.
att med ett enda språng
och utan vårlig sång
ur sömnig långkalsong
i yster simkostym
sig skamlöst demaskera,
men är visst så numera
att man måste revidera
även fröken Prima Vera.
10 april 2007
Madonnan i Stalingrad
Varje gång jag är i Berlin försöker jag få tid att gå in i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche inte långt från järnvägs- och busstationen vid Zoologischer Garten. Därinne i det milda, blålila ljuset från tusentals små glasrutor, längst bak till höger, finns en av de mest uttrycksfulla madonnabilder som jag känner till. Det är den sk Stalingradmadonnan, ritad på baksidan av en rysk fältkarta av den tyske prästen och läkaren Kurt Reuber.
Bilden kom till inför julen 1942. De cirka 100 000 tyska soldater som fortfarande återstod av den en gång 300 000 man starka sjätte armén var sedan en månad inringade i Stalingrad, i grytan, ”im Kessel” Stalingrad. Deras motstånd maldes långsamt ner under ständiga sovjetiska anfall, omväxlande i 35 graders kyla och plötsliga töväder med iskallt regn. Förnödenheterna krympte, hunger, skador och död präglade tillvaron. Hoppet om undsättning eller utbrytning minskade för var dag.
Kurt Reuber var 36 år och tjänstgjorde som överläkare vid 16:e pansardivisionen. Två dagar innan den ryska omringningen var fullständig hade han kommit tillbaka till sitt förband i Stalingrad från en kortare hempermission.
Hans skyddsrum bestod av två delar, ett lasarettsrum där sårade låg i rader och en privat skrubb bakom några filtar. Därinne, i det nödtorftigt avskilda, kom madonnabilden till. Den ryska fältkartan var det största stycke papper han kunde hitta, 105 x 80 cm, och han tecknade med träkol. Det fanns inte utrymme nog för att se bilden på rätt avstånd; Reuber fick lägga den på golvet och själv stiga upp på en stol för att få rätt perspektiv.
Bilden visar hur Maria sitter hukad kring sitt barn, båda omslutna av hennes klädnad. Det är en bild av kärlek och skydd. Barnet finns någonstans därinne i tryggheten och friden. Texten säger: 1942 WEINACHTEN IM KESSEL FESTUNG STALINGRAD LICHT LEBEN LIEBE.
Ljus, liv, kärlek.
På julaftonen hängde Reuber upp bilden i skyddsrummet. Många kom för att se den. En del föll i gråt. Man ordnade en enkel gudstjänst med bilden som altartavla. Mitt i psalmen ”O, du saliga, o, du heliga, nådebringande juledag…” slog fyra bomber ner strax utanför skyddsrummet. Kurt Reuber grep sin läkarväska och skyndade ut för att ta hand om skadade.
Under julnatten kom sedan ett ryskt anfall på just det frontavsnitt som försvarades av 16:e pansardivisionen. Julfirandet avbröts.
Två veckor senare, den 10 januari, började den stora sovjetiska offensiv som skulle leda till att sjätte armén kapitulerade i slutet av månaden. Under tiden hade chefen för 16:e pansardivisionen blivit sjuk och skulle flygas hem till Tyskland. Reuber övertalade honom att ta med madonnabilden. Och så blev det. I det sista planet som flög ut från Stalingrad fanns också Kurt Reubers madonna.
Efter kapitulationen linkade tröstlösa kolonner av tyska soldater, cirka 90 000 man, mot krigsfångenskapen. Kurt Reuber var en av dem. Han hamnade i lägret Jelabuga hundra mil nordost om Stalingrad. Där upplevde han julen 1943. Även till denna jul ritade han en madonnabild. Den här gången riktar Maria blicken utåt och hennes ansikte uttrycker hopplöshet och förtvivlan. Också den bilden nådde familjen i Tyskland. En soldat som frigavs 1946 fick den med sig hem.
Men Kurt Reuber kom inte hem igen. Han dog av sjukdom i rysk krigsfångenskap den 20 januari 1944.
