18 maj 2006
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Ludendorff ville emellertid undvika att ansvaret för nederlaget skulle falla på armén och dess ledning. Därför kläckte han idén att majoriteten i den tyska riksdagen måste bilda regering och ersätta den kejserliga. På så sätt skulle man ge intrycket att Tyskland sökte vapenvila inte på grund av ett hotande militärt sammanbrott utan till följd av att en ny, demokratisk regering krävde det.
Och socialdemokraterna (SPD), med Friedrich Ebert i spetsen, ställde upp för att få fred och rädda vad som räddas kunde av det tyska riket. SPD bildade regering i oktober tillsammans med vänsterliberaler och det katolska Zentrum.
Den nionde november blev Friedrich Ebert till och med rikskansler, när den kejserlige kanslern prins Max av Baden helt enkelt överlämnade makten till honom och schappade. Det var helt författningsvidrigt, men Ebert kände ansvar för situationen och accepterade det nya uppdraget.
På så sätt lyckades Ludendorff ”trycka den vita fanan i sina motståndares, riksdagsmajoritetens, händer”, skriver Sebastian Haffner i ”Von Bismarck zu Hitler”. Det var till och med en civil företrädare för den nya regeringen, Matthias Erzberger, som fick skriva under det militära vapenstilleståndets hårda villkor. En handling av yttersta symbolvärde.
Dessutom brast hemmafronten. I början av november hade ett uppror brutit ut bland matroserna i Kiel och det spred sig snabbt i den krigströtta och hungrande befolkningen över hela Tyskland. Matrosupproret blev upptakten till en tysk revolution.
Mot den bakgrunden skapades av diverse högerkrafter den s.k. dolkstötslegenden, som går ut på att det var de civila politikerna, Friedrich Ebert och hemmafronten som stötte en svekfull dolk i den obesegrade arméns rygg och framtvingade Tysklands nederlag i kriget. Det var en legend som kom att betyda mycket för nazisterna, som riktade sitt hat mot Ebert och socialdemokraterna och kallade dem för ”novemberförbrytare”. Erzberger, som skrev under vapenstilleståndet, blev mördad av två nationalistiska officerare tre år senare.
Legenden fick stort folkligt genomslag. Och det var inte konstigt. Ännu i augusti levde den tyska befolkningen i föreställningen att kriget var på väg att vinnas. När det sedan i oktober plötsligt kom en ny, civil regering som hos fienden ansökte om vapenstillestånd, uppror bröt ut och dessutom kajsern flydde till Holland – ja, vad skulle man tro?
Men kriget var förlorat under alla förhållanden. Armén må ha kämpat till slutet, de tyska reserverna var ändå uttömda, amerikanerna strömmade till västfronten och skulle snart ha rivit upp den sista tyska försvarslinjen, Hindenburglinjen. Dessutom föll Tysklands allierade Österrike-Ungern samman och drog sig ur kriget tillsammans med Turkiet. Därmed riskerade en ny front att öppnas i söder.
Att i detta läge få det att framstå som om det var den nya regeringen under Friedrich Ebert som hade ansvaret för det tyska nederlaget, var ett propagandistiskt mästerstycke av Ludendorff.
Artikeln är nr 3 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
13 maj 2006
Citatet
Adolf Hitler
(Friedrich Ebert var partiordförande för de tyska socialdemokraterna och Philipp Scheidemann en av hans närmaste medarbetare. Till artikeln: Strejkledaren.)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Men hoten tornade upp sig. Det gällde att gå till offensiv i väst innan de nyanländande amerikanerna blev för starka. De tyska resurserna riskerade dessutom att tömmas ut. De sista mänskliga reserverna, årskullen som var född 1900, skulle kastas in i kriget under året.
I detta kritiska läge för Tyskland organiserade den radikala vänstergruppen Spartakus och de oberoende socialdemokraterna, USPD, en strejk i de tyska ammunitions- och vapenfabrikerna. Vänsterns krav var demokratisering av Tyskland efter sina egna ideal och en omedelbar fred utan annektioner. Lenin hoppades på en revolution även i Tyskland. Upp emot en miljon arbetare över hela landet lade ner arbetet och leveranserna av krigsmateriel till fronten hotades.
Friedrich Ebert var ordförande för socialdemokraterna, SPD. Partiledningen fruktade konflikter mellan SPD-anhängare och strejkande ute på arbetsplatserna. Kanske skulle SPD-medlemmar radikaliseras och gå över till de oberoende. Man såg också en risk för att strejkerna kunde leda till ett inbördeskrig om regeringen satte in militär. Situationen var revolutionär. Något måste göras.
I ett ödesdigert tal i Treptower Park i Berlin satte Friedrich Ebert allt på ett kort. Folkmassan var uppjagad. I kvarteren runtomkring väntade polisens beväpnade styrkor. Ebert själv var stark motståndare till politiska strejker, i synnerhet till strejker som hotade de egna trupperna vid fronten.
Men för att överhuvudtaget komma till tals började han med att instämma i de strejkandes krav. Efterhand försökte han vända på argumentationen för att steg för steg återkomma till en uppmaning att ”återgå till arbetet, och skicka vapen och ammunition till fronten, så som också rustningsarbetarna i Entente-makterna gjorde”, som Eberts biograf Werner Maser formulerar saken (Maser, Verner, Friedrich Ebert, 1987).
Men Eberts maningar möttes med burop.
Därefter talade hans motståndare Wilhelm Dittmann från USPD. Denne hetsade återigen massorna att fortsätta strejken och han fick ett överväldigande bifall. I denna situation måste Ebert ”som medlare och en mittenlinjens man göra vad som djupast sett var honom motbjudande”, skriver Maser. Han fann sig tvungen att inträda i strejkledningen!
Att i detta kritiska läge för Tyskland acceptera att leda en ammunitionsstrejk var naturligtvis ett kontroversiellt steg, som skulle stå honom dyrt och så småningom leda till en av seklets mest uppseendeväckande rättsprocesser (mer i senare artikel). Även om han lyckades i sina avsikter att avbryta strejken, kom han under åratal att förtalas som landsförrädare av högerkrafterna. Hans agerande under ammunitionsstrejken kom att bli den första delen i nazisternas s.k. dolkstötslegend, som handlade om hur de civila politikerna svek armén och berövade Tyskland segern i första världskriget.
Och det var inte bara högern som var arg. Bland arbetarna fanns det många som ansåg att Ebert förrått sin klass. En arbetarledare hade förhindrat en revolution. Kanske hade han också förlängt kriget med många tyska arbetarpojkars död som följd.
Det skulle snart komma en ny revolutionär situation i Tyskland som Friedrich Ebert måste ta sig an. Fortsättning följer.
Artikeln är nr 2 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
10 maj 2006
Apropå valet
än Sveriges lilla väljarskara.
Famnad av en vilja god
och av löften lyckliggjord
är valmaskinen färdigsmord
att göra vad den alltid gjort:
att med makt kvittera lort.
(Kärleksfullt till Sveriges alla ängsliga väljare, som alltid klagar
men som aldrig vågar pröva något nytt.)
9 maj 2006
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Han blev hånad och förföljd av både vänstern och högern. Vänstern kallade honom arbetarförrädare och högern novemberförbrytare (de civila som, enligt högern, tillät Tyskland att kapitulera). Till slut dömdes han 1924 för landsförräderi. Då var han sedan fem år Tysklands förste rikspresident.
I vår tid, när vi ständigt tvingas till balansgång mellan ytterligheter, är socialdemokraten Friedrich Eberts (1871 – 1925) öde värt att meditera över. Jag kom honom lite nära när jag för en tid sedan besökte hans barndomshem vid den idylliska Pfaffengasse i de äldsta kvarteren av det gamla Heidelberg.
Här växte han alltså upp i en familj på åtta personer, inträngd i en trerumslägenhet på 46 kvm. Pappan var skräddare och största rummet i lägenheten tjänstgjorde både som sovrum för de sex barnen och som verkstad. Floden Neckars stränder ett kvarter bort var antagligen gossen Friedrichs lekplats.
Pappan var aktiv katolik men mamman var evangelisk. I lägenheten fanns både en bild på Martin Luther och en madonnabild. Sönerna döptes katolskt och döttrarna evangeliskt. I Friedrichs hem försonades motsättningar med fredliga kompromisser.
Friedrich blev sadelmakare och gjorde sedan karriär inom fackföreningsrörelsen i Bremen. Redan 1913 blev han ordförande för de tyska socialdemokraterna.
