Den såriga historiska relationen mellan Tyskland och Polen har stått i centrum under Öga och Öras andra verksamhetsår.
Det har handlat om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet brutalt fördrevs från sina historiska bosättningsområden i östra Europa, t ex från Ostpreussen, Schlesien och Pommern, som skulle bli polskt, och från Sudetlandet, som tillhörde Tjeckoslovakien. Det är den största etniska rensningen i Europas historia – och den är föga känd i Sverige där tyskarnas lidanden nonchalerats (Fördrivning, flyktingar och förakt) .
Polens och Tysklands historia möts mycket påtagligt i Gdansk, tidigare tyska Danzig. Dit reste jag för att berätta historien om den tyska majoriteten i fristaden Danzig som ville ”heim ins Reich”. Den 1 september 1939 inledde det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein kriget genom att öppna eld mot den polska garnisonen på Westerplatte i Danzigs hamnområde. Det blev en blodig kamp, militärt sett meningslös. Men i Polen förvandlades händelserna på Westerplatte till en patriotisk symbol (Danzig, Westerplatte och kriget) .
När tyskarna ockuperade Polen inrättade de det första koncentrationslägret utanför Tyskland bara tre mil från Danzig i den lilla byn Stutthof. Hit fördes tusentals ”oönskade polska element” som led i en etnisk rensning av Västpreussen. Först 1944 blev lägret en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Idag är Stutthof ett polskt utomhusmuseum framför allt med syfte att berätta om tyska brott mot Polen. Minnena av förintelsen vårdas emellertid inte lika väl (Bort med polackerna!) .
Det är begripligt att polska krigsmuseer i första hand ägnar sig åt sina egna, nationella minnen. Men ibland slår det över till ett hämningslöst heroiserande av de egna insatserna. Så är det med upprorsmuseet i Warszawa. Det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944 var i själva verket ytterligt diskutabelt. Det sattes igång trots att man visste att hjälpen från väst skulle bli minimal. Det kostade omkring 200 000 civila livet och ledde till stadens nära nog totala förstörelse.
Men idag är upproret ett nationellt och moraliskt ideal som predikas för ungdomen. Kritiken mot den polska upprorsledningen, som bedrevs av kommunistregimen, har ersatts med en tilltagande kritik mot de västallierade som enligt den brittiske historikern Norman Davies var alldeles för passiva (Kampen om minnet).
Sveriges förhållande till Baltikum hör inte till vårt heroiska historiearv. På sommaren 1940 lämnade Sverige ut Litauens och Estlands guldreserver till Sovjetunionen som vid den tiden ockuperade de baltiska länderna. Guldet var deponerat i den svenska riksbanken och ärendet behandlades som ett rutinärende centralbanker emellan. Dokument i riksbankens arkiv tyder dessutom på att riksbanken i efterhand försökte fösa över ansvaret på regeringen (Riksbanken och baltguldet 1940).
När de baltiska länderna återvann sin självständighet 1991 restes frågan om inte Estland och Litauen borde kompenseras för sitt förlorade guld. Riksbanken med sin chef Bengt Dennis var emot (Inte ett öre för baltguldet).
Mera heroisk men knappast mindre kontroversiell var den danske prästen och dramatikern Kaj Munk. Trots att han länge beundrade Hitler bedrev han en engagerad kamp mot den tyska ockupationen av Danmark. Till slut mördades han av nazisterna. I Sverige var Munk både beundrad och avskydd. Författaren Hjalmar Söderberg kallade Munk rakt ut för nazist. Men han försvarades av t ex Sven Stolpe (Martyr med brun skugga).
Även den österrikiske tonsättaren Anton Webern hade ett komplicerat förhållande till nazismen. Men framför allt levde han ett bortvänt liv tillsammans med sin tolvtonsmusik, som numera sällan spelas i konsertsalarna (En kompositörs död).
Jag har också dristat mig till att kritisera den välkände journalisten Maciej Zaremba. Han påstod i radions P1 i mars att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det är ett påstående som jag tycker är så förenklat att det är felaktigt. Snarare fick Hitler sin absoluta makt genom en serie statskupper (Zaremba, Hitler och demokratin).
Kritik har jag också riktat mot prästen i Svenska kyrkan Martin Modéus. Han tycker att vi har alldeles för mycket helighet i Sverige och att man borde ersätta ordet ”helig” med ”helgad”. Det uppstod en liten debatt där journalisten Ami Lönnroth deltog (Helighet och serpentiner).
Andra artiklar har handlat om poeten Petter Bergman (Den omöjliga gemenskapen), om den radikale ekonomen Knut Wicksell och hans samvetsäktenskap med Anna Bugge (Kärlek och radikalitet). Jag har sågat Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens Ring och jag har refererat en kontroversiell beräkning av nationalekonomen Jan Ekberg över kostnaden för invandringen. Konstigt nog har ingen hittills kommenterat den artikeln.
För att avsluta med lite ljus och hopp vill jag nämna artikeln Madonnan i Stalingrad som handlar om den tyske läkaren Kurt Reubers Mariabild, ritad med kol på baksidan av en rysk fältkarta i det undergångsdömda Stalingrad julen 1942.
Till översikten för 2006: Öga och Öra ett år
... och översikten för 2008: Öga och Öra tre år
31 januari 2008
24 januari 2008
Apropå ny äktenskapslag
Kärleken är utan gräns och fri.
Vem kan över andras känslor döma?
Man älskar för man ej kan låta bli;
varför detta bakom trånga lagar gömma?
Mänskan lever som hon leva kan;
kvittar lika, kvinna eller man.
Och som statsminister Reinfeldt sa:
”Att flera gifter sig är bra!”
Låt oss därför sista steget ta
till en kärlekens demokrati
och införa - polygami!
Med anledning av riksdagsmajoritetens avsikter att genom ny lagstiftning öppna för samkönade äktenskap.
Vem kan över andras känslor döma?
Man älskar för man ej kan låta bli;
varför detta bakom trånga lagar gömma?
Mänskan lever som hon leva kan;
kvittar lika, kvinna eller man.
Och som statsminister Reinfeldt sa:
”Att flera gifter sig är bra!”
Låt oss därför sista steget ta
till en kärlekens demokrati
och införa - polygami!
Med anledning av riksdagsmajoritetens avsikter att genom ny lagstiftning öppna för samkönade äktenskap.
21 januari 2008
Hitlers trognaste stad
Breslau i Schlesien var sedan länge tyskhetens utpost i öster och blev på 1930-talet ett starkt nazifäste. I juli 1932 fick NSDAP 43,5 procent av rösterna i staden; det nationella resultatet stannade på 37,2 procent. I mars 1933 fick nazisterna i Breslau absolut majoritet.
Men Breslau hade också en av Tysklands största judiska befolkningsgrupper. Det var judar som ägde de viktiga handelshusen och som stod för en stor del av kulturlivet och den högre utbildningen. Med naziregimen följde förföljelse. Tusentals av stadens judar drevs till emigration. Företag, butiker, kaféer och frisörsalonger ”ariserades”.
Sommaren 1938 gick Breslau i festrus. Hitler besökte årets sportfest och Breslau utnämndes till ”Adolf Hitlers trognaste stad”. Den 9 november, Kristallnatten, brann synagogan.
När de regelrätta deportationerna av Breslaus judar började 1941 hade de flesta av dem redan givit sig av. Under två år deporterades drygt 7 000 judar till Auschwitz, Sobibor och Majdanek där nästan alla dödades. De sista begravningarna på den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse registrerades den 12 augusti 1942. Sommaren därpå förklarades Breslau ”judenrein”, fritt från judar. (Bilden: minnestavlan på platsen framför synagogan varifrån Breslaus judar deporterades)
Men Breslau hade också en av Tysklands största judiska befolkningsgrupper. Det var judar som ägde de viktiga handelshusen och som stod för en stor del av kulturlivet och den högre utbildningen. Med naziregimen följde förföljelse. Tusentals av stadens judar drevs till emigration. Företag, butiker, kaféer och frisörsalonger ”ariserades”.
Sommaren 1938 gick Breslau i festrus. Hitler besökte årets sportfest och Breslau utnämndes till ”Adolf Hitlers trognaste stad”. Den 9 november, Kristallnatten, brann synagogan.
När de regelrätta deportationerna av Breslaus judar började 1941 hade de flesta av dem redan givit sig av. Under två år deporterades drygt 7 000 judar till Auschwitz, Sobibor och Majdanek där nästan alla dödades. De sista begravningarna på den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse registrerades den 12 augusti 1942. Sommaren därpå förklarades Breslau ”judenrein”, fritt från judar. (Bilden: minnestavlan på platsen framför synagogan varifrån Breslaus judar deporterades)
Men Breslau var inte längre någon fri stad. Där fanns sex tvångsarbetsläger och fem koncentrationsläger. Omkring 60 000 tvångsarbetare och krigsfångar betjänade den tyska rustningsindustrin, t ex Linke-Hofmann-Werke som bl a tillverkade pansartåg och motorer till V2-raketerna. I KZ Gross Rosen strax utanför staden fanns totalt 160 000 fångar. Av dem dödades omkring 100 000.
Invånarantalet i Breslau steg under kriget från 600 000 till omkring en miljon. Genom staden gick en stor del av försörjningstrafiken till östfronten – tillbaka fick man tusentals sårade som fyllde krigslasarettet. Flera tiotusental av de besegrade polackerna från upproret i Warszawa sommaren 1944 transporterades som fångar till Breslau.
Hösten samma år närmade sig Röda armén. Hitler förklarade den totalt obefästa staden som ”Festung”. Civila och tvångsarbetare sattes att bygga stridsvagnshinder. Under tiden kastade den ryska krigsmaskinen en våg av flyktingar från öster framför sig in i staden.
Den 19 januari gav partiledningen order om evakuering. Det var alldeles för sent. Tågen räckte inte alls till; på Breslaus stationer utbröt panik och människor trampades ihjäl. Redan dagen därpå kom en ny order: kvinnor och barn måste ge sig av västerut till fots. Hundratusentals gav sig iväg. Tiotusentals frös ihjäl, framför allt barnen.
När Breslau den 15 februari var omringat av sovjettrupperna fanns där fortfarande ca 200 000 civila kvar. De försvarande trupperna uppgick till ca 50 000 man mot tre gånger så många ryska angripare.
Åttio dagar av förbittrade strider från hus till hus följde. Stadens historiska centrum hamnade under långvarig artilleribeskjutning. Nya försvarslinjer skapades genom att hus sprängdes och jämnades med marken. Luftwaffe öppnade en luftbro för stadens försörjning. Tusentals tvångsarbetare kommenderades att bredda Kaiserstrasse till landningsbana. Många dödades under arbetet av sovjetiskt flyg. Och landningsbanan kom aldrig till användning – luftbron bröt samman innan dess.
De försvarande soldaterna förvandlades till en hämningslös soldatesk som drog genom staden. Ståndrätter upprättades och hundratals avrättades för plundring, sabotage eller feghet, men laglösheten kunde inte hejdas.
Inte heller när staden på påskdagen utsattes för massiv flygbombning och en brandstorm bröt ut ville stadsledningen kapitulera. Det ledde till folkliga protester bland 1 500 civila som krävde stopp på striderna och hängde ut vita flaggor på husruinerna. Många av de protesterande var kvinnor. Ett hundratal arresterades och 18 sköts av säkerhetstjänsten.
Den 6 maj gav Hitlers mest trogna stad upp. Då hade Hitler själv varit död en vecka.
Det är mycket oklart hur stora förlusterna i Breslau var. För de civila dödsoffren varierar uppgifterna mellan 10 000 och 80 000, inklusive cirka 3 000 självmord. Av de tyska soldaterna beräknas 6 000 ha stupat och 23 000 sårats. Därtill kommer cirka 70 000 döda eller sårade ryssar.
När det gäller de överlevande tyska soldaterna, tvångsarbetarna av skiftande nationalitet, krigsfångarna och koncentrationslägerfångarna saknas tillförlitliga uppgifter. Men ett stort antal försvann österut i den sovjetiska lägerarkipelagen för att aldrig mera återvända hem.
Källor och litteratur: Norman Davies & Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wroclaw (1)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)
Det finns också en serie som handlar om fördrivningen av tyskarna från Östeuropa efter kriget. Den första artikeln i den serien är: Skuggan från Ostpreussen.
Filmbilder från Breslau i februari 1945.
15 januari 2008
Årets haikuer 2007
Januari
Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!
Februari
Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.
Mars
Ljuset som faller
genom stadens mörka schakt
– ett trafikproblem.
April
Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Maj
Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde.
Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Juni
Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.
Juli
Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.
Augusti
Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.
Till Petter Bergman, 1934-1986.
Se artikel Den omöjliga gemenskapen.
September
Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.
Alajaure, augusti 2003
Oktober
Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!
November
Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.
December
Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.
Årets haikuer 2006
Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!
Februari
Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.
Mars
Ljuset som faller
genom stadens mörka schakt
– ett trafikproblem.
April
Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...
Till Anton Webern, påsktid 2007
Maj
Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.
Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde.
Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.
Juni
Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.
Juli
Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.
Augusti
Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.
Till Petter Bergman, 1934-1986.
Se artikel Den omöjliga gemenskapen.
September
Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.
Alajaure, augusti 2003
Oktober
Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!
November
Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.
December
Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.
Årets haikuer 2006
11 januari 2008
Till en förvandlad stad/Wrocław
På morgontåget från Warszawa får jag sällskap i kupén av en kostymklädd man i trettioårsåldern. Han har inte tid att tala med mig. Han placerar laptopen i knät och sjunker in i sin datorvärld. Där förblir han i nästan fem timmar – tills vi närmar oss Wrocław i provinsen Śląsk (fd Schlesien) i sydvästra Polen.
Medan han packar ihop laptopen skjuter jag in några frågor. Jo, här i Wrocław skall han, som jag, kliva av. Bor han här? På denna fråga rycker han till som av obehag, tittar för första gången på mig och svarar att nej, det gör han verkligen inte! Han är bara här i affärer, reser hit någon gång i veckan.
Är det ingen bra stad? Jo, visst, lite liten bara. Han säger inte lantlig, men jag tycker mig höra storstadsbons värdering. Ändå är Wrocław idag en stad med 660 000 invånare, den fjärde största i Polen, och lika mycket ekonomiskt och kulturellt orienterad mot Dresden och Berlin som mot den polska huvudstaden.