Länk till bilden:
Stalingradmadonnan
Bilden kom till inför julen 1942. De cirka 100 000 tyska soldater som fortfarande återstod av den en gång 300 000 man starka sjätte armén var sedan en månad inringade i Stalingrad, i grytan, ”im Kessel” Stalingrad. Deras motstånd maldes långsamt ner under ständiga sovjetiska anfall, omväxlande i 35 graders kyla och plötsliga töväder med iskallt regn. Förnödenheterna krympte, hunger, skador och död präglade tillvaron. Hoppet om undsättning eller utbrytning minskade för var dag.
Kurt Reuber var 36 år och tjänstgjorde som överläkare vid 16:e pansardivisionen. Två dagar innan den ryska omringningen var fullständig hade han kommit tillbaka till sitt förband i Stalingrad från en kortare hempermission.
Hans skyddsrum bestod av två delar, ett lasarettsrum där sårade låg i rader och en privat skrubb bakom några filtar. Därinne, i det nödtorftigt avskilda, kom madonnabilden till. Den ryska fältkartan var det största stycke papper han kunde hitta, 105 x 80 cm, och han tecknade med träkol. Det fanns inte utrymme nog för att se bilden på rätt avstånd; Reuber fick lägga den på golvet och själv stiga upp på en stol för att få rätt perspektiv.
Bilden visar hur Maria sitter hukad kring sitt barn, båda omslutna av hennes klädnad. Det är en bild av kärlek och skydd. Barnet finns någonstans därinne i tryggheten och friden. Texten säger: 1942 WEINACHTEN IM KESSEL FESTUNG STALINGRAD LICHT LEBEN LIEBE.
Ljus, liv, kärlek.
På julaftonen hängde Reuber upp bilden i skyddsrummet. Många kom för att se den. En del föll i gråt. Man ordnade en enkel gudstjänst med bilden som altartavla. Mitt i psalmen ”O, du saliga, o, du heliga, nådebringande juledag…” slog fyra bomber ner strax utanför skyddsrummet. Kurt Reuber grep sin läkarväska och skyndade ut för att ta hand om skadade.
Under julnatten kom sedan ett ryskt anfall på just det frontavsnitt som försvarades av 16:e pansardivisionen. Julfirandet avbröts.
Två veckor senare, den 10 januari, började den stora sovjetiska offensiv som skulle leda till att sjätte armén kapitulerade i slutet av månaden. Under tiden hade chefen för 16:e pansardivisionen blivit sjuk och skulle flygas hem till Tyskland. Reuber övertalade honom att ta med madonnabilden. Och så blev det. I det sista planet som flög ut från Stalingrad fanns också Kurt Reubers madonna.
Efter kapitulationen linkade tröstlösa kolonner av tyska soldater, cirka 90 000 man, mot krigsfångenskapen. Kurt Reuber var en av dem. Han hamnade i lägret Jelabuga hundra mil nordost om Stalingrad. Där upplevde han julen 1943. Även till denna jul ritade han en madonnabild. Den här gången riktar Maria blicken utåt och hennes ansikte uttrycker hopplöshet och förtvivlan. Också den bilden nådde familjen i Tyskland. En soldat som frigavs 1946 fick den med sig hem.
Men Kurt Reuber kom inte hem igen. Han dog av sjukdom i rysk krigsfångenskap den 20 januari 1944.
Länk till bilden:
Stalingradmadonnan
5 april 2007
Stopp för Marseljäsen?
Bäste Lars Ryding,
Läser som vanligt med intresse din kolumn i Svenska Dagbladet. Den här gången (SvD 5 april 2007) skriver du om de franska socialisternas presidentkandidat Ségolène Royal, som infört nationalsången på sina kampanjmöten. Du skriver: ”Det säger något om nationalismens återkomst och ger ytterligare anledning att oroa sig för Frankrike.”
Sedan citerar du de blodtörstiga raderna i Marseljäsen om att fienden vill ”skära halsen av våra söner och våra kvinnor” och att därför denna fiendes orena blod ”må vattna våra plogfåror”.
Obehagliga, ja, snaskiga uppmaningar. Visst.
Men vad är då ditt recept? Fransmännen bör inte sjunga Marseljäsen? Klokt nog föreslår du inte det. Jag ser rubrikerna i franska kvällspressen för mig: ”Svenskarna uppmanar: sluta sjung Marseljäsen!” En sådan uppmaning från det självgoda Sverige skulle (om den nu nådde fransmännen) kunna utlösa mycket värre nationalistisk upphetsning, gissar jag.