Hans första ödesdigra ställningstagande som partiledare gällde krigskrediterna, som gjorde det möjligt för Tyskland att utkämpa första världskriget. Socialdemokraterna var det enda partiet som kunde tänkas sätta käppar i hjulen för krigslånen. Det fanns ju en internationell arbetarrörelse som försökte verka för fred. Men i den folkliga entusiasmen över kriget föll betänkligheterna bort i alla de krigförande länderna. Under Eberts ledning röstade även de tyska socialdemokraterna för krediterna.
Ebert menade att Tyskland måste försvaras (att Tyskland var en angripare föll honom inte in) och att partierna borde hålla sams under kriget. Om arbetarna ställde upp och försvarade fosterlandet, kunde de efter kriget också ställa krav på reformer, resonerade han.
Men det kostade. Fem gånger var krigskrediterna uppe till omröstning i riksdagen. Var gång röstade socialdemokraterna för. Med Ebert i spetsen. Men i december 1915 och även i mars 1916 röstade en minoritet av partiet emot. En vänsteropposition mot kriget höll på att ta form.
Den 1 maj 1916 försökte den socialdemokratiske riksdagsmannen Karl Liebknecht hålla tal till arbetarna som samlats på Potsdamer Platz i Berlin. ”Ner med kriget! Ner med regeringen!” ropade han. Sedan greps han. Hans immunitet som riksdagsledamot upphävdes och han ställdes inför krigsrätt och dömdes till fyra års fängelse.
Till slut ledde frågan om krigskrediterna till att det socialdemokratiska partiet sprängdes. De ”oavhängiga” socialdemokraterna bildades, USPD. Bland dem fanns en extrem vänstergrupp, Spartakus, under ledning just av Karl Liebknecht. Spartakus blev senare kärnan i det tyska kommunistpartiet.
Partisprängningen var Friedrich Eberts första stora nederlag.
(Nästa artikel handlar om Friedrich Ebert och bakgrunden till dolkstötslegenden. Den kommer om några dagar. Om första världskrigets utbrott handlar även artiklarna "Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig" samt "Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)" som båda finns i arkivet för mars.)
Artikeln är nr 1 i en serie på 6. De övriga är:
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
6 maj 2006
En god nyhet med baksida
Det är gott och väl att kyrkoledningen inser att det blev fel. Men det är kusligt att dessa generande turer inför öppen ridå alls blev nödvändiga. Varken stiftets ledning eller kyrkan centralt hade alltså någon aning om hur stämningen var bland kyrkans egna medlemmar. Man begrep inte hur oläkta såren från Ecce Homo fortfarande är.
Så katastrofalt djup är alltså klyftan mellan kyrkans toppar och kyrkfolket.
(Tidigare artikel från 29 april med rubriken "Vad är heligt för Svenska kyrkan?")
Länk till Kyrkans tidning:
http://www.kyrkanstidning.com/index.asp
5 maj 2006
Erotik, frihet och Harry Potter
Mario Vargas Llosa mötte hundratals spansktalande och en mindre skara tolkberoende svenskar i Aula Magna ute på Universitetet i Frescati.
Han är född 1936 i Peru men numera bosatt i Madrid och både peruansk och spansk medborgare. 1990 försökte han bli Perus president men förlorade mot Alberto Fujimoro, som senare avslöjades som korrupt och fick fly till Japan.
Vargas Llosa talar om litteraturens glädje, lust och njutning. Att vi, som bara har ett liv, genom litteraturen kan få uppleva hundra.
Utan litteraturen skulle inte bara denna njutning försvinna utan själva friheten, den största gåvan människorna fått. För litteraturen visar en perfekt värld, som får oss att känna missnöje med vår egen. Och missnöjet är den stora motorn i mänsklighetens framskridande, helt enkelt det som skiljer oss från djuren.
”Det är inte konstigt att de som vill kontrollera livet enligt ett schema först försöker kontrollera kreativiteten med censur. För det är sant: man kan inte kontrollera ett samhälle om man tillåter litteraturen att vara fri.” Sade Mario Vargas Llosa.
Han sätter litteraturens frihet i motsättning till politiska och religiösa doktriner. Men även i motsättning till vetenskapen ”som kan utvecklas till ett instrument som gör slut på friheten”.
Hans tro på den erotiska kärleken är nästan rörande. Erotiken har infört subtiliteten och skönheten i kärleken, ansåg han. Utan litteraturen skulle erotiken inte existera. I primitiva befolkningar finns det ingen erotik, bara drift. Det är först när samhället och kulturen utvecklas som kärleken uppnår komplexa sammansättningar. Litteraturen har utvecklat den erotiska ritualen och instinkten. ”Så fattig kärleken skulle bli utan erotiken!” utbrast han.
Det var inte Freud som hittade det undermedvetna, det hade litteraturen redan gjort genom sina spöken, bilder och hemliga verkligheter. Därmed känner vi oss själva bättre och förstår hur komplicerat livet är och hur riskfyllt det är att döma människor enbart genom det rationella. För människan är inte enbart rationell.
Mario Vargas Llosas optimism tog sig också uttryck i ett engagerat försvar för böckerna om Harry Potter, som litteraturexperterna eljest inte har mycket till övers för. Tack vare Harry Potter har vi nu fått många nya generationer av läsare, sade han. Det är viktigt att få barnen att känna passion för läsandet. Därmed stärker vi på sikt friheten.
Så långt Mario Vargas Llosa. Vad kan man nu säga till detta?
Det är lätt att känna sympati för denna passionerade, liberala optimism. Men tvivlande frågor inställer sig lika lätt. Litteraturens inflytande i världen har minskat – det medgav även Vargas Llosa. Beror det kanske på att litteraturen numera alltför ofta anpassat sig till tidsandan och blivit en viljelös betjänt hos vänsteretablissemanget? Man tjänar makten i stället för att gissla den. Då förlorar man förstås det förändrande inflytandet.
Ja, det är som om litteraturen hade störst inflytande i de tider och på de platser där den förtrycks, där människorna tvingas läsa i hemlighet, som en motståndshandling, ibland för att överleva. Och då spelar det en avgörande roll VAD man läser. Kan Harry Potter skapa det drivande missnöje som Vargas Llosa talar om? Leder hysterin kring Harry Potter också till intresse för annan, mer krävande litteratur? Man kan hoppas att Vargas Llosa har rätt - men ändå tvivla.
Och erotiken i all ära men kärleken har även andra dimensioner i en värld av förtryck, terror, svält och död.
2 maj 2006
I den övergivna staden/Tjernobyl (2)
Det var lördagsmorgon och han sov länge. Kvällen innan hade stadens nöjesfält öppnat för säsongen. Pariserhjulet snurrade, radiobilarna skramlade och barnen skrattade i karusellerna.
När Vladimir vaknade och fick veta att något hänt på verket, tog han sin treårige son i famnen, stal en bil och körde så fort han kunde därifrån.
Men det var svårt. Staden med sina 49 000 invånare var redan omringad av militär. Han fick snirkla sig fram på småvägar för att komma igenom.
Ett och ett halvt dygn senare körde 1 200 bussar in i staden. Alla invånare evakuerades. Ingenting fick man ta med sig. Inte ens personliga minnessaker som fotoalbum.
Han berättade sin historia för oss utan att visa några känslor.
När vi nu, tio år senare, närmade oss Pripyat, mötte oss först en vägbom och en förfallen propagandaskylt med texten: KRAFTVERKET TILL SOCIALISMENS OCH ARBETETS ÄRA.
Vi körde den gamla paradgatan mellan snörräta rader av sexvånings hyreskaserner in mot centrum. Men fönstren gapade tomma och svarta och rappningen hade nästan fallit av helt. Sönderslaget glas låg överallt, dörrar hängde på trekvart och björkslyet höll på att ta över gatorna. Trafikmärken dirigerade en trafik som inte längre fanns. Och: inte en människa. Någonstans!
I stadens öde centrum virvlade vinden som i en film av Tarkovskij. Dammet slog oss i ansiktet. Jag tänkte på rådet jag fått med mig från strålskyddsfolket i Stockholm: akta dig för dammet!
De ukrainska myndigheterna sade aldrig ett ord vare sig om munskydd eller om glasögon. Inget sådant fanns att tillgå.
En ålderdomlig strålningsmätare monterad på en flagad husvägg visade 51 mikroröntgen, d.v.s. 6-7 gånger normal nivå. Men det fanns också så kallade hotspots, där strålningen låg flera hundra gånger över den acceptabla. Jag avråddes gå över ett dike för att kissa. ”Vi vet inte hur det är där borta.”