Vad bör jag se när jag är på tillfälligt besök? Då lyser han upp och vet genast besked: Stare Miasto! Gamla stan! Wrocław klarade kriget oskadd och hela Gamla stan är bevarad. Den är mycket vacker, försäkrar han.
Jag tystnar eftersom jag har läst på och vet att Wrocław tvärtom under krigets sista månader till 70 procent förvandlades till ruiner, tegelhögar och aska. Av Gamla stan var det inte mycket mer kvar än några sargade fasader, bland dem, som genom ett under, en del av det historiska rådhuset i sengotisk stil vid stadens gamla handelstorg, Rynek.
Man skall inte dra för stora växlar på att en man i trettioårsåldern inte känner till den stora efterkrigsrestaureringen av Wrocław. Vad man emellertid kan säga är, att hans föreställningar passar väl in i de polska myndigheternas avsikter: de ville skapa en stad med en lång, obruten och vacker polsk historia.
Men för Stare Miasto passar ett tyskt ord mycket bättre in, die Altstadt. Det är nämligen arkitektoniskt sett en mycket tysk stadsdel. Konsthistorikerna (i Tyskland) säger att Wrocław t o m har mer typisk gammal tysk arkitektur att erbjuda än Berlin.
Förklaringen är förstås att Wrocław har en tysk historia som går tillbaka åtminstone till 1300-talet. Staden har hört till Böhmen, varit en del av Hansan, en av de viktigaste habsburgska kejsarstäderna i Österrike, upplevt ett ekonomiskt uppsving i Preussen och ett politiskt rus under Hitler.
Ortnamnet har successivt förändrats från Vretslav (Böhmen), Presslaw (Habsburg) till Breslau (Preussen och Tredje riket). Vid utbrottet av andra världskriget var Breslau följaktligen sedan 700 år en tysk stad med en liten polsk minoritet.
För att hitta några polska rötter måste man gå tillbaka till den sk Piast-dynastin under tidig medeltid.
Det var faktiskt nära att Breslau klarade kriget oskadd, precis som min reskamrat trodde. Ända fram till februari 1945 hade inte ett enda hus skadats. Breslau låg så långt från fronterna att allierat bombflyg inte kunde nå fram. Hitler koncentrerade därför stora vapen- och ammunitionsfabriker till staden. Och oroliga tyska föräldrar sände sina barn hit för att de skulle slippa de hotande krigshandlingarna i väster.
Men i februari 1945 förändrades allt. Sovjetiska trupper omringade staden. Artilleribeskjutning och flyganfall började. Hitler hade förklarat Breslau som ”Festung Breslau”; den skulle försvaras till sista man. Och Breslau kämpade. I åttio dagar höll man ut mot en allt mer förkrossande övermakt.
Faktum är att Breslau inte gav upp förrän den 6 maj, dvs fyra dagar efter det att Berlin kapitulerat.
Dagen därpå marscherade ryssarna in och en ny tideräkning började, hämndens tid, när Breslau skulle rensas på tyskar och staden i stället bli polska Wrocław.
Den systematiska fördrivningen av tyskarna började under sommaren 1945. Ännu i december var emellertid Breslau en huvudsakligen tysk stad med över 166 000 tyska mot 33 000 polska invånare. I mars 1947 var förhållandena helt omkastade. Då uppgick antalet polacker till 197 000 mot 17 500 tyskar.
På två år var den etniska rensningen av Breslau nära nog fullständig. Den gamla tyska staden hade upplevt flera olika herrar under århundradenas lopp, men 1945 var första gången som hela dess befolkning byttes ut. Tyskarna ersattes av polacker främst från de historiskt polska områdena öster om floden Bug, många kom från staden Lwow (Lemberg), som Polen vid krigsslutet tvangs att avstå till Sovjetunionen.
Ingen annan storstad har på detta sätt totalt förvandlats genom etnisk rensning. Om hur detta gick till finns mycket att berätta.
Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.
Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)
Se också tidigare artikelserie om fördrivningen av tyskarna från Polen och Östeuropa efter andra världskriget. Första artikeln i den serien har rubriken Skuggan från Ostpreussen.
Medan han packar ihop laptopen skjuter jag in några frågor. Jo, här i Wrocław skall han, som jag, kliva av. Bor han här? På denna fråga rycker han till som av obehag, tittar för första gången på mig och svarar att nej, det gör han verkligen inte! Han är bara här i affärer, reser hit någon gång i veckan.
Är det ingen bra stad? Jo, visst, lite liten bara. Han säger inte lantlig, men jag tycker mig höra storstadsbons värdering. Ändå är Wrocław idag en stad med 660 000 invånare, den fjärde största i Polen, och lika mycket ekonomiskt och kulturellt orienterad mot Dresden och Berlin som mot den polska huvudstaden.
Vad bör jag se när jag är på tillfälligt besök? Då lyser han upp och vet genast besked: Stare Miasto! Gamla stan! Wrocław klarade kriget oskadd och hela Gamla stan är bevarad. Den är mycket vacker, försäkrar han.
Jag tystnar eftersom jag har läst på och vet att Wrocław tvärtom under krigets sista månader till 70 procent förvandlades till ruiner, tegelhögar och aska. Av Gamla stan var det inte mycket mer kvar än några sargade fasader, bland dem, som genom ett under, en del av det historiska rådhuset i sengotisk stil vid stadens gamla handelstorg, Rynek.Man skall inte dra för stora växlar på att en man i trettioårsåldern inte känner till den stora efterkrigsrestaureringen av Wrocław. Vad man emellertid kan säga är, att hans föreställningar passar väl in i de polska myndigheternas avsikter: de ville skapa en stad med en lång, obruten och vacker polsk historia.
Men för Stare Miasto passar ett tyskt ord mycket bättre in, die Altstadt. Det är nämligen arkitektoniskt sett en mycket tysk stadsdel. Konsthistorikerna (i Tyskland) säger att Wrocław t o m har mer typisk gammal tysk arkitektur att erbjuda än Berlin.
Förklaringen är förstås att Wrocław har en tysk historia som går tillbaka åtminstone till 1300-talet. Staden har hört till Böhmen, varit en del av Hansan, en av de viktigaste habsburgska kejsarstäderna i Österrike, upplevt ett ekonomiskt uppsving i Preussen och ett politiskt rus under Hitler.
Ortnamnet har successivt förändrats från Vretslav (Böhmen), Presslaw (Habsburg) till Breslau (Preussen och Tredje riket). Vid utbrottet av andra världskriget var Breslau följaktligen sedan 700 år en tysk stad med en liten polsk minoritet.
För att hitta några polska rötter måste man gå tillbaka till den sk Piast-dynastin under tidig medeltid.
Det var faktiskt nära att Breslau klarade kriget oskadd, precis som min reskamrat trodde. Ända fram till februari 1945 hade inte ett enda hus skadats. Breslau låg så långt från fronterna att allierat bombflyg inte kunde nå fram. Hitler koncentrerade därför stora vapen- och ammunitionsfabriker till staden. Och oroliga tyska föräldrar sände sina barn hit för att de skulle slippa de hotande krigshandlingarna i väster.
Men i februari 1945 förändrades allt. Sovjetiska trupper omringade staden. Artilleribeskjutning och flyganfall började. Hitler hade förklarat Breslau som ”Festung Breslau”; den skulle försvaras till sista man. Och Breslau kämpade. I åttio dagar höll man ut mot en allt mer förkrossande övermakt.
Faktum är att Breslau inte gav upp förrän den 6 maj, dvs fyra dagar efter det att Berlin kapitulerat.
Dagen därpå marscherade ryssarna in och en ny tideräkning började, hämndens tid, när Breslau skulle rensas på tyskar och staden i stället bli polska Wrocław.
Den systematiska fördrivningen av tyskarna började under sommaren 1945. Ännu i december var emellertid Breslau en huvudsakligen tysk stad med över 166 000 tyska mot 33 000 polska invånare. I mars 1947 var förhållandena helt omkastade. Då uppgick antalet polacker till 197 000 mot 17 500 tyskar.
På två år var den etniska rensningen av Breslau nära nog fullständig. Den gamla tyska staden hade upplevt flera olika herrar under århundradenas lopp, men 1945 var första gången som hela dess befolkning byttes ut. Tyskarna ersattes av polacker främst från de historiskt polska områdena öster om floden Bug, många kom från staden Lwow (Lemberg), som Polen vid krigsslutet tvangs att avstå till Sovjetunionen.
Ingen annan storstad har på detta sätt totalt förvandlats genom etnisk rensning. Om hur detta gick till finns mycket att berätta.
Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.
Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)
Se också tidigare artikelserie om fördrivningen av tyskarna från Polen och Östeuropa efter andra världskriget. Första artikeln i den serien har rubriken Skuggan från Ostpreussen.
3 januari 2008
Månadens haiku
Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?
Förra månadens haiku
Årets haikuer 2007
till gest och saknad –
eller som det alltid var?
Förra månadens haiku
Årets haikuer 2007
31 december 2007
Kärlek och radikalitet
Anna Bugge var 25 år när hon på sommaren 1889 under dramatiska former bröt med sin högborgerliga familj hemma i Norge, begav sig till Paris och flyttade ihop med den radikale samhällsdebattören Knut Wicksell, 38. Det skedde utan vare sig kyrklig eller borgerlig vigsel. En skandal.
Anna och Knut hade träffat varandra i Köpenhamn sommaren innan. Hon bevistade ett kvinnosaksmöte; han deltog i en ekonomkongress. En intensiv brevväxling följde. Annandag pingst året därpå kom Knut till Kristiania för att besöka Anna. Han föreslog henne ”ett fritt äktenskap” utan vigsel och dessutom på prov eftersom han inte kunde garantera sina känslor.
Knut Wicksell kallade samlevnadsformen ”samvetsäktenskap”. Det skulle bekräftas genom ett kontrakt, som visserligen säkerställde underhåll för eventuella barn, men som kunde sägas upp av endera parten när som helst. Det var en medveten demonstration – och inte bara mot kyrkans inblandning. ”Jag ogillar själva äktenskapsinstitutionen, emedan den ger ena maken en laglig rätt över den andres person”, förklarade han.
Anna tvekade inför Knuts förslag och vägrade introducera honom i sin familj. Till slut fick Knut nog. Han packade upprörd sina väskor och gav sig hals över huvud av till Paris. Därifrån skrev han till henne och försökte få henne att följa efter.
Tre veckor senare hade Anna mjuknat och anlände till Paris med ett bagage bestående av två klänningar och lite underkläder. Efter ännu en vecka, den 15 juli 1889, flyttade hon in i Knuts enkla hotellrum på Rue Beaubourg. Denna dag firade de resten av livet som sin bröllopsdag.
De annonserade i svenska tidningar under den nyuppfunna rubriken ”Förenade”. Av hänsyn till Annas familj avstod de emellertid från att sätta in annonsen i norska tidningar.
Men hur var det med Annas radikalitet? I ett brev till sin gamle överlärare hemma i Norge skrev hon mycket förtroligt och öppet: ”Jeg havde kanske helst seet at vi havde vielsen med.” Hon kände sig kluven mellan lojaliteten mot familjen och mot Knut. Hur hon än handlade skulle hon tillfoga andra människor sorg och lidande. Men det gällde en principsak, ja, en samvetssak för ”min mand” och det skulle ju vara karikatyrmässigt om hennes första handling som hustru vore att förmå sin man att ge upp en viktig samvetssak, förklarade hon.
När hon till slut valde lojaliteten till mannen och fullständigt underkastade sig hans åsikt, såg hon det som naturligt; mannen stod hennes hjärta närmast. För Anna Bugge handlade det alltså om att välja lojalitet, inte om att stå upp för radikala principer. För Knut var det precis tvärtom. Till en god vän skrev han nöjd att ”hon nu helt och hållet accepterat mina egna idéer”. Att han skulle kunna kompromissa av lojalitet med Anna föll honom uppenbarligen aldrig in.
Annas familj reagerade med panik. Pappa telegrafinspektören reste rasande till Paris för att få dem att legalisera förhållandet. Men de ”nygifta” gav inte med sig och pappan förklarade oförsonligt att saken från familjens sida ”aldrig kan opgifves”. Han vägrade följaktligen att ge ekonomiskt stöd till sin dotter. Hon fick ner resten av sina personliga tillhörigheter och lite klänningstyg till Paris. Det var allt.
Det skulle dröja sju år innan Anna fick återse sin familj.
Det fria äktenskapet skiljde sig i viktiga avseenden inte från det traditionella. Anna ville studera juridik men planerna fick skjutas på framtiden. Hon blev i stället Knuts sekreterare – det var ju Knuts skrivande som försörjde familjen. Och snart var Anna gravid.
Den otraditionella familjen fick dock utstå mycket illvilja, förakt och förtal, särskilt i den akademiska världen i Sverige. I Lund kallades Anna nedsättande för ”fröken Bugge som bor ihop med docenten Wicksell” och deras åsikter kallades ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan”.
Knut Wicksells utnämning till professor blev en stor och uppmärksammad tvistefråga. Universitetets prokansler, biskop Gottfrid Billing, avstyrkte. Och konsistoriet påminde om att ”den wicksellska föreningen utan äktenskap stod i strid med både akademisk disciplin och allmän lag”. Men Kungl. maj:t sade trots invändningarna ja till utnämningen.
Samvetsäktenskapet fick emellertid inte särskilt många efterföljare. Inte ens Knut Wicksells bäste vän, den mycket radikale och rationalistiske läkaren Hjalmar Öhrvall, ville avstå från vigsel när han 1890 gifte om sig. Och för två studenter i Göteborg som vågade försöket gick det illa. De tvingades avbryta sina studier och flytta utomlands. Där slutade ”äktenskapet” i tragedi.
När Knuts och Annas egen son, Sven, skulle gifta sig 1913, rådfrågade han sin mamma om samvetsäktenskapet. Med 24 års erfarenhet avrådde Anna. Sven gifte sig följaktligen traditionellt, borgerligt visserligen, men med båda föräldrarnas samtycke.
Anm.: Några data om Anna Bugge. Född 1862 i Egersund, Norges sydvästkust. Släkt av köpmän, ämbetsmän och präster. Deltar i kvinnorörelsen och den sk sedlighetsdebatten i Norge på 1880-talet. Samvetsäktenskap med Knut Wicksell 1889. Flyttar med honom till Stockholm 1890 och till Lund 1904. Jur.kand. 1911. Stadsfullmäktig i Lund 1913-1918 på särskild kvinnolista. I svenska delegationen till Nationernas Förbund, NF, från 1920. Första kvinna i NF:s mandatkommission från 1921. Död 1928.