Eller tycker du att fransmännen liksom tyskarna skall undvika att sjunga just de förgripliga orden? I Tyskland har man ersatt ”Deutschland, Deutschland über alles” med ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Tror du att denna redigeringsåtgärd har minskat den obehagliga varianten av nationalism i Tyskland?
Nej, du är ju en klok karl och därför undviker du att dra ut konsekvenserna av din kritik.
Vad är det då Royal säger? Jo, hon har studerat folkomröstningen i Frankrike om EU-konstitutionen och konstaterat att folkets nej kom från en oro för att deras nationella identitet skulle dränkas i globaliseringen. Hennes slutsats är tydligen att det är viktigt med nationell identitet. Hon säger:
”Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och däri ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ned vid det europeiska förhandlingsbordet.”
Den som vet vem han/hon själv är kan lättare möta andra. Det låter för mig som en mycket rimlig och klok slutsats som till och med gynnar det europeiska samarbetet och globaliseringen, som jag tror att vi båda gärna uppmuntrar.
Däremot finns det en oroande tendens, inte minst här i Sverige, att dämpa alla uttryck för nationell identitet i avsikt att inte ”utesluta” någon, framförallt inte de nyanlända från andra länder. Jag tror inte att vi ”innesluter” någon bättre genom att avstå från att sjunga nationalsången eller vifta med flaggan den 6 juni. Visserligen känner jag inte fransmännen särskilt väl, men jag skulle inte bli förvånad om det gällde även i Frankrike.
Vad tror du?
Läs Lars Rydings kolumn i SvD:
Marseljäsen är Royals vapen i franska valet
Läs Lars Rydings svar till Öga och Öra genom att klicka på Comments nedan!
Läser som vanligt med intresse din kolumn i Svenska Dagbladet. Den här gången (SvD 5 april 2007) skriver du om de franska socialisternas presidentkandidat Ségolène Royal, som infört nationalsången på sina kampanjmöten. Du skriver: ”Det säger något om nationalismens återkomst och ger ytterligare anledning att oroa sig för Frankrike.”
Sedan citerar du de blodtörstiga raderna i Marseljäsen om att fienden vill ”skära halsen av våra söner och våra kvinnor” och att därför denna fiendes orena blod ”må vattna våra plogfåror”.
Obehagliga, ja, snaskiga uppmaningar. Visst.
Men vad är då ditt recept? Fransmännen bör inte sjunga Marseljäsen? Klokt nog föreslår du inte det. Jag ser rubrikerna i franska kvällspressen för mig: ”Svenskarna uppmanar: sluta sjung Marseljäsen!” En sådan uppmaning från det självgoda Sverige skulle (om den nu nådde fransmännen) kunna utlösa mycket värre nationalistisk upphetsning, gissar jag.
Eller tycker du att fransmännen liksom tyskarna skall undvika att sjunga just de förgripliga orden? I Tyskland har man ersatt ”Deutschland, Deutschland über alles” med ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Tror du att denna redigeringsåtgärd har minskat den obehagliga varianten av nationalism i Tyskland?
Nej, du är ju en klok karl och därför undviker du att dra ut konsekvenserna av din kritik.
Vad är det då Royal säger? Jo, hon har studerat folkomröstningen i Frankrike om EU-konstitutionen och konstaterat att folkets nej kom från en oro för att deras nationella identitet skulle dränkas i globaliseringen. Hennes slutsats är tydligen att det är viktigt med nationell identitet. Hon säger:
”Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och däri ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ned vid det europeiska förhandlingsbordet.”
Den som vet vem han/hon själv är kan lättare möta andra. Det låter för mig som en mycket rimlig och klok slutsats som till och med gynnar det europeiska samarbetet och globaliseringen, som jag tror att vi båda gärna uppmuntrar.