Nöjesfältet låg rostigt och spretigt med en stämning av övergivenhet. Fotbollsarenan hade just varit färdigbyggd den där våren 1986. Men ingen enda match kom att spelas där. Nu hade slyet definitivt segrat över gräsmattan.
Vladimir ville visa oss sin lägenhet. Husets entrédörr hängde på ett gångjärn och en pinnstol låg vält framför. I trapphuset var alla brevlådefacken uppbrutna. I lägenheten fanns fortfarande en uppochnedvänd soffa med ett stort kritkryss på. Det markerade att möbeln hade alltför hög radioaktivitet. Annars hade soldaterna tagit med sig det mesta. ”Men någon gång hittar man fortfarande ett piano som varit för tungt att bära ut”, sade Vladimir.
”Vad känner du här?” frågade jag honom. ”Ingenting”, svarade han. ”Men jag tog med mig min hustru en gång, och hon bara grät och grät.”
Och så besökte vi Pripyats daghem. I trappan mötte oss en hög madrasser i olika stadier av upplösning. Lekrummet var i en enda röra. Dockor, nallar, ett schackbräde, klossar. Och bakom en glasruta som fortfarande var hel… barnens sängar, uppställda på rad, ännu väntande. På en stol satt en docka i fin klänning men med krossad kind.
Vi uppmanades att inte röra någonting. Men dörren gled igen av sig själv och därbakom stod barnens alla skor!
Tysta åkte vi i det tätnande mörkret tillbaka till Kiev. Till det halvtomma hotellet från Sovjettiden. Från en ödslighet till en annan.
Den första artikeln om resan till Tjernobyl:
In i spärrzonen/Tjernobyl (1)
29 april 2006
Vad är heligt för Svenska kyrkan?
Av allt att döma framställs Jesus i diverse sammanhang som kan uppfattas som stötande. Människor hänger på kors med blottade kön. Jesus framställs som maffiaboss. Paralleller dras till kommunisten Che Guevara. En bild i en utställningskatalog visar människor som ägnar sig åt oralsex inför nattvarden. En naken kvinna med Musse Pigg-mask har också på något djupsinnigt sätt med temat ”bilden av Jesus” att göra.
Det finns ingen anledning att döma ut en utställning som ännu inte visats. Inte heller att stoppa den. I en demokrati med yttrandefrihet får troende tåla att deras religiösa symboler profaneras.
För oss utanförstående är det däremot häpnadsväckande att kyrkan ånyo ger sig in på ett område som fortfarande är ett öppet sår efter utställningen Ecce Homo. Den fjärmade många troende från kyrkan och ökade splittringen och misstron bland de kvarvarande. Klyftorna till andra kyrkor fördjupades. Och nu tänker man alltså försöka en gång till!
Hur kommer man på alla dessa stolligheter?
Det finns uppenbarligen ingen gemensam uppfattning inom Svenska kyrkans ledning om vad som är heligt och oantastligt – eller ens om det finns något sådant. Man får ett intryck av att den andliga kompassnålen snurrar hysteriskt i domkapitel och kyrkokanslier. Vad som är rätt och kärleksfullt för en kyrkoledare är stötande och förkastligt för en annan. Var finns ledarskapet? Och vad i all sin dar skall man säga till kyrkfolket?
Eller är det kanske bara fråga om ett opportunistiskt försök att behaga tidsandan? Det är i så fall högt spel med kortsiktiga popularitetsvinster.
Ett annat exempel på denna bristande känsla för det heliga i Svenska kyrkan var annonskampanjen förra året. I stora frågeformulär som klistrades upp bl a i Stockholms tunnelbana undrade kyrkan var man borde lägga tyngdpunkten i sin verksamhet. En lång rad sysselsättningar räknades upp som alternativ.
Men det som många fortfarande trodde var kyrkans självklara huvuduppgift, nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus, fanns överhuvudtaget inte med! Den som till äventyrs erinrade sig denna uppgift kunde lägga till den på en prickad linje längst ner på listan, efter terapin, dagis och den i Svenska kyrkan allestädes närvarande heliga (sic!) politiken. Det blev någon slags delad 64:e plats för Jesus.
Svenska kyrkan kämpar vidare för att återvinna det förlorade.
Mer om helighet och Svenska kyrkan: Helighet och serpentiner
26 april 2006
Citatet
(Vladimir Danilov, tidigare anställd på Tjernobyls kärnkraftverk)
In i spärrzonen /Tjernobyl (1)
Vi var egentligen tre journalister från Sverige som reste i Ukraina på Publicistklubbens uppdrag för att ge lite stöd åt ukrainska journalister som levde under bistra betingelser. Men en av oss, en kvinna som var gravid, stannade i Kiev för att undvika att utsätta sig för den strålning som ännu tio år efter olyckan var farligt hög inom spärrzonen.
Vi stuvade in oss tillsammans med en filmfotograf, en tolk och en guide vid namn Vladimir Danilov i en liten rostig skåpbil. En lokal chaufför körde. Vägarna var nedslitna och gropiga. Hela bilen stank av dieselavgaser. Vi hade alla huvudvärk.
Det är tio mil till Tjernobyl från Kiev. De tog drygt två timmar att köra. Den yttre spärrzonen började tre mil från kraftverket. Våra tillstånd och pass kontrollerades av unga pojkar i säckiga uniformer. Vi betalade 160 dollar per person för att komma in. En spartansk lunch serverades i en enkel kantin med klibbiga plastdukar på borden. Allt verkade nedslitet och solkigt, även stämningen bland människorna.
En mil före kraftverket mötte den inre spärrzonen. En komplicerad förvandlingsprocess inleddes. Vi visades in i en stor byggnad som en gång kan ha varit en lagerlokal. Den var nu indelad i olika avdelningar, en slags radiak-sluss.
Alla civila kläder måste läggas av på den ”rena” sidan. I kalsonger och vita tofflor fördes jag in i nästa avdelning. Där försågs jag med särskilda zonkläder: en urtvättad gulagpyamas, svarta kängor, vadderad blå jacka och pälsmössa. Även skåpbilen måste stanna på den ”rena” sidan. I stället fick vi nu en gammal ambulans med mjölkvita, ogenomskinliga rutor och avflagade röda kors. Vi trängde ihop oss. Två fick sitta på den fläckade plåtbåren med läderremmar.
Redan i Kiev hade vi fått välja: antingen att komma in i kärnkraftverket, som fortfarande hade två reaktorer i drift, eller att se verket och den havererade reaktorn i sin stålsarkofag utifrån och sedan fortsätta till ödestaden Pripyat, två kilometer bort. Vi valde det senare alternativet.
Det var alltså då tio år sedan den grafitmodererade RBMK-reaktorn nummer 4 under ett ansvarslöst experiment natten till den 26 april 1986 hade exploderat och sedan brunnit med ett olycksbådande blått ljus i flera veckor medan väldiga mängder av radioaktivt stoft spreds med vindarna norr- och västerut över Vitryssland, Baltikum och Skandinavien. Även t ex skogarna i Bayern fick ta emot stora mängder radioaktivt nedfall.
Branden släcktes så småningom med hjälp av tusentals ton av sand, bor och bly som helikoptrar transporterade till platsen. Många av förarna blev strålsjuka och dog. Man byggde också en tunnel in under den brinnande härden för att kyla den med kvävgas. Ett arbete som bara kan betecknas som heroiskt. Men någon kylning med kvävgas blev det aldrig. Tunneln kom aldrig till användning.
Nu, 1996, var ett av de stora problemen att den sk sarkofagen, som inneslöt de fortfarande aktiva resterna av kärnbränslet, höll på att spricka och redan läckte. Det fanns en risk att hela konstruktionen skulle falla ihop.
Vi stod tysta och spända inför detta sönderfallande blåsvarta gravmonument i stål och betong. Konsekvenserna av olyckan kunde ännu inte överblickas, och kan det fortfarande inte eftersom strålskadorna är en tickande hälsobomb i de hundratusentals människor som exponerades. Vladimirs egen son hade drabbats av svårdiagnostiserade sjukdomssymptom. Familjen bodde i Pripyat när olyckan inträffade. Det var dit vi nu fortsatte.
Nästa artikel:
I den övergivna staden/Tjernobyl (2)
25 april 2006
Apropå nye ärkebiskopen
dem som tänker fel med snuten!
Kyrkans folk må bittert klaga,
huka sig och oket taga.
Efter Hammars poesi och saga
gäller nu att hålla truten.
Var beredd på ekeluten!