Data om Knut Wicksells liv finns i samband med artikeln Vänskap. Länk nedan.
Källor och litteratur: Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985. Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1965. Egna anteckningar från intervju1981 med Liv Wicksell Nordqvist, sondotter till Knut och Anna Wicksell.
Artikeln är nr 3 i en serie. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Vänskap (2)
Anna och Knut hade träffat varandra i Köpenhamn sommaren innan. Hon bevistade ett kvinnosaksmöte; han deltog i en ekonomkongress. En intensiv brevväxling följde. Annandag pingst året därpå kom Knut till Kristiania för att besöka Anna. Han föreslog henne ”ett fritt äktenskap” utan vigsel och dessutom på prov eftersom han inte kunde garantera sina känslor.
Knut Wicksell kallade samlevnadsformen ”samvetsäktenskap”. Det skulle bekräftas genom ett kontrakt, som visserligen säkerställde underhåll för eventuella barn, men som kunde sägas upp av endera parten när som helst. Det var en medveten demonstration – och inte bara mot kyrkans inblandning. ”Jag ogillar själva äktenskapsinstitutionen, emedan den ger ena maken en laglig rätt över den andres person”, förklarade han.
Anna tvekade inför Knuts förslag och vägrade introducera honom i sin familj. Till slut fick Knut nog. Han packade upprörd sina väskor och gav sig hals över huvud av till Paris. Därifrån skrev han till henne och försökte få henne att följa efter.
Tre veckor senare hade Anna mjuknat och anlände till Paris med ett bagage bestående av två klänningar och lite underkläder. Efter ännu en vecka, den 15 juli 1889, flyttade hon in i Knuts enkla hotellrum på Rue Beaubourg. Denna dag firade de resten av livet som sin bröllopsdag.
De annonserade i svenska tidningar under den nyuppfunna rubriken ”Förenade”. Av hänsyn till Annas familj avstod de emellertid från att sätta in annonsen i norska tidningar.Men hur var det med Annas radikalitet? I ett brev till sin gamle överlärare hemma i Norge skrev hon mycket förtroligt och öppet: ”Jeg havde kanske helst seet at vi havde vielsen med.” Hon kände sig kluven mellan lojaliteten mot familjen och mot Knut. Hur hon än handlade skulle hon tillfoga andra människor sorg och lidande. Men det gällde en principsak, ja, en samvetssak för ”min mand” och det skulle ju vara karikatyrmässigt om hennes första handling som hustru vore att förmå sin man att ge upp en viktig samvetssak, förklarade hon.
När hon till slut valde lojaliteten till mannen och fullständigt underkastade sig hans åsikt, såg hon det som naturligt; mannen stod hennes hjärta närmast. För Anna Bugge handlade det alltså om att välja lojalitet, inte om att stå upp för radikala principer. För Knut var det precis tvärtom. Till en god vän skrev han nöjd att ”hon nu helt och hållet accepterat mina egna idéer”. Att han skulle kunna kompromissa av lojalitet med Anna föll honom uppenbarligen aldrig in.
Annas familj reagerade med panik. Pappa telegrafinspektören reste rasande till Paris för att få dem att legalisera förhållandet. Men de ”nygifta” gav inte med sig och pappan förklarade oförsonligt att saken från familjens sida ”aldrig kan opgifves”. Han vägrade följaktligen att ge ekonomiskt stöd till sin dotter. Hon fick ner resten av sina personliga tillhörigheter och lite klänningstyg till Paris. Det var allt.
Det skulle dröja sju år innan Anna fick återse sin familj.
Det fria äktenskapet skiljde sig i viktiga avseenden inte från det traditionella. Anna ville studera juridik men planerna fick skjutas på framtiden. Hon blev i stället Knuts sekreterare – det var ju Knuts skrivande som försörjde familjen. Och snart var Anna gravid.
Den otraditionella familjen fick dock utstå mycket illvilja, förakt och förtal, särskilt i den akademiska världen i Sverige. I Lund kallades Anna nedsättande för ”fröken Bugge som bor ihop med docenten Wicksell” och deras åsikter kallades ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan”.
Knut Wicksells utnämning till professor blev en stor och uppmärksammad tvistefråga. Universitetets prokansler, biskop Gottfrid Billing, avstyrkte. Och konsistoriet påminde om att ”den wicksellska föreningen utan äktenskap stod i strid med både akademisk disciplin och allmän lag”. Men Kungl. maj:t sade trots invändningarna ja till utnämningen.
Samvetsäktenskapet fick emellertid inte särskilt många efterföljare. Inte ens Knut Wicksells bäste vän, den mycket radikale och rationalistiske läkaren Hjalmar Öhrvall, ville avstå från vigsel när han 1890 gifte om sig. Och för två studenter i Göteborg som vågade försöket gick det illa. De tvingades avbryta sina studier och flytta utomlands. Där slutade ”äktenskapet” i tragedi.
När Knuts och Annas egen son, Sven, skulle gifta sig 1913, rådfrågade han sin mamma om samvetsäktenskapet. Med 24 års erfarenhet avrådde Anna. Sven gifte sig följaktligen traditionellt, borgerligt visserligen, men med båda föräldrarnas samtycke.
Anm.: Några data om Anna Bugge. Född 1862 i Egersund, Norges sydvästkust. Släkt av köpmän, ämbetsmän och präster. Deltar i kvinnorörelsen och den sk sedlighetsdebatten i Norge på 1880-talet. Samvetsäktenskap med Knut Wicksell 1889. Flyttar med honom till Stockholm 1890 och till Lund 1904. Jur.kand. 1911. Stadsfullmäktig i Lund 1913-1918 på särskild kvinnolista. I svenska delegationen till Nationernas Förbund, NF, från 1920. Första kvinna i NF:s mandatkommission från 1921. Död 1928.
Data om Knut Wicksells liv finns i samband med artikeln Vänskap. Länk nedan.
Källor och litteratur: Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985. Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1965. Egna anteckningar från intervju1981 med Liv Wicksell Nordqvist, sondotter till Knut och Anna Wicksell.
Artikeln är nr 3 i en serie. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Vänskap (2)
29 december 2007
Citatet
Jag känner till din tes: "Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla." Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.
Ur Oriana Fallacis roman Inshallah, Milano 1990, sv. 1992. Romanen är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds Söner i massakern i Beirut 1983. Citatet är en del av ett brev som den sk Professorn, dvs vice befälhavaren för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut, skriver till sin fiktiva hustru. "Inshallah" är arabiska och betyder "om Gud vill".
Ur Oriana Fallacis roman Inshallah, Milano 1990, sv. 1992. Romanen är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds Söner i massakern i Beirut 1983. Citatet är en del av ett brev som den sk Professorn, dvs vice befälhavaren för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut, skriver till sin fiktiva hustru. "Inshallah" är arabiska och betyder "om Gud vill".
20 december 2007
Vänskap
Det var februari 1926. Den pensionerade professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell, satt ensam i trerumsvillan i Mörby norr om Stockholm. Hustrun, diplomaten Anna Bugge, var på tjänsteresa någonstans på kontinenten. Knut hade tråkigt. Ensamheten tyngde honom.
Han skrev till sin vän sedan nästan 50 år, läkaren Hjalmar Öhrvall: ”Här sitta vi som två uvar på var sin kvist.” Det var som ett nödrop. Och Öhrvall kom. Som han alltid hade gjort när Knut behövde honom. Några dagar satt de gamla vännerna vid brasan i Mörby och samtalade.
På ett av sina dagliga brevkort till hustrun skrev Knut den sista februari: ”I går sutto vi och granskade Hjalmars verdandiskrift Om dumheten (nr 300). Den är nog intressant men kunde naturligtvis göras ändå bättre. Vi har grälat om vissa punkter.”
De grälade – vännerna.
Ett helt vuxenliv var de nära vänner. Födda samma år, hängivna samma rationalistiska ideal, båda med radikala, folkbildande ambitioner – och ändå så olika.
Öhrvall, en praktiskt lagd, lättsam optimist som avvisade tillvarons djupare komplikationer. Wicksell, en fumlig teoretiker med återkommande depressioner och aldrig riktigt fri från sin ungdoms religiösa tro.
De träffades i Uppsala hösten 1877. Öhrvall läste medicin och Wicksell tänkte läsa matematik, men först blev det humaniora. Deras gemensamma huvudintresse var musik. På Wicksells studentrum stod ett ärvt piano och det var Öhrvall som var virtuosen medan Wicksell hade absolut gehör.
Långt senare beskrev Knut Wicksell sin vän som ”… alltid sysselsatt, alltid intresserad, alltid förtröstansfull, vart det än bar”. Just detta behövde Knut. Han hade själv en vekhet som ofta kom honom att känna sig hjälplös, passiv och olycklig. Hjalmar blev något av en storebror som fick rycka in när vardagen blev alltför påträngande. Så kom det sig t ex att det var Hjalmar Öhrvall som gjorde Knuts självdeklarationer – även sedan denne hade blivit ekonomiprofessor.
Hjalmar var fritänkare från tidiga tonår. Men Knut råkade in i en religiös kris i samband med sin konfirmation. ”Synden blev min dagliga följeslagare”, skrev han och ”det var en djupt ångerfull, förfärligt skuldbelastad syndare på något över femton år som palmsöndagen 1867 släpade sig fram till nådabordet för att tigga sig del av Kristi förtjänst”.
Tron höll till 1874 då den föll samman inför vetenskapens anspråk på ensamrätt till sanningen. Knut förvandlades till en häftig kritiker av både religionen, kyrkan och prästerskapet. Han dömdes t o m för hädelse av jungfrufödelsen och satt två månader i Ystads kronohäkte för det.
Kärlek och äktenskap var ett känsligt kapitel. Hösten 1884 bodde Knut Wicksell hos familjen Öhrvall och kom hans hustru Tekla mycket nära, ja, han blev helt enkelt förälskad i henne, bäste vännens hustru. Men Tekla blev sjuk, oklart i vilken sjukdom. Och 1889 dog hon. Kring dessa år är familjearkivet rensat. Något hände som vännerna inte ville berätta om för eftervärlden.
Samvetet var Knuts ständiga följeslagare. Till det hänvisade han när han vägrade att ingå äktenskap med Anna Bugge – trots hennes tårar och familjens krav. Hur skulle han kunna lova någonting för hela livet? Han ville ha samlevnad ”på prov”. Det var samma år som Tekla dog.
Knut Wicksell hade svårt att förlika sig med åldrandet. När han klagade för vännen undrade denne om han egentligen inte bara behövde nya glasögon. När han klagade på bristande självförtroende undersökte Hjalmar om det inte kunde bero på att det fanns arsenik i hans sängtäcke.
Även musiken, deras gemensamma glädjekälla, sviktade. Knut var på konsert tre dagar i rad för att höra Londonkvartetten spela Beethovens åtta sista stråkkvartetter. Till Hjalmar rapporterade han: ”Det var visserligen vackert alltsammans, men den rätta ut- och invändningen av själen ville icke inställa sig. Jag kunde bara konstatera att det skulle ha varit mycket roligt – om jag varit trettio år yngre.”
Den gamle rationalisten talade trots allt ännu om själen.
Drygt en månad efter Hjalmar Öhrvalls besök i Mörby blev Knut sjuk i maginfluensa. Det blev lunginflammation. Den 3 maj orkade inte hjärtat längre, han dog 74 år gammal.
Begravningen blev inte som många väntade sig. Enligt ”den avlidnes och hans anhörigas önskan” följdes den kyrkliga ritualen noga. Prästen läste ur Romarbrevet 14: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.” Psalmer sjöngs. Fader vår lästes. En sats ur en stråkkvartett av Beethoven spelades. Ernst Wigforss höll tal och arbetarrörelsens röda standar dominerade sorgetåget. Men det liberala partiet var inte representerat.
När Hjalmar Öhrvall dog tre år senare var begravningen en rent borgerlig förrättning. Olika – och lika.
Anm.: Några data ur Knut Wicksells liv. Född 1851 i Stockholm. Till Uppsala 1869. Fil.kand. 1872. Radikal journalistik under 1880-talet. Blir Malthusian och utilitarist. Ekonomiska studier från 1888. Samvetsäktenskap med Anna Bugge 1889. Talar emot åttatimmarsdagen vid förstamajdemonstration 1892. Talar för allmän rösträtt 1893. Polis avbryter föredrag om barnbegränsning. Wicksell föreslår svensk allians med Ryssland – Sverige kan ändå inte försvara sig. Vägrar underskriva ansökan om professorstjänst med ”underdånigst”, skriver ”vördsamt”. Förordar progressiv beskattning och arvsskatt. 1899 Juristexamen. 1901 Professor i nationalekonomi i Lund trots protester från kyrkan pga hans radikala idéer. 1904 antimilitaristiskt tal. 1905 protesterar mot tal av Heidenstam. 1908 dömd för hädelse; 2 mån i Ystads kronohäkte. 1913 yngste sonen Finn omkommer i olycka. 1916 pensionering. 1926 död.
Han skrev till sin vän sedan nästan 50 år, läkaren Hjalmar Öhrvall: ”Här sitta vi som två uvar på var sin kvist.” Det var som ett nödrop. Och Öhrvall kom. Som han alltid hade gjort när Knut behövde honom. Några dagar satt de gamla vännerna vid brasan i Mörby och samtalade.
På ett av sina dagliga brevkort till hustrun skrev Knut den sista februari: ”I går sutto vi och granskade Hjalmars verdandiskrift Om dumheten (nr 300). Den är nog intressant men kunde naturligtvis göras ändå bättre. Vi har grälat om vissa punkter.”
De grälade – vännerna.
Ett helt vuxenliv var de nära vänner. Födda samma år, hängivna samma rationalistiska ideal, båda med radikala, folkbildande ambitioner – och ändå så olika.
Öhrvall, en praktiskt lagd, lättsam optimist som avvisade tillvarons djupare komplikationer. Wicksell, en fumlig teoretiker med återkommande depressioner och aldrig riktigt fri från sin ungdoms religiösa tro.