Däremot finns det en oroande tendens, inte minst här i Sverige, att dämpa alla uttryck för nationell identitet i avsikt att inte ”utesluta” någon, framförallt inte de nyanlända från andra länder. Jag tror inte att vi ”innesluter” någon bättre genom att avstå från att sjunga nationalsången eller vifta med flaggan den 6 juni. Visserligen känner jag inte fransmännen särskilt väl, men jag skulle inte bli förvånad om det gällde även i Frankrike.
Vad tror du?
Läs Lars Rydings kolumn i SvD:
Marseljäsen är Royals vapen i franska valet
Läs Lars Rydings svar till Öga och Öra genom att klicka på Comments nedan!
4 april 2007
Månadens haiku
Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Förra månadens haiku
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Förra månadens haiku
3 april 2007
Broder Hitler
Broder Hitler – en provocerande titel, inte sant? Men den är faktiskt inte min, jag har lånat den av Thomas Mann (1875-1955), den tyske författaren och nobelpristagaren. År 1938 skrev han en essä med denna titel. Den väckte häftig kritik och Manns förläggare ville inte ha den. Den publicerades bara i två tidskrifter och den har sedan dess levt ett undanskymt liv i Thomas Manns samlade verk. Men det är en text med långtgående relevans in i vår tid.
Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.
”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.
Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”
Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.
Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.
Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”
Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”
Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.
Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)
Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.
Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?
Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.
Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.
”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.
Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”
Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.
Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.
Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”
Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”
Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.
Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)
Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.
Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?
Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.
1 april 2007
Citatet
Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och där ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ner vid det europeiska förhandlingsbordet.
Ségolène Royal, de franska socialisternas presidentkandidat. Läs hela artikeln i SvD 1 april 2007! Om Sverige och svenskarna på Öga och Öra se även Apropå Nationaldagen. Se också artikeln Stopp för Marseljäsen? med åtföljande kommentar av Lars Ryding, Svenska Dagbladet.
Ségolène Royal, de franska socialisternas presidentkandidat. Läs hela artikeln i SvD 1 april 2007! Om Sverige och svenskarna på Öga och Öra se även Apropå Nationaldagen. Se också artikeln Stopp för Marseljäsen? med åtföljande kommentar av Lars Ryding, Svenska Dagbladet.
30 mars 2007
Apropå Persson
Så var det Kungen af Rosenbad
som aldrig gjorde en mänska glad;
han styrde sitt välde,
gläfste och skällde
så när han gick var det många som gnällde...
... och plåstrade sina ömma tår,
och svor att det efter hundra år
vore dags för demokrati
även i jämlikhetens parti,
och äntligen slut på röd monarki!
som aldrig gjorde en mänska glad;
han styrde sitt välde,
gläfste och skällde
så när han gick var det många som gnällde...
... och plåstrade sina ömma tår,
och svor att det efter hundra år
vore dags för demokrati
även i jämlikhetens parti,
och äntligen slut på röd monarki!
28 mars 2007
Vid floden Oder, mars 2007
Det regnar i Szczecin. Ingen stad gör sig bra i regn. Det är som om regn i sig självt medförde ett slags melankolisk inåtvändhet som gör att främlingen känner sig än mer främmande.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
När det dessutom regnar i en blåsig, polsk hamnstad med bara alltför många avflagnade lämningar från en grå kommunisttid, ja, då medför regnet inte bara melankoli utan en klibbig tröstlöshet som når längst in under jacka och tröja.
Jag kommer närmast med buss från den tyska gränsstaden Angermünde. Någon vettig direktförbindelse med tåg från Berlin till Szczecin kunde Deutsche Bahn inte hitta. Bussen körde genom ett böljande vorpommerskt jordbrukslandskap med episkt ändlösa alléer och skogar av vindkraftsnurror.
På en knagglig och nedkörd stensatt gata gungade bussen långsamt genom byn Gartz, en förfallen håla. Den övergivna gamla skolan bar namnet ”Friedensschule”. Strax efteråt såg jag den stängda ”Theater des Friedens”. Någon målarfärg hade dessa namnskyltar garanterat inte sett till sedan den tyska återföreningen 1990. Själva huvudgatan genom byn hade namn på samma tema, ”Friedensstrasse”. Men gatuskylten var ändrad i sen tid. ”Friedensstrasse” var överstruket med ett prydligt rött snedstreck och ersatt med ”Stettinerstrasse”. Det såg ut som en rättelse.