(Sedan blivande ärkebiskopen Anders Wejryd sagt
att kvinnoprästmotståndare bör polisanmälas.)
24 april 2006
Karl Marx och den svarta porten (2)
Franska ockupationstrupper under Napoleon hade strax före Karls födelse rivit den kyrka som Porta Nigra sedan medeltiden var inbyggd i. Att på det sättet frilägga en hednisk borg på bekostnad av en kristen kyrka var en revolutionär handling i denna starkt konservativa och kyrkliga stad. Och så plötsligt återgick Trier 1815 i Preussisk besittning. Det gamla förtrycket var tillbaka. I vågorna av denna dramatik växte Karl Marx upp.
Det är inte att undra över att han tidigt tog till sig Hegels idéer om den skapande kampen mellan tes och antites. Och att det är intresset, inte idéerna, som styr människors handlande.
Trier var en katolsk stad i en protestantisk militärdiktatur, Preussen. Pappa Marx var judisk advokat. För att få rätt att verka inför domstol valde han att konvertera till kristendomen. Han blev protestant – för det var trots allt den protestantiska minoriteten (300 av 12 000 invånare) som hade makten i Trier.
Advokatverksamheten gick bra och 1819, när Karl var ett år, hade familjen råd att flytta från en hyreslägenhet till en tiorumsvilla, som alltså låg mitt emot den nyligen frilagda Porta Nigra.
”Hans uppväxt lärde honom allt han behövde veta om religionens förföriska tyranni och rustade honom med den dialektiska vältaligheten…”, skriver Marx moderne biograf Francis Wheen (Karl Marx; 1999). Trots att Trier redan hade återförts till Preussen när Karl växte upp, ”dröjde den lockande doften av fransk upplysning” kvar i staden. Karls pappa (och även hans blivande hustru Jenny Westphalens pappa) var t ex med i ett frisinnat sällskap kallat Casinoklubben där liberala idéer ventilerades. Ändå låg den preussiska absolutismen tung över staden. Det är inte orimligt att tänka sig, att stämningen i Karl Marx barndomshem bidrog till att skapa en av hans mest centrala senare begrepp: alienation.
Mycket lite är känt om Karl Marx barndom. Enligt Wheen, som citerar Karl Marx dotter Eleanor, var Karl dock ”en fruktansvärd tyrann gentemot sina systrar”. ”Han tålde inte ens som barn att bli motsagd”, skriver Francoise Giroud i sin biografi över Karls hustru Jenny. Men han var också en ”ojämförlig historieberättare”. Redan som ung lärde han sig långa stycken av Shakespeare utantill.
Man kan lätt föreställa sig honom i Porta Nigras stenborg, iklädd hjälm och träsvärd, högljutt befallande sina småsystrar att marschera hit och dit. Kanske deklamerade han från borgens torn ur Shakespeares Julius Caesar:
”Så här i världen: den är full av mänskor
av kött och blod, med känsel och förnuft,
men jag vet bara en bland alla dessa,
som obetvingligt värnar om sin plats
och ej kan rubbas; jag är denne man.”
Sjutton år gammal flyttade Karl Marx från sin barndomsstad till Bonn för att studera, bl a romersk historia. Han kom också så småningom att översätta Tacitus livfulla skildringar av germanernas historia, Germania. Barndomens lekplats följde honom.
Till den första artikeln:
Karl Marx och den svarta porten (1)
22 april 2006
Klanglåda och minneslucka i Köln
Philharmonie är en stor konsertlokal byggd som en amfiteater med 2 000 sittplatser. Den ligger emellertid till största delen under jord. Det innebär att när man står högst uppe under taket på ståplats, som jag nyligen hade nöjet att göra, så har man ett torg över huvudet. Det torget heter Heinrich Böll Platz.
Det är inte problemfritt med torg ovanpå konserthallar. I Köln har man bitterligen erfarit detta. Stegen från personer som går över torget hörs obönhörligen ner i musikhelgedomen, där ibland en absolut tystnad är av nöden. Kör man en resväska med hjul där uppe blir konsekvenserna katastrofala där nere. Taket förvandlas till ett membran på en gigantisk klanglåda.
Lösningen? Torget måste spärras av för all trafik under repetitioner och konserter. Inte ens tassande gångtrafikanter tillåts. Och det räcker inte med avgränsande skyltar. Minst fem vakter behövs vid varje konserttillfälle för att hålla människor på avstånd. Det är ett styvt jobb, för Heinrich Böll Platz lämpar sig väl för t ex scateboard-åkning. Hur en sådan åktur skulle låta under en konsert med t ex hyperkänsliga Mitsuko Uchida vågar jag inte ens tänka på.
Heinrich Böll (1917-1985) är förresten en av Kölns egna världskända söner. Han skrev underbara böcker som ”En clowns åsikter”, ”Tåget var punktligt” och ”Var var du, Adam?”. 1972 fick han nobelpriset i litteratur.
Men när man går in på turistinformationen i staden och frågar efter Bölls födelsehus, ett Böll-museum eller åtminstone en adress, så visar det sig att det inte finns någonting i den stilen. Staden Köln har tagit dåligt hand om minnet av sin store son.
”Beror det på att Heinrich Böll inte är så älskad i Köln?”, frågade jag fräckt. Den stackars turistinformatören log besvärat och förklarade att det i alla fall finns en Heinrich Böll Stiftung. Fast den är inte mycket att titta på. Och så är det då Heinrich Böll Platz, som måste stängas av när det är konsert i Philharmonie.
Jag vet inte vad detta ointresse för Heinrich Böll beror på. Men jag erinrar mig att han fick kritik för att han, en troende katolik, tog på sig rollen som moraliskt samvete under en tid när Förbundsrepubliken jagade terroristerna i Baader-Meinhof-ligan på 1970-talet. Han hävdade att även terrorister har mänskliga rättigheter. Det var inte populärt i alla kretsar.
Och eftersom han kritiserade sin egen kyrka för konformism och slapphet i det ekonomiskt välmående Tyskland, var han inte särskilt omtyckt i kyrkliga kretsar heller. Ja, han kritiserades både från höger och vänster.
I mitt tummade exemplar av ”En clowns åsikter” hittar jag lätt några förstrykningar från den tiden: ”Dumbommarna använder alltid begreppet asocial uteslutande när det gäller de fattiga.” Och det här: ”Rika människor får ju mycket mer till skänks än fattiga, och det som de behöver köpa får de oftast billigare.”
Men det var på den tiden.
19 april 2006
Citatet
som ett berg på de levandes medvetande."
(Karl Marx i "Louis Bonapartes adertonde Brumaire", 1852)
Karl Marx och den svarta porten (1)

I Tysklands äldsta stad Trier vid Mosel stod jag för några dagar sedan och väntade på en buss. Över gatan hade jag ett av de magnifikaste romerska byggnadsverken norr om Alperna, Porta Nigra från 190 e.Kr. Och när jag vände mig om upptäckte jag Karl Marx barndomshem, där han bodde från sitt andra till sitt sjuttonde levnadsår. Det var kanske femtio meter mellan de båda historiska byggnaderna.
Att ha Porta Nigra, den svarta porten, som lekplats! Hur kan det ha påverkat den blivande historiefilosofen? Eftersom mycket lite är känt om Marx barndom, är fältet öppet för funderingar.
Ännu idag berättas Porta Nigras fantasieggande historia för besökande skolklasser. Guider utklädda till romerska soldater skildrar livfullt vinodlarnas by, som Caesar erövrade från gallerna på 50-talet före Kristus och som kejsar Augustus gjorde till romersk stad, Augusta Trevirorum, år 17 f.Kr.
På 100-talet e.Kr. byggdes så den 6,5 km långa stadsmuren med Porta Nigra som kombinerad stadsport och fästning, 36 meter bred och 30 meter hög. Ett skydd mot germanernas anlopp.
Barnen lyssnar storögt till berättelsen om de romerska legionerna som gjorde uppror mot kejsaren och tillsatte en egen kejsare, Postumus, på 200-talet. Denne skapade en separatistisk stat i Västeuropa med Trier som huvudstad och trotsade under 14 år den romerska centralmakten.
Under kejsar Konstantin I, som på 300-talet hade sitt residens i Trier, jämfördes staden i skönhet och makt med Roms egen.
Men väl så spännande för barnaöronen är Porta Nigras öde under 1000-talet. Munken Simeon gjorde en pilgrimsresa till Det heliga landet och när han kom tillbaka hem till Trier lät han sig muras in som eremit i Porta Nigras östra torn. Där dog han efter några år 1030. Hans vän ärkebiskopen Poppo byggde en kyrka på platsen, St Simeons kyrka. Den romerska borgen blev nu en del av denna kyrka.