De träffades i Uppsala hösten 1877. Öhrvall läste medicin och Wicksell tänkte läsa matematik, men först blev det humaniora. Deras gemensamma huvudintresse var musik. På Wicksells studentrum stod ett ärvt piano och det var Öhrvall som var virtuosen medan Wicksell hade absolut gehör.
Långt senare beskrev Knut Wicksell sin vän som ”… alltid sysselsatt, alltid intresserad, alltid förtröstansfull, vart det än bar”. Just detta behövde Knut. Han hade själv en vekhet som ofta kom honom att känna sig hjälplös, passiv och olycklig. Hjalmar blev något av en storebror som fick rycka in när vardagen blev alltför påträngande. Så kom det sig t ex att det var Hjalmar Öhrvall som gjorde Knuts självdeklarationer – även sedan denne hade blivit ekonomiprofessor.
Hjalmar var fritänkare från tidiga tonår. Men Knut råkade in i en religiös kris i samband med sin konfirmation. ”Synden blev min dagliga följeslagare”, skrev han och ”det var en djupt ångerfull, förfärligt skuldbelastad syndare på något över femton år som palmsöndagen 1867 släpade sig fram till nådabordet för att tigga sig del av Kristi förtjänst”.
Tron höll till 1874 då den föll samman inför vetenskapens anspråk på ensamrätt till sanningen. Knut förvandlades till en häftig kritiker av både religionen, kyrkan och prästerskapet. Han dömdes t o m för hädelse av jungfrufödelsen och satt två månader i Ystads kronohäkte för det.
Kärlek och äktenskap var ett känsligt kapitel. Hösten 1884 bodde Knut Wicksell hos familjen Öhrvall och kom hans hustru Tekla mycket nära, ja, han blev helt enkelt förälskad i henne, bäste vännens hustru. Men Tekla blev sjuk, oklart i vilken sjukdom. Och 1889 dog hon. Kring dessa år är familjearkivet rensat. Något hände som vännerna inte ville berätta om för eftervärlden.
Samvetet var Knuts ständiga följeslagare. Till det hänvisade han när han vägrade att ingå äktenskap med Anna Bugge – trots hennes tårar och familjens krav. Hur skulle han kunna lova någonting för hela livet? Han ville ha samlevnad ”på prov”. Det var samma år som Tekla dog.
Knut Wicksell hade svårt att förlika sig med åldrandet. När han klagade för vännen undrade denne om han egentligen inte bara behövde nya glasögon. När han klagade på bristande självförtroende undersökte Hjalmar om det inte kunde bero på att det fanns arsenik i hans sängtäcke.
Även musiken, deras gemensamma glädjekälla, sviktade. Knut var på konsert tre dagar i rad för att höra Londonkvartetten spela Beethovens åtta sista stråkkvartetter. Till Hjalmar rapporterade han: ”Det var visserligen vackert alltsammans, men den rätta ut- och invändningen av själen ville icke inställa sig. Jag kunde bara konstatera att det skulle ha varit mycket roligt – om jag varit trettio år yngre.”
Den gamle rationalisten talade trots allt ännu om själen.
Drygt en månad efter Hjalmar Öhrvalls besök i Mörby blev Knut sjuk i maginfluensa. Det blev lunginflammation. Den 3 maj orkade inte hjärtat längre, han dog 74 år gammal.
Begravningen blev inte som många väntade sig. Enligt ”den avlidnes och hans anhörigas önskan” följdes den kyrkliga ritualen noga. Prästen läste ur Romarbrevet 14: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.” Psalmer sjöngs. Fader vår lästes. En sats ur en stråkkvartett av Beethoven spelades. Ernst Wigforss höll tal och arbetarrörelsens röda standar dominerade sorgetåget. Men det liberala partiet var inte representerat.
När Hjalmar Öhrvall dog tre år senare var begravningen en rent borgerlig förrättning. Olika – och lika.
Anm.: Några data ur Knut Wicksells liv. Född 1851 i Stockholm. Till Uppsala 1869. Fil.kand. 1872. Radikal journalistik under 1880-talet. Blir Malthusian och utilitarist. Ekonomiska studier från 1888. Samvetsäktenskap med Anna Bugge 1889. Talar emot åttatimmarsdagen vid förstamajdemonstration 1892. Talar för allmän rösträtt 1893. Polis avbryter föredrag om barnbegränsning. Wicksell föreslår svensk allians med Ryssland – Sverige kan ändå inte försvara sig. Vägrar underskriva ansökan om professorstjänst med ”underdånigst”, skriver ”vördsamt”. Förordar progressiv beskattning och arvsskatt. 1899 Juristexamen. 1901 Professor i nationalekonomi i Lund trots protester från kyrkan pga hans radikala idéer. 1904 antimilitaristiskt tal. 1905 protesterar mot tal av Heidenstam. 1908 dömd för hädelse; 2 mån i Ystads kronohäkte. 1913 yngste sonen Finn omkommer i olycka. 1916 pensionering. 1926 död.
Källor och litteratur: Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1956; Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985.
Artikeln är nr 2 i en serie om kretsen kring Knut Wicksell. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Kärlek och radikalitet (3)
13 december 2007
Apropå ett retuscherat lejon
Ett lejon har tappat sitt vrål,
berövats sin styrkesymbol!
Nu återstår bara ett budgethål
med det tvivelaktiga ändamål
att slippa de manliga föremål
som luktar av krut och av stål
och som tiden ej numera tål.
Vrålet har bytts mot ett jam;
generalen är fullständigt tam,
ty kvar är en avsnoppad katt
som besegras i fält med ett skratt.
Sedan brigadgeneral Karl Engelbrektsson med ansvar för Nordic Battle Group funnit det oförenligt med"kvinnors utsatthet i krig" att förbandets heraldiska lejon var försett med manligt könsorgan. Generalen har nu fått sin vilja igenom och försvaret har retuscherat bort det anstötliga organet. Operationen kan emellertid stå försvaret dyrt då bildens upphovsman inte ens tillfrågats om förändringen. Generalen intervjuades i Sveriges Radios Studio ett, den 13 december efter 17-nyheterna. Gå gärna in på SR:s hemsida under "30-dagarsarkivet" och lyssna på hans argumentering! Se även artikel i Svenska Dagbladet.
berövats sin styrkesymbol!
Nu återstår bara ett budgethål
med det tvivelaktiga ändamål
att slippa de manliga föremål
som luktar av krut och av stål
och som tiden ej numera tål.
Vrålet har bytts mot ett jam;
generalen är fullständigt tam,
ty kvar är en avsnoppad katt
som besegras i fält med ett skratt.
Sedan brigadgeneral Karl Engelbrektsson med ansvar för Nordic Battle Group funnit det oförenligt med"kvinnors utsatthet i krig" att förbandets heraldiska lejon var försett med manligt könsorgan. Generalen har nu fått sin vilja igenom och försvaret har retuscherat bort det anstötliga organet. Operationen kan emellertid stå försvaret dyrt då bildens upphovsman inte ens tillfrågats om förändringen. Generalen intervjuades i Sveriges Radios Studio ett, den 13 december efter 17-nyheterna. Gå gärna in på SR:s hemsida under "30-dagarsarkivet" och lyssna på hans argumentering! Se även artikel i Svenska Dagbladet.
11 december 2007
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
Det var alltså främst de västallierades passivitet – inte Stalins! – som ledde till katastrofen i Warszawa, om man nu skall tro på den senaste forskningen, dvs den brittiske historieprofessorn Norman Davies.
Stalins passivitet kan mycket väl ha varit betingad av att han väntade på ett initiativ från de västallierade, ett initiativ som aldrig kom. De västallierades passivitet berodde däremot på att de inte ville stöta sig med Stalin inför det fortsatta kriget i Stilla havet. Därför accepterade de i tysthet att Stalin gjorde som han ville i Polen. Framför allt talade man inte om saken – det var ju pinsamt med tanke på vad västmakterna hade lovat polackerna i Atlantdeklarationen (självständighet) och genom alliansen med Storbritannien (militär assistans).
Om man accepterar att lägga den största skuldbördan på västmakterna, leder det till en intressant konsekvens: det var inte främst polackernas fel att det gick som det gick! Att de inte hade samordnat upproret med Sovjetarmén blir i detta perspektiv bara en mindre betydelsefull detalj.
I så fall hade också Jan Ciechanowski och Czesław Miłosz fel när de lade ansvaret på den polske upprorsgeneralen Bór-Komorowski och kallade upproret ”ett klandervärt och lättsinnigt äventyr”. Norman Davies vänder sig med stor kraft just mot Ciechanowski som han menar ensidigt ”lyfte fram varje upptänkligt fel med [de polska] ledarnas beslut” utan att ge en sammanhängande bild av striderna. I praktiken försvarade Ciechanowski därmed Stalins uppfattning och blev också publicerad i Polen under kommunisttiden, påpekar Davies giftigt.
Det verkar emellertid som om Davies själv tänkt om. I sin stora Polenhistoria, God´s Playground, från år 1981, skrev han nämligen att ”beslutet att sätta igång [upproret] är för polackerna det mest tragiska misstaget i deras senare historia”. Det kom vid fel tidpunkt, dess taktiska överväganden var ”bedrövligt omdömeslösa” och dess politiska mål var ”fundamentalt orealistiska”.
Detta är en kritik som tonats ner betydligt i Slaget om Warszawa 22 år senare – efter Polens nationella pånyttfödelse. Nu heter det att allvarliga misstag säkert begicks när det gäller tidpunkten, vapentillgången och samordningen med väst och öst. Men ”det finns inget som helst skäl till varför endast polackerna ska klandras för dessa brister”.
Beträffande civilbefolkningens lidanden tar Davies till och med upprorsledningen i försvar. ”Resningens ledare var inte likgiltiga för civilisternas öde, men de var också på det klara med farorna förbundna med att inte göra någonting, om tyskarna skulle evakuera staden…” Man gjorde alltså en avvägning mot andra risker, anser Davies.
Norman Davies nya analys och kritik mot Ciechanowski öppnar för en heroisk omvärdering av upproret. Det överbringar numera enligt Davies ”ett odödligt moraliskt budskap: vissa saker i livet är mer kostbara än livet självt”. Upprorsmännen från 1944 mötte döden ”beredvilligt – inte glatt, men av fri vilja. De beklagade alltså inte utsikten att de skulle dö, utan bara de omständigheter som gjorde det nödvändigt. De skulle ha föredragit att segra, men skulle inte låta sig besegras av ett nederlag. De skulle bara be att deras sak och deras offer inte skulle bli bortglömda”.
Det är tongångar som kunde varit hämtade från ett antikt hjälteepos.
I själva verket hamnar Norman Davies, denne ryktbare och beundrade forskare, ungefär i samma heroiserande hållning som upprorsmuseet i Warszawa, där den här artikelserien tog sitt avstamp. Det är inte konstigt att just Davies bok är något av en bibel för museet. Den finns självklart att köpa i butiken.
I historieskrivningens utveckling bort från kritiken av polackerna till en kritik av västmakterna finns det också en plats för påven Johannes Paulus II. I upprorsmuseet rullar hela tiden en filmsekvens från hans besök i Warszawa 1979. I sitt tal sade han rakt ut att polackerna 1944 hade ”övergivits av sina mäktiga allierade” – dvs av britterna! De orden återgav polackerna en nationell stolthet och självkänsla som förvägrats dem under kommunisttiden.
Man skall inte vara alltför snabb i sina omdömen om ansvaret för upproret, de 200 000 döda civila, de 20 000 döda upprorsmännen och stadens totala förstörelse. Händelseförlopp kan alltid tolkas på olika sätt och den förrädiska politiken är aldrig långt borta. Men frågan är om inte den polske forskaren Janusz Zawodny har en poäng när han summerar:
”Om Warszawa inte hade kämpat, skulle de ovänligt sinnade ha sagt att polackerna inte förtjänade sin frihet, att de hade samtyckt eller varit medskyldiga till det nazistiska tyranniet och att de hade varit ovilliga att kämpa för den gemensamma saken.”
En helt annan fråga är om detta räcker som skäl för att ge sig in i en nära nog utsiktslös kamp med hundratusentals civila människors liv på spel.
Anm.: Som en tydlig signal om Norman Davies heroiserande hållning fungerar även dedikationen på bokens försättsblad: ”Till Warszawa och alla dem som oavsett följderna kämpar mot tyranniet.” Ytterligare ett belägg är följande: ”Alla som sätter värde på dagens fria värld står […] i djup tacksamhetsskuld till 1944 års Warszawabor. I likhet med Leonidas spartaner vid Thermopyle, storslagna i nederlag, och i likhet med ghettots kämpar 1943, förtjänar de en liknande, beundrande gravskrift:
Gå förbipasserande, och berätta
för världen att vi dog för saken,
trogna våra order.”
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Norman Davies, God´s Playground, A History of Poland, Vol II, Oxford 1981; Janusz Zawodny, Nothing but Honour, the Story of the Warsaw Uprising 1944, London 1978; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968.
Det här är den sjätte artikeln i en serie om Warszawaupproret 1944. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Stalins passivitet kan mycket väl ha varit betingad av att han väntade på ett initiativ från de västallierade, ett initiativ som aldrig kom. De västallierades passivitet berodde däremot på att de inte ville stöta sig med Stalin inför det fortsatta kriget i Stilla havet. Därför accepterade de i tysthet att Stalin gjorde som han ville i Polen. Framför allt talade man inte om saken – det var ju pinsamt med tanke på vad västmakterna hade lovat polackerna i Atlantdeklarationen (självständighet) och genom alliansen med Storbritannien (militär assistans).
Om man accepterar att lägga den största skuldbördan på västmakterna, leder det till en intressant konsekvens: det var inte främst polackernas fel att det gick som det gick! Att de inte hade samordnat upproret med Sovjetarmén blir i detta perspektiv bara en mindre betydelsefull detalj.
I så fall hade också Jan Ciechanowski och Czesław Miłosz fel när de lade ansvaret på den polske upprorsgeneralen Bór-Komorowski och kallade upproret ”ett klandervärt och lättsinnigt äventyr”. Norman Davies vänder sig med stor kraft just mot Ciechanowski som han menar ensidigt ”lyfte fram varje upptänkligt fel med [de polska] ledarnas beslut” utan att ge en sammanhängande bild av striderna. I praktiken försvarade Ciechanowski därmed Stalins uppfattning och blev också publicerad i Polen under kommunisttiden, påpekar Davies giftigt.