Fredsbudskapen i Gartz klingade som avlägsna ekon av politiska slagord. Och det var inte någon tillfällighet. Budskapen går tillbaka på en kampanj som det östtyska socialistiska enhetspartiet, SED, bedrev från 1950. Den sommaren, närmare bestämt den 6 juni, hade Östtyskland (DDR) erkänt Oder-Neisse-gränsen mot Polen i den sk ”Görlitzer Abkommen”, överenskommelsen i Görlitz. Den innebar att DDR avstod från alla anspråk på de gamla tyska östprovinserna Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Den nya gränsen utefter floden Oder kallades för ”Friedensgrenze” och kampanjen gick ut på att övertyga tyskarna, inte minst de egna DDR-medborgarna, om att den var rättfärdig och nödvändig för att upprätthålla freden. I byn Gartz var detta budskap säkert av största vikt; den nya gränsen skilde plötsligt släkt och vänner, jord och historia.
Laddningen i detta beslut av DDR blev inte mindre för att den västliga Förbundsrepubliken, BRD, ännu i tjugo år vägrade att godkänna Oder-Neisse som ny gräns mot Polen. För de miljoner tyskar som fördrevs från de tyska östområdena var den nya gränsen oacceptabel. De krävde gränsrevision och frågan var både inrikespolitiskt sprängstoff och en källa till spänningar mellan Polen och BRD. Till slut var det den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt som 1970 genomdrev att även BRD godkände den nya gränsen.
Ändringen av ”Friedensstrasse” till ”Stettinerstrasse” får i detta perspektiv sin egen djupare betydelse. Den framstår som ett sentida politiskt budskap, rent av som ett återuppväckt revisionistiskt krav som säger att Szczecin borde återfå sitt gamla namn Stettin.
Och hur skall man egentligen se på Stettin/Szczecin? Är det en tysk eller en polsk stad? Innan segrarmakterna i Potsdam 1945 bestämde att den skulle bli polsk (se artikel Den stora utförsäljningen) hade den varit tysk sedan 1720, då Sverige sålde Stettin till Preussen. Staden hade då varit svensk sedan 1648. Dessförinnan ingick Stettin i Hansan. Det vackra vita slottet som återuppbyggts efter kriget var länge säte för pommerska hertigar. Stadens tyska stadsrättigheter går tillbaka till 1225.
Men hur ser polackerna saken? De hänvisar till den slaviska Piastdynastin vars historia förlorar sig i en dunkel urtid på 900-talet. Men är det rimligt att kalla Piastfurstarna för polacker? De hör trots allt till en tid då nationalstaten ännu inte ens var påtänkt.
Melankoliska tankar om hur lite här i världen som är bestående och entydigt fyllde mig där jag vandrade i regnet i en stad som under första hälften av 1900-talet var Tysklands största östersjöhamn. Via Hohenzollernkanalen var Stettin på den tiden Berlins egen hamn. Numera är de allmänna kommunikationerna mellan Berlin och Stettin betydligt krångligare.
Om händelser i Stettin, se även t ex artikeln Polsk hämnd.
22 mars 2007
Brott och straffrihet
Under sommaren 1945 fördrevs 700 000 sudettyskar under våldsamma och ovärdiga former från Tjeckoslovakien. Tusentals dödades eller dog av umbäranden (Se artikeln "Död åt tyskarna!").
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
17 mars 2007
Zaremba, Hitler ... forts.
Hur Hitler kom till makten är ingen fotnot i 1900-talets historia, snarare en kapitelrubrik. Hitler brukade själv skrävla om att allt gått lagligt till, att tyskarna medvetet valt sitt öde. Redan det är ett bra skäl för att vara noga med detaljerna.
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
Det är därför tråkigt när en framstående och tongivande journalist som Maciej Zaremba svepande förklarar att ”Hitler kom till makten i demokratiska val” (P1, Studio 1, den 6 mars). Han sade det i en debatt som handlade om ett EU-förslag om att förbjuda yttranden som förnekar förintelsen. Han var visserligen ambivalent till ett sådant förslag, sade han, men eftersom Hitler hade kommit till makten i demokratiska val, så, kanske ändå.