Och det blev Porta Nigras och efterkommande generationers smala lycka. För som del av en kristen kyrka överlevde romarborgen medeltidens förstörelser av hedniska byggnadsverk.
Men nu kommer det som sannolikt sysselsatte gossen Karl Marx fantasi allra mest. Den franska revolutionen kastade om de sociala förhållandena, kungen halshöggs och så småningom lyfte revolutionskrigen Napoleon till fransk kejsare. Napoleons arméer marscherade in i Trier och staden kom att leva under fransk ockupation i tjugo år.
Det var då en stad som under lång tid hade präglats av konservatism och kyrklig makt. Goethe, som besökte Trier 1793, noterade med tydlig avsky: ”Innanför murarna är staden tyngd, ja nedtryckt, av kyrkor, kapell, kloster, konvent, prästkollegier, riddarhus och monastiska byggnader; utanför blockerad, ja belägrad av abbotkloster, stiftsskolor, cartusianska konvent…”
Den franska ockupationen medförde radikala nyheter som pressfrihet och författningsfrihet. För den judiska familjen Marx, som bodde i staden sedan generationer, var en annan sak än viktigare: religiös tolerans. Marx far, som var advokat, sög i sig av de liberala vindarna och läste Voltaire och Rousseau.
Under denna omvälvande tid av fransk ockupation beslöt Napoleon att frilägga Porta Nigra, dvs att riva kyrkan som omslöt den. Napoleon svärmade ju för antiken och hade hämtat en lång rad antikviteter från både Egypten och Italien. Nu trotsade den franske revolutionären kyrkan och lät riva en helgedom för att lyfta fram det hedniska arvet från romarriket. Snacka om historiens vingslag!
Allt detta hade just hänt i Trier när Napoleon störtades och Wienkongressen 1815 återlämnade staden till det ärkekonservativa Preussen. Tre år efteråt föds Karl Marx i denna stad. Trier måste ha kokat av känslor, historia och berättelser. Fortsättning följer.
Post scriptum: Varför kallas Porta Nigra just den svarta porten? Sandstenen var från början ljusgrå men mörknade under seklernas gång. Redan under medeltiden var stenen nästan svart. Då fick porten sitt namn. Det är alltså inte den moderna biltrafikens fel. Karl Marx levde 1818-1883.
Nästa artikel:
Karl Marx och den svarta porten (2)
17 april 2006
Apropå Crazy Horse
de röda små glina,
i maktens arrogans.
Se Perssons svans!
(SSU:s ordförande Anna Sjödin, åtalad för våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, egenmäktigt förfarande och förolämpning på krogen Crazy Horse i Stockholm, ser ingen anledning att ångra sig och tror inte att hon belastar partiet. SvD 13 april 2006)
16 april 2006
Mitsuko Uchida och musikens hemlighet
Konserten ägde rum i Kölns konserthus Philharmonie lördagen den 1 april. Den dagen var regnig och blåsig. Jag hade anlänt på morgonen och stått i kö i tre kvart för att få en av de sista biljetterna.
Medan jag stod där och huttrade anlände Uchida själv till konserthuset. Hon passerade igenom biljettkön, alldeles framför mig. En liten, till synes alldaglig japanska i femtioårsåldern (hon är född 1948). Hon rörde sig flickaktigt och bytte några vänliga ord på Wienertyska med ett par av oss frusna förhoppningsfulla. Wienertyska – eftersom hon är uppvuxen i Wien som dotter till en japansk diplomat.
Ett par timmar senare var hon förvandlad till världsstjärnan, iklädd något luftigt turkost och centrum för det fullsatta konserthusets 2 000 åhörare. Hon spelade Mozart – som ingen hört Mozart spelas förut. Fantasi och sonat c-moll KV 475 och KV 457. Och Adagio h-moll KV 540. Mozart i moll. Stor känsla.
Jag hade fått en ståplats högst uppe under taket i den väldiga konserthallen som är byggd som en amfiteater under jord. Visst var det storslaget. Men snart märkte jag hur det vanvördiga tvivlet invaderade mina tankar. Skall pianisten verkligen understryka att varje modulation från dur till moll är magisk? Finns det verkligen så många ritardandi, så häftiga inbromsningar och rubati angivna av Mozart själv? Är verkligen kontrasterna i tempi och styrka så väldiga enligt Mozarts egen notbild?
Till slut var frågan ofrånkomlig: måste det inte finnas kvar något i musiken som förblir en hemlighet mellan åhöraren och kompositören? Uttolkaren skall gestalta musiken men inte avslöja den. Hon/han får inte blottlägga alla dess viskande budskap. Jag måste motvilligt medge för mig själv, att denna världspianist helt enkelt gick för långt för min smak. Mozarts djup blev på något sätt exploaterat och därmed utspätt och sålt som en vattvälling.
Publiken var entusiastisk och belönade Uchida med långvariga och dånande applåder. Ändå fanns det under konserten en märklig förströddhet bland åhörarna. Det var svårt att nå den totala tystnad i lokalen som en verklig koncentration skapar. Mellan satserna gick det vågor av harklingar och hostningar som blev så påtagliga att de övergick i fnitter och småskratt. Uchida fick hejda sig, sänka händerna, ge extra tid. Då minskade spänningen i musiken. De avsedda djupen blev tommare. Magin förflyktigades.
Var denna publikens bristande koncentration ett omedvetet, generat svar på Uchidas sätt att avslöja musikens hemlighet?
(Andra artiklar om musik: "Rädsla för myten på Stockholmsoperan" som handlar om Wagners Rhenguldet och Valkyrian. "Musik för befriade/Weberkvartetten" som handlar om Benjamin Brittens andra stråkkvartett m.m. Finns i arkivet för februari respektive mars.)
10 april 2006
Citatet
(Nietzsche i ”Om historiens nytta och skada”, 1874)
Begränsa dina vyer!/Nietzsche
Häromdagen råkade jag bläddra i Friedrich Nietzsches ”Om historiens nytta och skada” från 1874. Han beskriver där medvetandet om historien som nödvändigt för varje människa och folk. Det historiska perspektivet, de vidgade vyerna, är rent av det som skiljer människan från djuren, djuren som lever i ett ständigt nu.
Vidgade vyer, öppnade horisonter, globalisering. Se andra världsdelar, möt andra folk! Det låter som moderna, optimistiska ideal.
Men samtidigt krävs det, enligt Nietzsche, att människor och nationer har förmågan att glömma, att tvärt emot tidsandan begränsa sin utblick. ”Allt levande kan bli sunt, starkt och kreativt endast inom en horisont.” Till exempel inom en kultur, ett land. Och det är glömskan som läker och utlöser mänsklig handlingskraft genom att just begränsa perspektiven. Nietzsche skrev: ”Tänk er en människa som saknar förmåga att glömma, som är dömd att se allt som ett vardande. En sådan människa tror inte mer på sin egen existens, tror inte mer på sig själv, ser allting upplösas i rörliga punkter och förlorar sig i denna ström av blivande.”
Är det inte en släkting till den moderna människan, utlämnad åt relativismens diktatur och det splittrande, mångkulturella idealet som Nietzsche såg? Han fortsatte: ”Den som är oförmögen att dra en horisont omkring sig, eller alltför självisk för att låta den egna blicken begränsas av en horisont uppdragen av någon annan, han kommer snabbt och hjälplöst att gå sin undergång till mötes.”
Nietzsche skrev sin bok som kritik mot dåtidens överdrivna historiserande. Allting sågs i ett historiskt perspektiv, politiken, filosofin, religionen, konsten. Den historiska vetenskapen blev antingen ett meningslöst knappologiskt kunskapssamlande eller ett skapande av mytiska monument som kunde missleda folken. Hans budskap var inte att kasta det historiska vetandet överbord utan att det krävdes en balans, en riktning. Historien hade bara ett berättigande om den tjänade livet och nuet. Det var för detta ändamål som glömskan och den begränsande horisonten behövdes.
Nietzsche ville att människan skulle kunna känna sin identitet. Blir vyerna för vida, förflackas intrycken. Blir mängden inströmmande information för stor, avtrubbas sensibiliteten. ”Alltmer förlorar man förmågan att förvånas och överväldigas”, skrev Nietzsche. Och så kommer en formulering som känns dräpande dagsaktuell: ”Den unga människan har blivit så hemlös att hon tvivlar på alla dygder och begrepp. Hon vet nu hur det är: saker och ting har under alla tider varit olika, vad du är betyder ingenting. I svårmodig känslolöshet låter hon åsikt efter åsikt passera.”