Det verkar emellertid som om Davies själv tänkt om. I sin stora Polenhistoria, God´s Playground, från år 1981, skrev han nämligen att ”beslutet att sätta igång [upproret] är för polackerna det mest tragiska misstaget i deras senare historia”. Det kom vid fel tidpunkt, dess taktiska överväganden var ”bedrövligt omdömeslösa” och dess politiska mål var ”fundamentalt orealistiska”.
Detta är en kritik som tonats ner betydligt i Slaget om Warszawa 22 år senare – efter Polens nationella pånyttfödelse. Nu heter det att allvarliga misstag säkert begicks när det gäller tidpunkten, vapentillgången och samordningen med väst och öst. Men ”det finns inget som helst skäl till varför endast polackerna ska klandras för dessa brister”.
Beträffande civilbefolkningens lidanden tar Davies till och med upprorsledningen i försvar. ”Resningens ledare var inte likgiltiga för civilisternas öde, men de var också på det klara med farorna förbundna med att inte göra någonting, om tyskarna skulle evakuera staden…” Man gjorde alltså en avvägning mot andra risker, anser Davies.
Norman Davies nya analys och kritik mot Ciechanowski öppnar för en heroisk omvärdering av upproret. Det överbringar numera enligt Davies ”ett odödligt moraliskt budskap: vissa saker i livet är mer kostbara än livet självt”. Upprorsmännen från 1944 mötte döden ”beredvilligt – inte glatt, men av fri vilja. De beklagade alltså inte utsikten att de skulle dö, utan bara de omständigheter som gjorde det nödvändigt. De skulle ha föredragit att segra, men skulle inte låta sig besegras av ett nederlag. De skulle bara be att deras sak och deras offer inte skulle bli bortglömda”.
Det är tongångar som kunde varit hämtade från ett antikt hjälteepos.
I själva verket hamnar Norman Davies, denne ryktbare och beundrade forskare, ungefär i samma heroiserande hållning som upprorsmuseet i Warszawa, där den här artikelserien tog sitt avstamp. Det är inte konstigt att just Davies bok är något av en bibel för museet. Den finns självklart att köpa i butiken.
I historieskrivningens utveckling bort från kritiken av polackerna till en kritik av västmakterna finns det också en plats för påven Johannes Paulus II. I upprorsmuseet rullar hela tiden en filmsekvens från hans besök i Warszawa 1979. I sitt tal sade han rakt ut att polackerna 1944 hade ”övergivits av sina mäktiga allierade” – dvs av britterna! De orden återgav polackerna en nationell stolthet och självkänsla som förvägrats dem under kommunisttiden.
Man skall inte vara alltför snabb i sina omdömen om ansvaret för upproret, de 200 000 döda civila, de 20 000 döda upprorsmännen och stadens totala förstörelse. Händelseförlopp kan alltid tolkas på olika sätt och den förrädiska politiken är aldrig långt borta. Men frågan är om inte den polske forskaren Janusz Zawodny har en poäng när han summerar:
”Om Warszawa inte hade kämpat, skulle de ovänligt sinnade ha sagt att polackerna inte förtjänade sin frihet, att de hade samtyckt eller varit medskyldiga till det nazistiska tyranniet och att de hade varit ovilliga att kämpa för den gemensamma saken.”
En helt annan fråga är om detta räcker som skäl för att ge sig in i en nära nog utsiktslös kamp med hundratusentals civila människors liv på spel.
Anm.: Som en tydlig signal om Norman Davies heroiserande hållning fungerar även dedikationen på bokens försättsblad: ”Till Warszawa och alla dem som oavsett följderna kämpar mot tyranniet.” Ytterligare ett belägg är följande: ”Alla som sätter värde på dagens fria värld står […] i djup tacksamhetsskuld till 1944 års Warszawabor. I likhet med Leonidas spartaner vid Thermopyle, storslagna i nederlag, och i likhet med ghettots kämpar 1943, förtjänar de en liknande, beundrande gravskrift:
Gå förbipasserande, och berätta
för världen att vi dog för saken,
trogna våra order.”
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Norman Davies, God´s Playground, A History of Poland, Vol II, Oxford 1981; Janusz Zawodny, Nothing but Honour, the Story of the Warsaw Uprising 1944, London 1978; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968.
Det här är den sjätte artikeln i en serie om Warszawaupproret 1944. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
5 december 2007
När nyttan mätte dumheten
Den på sin tid välkände läkaren och radikale folkbildaren Hjalmar Öhrvall (1851–1929) skrev 1926 en ambitiös pamflett med titeln Om dumheten. Den gavs ut i Verdandis serie progressiva småskrifter.
Öhrvall umgicks i kulturradikala kretsar med bl a ekonomen och fritänkaren Knut Wicksell och kvinnosakskämpen Ellen Key. De var alla besjälade av tidens utilitarism, dvs nyttofilosofi. Den liberale filosofen John Stuart Mill var deras husgud. Allt kunde och skulle bedömas med nyttan som främsta måttstock: religionen och kärleken likaväl som moralen och människan själv.
Vad hände då när Hjalmar Öhrvall drog i härnad mot dumheten? Resonemangen och exemplen klingar på ett märkligt sätt både välbekanta och främmande.
Högst upp på hans lista över dumheter står dryckenskapen. Han konstaterar att lyckoruset följs av känslor av motsatt slag. ”När en person, trots att han vet detta och kanske t.o.m. haft egna personliga erfarenheter i samma riktning, likväl berusar sig, kan man med skäl påstå, att det är ett fall av typisk, säkerligen känslobetonad dumhet.”
Hit hör också bruket av tobak. Här får Öhrvalls systematiska analys en underton av ironi. Njutningen är ju inte naturlig utan ”förvärvad efter övning”, den ”består i bortfallandet av obehag som man själv ådragit sig”. Dvs de första blossen leder bara till hosta och kväljningar, men man kämpar på för att … ja, man är dum helt enkelt.
En särskild form av kollektiv dumhet är det överdrivna intresset för sporttävlingar. Sportandet har nämligen kommit på ”betänkliga avvägar”. Och här kommer en överraskande nyttovinkel: ”det överdrivna hyllandet av rekordslagarna innebär en falsk värdesättning. Den färdighet en sådan förvärvat fyller i nutidens samhälle ingen uppgift av värde”, skriver Öhrvall och fortsätter ”idrotten göres till ändamål i stället för medel”.
Och han hoppas ”att denna påtagliga, kollektiva dumhet är av snart övergående beskaffenhet”. Han skulle ha blivit mycket besviken om han vetat hur det blev.
”Spel på lotteri” utlöser en särdeles förtrytsamhet hos Hjalmar Öhrvall. Han kallade det ”en vana, som nästan helt och hållet torde bero på ren okunnighet eller tanklöshet”. Ju fler lotter man köper i ett lotteri desto större utsikt har man ju att – förlora!
Den som nämligen köper alla lotterna i lotteriet gör ju en förlust som motsvarar den vinst som lotteriet räknat med för egen del. Den obetydliga utsikten till vinst som en lott medför kan därför aldrig motsvara kostnaden för lotten. ”Kunde man klart inse allt detta, skulle spellusten utan tvivel alldeles upphöra”, säger den rationelle utilitaristen troskyldigt.
Inte har han heller någon känsla för ”modedårskapen, i all synnerhet i fråga om kvinnodräkten”. Mest förfärligt är att dammodet inte har någon som helst ”hygienisk eller estetisk grund”.
Ta damskor som exempel! De ”skola vara försedda med höga klackar och spetsiga i framändan”. Han fnyser över att detta ”fula och ofysiologiska mod som man ansåg avlivat av läkarna för mer än 50 år sedan” har återkommit och hållit i sig sedan flera år!
Från onyttiga damskor svingar sig Öhrvall obesvärat till rashat och chauvinism. Han hoppas att den ökande samfärdseln mellan olika nationer så småningom skall minska dessa företeelser ”som numera måste betraktas som atavistiska kvarlevor”, dvs ett dött arv från tidigare släktled. Det var 1926.
Sedan kom alltså Hitler & Co.
Det finns i Öhrvalls rationalistiska värld alltid en lösning på problemen. Världen går framåt och även om dumheten aldrig helt kan utrotas så kommer den att bli mera harmlös med hjälp av upplysning och utbildning. Den enda egentliga grunden för dumheten är nämligen brist på kunskap. ”Positivt vetande och vetenskaplig bevisning är till slut det enda dugliga medlet”, skriver han, optimisten som trodde på människan.
Och ändå är det ju just människan som på något underligt sätt försvinner ur Hjalmar Öhrvalls resonemang. Den orationella, motsägelsefulla och levande människan, som genom dunkla drifter skadar sig själv med njutningar, som är fåfäng och fördomsfull och som i generation efter generation inte tycks lära sig särskilt mycket nytt på moralens och livskonstens väg.
Det var tron på rationalismen som förde Hjalmar Öhrvall och flera av hans radikala kamrater in på den genetiska ingenjörskonstens väg: att genom steriliseringar ”förbättra folkmaterialet”. Öhrvall ville tvångssterilisera personer med vissa sinnessjukdomar, missbildningar och ”själslyten” som förbrytaranlag, sexuell perversitet och periodsuperi. Även epileptiker, dövstumma och ”ungdomsslöa” kunde komma i fråga. Och han hoppades att det en dag skulle lyckas den vetenskapliga forskningen att identifiera även ”friska” personer som bär på sådana anlag …
Bevare oss för nyttomaximerande rationalister!
Källor och litteratur: Hjalmar Öhrvall, Om dumheten, en psykologisk studie, Verdandi 1926; Hjalmar Öhrvall, I vår befolkningsfråga, Verdandi 1917; Valfrid Spångberg, Hjalmar Öhrvall, Verdandi 1929; Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, rebell i det nya riket, Stockholm 1956.
Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
Vänskap (2)
Kärlek och radikalitet (3)
Öhrvall umgicks i kulturradikala kretsar med bl a ekonomen och fritänkaren Knut Wicksell och kvinnosakskämpen Ellen Key. De var alla besjälade av tidens utilitarism, dvs nyttofilosofi. Den liberale filosofen John Stuart Mill var deras husgud. Allt kunde och skulle bedömas med nyttan som främsta måttstock: religionen och kärleken likaväl som moralen och människan själv.
Vad hände då när Hjalmar Öhrvall drog i härnad mot dumheten? Resonemangen och exemplen klingar på ett märkligt sätt både välbekanta och främmande.
Högst upp på hans lista över dumheter står dryckenskapen. Han konstaterar att lyckoruset följs av känslor av motsatt slag. ”När en person, trots att han vet detta och kanske t.o.m. haft egna personliga erfarenheter i samma riktning, likväl berusar sig, kan man med skäl påstå, att det är ett fall av typisk, säkerligen känslobetonad dumhet.”
Hit hör också bruket av tobak. Här får Öhrvalls systematiska analys en underton av ironi. Njutningen är ju inte naturlig utan ”förvärvad efter övning”, den ”består i bortfallandet av obehag som man själv ådragit sig”. Dvs de första blossen leder bara till hosta och kväljningar, men man kämpar på för att … ja, man är dum helt enkelt.
En särskild form av kollektiv dumhet är det överdrivna intresset för sporttävlingar. Sportandet har nämligen kommit på ”betänkliga avvägar”. Och här kommer en överraskande nyttovinkel: ”det överdrivna hyllandet av rekordslagarna innebär en falsk värdesättning. Den färdighet en sådan förvärvat fyller i nutidens samhälle ingen uppgift av värde”, skriver Öhrvall och fortsätter ”idrotten göres till ändamål i stället för medel”.
Och han hoppas ”att denna påtagliga, kollektiva dumhet är av snart övergående beskaffenhet”. Han skulle ha blivit mycket besviken om han vetat hur det blev.
”Spel på lotteri” utlöser en särdeles förtrytsamhet hos Hjalmar Öhrvall. Han kallade det ”en vana, som nästan helt och hållet torde bero på ren okunnighet eller tanklöshet”. Ju fler lotter man köper i ett lotteri desto större utsikt har man ju att – förlora!
Den som nämligen köper alla lotterna i lotteriet gör ju en förlust som motsvarar den vinst som lotteriet räknat med för egen del. Den obetydliga utsikten till vinst som en lott medför kan därför aldrig motsvara kostnaden för lotten. ”Kunde man klart inse allt detta, skulle spellusten utan tvivel alldeles upphöra”, säger den rationelle utilitaristen troskyldigt.
Inte har han heller någon känsla för ”modedårskapen, i all synnerhet i fråga om kvinnodräkten”. Mest förfärligt är att dammodet inte har någon som helst ”hygienisk eller estetisk grund”.
Ta damskor som exempel! De ”skola vara försedda med höga klackar och spetsiga i framändan”. Han fnyser över att detta ”fula och ofysiologiska mod som man ansåg avlivat av läkarna för mer än 50 år sedan” har återkommit och hållit i sig sedan flera år!
Från onyttiga damskor svingar sig Öhrvall obesvärat till rashat och chauvinism. Han hoppas att den ökande samfärdseln mellan olika nationer så småningom skall minska dessa företeelser ”som numera måste betraktas som atavistiska kvarlevor”, dvs ett dött arv från tidigare släktled. Det var 1926.
Sedan kom alltså Hitler & Co.
Det finns i Öhrvalls rationalistiska värld alltid en lösning på problemen. Världen går framåt och även om dumheten aldrig helt kan utrotas så kommer den att bli mera harmlös med hjälp av upplysning och utbildning. Den enda egentliga grunden för dumheten är nämligen brist på kunskap. ”Positivt vetande och vetenskaplig bevisning är till slut det enda dugliga medlet”, skriver han, optimisten som trodde på människan.
Och ändå är det ju just människan som på något underligt sätt försvinner ur Hjalmar Öhrvalls resonemang. Den orationella, motsägelsefulla och levande människan, som genom dunkla drifter skadar sig själv med njutningar, som är fåfäng och fördomsfull och som i generation efter generation inte tycks lära sig särskilt mycket nytt på moralens och livskonstens väg.
Det var tron på rationalismen som förde Hjalmar Öhrvall och flera av hans radikala kamrater in på den genetiska ingenjörskonstens väg: att genom steriliseringar ”förbättra folkmaterialet”. Öhrvall ville tvångssterilisera personer med vissa sinnessjukdomar, missbildningar och ”själslyten” som förbrytaranlag, sexuell perversitet och periodsuperi. Även epileptiker, dövstumma och ”ungdomsslöa” kunde komma i fråga. Och han hoppades att det en dag skulle lyckas den vetenskapliga forskningen att identifiera även ”friska” personer som bär på sådana anlag …
Bevare oss för nyttomaximerande rationalister!