Tankegången bygger på föreställningen att demokratin är för svag för att hantera vissa obehagliga idéer. Man måste då ta till tvångsmedel mot yttrandefriheten. Att därvid hänvisa till Hitlers maktövertagande är djärvt. Historiska analogier är farliga, de flesta rentav felaktiga.
Hitlers sk maktövertagande den 30 januari 1933 innebar, som framgick av förra artikeln, inte att han fick absolut makt. Han fick dessutom den begränsade makten som rikskansler till skänks av president Hindenburg. Den nyvalda riksdagen hade ingenting med den saken att göra.
Den diktatoriska makten skaffade Hitler sig med hjälp av terror och hot, massarresteringar av meningsmotståndare, tystade massmedier och likriktning av samhällslivet under de följande månaderna. Efter riksdagshusbranden den 27 februari utfärdades ”nödförordningar” som satte en stor del av författningen ur kraft och upphävde alla grundlagsenliga personliga friheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet. Det var förordningar som det dessutom inte fanns något behov av eftersom det var nazisterna själva som stod för våldet i samhället.
De som hävdar att Hitler kom till makten genom demokratiska val hänvisar till valet som ägde rum den 5 mars 1933, i skuggan av alla de nämnda drastiska inskränkningarna i demokratin. Inte ens under sådana förhållanden lyckades emellertid Hitler få någon egen majoritet. Stödet stannade på 43,9 procent. Tillsammans med koalitionsbröderna, de tysknationella, som fick 8 procent, lyckades dock regeringen få en smal majoritet, 52 procent.
Men den diktatoriska makten fick Hitler först genom den fullmaktslag som nazisterna genomdrev vid riksdagsmötet i Krolloperan i Berlin den 23 mars samma år. Detta riksdagsbeslut hade dock inte mycket att göra med demokrati. Historieprofessor Ian Kershaw talar om Hitlers ”tactics of pseudo-legality”. Alla de 81 valda kommunistiska riksdagsledamöterna och ett antal socialdemokrater var antingen fängslade eller hade gått i landsflykt. Debatt och omröstning ägde rum under hot. Beväpnade vakter från SA, SS och Stahlhelm hade omringat operan, vaktade alla utgångar och hotade högröstat delegaterna.
Det avgörande beslutet om fullmaktslagen fattades av det katolska partiet Zentrum. Av rädsla för inbördeskrig böjde sig partiet för hoten och röstade för lagen, som då fick 441 röster. Bara de 94 närvarande socialdemokraterna röstade emot. Riksdagen hade i praktiken avskaffat sig själv.
Kan man säga att Hitler därmed hade kommit till makten genom demokratiska val? Nog finns det utrymme att diskutera den saken, Maciej Zaremba?
Den tyske historikern och journalisten Sebastian Haffner anser att Hitler fick sin absoluta makt genom fyra statskupper under år 1933: nödförordningarna den 28 februari, fullmaktslagen den 23 mars, avskaffandet av alla politiska partier utom NSDAP den 14 juli samt arméns lydnadsed till Hitler personligen den 2 augusti. Det senare skedde samma dag som Hindenburg dog och Hitler utnämnde sig själv till hans efterträdare.
Det finns verkligen all anledning att diskutera hur Hitler kom till makten. För den skull behöver man inte betvivla att en stor del av det tyska folket under loppet av år 1933 kom att stödja den nya regeringen. Men vägen dit var inte så enkel och rak som det kan låta när man hör att ”Hitler kom till makten i demokratiska val”.
Den första artikeln om Zaremba och Hitlers väg till makten:
Zaremba, Hitler och demokratin
12 mars 2007
Zaremba, Hitler och demokratin
Man hör ibland att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det påstod t ex den mycket meriterade journalisten Maciej Zaremba i P1 den 6 mars. Han sade det som om det vore ett allmänt känt faktum och ingenting att diskutera.
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
7 mars 2007
Var han nazist?/Webern (3)
Det låter som en orimlig fråga. Skulle han, den av Tredje riket utstötte och föraktade företrädaren för ”urartad konst”, och juden Arnold Schönbergs hängivne vän och lärjunge, skulle Anton Webern ha varit nazist?
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
2 mars 2007
"Död åt tyskarna!"
Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