En betraktelse över utslätning, jagsvaghet och relativism som förvisso inte bara gäller de unga människorna, vare sig 1874 eller 2006.
5 april 2006
Sex och kyskhet i romarriket (2)
Det är ett av flera tecken på att även romarna tidigt var medvetna om att pederastin hade en mörk sida. Lagen, Scantinia, förbjöd visserligen inte homosexualitet, men den ”försvarade den frie ynglingen mot missbruk och våld”. Slavpojken hade däremot inget sådant lagligt skydd. Om hans väl och ve brydde man sig inte. Om detta läser jag i Michel Foucaults ”Sexualitetens historia” (1984, sv.1987).
Romarna gjorde till en början, i likhet med grekerna, ingen tydlig skillnad mellan hetero- och homosexualitet. Orden fanns inte. Men det hindrade inte att det efterhand under kejsartiden uppstod en debatt om ”gossekärleken” i förhållande till den äktenskapliga kärleken. Detta ledde också till en ny syn på kyskheten. Det som hände var att gossekärleken successivt trädde i bakgrunden, den blev helt enkelt omodern, medan äktenskapet vann i aktning. Kritiken mot pederastin gick ut på att den inte förmådde ge plats åt båda kontrahenternas njutning.
Det är framförallt Plutarchos (46 – 120 e. Kr.) som refererar diskussionen och sedan själv tar ställning. Gossekärlekens förespråkare vände sig emot kärleken till kvinnor med argumentet att denna bara var en medfödd naturböjelse. Sådana simpla naturliga böjelser kunde inte kallas kärlek, hävdade de. Böjelserna var ju i själva verket precis desamma hos djuren. Gossekärleken syftar däremot högre, till en vänskap förenad med dygd. Detta argument avslöjade emellertid Plutarchos som hyckleri, eftersom var och en visste vad som i mörkret försiggick mellan mentorn och hans lärjunge.
I stället är gossekärleken enligt Plutarchos ”acharistos”, dvs den saknar det samtycke, ”charis”, som bara kan uppstå i och med könsmognaden. Det är därför bara kvinnokärleken som kan ge upphov till en komplett kärlek, ”där Afroditets njutning och vänskapens dygd förenas tack vare samtyckets goda verkan”, som Foucault formulerar Plutarchos uppfattning. I jämförelse med kvinnokärleken kan gossekärleken med sin ojämlikhet, sitt passivitetsproblem och den ofrånkomliga åldersskillnaden bara vara otillfredsställande. Här har till slut den grekiska inställningen om gossekärlekens överlägsenhet helt övergivits.
Ur denna nya uppskattning av äktenskapet följer enligt Foucault också en uppvärdering av jungfruligheten, det kyska livet. Och kyskheten blir till något mer än bara avhållsamhet före sexdebuten. Den blir det nya alternativet till äktenskapet, ”en livsstil, en hög tillvaroform som man väljer av omsorg om sig själv”.
Hand i hand med detta ideal utvecklas också ett renlevnadsideal. Filosofer fördömer t ex utomäktenskapliga förbindelser. Här grundas helt enkelt en sträng sexualmoral. Och detta med rena förnuftsargument. Man kan alltså se ideal växa fram redan i den hedniska antiken, ideal som så småningom får sitt livskraftigaste uttryck inom den kristna kyrkan. Men det var inte kyrkan som var först.
Länk till den första artikeln av de här två:
Sex och kyskhet i romarriket
Om sex i romarriket, se även:
En homoromans?/Hadrianus (2)
Med anknytning till romarriket:
Karl Marx och den svarta porten (1)
1 april 2006
Vad blev det av integriteten?
Får man inte tillräcklig uppmärksamhet i skolan eller på sin arbetsplats, känner man sig kränkt. Blir man tillrättavisad för att man har satt upp fötterna på ett säte i tunnelbanan, blir man väldigt kränkt. En p-bot kan vara en oerhörd personlig skymf. Redan under 90-talet ökade antalet anmälningar för ärekränkning med 300 procent (Brottsförebyggande rådet). Och det har knappast blivit bättre sedan dess.
Somliga låter denna känsla av förorättad stolthet slå över i verbalt och ibland fysiskt våld. De som känner sig kränkta i sin religion eller kultur och därför hotar eller till och med dödar andra är bara ett kusligt exempel.
Det finns ingen anledning att betvivla dessa människors känslor. Känslor är och förblir vad de är, de är varken rätt eller fel. Men man kan som äldre medborgare undra över vad det blev av forna tiders personliga integritet. Integritet betyder okränkbarhet. Och det är en hedervärd och i alla samhällen nödvändig egenskap som man själv kan påverka. Den personliga integriteten är inte i första hand något som staten skall försvara. Det är en uppgift för den enskilda, växande människan.
Det handlar inte bara om ”att svälja förtreten”, som man förr lärde barn. Det var inte alltid så bra. Många gick på det sättet och laddade upp en destruktiv vrede mot allt och alla och ibland blev dessa människor så småningom vad som kallades för ”rättshaverister”. De tappade proportionerna på sitt eget förorättade liv och såg sig till slut som rättslösa offer för samhällets konspiration.
Nej, det jag talar om är förmågan att växa genom sina motgångar. Att göra den smärtsamma erfarenheten att man inte är världens navel, att det finns andra människor med samma rätt som man själv. Och inte minst: att man som människa inte bara har rättigheter utan också skyldigheter. Skyldigheter mot andra enskilda och mot samhället.
Men också skyldigheten mot sig själv att granska sig i spegeln och lära sig värdera och göra något av den kritik som man ofrånkomligen drar på sig genom livet. En del kritik är säkert omotiverad. Men den som utvecklat en normal integritet är inte hjälplöst utlämnad åt sin sårade stolthet ens om kritiken saknar grund. Annan kritik finns det god grund för. Den mogna människan med personlig integritet borde – ack, orimliga tanke! - kunna se sådan kritik som en gåva.
Känn dig själv! sade grekerna. Har vi tappat den förmågan?
29 mars 2006
Tanka
En grön prick står befriad
mitt bland isflaken.
Sorglöst i solen skvallrar
gråsparvarna om dramat.
(Tanka är ett japanskt stavelseräknande versmått)
28 mars 2006
Sex och kyskhet i romarriket
Men det är inte säkert att Pompeji var en sådan promiskuitetens högborg.
Visst fanns det gott om bordeller, Pompeji var ju en hamnstad vid Neapelbukten. Men varje hus med många erotiska bilder måste kanske inte ha varit en bordell. Det hänger på hur man tolkar den ymniga förekomsten av sådana bilder.
Det berättade Karen Slej i en föreläsning om ”Sex och våld i Rom” på det nyrenoverade Medelhavsmuseet i Stockholm nyligen.
Det går inte att kalla dessa samlagsbilder i Pompeji för pornografi, den var inte uppfunnen ännu. Ordet kom till först på 1850-talet. Bilderna hade en helt annan funktion. De visade på husägarens avancerade smak. De erotiska motiven var en naturlig del av bildsamlingen.
Sex sågs som en gåva av gudarna och skuldkänslor var, enligt Karen Slej, i detta sammanhang främmande för romarna. När kocken hade en samlagsbild på sin vägg var det inte för att han drev sexhandel som bisyssla. Och tavernan som hade ett rum dekorerat enbart med erotik kan sägas ha haft ett ”lekrum”, men knappast en bordell.
En del sexbilder hade dessutom symbolisk betydelse. Fallosar ansågs t ex skydda mot onda andar. Man kunde bära fallosbilder som amuletter runt halsen.
Priapos var en manlig fruktbarhetsgud som brukade avbildas med en enorm erigerad penis, ibland lagd i en vågskål. I den andra vågskålen låg pengar. En sådan Priaposbild, ofta placerad på en central plats i villan, skyddade trädgården i huset men också sjömän och fiskare.
Trots allt fanns det också tabun bland antikens romare. Fellatio, cunnilingus och gruppsex är exempel. Men när sådana bilder ändå återgavs t ex i de offentliga baden var avsikten, enligt Karen Slej, inte att hetsa upp badgästerna utan att locka dem till skratt. Ett skratt skyddade nämligen också mot onda andar, som de badande var särskilt utsatta för.