Källor och litteratur: Hjalmar Öhrvall, Om dumheten, en psykologisk studie, Verdandi 1926; Hjalmar Öhrvall, I vår befolkningsfråga, Verdandi 1917; Valfrid Spångberg, Hjalmar Öhrvall, Verdandi 1929; Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, rebell i det nya riket, Stockholm 1956.
Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
Vänskap (2)
Kärlek och radikalitet (3)
1 december 2007
27 november 2007
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Egentligen hade polackerna ett gott skäl att inte förvänta sig någon hjälp från västmakterna till upproret i Warszawa 1944. Redan vid krigsutbrottet fem år tidigare hade britterna avstått från att ingripa militärt till Polens försvar. Detta trots att Polen och Storbritannien var allierade och hade lovat varandra ömsesidig hjälp.
Det var en bitter erfarenhet. Ändå hyste polackerna stora förväntningar på västmakterna inför upproret. De hoppades på alliansen med Storbritannien, även om britterna redan hade svikit den. De litade på löften som de hade fått, även om dessa snarare gällde landets självständighet och gränser efter kriget än direkta insatser vid ett uppror mot tyskarna.
Den polska ledningen förutsatte helt enkelt hjälp från väst på två punkter: tyska ställningar kring Warszawa skulle flygbombas och den polska fallskärmsbrigaden, som väntade i Storbritannien, skulle sättas in.
I verkligheten skedde ingetdera.
I stället försökte britter och amerikaner att pressa polackerna till försoning med Sovjetunionen. Churchill krävde sedan flera månader att de polska styrkorna i hemarmén, AK, skulle samverka med Sovjetarmén. Roosevelt, som hela tiden var mycket sval till ett uppror, gjorde så småningom all hjälp till Warszawa beroende av sovjetiskt samarbete. De västallierade klargjorde att deras stöd skulle bli begränsat.
Ändå begärde upprorsledaren general Bór-Komorowski redan på upprorets andra dag flygstöd från London och att fallskärmsbrigaden skulle landsättas. Brittiska flygvapnet, RAF, sände några plan som släppte ner ammunition och vapen med fallskärm på Krasińskitorget. Men mycket mer behövdes.
Tillsammans vände sig Churchill och Roosevelt den 12 augusti till Stalin. De ville att västallierade plan skulle få landa på sovjetiska krigsflygbaser efter fullgjorda uppdrag över Warszawa. På så sätt skulle en luftbro bli effektiv. Men Stalin vägrade. ”Sovjetunionen vill inte förknippas med äventyrligheterna i Warszawa”, svarade han.
Churchill blev rasande och ville skicka iväg planen ändå ”och se vad som händer”. Men Roosevelt ställde inte upp på fler påtryckningsförsök mot Stalin. I det läget bemyndigade Churchill på egen hand Royal Air Force att flyga materiel från Brindisi i Italien till den polska huvudstaden.
Det var ytterst riskabla flygningar på 1 300 km tur och retur utan mellanlandning. Delvis måste de äga rum i fullt dagsljus. Transportplanen angreps av både tyska och ryska jaktplan. Förlusterna var bland de högsta under hela kriget.
Vad hände då med den polska fallskärmsbrigaden? Den hade skapats i Storbritannien 1943 och soldaterna trodde att avsikten var att de en gång skulle befria Warszawa. Men så blev det aldrig. Enligt de brittiska myndigheterna fanns det inte flygplan tillräckligt för transporten.
I mitten av september fick brigaden veta att den i stället skulle sättas in i general Montgomerys försök att erövra en viktig bro över Rhen vid Arnhem. Upproret i Warszawa var på väg att krossas av tyskarna, men den polska brigaden skulle tvingas strida på en helt annan front! Myteriet var nära, men till slut förblev polackerna lojala och deltog i operationen. Den misslyckades och polackerna led svåra förluster.
De västallierade hade ett stort ansvar för katastrofen i Warszawa, anser den brittiske historieprofessorn Norman Davies. Men det gäller inte främst missförståndet vid upprorets början om vilken hjälp polackerna skulle kunna få. I stället handlar det om hur den stora alliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen fungerade.
Detta blev tydligt vid en västallierad konferens i Quebec i mitten av september. Stalin var inbjuden men kom inte. Polackerna var inte ens inbjudna. Följaktligen talade man inte om Warszawa. Det handlade i stället om den stora strategin för en slutlig seger. I Europa väntades kriget vara slut redan i december. Men i Stilla havet kunde japanerna hålla ut ännu ett par år. I den krigsansträngningen behövde väst Sovjetunionen. Man hade helt enkelt inte råd att stöta sig med dess mäktige ledare.
Därför accepterade västmakterna i tysthet att Polen hamnade i Sovjetunionens inflytelsesfär. Där skulle väst inte lägga sig i vad som hände. ”Ingen riktade uppmärksamheten mot det uppenbara faktum att begreppet inflytelsesfär skulle kunna stå i strid med andra minst lika giltiga principer, som andra allierade makters suveränitet”, anmärker Davies.
Trots att upproret pågick i två månader försökte västmakterna alltså aldrig att komma överens med Stalin om Polens framtid. En sådan överenskommelse låg inom det möjligas gränser eftersom Stalins politik fortfarande var flytande – och den hade kunnat rädda Warszawa och dess befolkning. För denna underlåtelse bär västmakterna ansvaret, hävdar Norman Davies.
Anm.: Britterna såg förstås krigsutbrottet på ett annat sätt. De ansåg att de följde alliansen med Polen genom att förklara krig mot Tyskland. Att de sedan inte hade resurser att omedelbart utföra militära operationer till Polens försvar var en annan sak.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Neal Ascherson, The Struggles for Poland, London 1987.
Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
Det var en bitter erfarenhet. Ändå hyste polackerna stora förväntningar på västmakterna inför upproret. De hoppades på alliansen med Storbritannien, även om britterna redan hade svikit den. De litade på löften som de hade fått, även om dessa snarare gällde landets självständighet och gränser efter kriget än direkta insatser vid ett uppror mot tyskarna.
Den polska ledningen förutsatte helt enkelt hjälp från väst på två punkter: tyska ställningar kring Warszawa skulle flygbombas och den polska fallskärmsbrigaden, som väntade i Storbritannien, skulle sättas in.
I verkligheten skedde ingetdera.
I stället försökte britter och amerikaner att pressa polackerna till försoning med Sovjetunionen. Churchill krävde sedan flera månader att de polska styrkorna i hemarmén, AK, skulle samverka med Sovjetarmén. Roosevelt, som hela tiden var mycket sval till ett uppror, gjorde så småningom all hjälp till Warszawa beroende av sovjetiskt samarbete. De västallierade klargjorde att deras stöd skulle bli begränsat.
Ändå begärde upprorsledaren general Bór-Komorowski redan på upprorets andra dag flygstöd från London och att fallskärmsbrigaden skulle landsättas. Brittiska flygvapnet, RAF, sände några plan som släppte ner ammunition och vapen med fallskärm på Krasińskitorget. Men mycket mer behövdes.
Tillsammans vände sig Churchill och Roosevelt den 12 augusti till Stalin. De ville att västallierade plan skulle få landa på sovjetiska krigsflygbaser efter fullgjorda uppdrag över Warszawa. På så sätt skulle en luftbro bli effektiv. Men Stalin vägrade. ”Sovjetunionen vill inte förknippas med äventyrligheterna i Warszawa”, svarade han.
Churchill blev rasande och ville skicka iväg planen ändå ”och se vad som händer”. Men Roosevelt ställde inte upp på fler påtryckningsförsök mot Stalin. I det läget bemyndigade Churchill på egen hand Royal Air Force att flyga materiel från Brindisi i Italien till den polska huvudstaden.
Det var ytterst riskabla flygningar på 1 300 km tur och retur utan mellanlandning. Delvis måste de äga rum i fullt dagsljus. Transportplanen angreps av både tyska och ryska jaktplan. Förlusterna var bland de högsta under hela kriget.
Vad hände då med den polska fallskärmsbrigaden? Den hade skapats i Storbritannien 1943 och soldaterna trodde att avsikten var att de en gång skulle befria Warszawa. Men så blev det aldrig. Enligt de brittiska myndigheterna fanns det inte flygplan tillräckligt för transporten.
I mitten av september fick brigaden veta att den i stället skulle sättas in i general Montgomerys försök att erövra en viktig bro över Rhen vid Arnhem. Upproret i Warszawa var på väg att krossas av tyskarna, men den polska brigaden skulle tvingas strida på en helt annan front! Myteriet var nära, men till slut förblev polackerna lojala och deltog i operationen. Den misslyckades och polackerna led svåra förluster.
De västallierade hade ett stort ansvar för katastrofen i Warszawa, anser den brittiske historieprofessorn Norman Davies. Men det gäller inte främst missförståndet vid upprorets början om vilken hjälp polackerna skulle kunna få. I stället handlar det om hur den stora alliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen fungerade.
Detta blev tydligt vid en västallierad konferens i Quebec i mitten av september. Stalin var inbjuden men kom inte. Polackerna var inte ens inbjudna. Följaktligen talade man inte om Warszawa. Det handlade i stället om den stora strategin för en slutlig seger. I Europa väntades kriget vara slut redan i december. Men i Stilla havet kunde japanerna hålla ut ännu ett par år. I den krigsansträngningen behövde väst Sovjetunionen. Man hade helt enkelt inte råd att stöta sig med dess mäktige ledare.
Därför accepterade västmakterna i tysthet att Polen hamnade i Sovjetunionens inflytelsesfär. Där skulle väst inte lägga sig i vad som hände. ”Ingen riktade uppmärksamheten mot det uppenbara faktum att begreppet inflytelsesfär skulle kunna stå i strid med andra minst lika giltiga principer, som andra allierade makters suveränitet”, anmärker Davies.
Trots att upproret pågick i två månader försökte västmakterna alltså aldrig att komma överens med Stalin om Polens framtid. En sådan överenskommelse låg inom det möjligas gränser eftersom Stalins politik fortfarande var flytande – och den hade kunnat rädda Warszawa och dess befolkning. För denna underlåtelse bär västmakterna ansvaret, hävdar Norman Davies.
Anm.: Britterna såg förstås krigsutbrottet på ett annat sätt. De ansåg att de följde alliansen med Polen genom att förklara krig mot Tyskland. Att de sedan inte hade resurser att omedelbart utföra militära operationer till Polens försvar var en annan sak.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Neal Ascherson, The Struggles for Poland, London 1987.
Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
18 november 2007
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Den polske regissören Andrzej Wajdas film Medan döden väntar hade premiär 1956 och några år senare visades den i Sverige. Det var en skakande berättelse om upproret i Warszawa på sensommaren 1944.
Scenen som etsade sig fast i allas minne visade hur en grupp besegrade unga polacker flyr genom kloakerna. När de till slut når öppningen ut mot floden upptäcker de att den är spärrad med ett galler. Sällan har ett sviket hopp skildrats mer gripande.
Filmen innehöll också förvirrande komplikationer. Polackerna var nationalister som kämpade för sitt land mot tyskarna. Men Sovjetarmén som fanns där på andra sidan floden, lik en vision av friheten, kom dem inte till undsättning! Det fanns en antydd men aldrig uttalad motsättning mellan polackernas nationalism och Sovjetideologin.
Förklaringen var förstås att Wajda i det kommunistiska Polen måste gå balansgång med censuren när det gällde kritik mot Sovjetunionen. I Polen gick budskapet ändå fram. I Sverige däremot, där den polska historien var okänd, blev det nästan obegripligt.
Idag vet vi lite mer. Stalin lät faktiskt Sovjetarmén stå stilla på bara några kilometers avstånd från Warszawa medan tyskarna kämpade ner upproret. Men det är inte säkert att det bara berodde på att han tyckte illa om polsk nationalism.
Under upprorets första vecka i augusti hade han goda skäl att ligga lågt. Han saknade tillförlitlig information om läget i och kring Warszawa. Trupperna var utmattade och behövde en vilopaus. Han måste också tänka igenom hur den fortsatta offensiven skulle se ut. Antingen kunde han fortsätta direkt mot Berlin eller svänga av söderut mot Balkan.
Det var därför ”inte oklokt” att hejda offensiven vid Wisła, anser professor em Norman Davies, University of London, som skrivit den mest inträngande boken om Warszawaupproret.
Tyskarna satte dessutom igång en stor motoffensiv på östra sidan om Wisła. Fyra pansardivisioner kastade på några dagar de sovjetiska styrkorna 100 km tillbaka. Stalin kunde därför vid denna tid helt enkelt inte komma till undsättning ens om han hade velat.
I mitten av augusti bestämde han sig sedan för att vända offensiven söderut mot Balkan. Framstöten mot Warszawa fick på nytt vänta.
Samtidigt kom oroande och fientliga signaler från Moskva. En officiell Tass-kommuniké tog för första gången tydligt avstånd från upproret och kallade det styrt av ”polska emigrantkretsar i London”. Dessutom fick de sovjetiska säkerhetstrupperna i Polen, NKVD, klara order om att alla upprorsmän som man träffade på skulle fängslas. Stalin ville uppenbarligen inte ha något med den polska hemarmén att göra. Möjligen hade han påverkats av de polska kommunisterna vars ledning, Lublinkommittén, bedrev en våldsam propaganda mot de demokratiskt sinnade i hemarmén.
Stalins fientliga inställning till upproret blev snart än mer tydlig. De västallierade ville upprätta en luftbro med förnödenheter till de upproriska. För att den skulle bli effektiv måste planen få landa på sovjetiska flygfält efter utförda uppdrag. Men Stalin sade nej.
Först den 10 september satte sig Sovjetarméns styrkor på nytt i rörelse. Tre dagar senare nådde de Wisłas östra strand. Tyskarna drog sig tillbaka och sprängde Warszawas sista broar över floden.
Enligt Norman Davies finns det från och med nu inga giltiga militära förklaringar till Stalins tvekan – bara politiska.
Natten mellan den 15 och 16 september gör visserligen en del av general Berlings polska armé, som ingick i Sovjetarmén, ett försök att undsätta staden. En begränsad truppstyrka går över floden men möts av ett häftigt tyskt motstånd och måste redan efter några dagar dra sig tillbaka. Davies anser att Berling fick alldeles för lite uppbackning, t ex med artilleri. Och någon allmän sovjetisk offensiv över floden blev det aldrig innan tyskarna hade krossat upproret.
Vad var då Stalins politiska skäl för att hålla tillbaka sina styrkor i september? Norman Davies ser flera tänkbara alternativ. Kanske hade han bestämt sig för att låta tyskarna krossa en politisk rörelse som han uppfattade som antisovjetisk. Kanske var han överraskad och desorienterad av Berlings motgångar. Kanske väntade han på något slags initiativ från de västallierade. Eftersom Polen var allierat med västmakterna tror Davies att Stalin rent av kan ha väntat på att dessa ”skulle ge sitt medgivande”. Bristen på dokument gör det omöjligt att ge ett entydigt svar.
Men det svikna hoppet brände sig djupt och mycket entydigt in i polackernas minne.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
Scenen som etsade sig fast i allas minne visade hur en grupp besegrade unga polacker flyr genom kloakerna. När de till slut når öppningen ut mot floden upptäcker de att den är spärrad med ett galler. Sällan har ett sviket hopp skildrats mer gripande.
Filmen innehöll också förvirrande komplikationer. Polackerna var nationalister som kämpade för sitt land mot tyskarna. Men Sovjetarmén som fanns där på andra sidan floden, lik en vision av friheten, kom dem inte till undsättning! Det fanns en antydd men aldrig uttalad motsättning mellan polackernas nationalism och Sovjetideologin.
Förklaringen var förstås att Wajda i det kommunistiska Polen måste gå balansgång med censuren när det gällde kritik mot Sovjetunionen. I Polen gick budskapet ändå fram. I Sverige däremot, där den polska historien var okänd, blev det nästan obegripligt.
Idag vet vi lite mer. Stalin lät faktiskt Sovjetarmén stå stilla på bara några kilometers avstånd från Warszawa medan tyskarna kämpade ner upproret. Men det är inte säkert att det bara berodde på att han tyckte illa om polsk nationalism.
Under upprorets första vecka i augusti hade han goda skäl att ligga lågt. Han saknade tillförlitlig information om läget i och kring Warszawa. Trupperna var utmattade och behövde en vilopaus. Han måste också tänka igenom hur den fortsatta offensiven skulle se ut. Antingen kunde han fortsätta direkt mot Berlin eller svänga av söderut mot Balkan.
Det var därför ”inte oklokt” att hejda offensiven vid Wisła, anser professor em Norman Davies, University of London, som skrivit den mest inträngande boken om Warszawaupproret.
Tyskarna satte dessutom igång en stor motoffensiv på östra sidan om Wisła. Fyra pansardivisioner kastade på några dagar de sovjetiska styrkorna 100 km tillbaka. Stalin kunde därför vid denna tid helt enkelt inte komma till undsättning ens om han hade velat.
I mitten av augusti bestämde han sig sedan för att vända offensiven söderut mot Balkan. Framstöten mot Warszawa fick på nytt vänta.
Samtidigt kom oroande och fientliga signaler från Moskva. En officiell Tass-kommuniké tog för första gången tydligt avstånd från upproret och kallade det styrt av ”polska emigrantkretsar i London”. Dessutom fick de sovjetiska säkerhetstrupperna i Polen, NKVD, klara order om att alla upprorsmän som man träffade på skulle fängslas. Stalin ville uppenbarligen inte ha något med den polska hemarmén att göra. Möjligen hade han påverkats av de polska kommunisterna vars ledning, Lublinkommittén, bedrev en våldsam propaganda mot de demokratiskt sinnade i hemarmén.
Stalins fientliga inställning till upproret blev snart än mer tydlig. De västallierade ville upprätta en luftbro med förnödenheter till de upproriska. För att den skulle bli effektiv måste planen få landa på sovjetiska flygfält efter utförda uppdrag. Men Stalin sade nej.
Först den 10 september satte sig Sovjetarméns styrkor på nytt i rörelse. Tre dagar senare nådde de Wisłas östra strand. Tyskarna drog sig tillbaka och sprängde Warszawas sista broar över floden.
Enligt Norman Davies finns det från och med nu inga giltiga militära förklaringar till Stalins tvekan – bara politiska.
Natten mellan den 15 och 16 september gör visserligen en del av general Berlings polska armé, som ingick i Sovjetarmén, ett försök att undsätta staden. En begränsad truppstyrka går över floden men möts av ett häftigt tyskt motstånd och måste redan efter några dagar dra sig tillbaka. Davies anser att Berling fick alldeles för lite uppbackning, t ex med artilleri. Och någon allmän sovjetisk offensiv över floden blev det aldrig innan tyskarna hade krossat upproret.
Vad var då Stalins politiska skäl för att hålla tillbaka sina styrkor i september? Norman Davies ser flera tänkbara alternativ. Kanske hade han bestämt sig för att låta tyskarna krossa en politisk rörelse som han uppfattade som antisovjetisk. Kanske var han överraskad och desorienterad av Berlings motgångar. Kanske väntade han på något slags initiativ från de västallierade. Eftersom Polen var allierat med västmakterna tror Davies att Stalin rent av kan ha väntat på att dessa ”skulle ge sitt medgivande”. Bristen på dokument gör det omöjligt att ge ett entydigt svar.
Men det svikna hoppet brände sig djupt och mycket entydigt in i polackernas minne.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
16 november 2007
Citatet
Vad kan vi lära av historien? Att vi lär oss väldigt lite av historien.
Bo Pellnäs, fd överste av första graden, bataljonchef på Cypern 1983-1984, chef för FN-observatörerna i Afghanistan 1988-1989, chef för FN-observatörerna i fd Jugoslavien 1992-1993, militär rådgivare till Lord Owen och Thorvald Stoltenberg 1993-1994, chef för gränsövervakningsstyrkan i Serbien och Montenegro 1994-1995, chef för OSCE:s förbindelsekontor i Belgrad 1998-1999.
Sagt vid seminarium den 15 november 2007 om vad som hände i Litauen 1945 när Sovjetarmén åter marscherade in i landet. Seminariet arrangerades av Föreningen för upplysning om kommunismen.
Bo Pellnäs, fd överste av första graden, bataljonchef på Cypern 1983-1984, chef för FN-observatörerna i Afghanistan 1988-1989, chef för FN-observatörerna i fd Jugoslavien 1992-1993, militär rådgivare till Lord Owen och Thorvald Stoltenberg 1993-1994, chef för gränsövervakningsstyrkan i Serbien och Montenegro 1994-1995, chef för OSCE:s förbindelsekontor i Belgrad 1998-1999.
Sagt vid seminarium den 15 november 2007 om vad som hände i Litauen 1945 när Sovjetarmén åter marscherade in i landet. Seminariet arrangerades av Föreningen för upplysning om kommunismen.
11 november 2007
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Det är symptomatiskt för upprorsmuseet i Warszawa att det är general Monter som man hedrar särskilt. Han var hetsporren, den general som ivrigast sökte få igång upproret och som inte ville kapitulera ens när ammunitionen var slut och civila svalt ihjäl.
I en öppning i museets minnesmur hänger en bronsklocka med hans bild och namn samt upprorssymbolen, bokstäverna PW skrivna som ett ankare, ”Polen kämpar”. Den general som fattade de avgörande besluten var Bór-Komorowski, men han var ofta osäker och förhandlade i omgångar fram kapitulationen. Hans minne hedras också, men mera diskret.
Museet har nämligen tagit tydlig ställning. Upproret var en djupt meningsfull, hjältemodig kamp för nationen och är idag en moralisk ledstjärna för ungdomen.
Men det har funnits många kritiker, inte bara Stalin och kommunisterna som ansåg att upproret var ”ett ansvarslöst äventyr” och kallade upprorsledarna för ”kriminella”. Polens store diktare Czesław Miłosz (1911-2004), som upplevde händelserna på plats, skrev: ”Upproret var ett klandervärt och lättsinnigt äventyr. […] Rykten om ett väpnat uppror hälsades med glädje: en chans att kasta sig över sina plågoandar och hämnas […] Ordern gavs så plötsligt att de flesta enheterna inte hade några vapen.”
Miłosz ansåg att det var meningslöst och inkompetent att starta upproret när den polske premiärministern stod i begrepp att träffa Stalin, som var ”alltför smart för att förhandla med någon som använde ett sådant trumfkort”. ”Vem som än försökte lura honom skulle aldrig förlåtas.” Miłosz skrev detta 1958. Det var då sju år sedan han hade brutit med den kommunistiska efterkrigsregimen i Polen, som han tjänade som diplomat 1946-1951.
Warszawaupprorets mest framträdande historiker under 1900-talet var exilpolacken Jan Ciechanowski vid University of London. Han är utomordentligt kritisk. Den huvudsakliga bristen i hemarméns plan var avsaknaden av operativt samband med ryssarna, ansåg han. Inget försök gjordes, inte ens indirekt, för att informera dem om det annalkande upproret, trots att det bara kunde bli framgångsrikt om det samordnades med Röda armén. Churchill förordade starkt en sådan samordning - till polackernas stora irritation.
”Det är därför min åsikt att […] hemarméns ledare militärt sett inte hade någon grund för att ge sig in i ett uppror mot tyskarna”, skrev Ciechanowski och lade skulden på general Bór-Komorowski. Denne visste dessutom att ingen eller mycket lite hjälp från britterna var att vänta. Ändå hyste han en omotiverad optimism om sådan hjälp. Han accepterade också alltför okritiskt general Monters rapport om sovjetiska stridsvagnar i Praga. Ivern att få hämnas på tyskarna ledde till att han kompromissade med den militära professionaliteten.
Jan Ciechanowski pekar på upprorsledarnas politik, som styrdes av den nedärvda polska föreställningen om ”Polens två fiender”, dvs Tyskland och Ryssland. Hemarmén behövde ryssarna militärt men motarbetade dem politiskt. Det var en svår ekvation. Bór-Komorowski försökte förhindra att de polska kommunisterna kom till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter. Därför ville han ge ryssarna så lite militär hjälp som möjligt. Det skulle vara tydligt att det var polacker lojala med Londonregeringen som drev bort tyskarna från Warszawa.
Bór-Komorowski var dessutom övertygad om att upproret var politiskt nödvändigt. Om inte hemarmén agerade skulle kommunisterna i Folkets armé, AL, ta över initiativet och en stor del av folket skulle ansluta sig till deras kamp. Det var bara genom att slåss mot tyskarna som hemarmén kunde hävda sig politiskt mot kommunisterna, ansåg både han och Londonregeringens representant i Warszawa.
Om detta var en riktig bedömning är förstås omöjligt att avgöra. De inhemska, polska kommunisterna var emellertid bara en liten minoritet ledda av den Sovjetstödda Kommittén för Polens befrielse (Lublinkommittén), och Folkets armé, AL, var bara en bråkdel så stor som hemarmén, AK. AL ställde ändå upp med fyra bataljoner, ca 800 man, i upproret.
Problemet som Bór-Komorowski aldrig lyckades lösa var alltså att han ”för att kunna slåss mot tyskarna måste samarbeta med ryssarna militärt, men han kunde inte göra det helhjärtat eftersom han motsatte sig dem politiskt, åtminstone ville han betona sitt oberoende av dem”, hävdade Ciechanowski.
Detta var en uppfattning som under efterkrigstiden väckte stor vrede och bitterhet bland många polska veteraner. Ciechanowski hade visserligen själv slagits i Warszawa som pojksoldat men det hjälpte inte, han ansågs av många nationalister i exil närmast som en förrädare mot den polska saken.
Och han skulle så småningom möta kraftfulla motståndare även på det akademiska slagfältet. Fortsättning följer.
Anm. Czesław Miłosz fick Nobelpriset i litteratur 1980.
Källor och litteratur: Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968, boken kom ut på polska redan 1958 med titeln Rodzinna Europa; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Józef Garlinski, Poland in The Second World War, London 1985.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
I en öppning i museets minnesmur hänger en bronsklocka med hans bild och namn samt upprorssymbolen, bokstäverna PW skrivna som ett ankare, ”Polen kämpar”. Den general som fattade de avgörande besluten var Bór-Komorowski, men han var ofta osäker och förhandlade i omgångar fram kapitulationen. Hans minne hedras också, men mera diskret.Museet har nämligen tagit tydlig ställning. Upproret var en djupt meningsfull, hjältemodig kamp för nationen och är idag en moralisk ledstjärna för ungdomen.
Men det har funnits många kritiker, inte bara Stalin och kommunisterna som ansåg att upproret var ”ett ansvarslöst äventyr” och kallade upprorsledarna för ”kriminella”. Polens store diktare Czesław Miłosz (1911-2004), som upplevde händelserna på plats, skrev: ”Upproret var ett klandervärt och lättsinnigt äventyr. […] Rykten om ett väpnat uppror hälsades med glädje: en chans att kasta sig över sina plågoandar och hämnas […] Ordern gavs så plötsligt att de flesta enheterna inte hade några vapen.”
Miłosz ansåg att det var meningslöst och inkompetent att starta upproret när den polske premiärministern stod i begrepp att träffa Stalin, som var ”alltför smart för att förhandla med någon som använde ett sådant trumfkort”. ”Vem som än försökte lura honom skulle aldrig förlåtas.” Miłosz skrev detta 1958. Det var då sju år sedan han hade brutit med den kommunistiska efterkrigsregimen i Polen, som han tjänade som diplomat 1946-1951.
Warszawaupprorets mest framträdande historiker under 1900-talet var exilpolacken Jan Ciechanowski vid University of London. Han är utomordentligt kritisk. Den huvudsakliga bristen i hemarméns plan var avsaknaden av operativt samband med ryssarna, ansåg han. Inget försök gjordes, inte ens indirekt, för att informera dem om det annalkande upproret, trots att det bara kunde bli framgångsrikt om det samordnades med Röda armén. Churchill förordade starkt en sådan samordning - till polackernas stora irritation.