Men bordeller fanns det förstås. Dit gick främst de fattigare. De rika kunde bokstavligt talat köpa sig en sexslav, vilket de också ofta gjorde. Det fanns även manliga prostituerade. De var ofta mycket efterfrågade och kunde göra sig en förmögenhet, vilket kvinnorna i branschen i regel inte lyckades med.
Allmänt sett var emellertid kvinnornas ställning i romarriket bättre än i Grekland. Självständiga, starka kvinnor med arvsrätt förekom. Och i de erotiska bilderna skildrades kvinnorna ofta som aktiva och ”on the top”, medan de i Grekland var undergivna och passiva.
Det blev inte mycket kyskhet i den här artikeln. Men den dyker upp i nästa artikel i serien, som också skall handla om den romerska s k gossekärleken.
Nästa artikel:
Sex och kyskhet i romarriket (2)
Om sex i romarriket, se även:
En homoromans?/Hadrianus (2)
26 mars 2006
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Till stor del handlar mitt svar om situationen i Sverige, att vi just i vårt land lever under en extrem relativism. Jag erinrar mig en mycket svensk Gahlin-gubbe (satirtecknare i DN under många år). Teckningen visar en arg kostymfarbror med portfölj. Han fnyser: ”Vad som är rätt och fel? Det får man väl för faen förhandla om!”
Baksidan av det komiska är att denna relativism har underminerat våra möjligheter att uppleva det heliga. Är allting relativt, kan vi också rycka på axlarna åt allt. I andra länder finns offentligt synliga alternativ. I Sverige måste man leta efter alternativen. De lever undanträngda, misstänkliggjorda och rent av föraktade.
Behöver vi alternativen? Jag tror det. För vem ifrågasätter oss i grunden om alla livsstilar är lika värda? Vi kan reagera häftigt mot Benedictus XVI:s påstående att det finns en universell sanning, som bara uppenbarats i sin fullhet inom kristendomen. Det är ett i grunden odemokratiskt anspråk. Men vi tycks inte se att relativismens anspråk, som vi accepterar, är lika universellt och odemokratiskt.
Vem vågar i Sverige i dag överhuvudtaget ifrågasätta demokratin? Ligger det rent av något i Benedictus XVI:s påstående att den västerländska demokratin håller på att bli ett tomt skal, en mekanism för beslutsfattande, när den kanske borde vara mycket mer? I synnerhet om den skall stå pall för en muslimsk offensiv både på trons område och på den politiska maktens.
Människor behöver irriterande speglar. En sådan spegel står otvivelaktigt den nye påven för. Genom sina provocerande påståenden ger han den sekulära världen en chans att reflektera över sig själv. Man måste inte bli övertygad om att Benedictus XVI har rätt i allt. Men genom att möta hans frågor kan man se sina egna ställningstaganden tydligare. Rentav kan det egna, sekulära, förnuftet renas från en del av vanetänkandets bråte.
Benedictus XVI:s inställning just till förnuftet är chockerande. Han påstår att förnuftet inte står i motsättning till tron. Tvärtom, vi tror för att förstå! Det är en augustinsk tanke, som ställer hela den svenska tidningsdebatten om vetenskap och tro genom fyrtio år på huvudet.
Ännu mer utmanande är påvens krav, tolkat av den katolske professorn Gösta Hallonsten, att ”den sekulära opinionen måste erkänna (det sekulära) förnuftets begränsningar”. Han fortsatte: ”Den begränsade tekniska rationaliteten är inte lika med förnuftet.”
Provokativt! Men det är formuleringar som faktiskt inte ligger så långt borta från resonemang jag hört moderna astronomer föra. Hösten 2004 sade t ex Ulf Danielsson, teoretisk fysiker, i radioprogrammet Filosofiska rummet: ”Det finns en omöjlig kunskap!”
Med en sådan utgångspunkt blir det något mindre orimligt att höra Benedictus XVI föreslå, att sekulära människor borde leva ”som om Gud fanns”. Det är fortfarande en oförskämd moralism! Men frågan är om det finns något acceptabelt alternativ.
25 mars 2006
Justitiekanslerns balansgång/Muhammed
De politiskt ansvariga, som JK inte har någon domvärjo över, har uppenbarligen varit medvetna om att det är fel av UD att lägga sig i vad en tidning publicerar.
Så här sade statsministern: ”UD skall hålla sig borta från det här med tryckfriheten. Detta var ett mycket olämpligt agerande.” Han trodde då att han slog neråt mot en tjänsteman på UD, men som det visade sig hade denne tjänsteman fullt stöd av utrikesministern. De hade samrått om saken.
Men stödet från ministern var förstås hemligt eftersom båda förstod att åtgärderna kunde anses stå i strid med tryckfriheten. Det var så hemligt att inte ens medarbetare på UD som direkt sysslade med Muhammed-krisen rådfrågades eller ens informerades. Det dåliga samvetet lyser lång väg.
Och hur skriver egentligen JK? Läs följande citat från JK:s egen bedömning långsamt och eftertänksamt: ”Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill.”
Det räcker alltså med att publicering ”näst intill” hindras för att förfarandet skall vara felaktigt.
När en liten obskyr nättidning får besök av Säpo och en hög tjänsteman på UD, som ”informerar” om det farliga i något som tidningen tänker publicera, kan man knappast förvånas om detta uppfattas som en påtryckning som åtminstone ”näst intill” hindrar publicering.
Skall vi gissa att JK är tacksam för att lagen inte tillåter honom att bedöma lämpligheten i utrikesministerns agerande?
(Flera artiklar om Muhammed-krisen finns i arkivet för februari)
23 mars 2006
Citatet
ingen lösning. De har historia.
(Nicolás Gómez Dávila,
colombiansk filosof, 1913-1994)
Rainer Maria Rilke – krigshetsaren
Förvåningen var desto större när jag i litteraturkännaren Hans Levanders bok ”Thomas Mann och hans tid” plötsligt läste: ”Rilke hörde som Mann själv till de äldre författarna som mer eller mindre besinningslöst sjöng krigets lov.” Kunde det vara sant?
Det var inte helt lätt att hitta närmare uppgifter. I Fib:s Lyrikklubbs Rilke-bok från 1978 nämns inte ett ord om saken. Men i Fritz Klatts biografi över Rilke från 1949 fann jag svaret. Vid krigsutbrottet 1914 befann sig Rilke tillfälligt i München. Till en början rycktes han med i det storslagna och livfulla i händelserna, skriver Klatt. Han upplevde krigsutbrottet starkt och förbehållslöst positivt och bejakande.
Det bevisar Fünf Gesänge (Fem sånger, 1914), skrivna under krigets första tre dagar i augusti. Där manar han sina samtida att gripa det historiska tillfället för att grunda en ny världsålder på jorden. ”Så är jag inte längre; ur det gemensamma hjärtat slår mitt eget hjärtas slag och den gemensamma munnen öppnar min egen.”
Ett tydligare uttryck för en självutplånande längtan att få ingå i den namnlösa massan får man leta efter. Han, individualismens urbild och ikon, kunde inte motstå det ansvarslösa kollektivets frestelse. Han faller in i massans hyllningar till krigets gud.
Han undgår inte ens lockelsen att på ett kväljande sätt besjunga den sårades lidande: ”Smärtan har också sitt jubel. O, då vecklar fanan ut sig över er, i vinden, som kommer från fienden.”
Rainer Maria Rilke var 38 år gammal 1914. En mogen man. Men han hade ett slags krigiskt förflutet. Hans pappa var en misslyckad militär, som aldrig kom över sin besvikelse över den havererade karriären. Mamman sörjde en död dotter och tvingade sin son att gå i flickkläder upp i femårsåldern. Tio år gammal skrevs han in i militärskola för att utbildas till officer och gå i pappas fotspår. De fyra åren som följde var en ständig plåga för honom. Han skriver senare om ”den dagliga förtvivlan hos en 10-, en 12-, en 14-årig pojke”. När han lämnade militärskolan kände han sig som ”en uttröttad, kroppsligt och själsligt missbrukad”. Den fortsatta, högre militärutbildningen fick han lämna av hälsoskäl redan efter ett par månader.
Efter ett års krig blev Rilke inkallad. Han drog på sig sin gamla kadettuniform och gick upp till Stefan Zweig. ”Jag har hatat den här uniformen sedan militärskolan,” sade han. ”Och jag trodde att jag för evigt hade sluppit undan den.”
Så säger en man som skrivit fem glödande hyllningssånger till kriget. Men det är bara ytligt sett en obegriplig paradox.