”Det är därför min åsikt att […] hemarméns ledare militärt sett inte hade någon grund för att ge sig in i ett uppror mot tyskarna”, skrev Ciechanowski och lade skulden på general Bór-Komorowski. Denne visste dessutom att ingen eller mycket lite hjälp från britterna var att vänta. Ändå hyste han en omotiverad optimism om sådan hjälp. Han accepterade också alltför okritiskt general Monters rapport om sovjetiska stridsvagnar i Praga. Ivern att få hämnas på tyskarna ledde till att han kompromissade med den militära professionaliteten.
Jan Ciechanowski pekar på upprorsledarnas politik, som styrdes av den nedärvda polska föreställningen om ”Polens två fiender”, dvs Tyskland och Ryssland. Hemarmén behövde ryssarna militärt men motarbetade dem politiskt. Det var en svår ekvation. Bór-Komorowski försökte förhindra att de polska kommunisterna kom till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter. Därför ville han ge ryssarna så lite militär hjälp som möjligt. Det skulle vara tydligt att det var polacker lojala med Londonregeringen som drev bort tyskarna från Warszawa.
Bór-Komorowski var dessutom övertygad om att upproret var politiskt nödvändigt. Om inte hemarmén agerade skulle kommunisterna i Folkets armé, AL, ta över initiativet och en stor del av folket skulle ansluta sig till deras kamp. Det var bara genom att slåss mot tyskarna som hemarmén kunde hävda sig politiskt mot kommunisterna, ansåg både han och Londonregeringens representant i Warszawa.
Om detta var en riktig bedömning är förstås omöjligt att avgöra. De inhemska, polska kommunisterna var emellertid bara en liten minoritet ledda av den Sovjetstödda Kommittén för Polens befrielse (Lublinkommittén), och Folkets armé, AL, var bara en bråkdel så stor som hemarmén, AK. AL ställde ändå upp med fyra bataljoner, ca 800 man, i upproret.
Problemet som Bór-Komorowski aldrig lyckades lösa var alltså att han ”för att kunna slåss mot tyskarna måste samarbeta med ryssarna militärt, men han kunde inte göra det helhjärtat eftersom han motsatte sig dem politiskt, åtminstone ville han betona sitt oberoende av dem”, hävdade Ciechanowski.
Detta var en uppfattning som under efterkrigstiden väckte stor vrede och bitterhet bland många polska veteraner. Ciechanowski hade visserligen själv slagits i Warszawa som pojksoldat men det hjälpte inte, han ansågs av många nationalister i exil närmast som en förrädare mot den polska saken.
Och han skulle så småningom möta kraftfulla motståndare även på det akademiska slagfältet. Fortsättning följer.
Anm. Czesław Miłosz fick Nobelpriset i litteratur 1980.
Källor och litteratur: Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968, boken kom ut på polska redan 1958 med titeln Rodzinna Europa; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Józef Garlinski, Poland in The Second World War, London 1985.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
10 november 2007
Apropå Mona Sahlin och skolan
Det tog några kvarsittningsår
men nu har hon inhämtat läxan:
att mäta vad ungar förmår –
betyg skall de få ifrån sexan.
Man hoppas hon ej skall förgäta
att skaffa dem mera att mäta.
Sedan Mona Sahlin och socialdemokraterna beslutat acceptera att betyg ges redan i årskurs 6 och inte bara som idag från årskurs 8.
men nu har hon inhämtat läxan:
att mäta vad ungar förmår –
betyg skall de få ifrån sexan.
Man hoppas hon ej skall förgäta
att skaffa dem mera att mäta.
Sedan Mona Sahlin och socialdemokraterna beslutat acceptera att betyg ges redan i årskurs 6 och inte bara som idag från årskurs 8.
6 november 2007
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Warszawaupproret 1944 blev ett tragiskt misslyckande som kostade bortåt en kvarts miljon människor livet. I efterhand är det lätt att säga att det aldrig borde ha startats. Men var det möjligen ändå ett försvarbart beslut? Det fanns starka argument både för och emot.
Politiken. Målet för upproret var att etablera en fungerande polsk civil och militär administration i Warszawa. Den skulle stå under ledning av exilregeringen i London och vara i funktion innan Sovjetarmén marscherade in. Därmed hoppades polackerna att Stalin skulle behandla dem som jämlikar och att Polen skulle få förbli en självständig, fri stat.
Polen kämpade ju mot samma fiende som Sovjetunionen och även om de båda länderna sedan april 1943 inte hade några diplomatiska relationer var Polen allierad med Sovjetunionens allierade, Storbritannien.
Och ett diplomatiskt närmande mellan Polen och Sovjetunionen var på väg. Just vid månadsskiftet juli-augusti reste den polske premiärministern Stanislaw Mikolajczyk till Moskva för att träffa Stalin. Upproret skulle fungera som ett stöd för hans diplomatiska ansträngningar, var det tänkt.
Argument för. Militärt fanns en rad faktorer som talade för ett uppror. Tyskarna var på reträtt; under sommaren 1944 lämnade de Warszawa nästan i panik. Den polska hemarmén, AK, var t o m numerärt överlägsen de kvarvarande tyska trupperna, 40 000 polacker mot 25 000 tyskar, även om polackerna var avsevärt sämre beväpnade.
Upprorsledarna trodde också att tyskarnas stridsvilja sviktade; de tolkade mordförsöket på Hitler den 20 juli som ett tydligt tecken på detta. Den egna stridsmoralen var däremot hög; soldater och officerare i hemarmén var efter fem år i underjordisk passivitet ivriga att få hämnas på tyskarna.
Enligt en spaningsrapport hade sovjetiska stridsvagnar siktats i Warszawas östra stadsdel Praga, på andra sidan floden Wisla. Upprorsledningen drog slutsatsen att det var den sovjetiska huvudstyrkan som nu stod i begrepp att sätta igång slaget om Warszawa. Den sovjetiska radion uppmanade polackerna att starta upproret.
Upprorsledningen räknade dessutom med att få stöd från väst, främst från Storbritannien som varit med om att bygga upp och underhålla den polska motståndsrörelsen och den därmed sammanhängande underjordiska polska statsapparaten. Upprorsgeneralen Bór-Komorowski räknade både med flygunderstöd och med att den polska fallskärmsbrigaden, som bestod av 10 000 välutrustade och tränade soldater, skulle sättas in. Polackerna trodde t o m att brigaden, som hade skapats i Storbritannien 1943, hade kommit till just för att en dag befria Warszawa.
Argument mot. Mot upproret talade att hemarmén, AK, var mycket dåligt beväpnad och hade ont om ammunition. Det fanns i själva verket vapen endast för var tredje AK-soldat och det var genomgående lättare handeldvapen. Man räknade med att kunna erövra vapen och ammunition från tyskarna och att få än mer luftlandsatt med hjälp av allierat flyg.
Under sommaren kom oroande rapporter om hur hemarmén bemöttes av de avancerande sovjetiska trupperna i östra Polen. I den sk operation Storm skulle de polska AK-enheterna angripa tyskarna i ryggen och samverka med Sovjetarmén. Så hade t ex Vilnius och Lwow (gamla Lemberg) befriats av Sovjettrupper och AK-enheter i samverkan. Men bara några dagar senare hade de polska officerarna gripits och trupperna avväpnats och delvis internerats. Ryssarna accepterade uppenbarligen inte någon annan militär verksamhet vid sidan om den egna. Men Bór-Komorowski förväntade sig att det skulle bli annorlunda i Warszawa.
Någon avtalad samordning med Sovjetarmén fanns emellertid inte. Och löftena om stöd från väst var mycket vaga.
Beslutet. Det var mot denna splittrade bakgrund som den politiska och militära upprorsledningen i Warszawa den 31 juli beslöt att sätta igång upproret dagen därpå klockan 17.00. På grund av utegångsförbudet nådde ordern inte de olika förbanden förrän på morgonen den 1 augusti. Det blev därmed inte tid för alla att inta sina utgångspositioner. Inte heller hann man återkalla de vapen som tidigare under sommaren hade förts ut ur Warszawa. Delvis gick också överraskningseffekten om intet då lokala strider bröt ut redan på kvällen den 31 juli.
Ändrade förutsättningar. Flera av upprorets förutsättningar förändrades dessutom mycket snabbt. Rapporten om sovjetiska stridsvagnar i Praga visade sig vara antingen felaktig eller överdriven. Möjligen hade den dramatiserats av sin upphovsman, general Chruściel, alias ”Monter”, som gjorde allt för att driva fram upproret.
Dessutom beslöt tyskarna den 28 juli att sätta in en stor del av sin pansarreserv utmed Wisla-fronten. Det visste upprorsledningen ingenting om. Fyra pansardivisioner drev snart tillbaka de sovjetiska styrkorna halvvägs till floden Bug.
Och värst av allt: tyskarna återvände till Warszawa, med en stor styrka och obruten kampvilja.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Jan. M. Ciechanowski, The Warsaw Rising, Cambridge 1974; Jozef Garlinski, Poland in the Second World War, London 1985; J.K. Zawodny, Nothing but Honour, The Story of the Warsaw Uprising, 1944, London 1978.
Anm.: Alla som var organiserade i AK hade täcknamn. General Antoni Chruściel hette Monter, dvs elektrikern.
Artikeln är nummer 2 i en serie om Warszawaupproret 1944. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
Politiken. Målet för upproret var att etablera en fungerande polsk civil och militär administration i Warszawa. Den skulle stå under ledning av exilregeringen i London och vara i funktion innan Sovjetarmén marscherade in. Därmed hoppades polackerna att Stalin skulle behandla dem som jämlikar och att Polen skulle få förbli en självständig, fri stat.
Polen kämpade ju mot samma fiende som Sovjetunionen och även om de båda länderna sedan april 1943 inte hade några diplomatiska relationer var Polen allierad med Sovjetunionens allierade, Storbritannien.
Och ett diplomatiskt närmande mellan Polen och Sovjetunionen var på väg. Just vid månadsskiftet juli-augusti reste den polske premiärministern Stanislaw Mikolajczyk till Moskva för att träffa Stalin. Upproret skulle fungera som ett stöd för hans diplomatiska ansträngningar, var det tänkt.
Argument för. Militärt fanns en rad faktorer som talade för ett uppror. Tyskarna var på reträtt; under sommaren 1944 lämnade de Warszawa nästan i panik. Den polska hemarmén, AK, var t o m numerärt överlägsen de kvarvarande tyska trupperna, 40 000 polacker mot 25 000 tyskar, även om polackerna var avsevärt sämre beväpnade.
Upprorsledarna trodde också att tyskarnas stridsvilja sviktade; de tolkade mordförsöket på Hitler den 20 juli som ett tydligt tecken på detta. Den egna stridsmoralen var däremot hög; soldater och officerare i hemarmén var efter fem år i underjordisk passivitet ivriga att få hämnas på tyskarna.
Enligt en spaningsrapport hade sovjetiska stridsvagnar siktats i Warszawas östra stadsdel Praga, på andra sidan floden Wisla. Upprorsledningen drog slutsatsen att det var den sovjetiska huvudstyrkan som nu stod i begrepp att sätta igång slaget om Warszawa. Den sovjetiska radion uppmanade polackerna att starta upproret.
Upprorsledningen räknade dessutom med att få stöd från väst, främst från Storbritannien som varit med om att bygga upp och underhålla den polska motståndsrörelsen och den därmed sammanhängande underjordiska polska statsapparaten. Upprorsgeneralen Bór-Komorowski räknade både med flygunderstöd och med att den polska fallskärmsbrigaden, som bestod av 10 000 välutrustade och tränade soldater, skulle sättas in. Polackerna trodde t o m att brigaden, som hade skapats i Storbritannien 1943, hade kommit till just för att en dag befria Warszawa.
Argument mot. Mot upproret talade att hemarmén, AK, var mycket dåligt beväpnad och hade ont om ammunition. Det fanns i själva verket vapen endast för var tredje AK-soldat och det var genomgående lättare handeldvapen. Man räknade med att kunna erövra vapen och ammunition från tyskarna och att få än mer luftlandsatt med hjälp av allierat flyg.
Under sommaren kom oroande rapporter om hur hemarmén bemöttes av de avancerande sovjetiska trupperna i östra Polen. I den sk operation Storm skulle de polska AK-enheterna angripa tyskarna i ryggen och samverka med Sovjetarmén. Så hade t ex Vilnius och Lwow (gamla Lemberg) befriats av Sovjettrupper och AK-enheter i samverkan. Men bara några dagar senare hade de polska officerarna gripits och trupperna avväpnats och delvis internerats. Ryssarna accepterade uppenbarligen inte någon annan militär verksamhet vid sidan om den egna. Men Bór-Komorowski förväntade sig att det skulle bli annorlunda i Warszawa.
Någon avtalad samordning med Sovjetarmén fanns emellertid inte. Och löftena om stöd från väst var mycket vaga.
Beslutet. Det var mot denna splittrade bakgrund som den politiska och militära upprorsledningen i Warszawa den 31 juli beslöt att sätta igång upproret dagen därpå klockan 17.00. På grund av utegångsförbudet nådde ordern inte de olika förbanden förrän på morgonen den 1 augusti. Det blev därmed inte tid för alla att inta sina utgångspositioner. Inte heller hann man återkalla de vapen som tidigare under sommaren hade förts ut ur Warszawa. Delvis gick också överraskningseffekten om intet då lokala strider bröt ut redan på kvällen den 31 juli.
Ändrade förutsättningar. Flera av upprorets förutsättningar förändrades dessutom mycket snabbt. Rapporten om sovjetiska stridsvagnar i Praga visade sig vara antingen felaktig eller överdriven. Möjligen hade den dramatiserats av sin upphovsman, general Chruściel, alias ”Monter”, som gjorde allt för att driva fram upproret.
Dessutom beslöt tyskarna den 28 juli att sätta in en stor del av sin pansarreserv utmed Wisla-fronten. Det visste upprorsledningen ingenting om. Fyra pansardivisioner drev snart tillbaka de sovjetiska styrkorna halvvägs till floden Bug.
Och värst av allt: tyskarna återvände till Warszawa, med en stor styrka och obruten kampvilja.
Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Jan. M. Ciechanowski, The Warsaw Rising, Cambridge 1974; Jozef Garlinski, Poland in the Second World War, London 1985; J.K. Zawodny, Nothing but Honour, The Story of the Warsaw Uprising, 1944, London 1978.
Anm.: Alla som var organiserade i AK hade täcknamn. General Antoni Chruściel hette Monter, dvs elektrikern.
Artikeln är nummer 2 i en serie om Warszawaupproret 1944. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)
1 november 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