Till historien hör att Rilkes krigsrus gick över efter några månader. Krigsguden som han dyrkat förvandlades till ett monster, skrev han i ett brev redan i oktober 1914. Och han slapp soldattjänsten. Vänner hjälpte honom till en undanskymd plats i det österrikiska krigsarkivet. Där känner man igen honom igen.
(Fünf Gesänge 1914 finns i den kommenterade tyska utgåvan av ”Rainer Maria Rilke, Werke”, band 2. Nördlingen 1996)
Länkar till Rilke-dikter:
http://www.onlinekunst.de/rilke/herbsttag.html
http://www.onlinekunst.de/rilke/Der_Panther.htm
http://www.onlinekunst.de/rilke/Rilke_Letzte_Worte.htm
http://rainer-maria-rilke.de/100144fuenfgesaenge.html
Som en bakgrund till den här artikeln fungerar de tre tidigare artiklarna om Stefan Zweig:
Den bedrägliga optimismen (1)
Folklig entusiasm över kriget (2)
Auktoritetens förfall (3)
22 mars 2006
Apropå karikatyrer (2)
får man lätt på känn
när yttrandefrihetens gräns
når även hennes excellens.
(Utrikesminister Laila Freivalds får avgå till följd av att hon ljugit om UD:s agerande mot Sverigedemokraternas nättidning i karikatyrkonflikten)
Den enda vägen
var det min egen väg.
(Återges med vänligt medgivande av
författaren, signaturen Barakha
på poeter.se. Länk till höger.)
21 mars 2006
Front mot gudsförnekare/påven (4)
Betyder det att alla troende, även t ex islamisterna, kan sägas ha gemensamma intressen mot den gudsförnekande västvärlden? Hur kommer Benedictus XVI i så fall att förhålla sig just till islamismen? Det blir en central fråga framöver. Vid seminariet i Sigtuna i början av mars var det ingen av experterna som vågade gissa vad svaret kan bli.
Men med tanke på att Joseph Ratzinger innan han blev påve ansåg, att den västliga demokratin håller på att bli en tom formalitet och att relativismens diktatur hotar, är frågan om inställningen till islamisterna högst relevant. Bendedictus XVI kan rent av dela deras kritik av västvärldens gudlöshet och dekadens.
I debatten om huruvida EU-konstitutionen skulle innehålla en hänvisning till Europas kristna rötter fick Ratzinger frågan om Europa avstod från detta för att inte såra muslimerna. Han svarade, att det resonemanget inte var trovärdigt. Tvärtom hade muslimerna, enligt honom, förväntat sig att Europa skulle bekräfta sitt religiösa fadersarv.
Avsaknaden av en hänvisning till religiös tro i författningen tenderar därför att stärka den islamistiska uppfattningen av Europa som ett dekadent samhälle, ansåg han och tillade: ”Det som sårar islam är bristen på hänvisningar till Gud, förnuftets arrogans som driver på fundamentalismen.” Det lät som en klar signal om gemensamma intressen.
På utrikespolitikens område kan påven mer eller mindre tvingas in på nya vägar. Kardinalen Joseph Ratzinger var t ex negativt inställd till Turkiets medlemskap i EU. Han hänvisade till att Europas moraliska vitalitet (eng: agility) inte längre var tillräcklig för att smälta stora skaror av människor med en betydligt starkare religiös tro.
Men påven Benedictus XVI har sänt ut signaler som tycks peka mot en omvärdering av Turkiets roll i EU. Han väntas t ex senare i år besöka Turkiet. Om det är fråga om en ny inställning, kan omsvängningen tänkas bero på, att Ratzinger som påve har ett ansvar för de kristna i det muslimska Turkiet och vill stödja dem. Benedictus XVI har gjort flera uttalanden till stöd för trängda kristna i muslimska länder och krävt att de skall ha samma rättigheter som muslimer i kristna länder.
Så länge det handlar om Benedictus XVI:s front mot sekularismen kan han räkna med stöd av den ortodoxa kyrkan, som rent av talat om en möjlig allians mellan ortodoxa och katoliker mot ”den militanta sekularismen”. Detta enligt arkemandriten Andreas Larikkas anförande i Sigtuna.
Däremot ser ortodoxerna protestanterna som en osannolik partner i en allians mot sekularismen. Här spelar frågan om kvinnliga präster och välsignelse av samkönade förhållanden en tydligt negativ roll. Och frågan är väl var fronten mot sekularismen egentligen går i ett land som Sverige. Rakt igenom Svenska kyrkan kanske?
(Islamism = grupper eller individer som ser religionen också som en politisk ideologi eller politisk ordning. Prof. Jan Hjärpes definition)
Till den sista artikeln i serien: Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
17 mars 2006
”Nazismens positiva grundvision”/Haffner
Krigsutbrottet tvang Sebastian och hans familj att bryta upp i förtid från den paradisiska sommartillvaron på ett gods i Hinterpommern. På några dagar lärde sig sjuåringen flera nya och magiskt laddade ord som ”ultimatum”, ”mobilisering” och ”allians”. Men mest skakande var beskedet att hans älsklingshästar Hans och Wachtel måste iväg från godset eftersom de hörde till ”kavallerireserven”.
Tågresan hem tog inte sju timmar, som den brukade, utan tolv. Överallt massor med människor. Stämningen var ”upphetsad, äventyrlig och festlig”, skriver Sebastian Haffner (1907-1999), journalist och samhällsdebattör, i sin självbiografiska bok ”En tysk mans historia”. Tåget måste göra ideliga uppehåll på stationer. De mötte andra tåg med jublande soldater och flygande fanor.
Familjen kom hem till Berlin vid midnatt och Sebastian fick sova i pappas tobaksdoftande arbetsrum. ”Ett krig medförde också en hel del roligt”, kände pojken.
Han lärde sig snabbt att kriget berodde på ”Frankrikes revanschlystnad, Englands avundsjuka och Rysslands barbari”. Han började läsa tidningar, följa med på Europas karta. Han lärde sig arméernas organisation. Han lärde sig namn på vapen och härförare. Inom kort var han fullfjädrad ”chauvinist och hemmakrigare”, som Haffner själv uttrycker det.
Varför blev han chauvinist? Skulden låg – i luften, i stämningen, i de aldrig tidigare upplevda känslorna av enighet. ”Jag upplevde för första gången… mitt folks sällsamma begåvning för masspsykos.”
Kriget var overkligt och långt borta. Inga flygangrepp, inga bomber. ”Faktum är, att jag på den tiden var krigsentusiast på samma sätt som man var fotbollsentusiast.” Det handlade om ett stort, spännande spel. ”Jag hatade inte engelsmännen eller fransmännen mer än en Portsmouth-anhängare hatar folket från Wolverhampton.”
Dramaturgin i detta speldrama serverades dagligen genom ”Heeresberichte”, alltså tillrättalagda, officiella bulletiner som hängdes upp runt om i Berlin. Framför dessa skockades de nyhetstörstande, både vuxna och barn.
Haffner berättar detaljrikt om sin egen barnsliga upplevelse av kriget, för att denna upplevelse präglade en hel generation av barn och ungdomar. Massans själ och barnets själ är likartade i sina reaktioner, anser han. ”Äkta idéer måste reduceras till ett barns fattningsförmåga för att bli historiska krafter som griper massorna.” De barnsliga vanföreställningarna kan tjugo år senare dyka upp som en världsåskådning i storpolitiken.
Kriget som ett engagerande spel mellan nationer, ett spel som erbjuder djupare underhållning och mera lustfyllda känslor än vad freden förmår, det var mellan 1914 och 1918 den dagliga födan för tio årgångar av tyska skolbarn. Denna barnsliga erfarenhet blev, enligt Haffner, ”nazismens positiva grundvision”. Nazismens kärngeneration utgjordes just av dem som föddes mellan 1900 och 1910, av barnen som upplevde första världskriget som ett stort spel.
15 mars 2006
De obesvarade frågorna/påven (3)
Den första artikeln i den här serien om påven Benedictus XVI med rubriken ”Kan något gott komma från Rom?” har väckt en del reaktioner. Frågan är: varför berördes aldrig katolska kyrkans stora problem vid tvådagarsseminariet i Sigtuna om den nye påven?
Problemen tål att påminnas om:
- preventivmedel i en värld av aids och aborter,
- celibat i en tid av inomkyrkliga sexualproblem,
- skilsmässor i en tid av relationskatastrofer,
- de homosexuella i en värld av våld och utanförskap och
- kvinnorna i en kyrklig värld av extremt mansvälde.
Jag har fått ett vänligt svar av Philip Geister, direktor vid Newmaninstitutet, som själv var en av föredragshållarna. Han påpekar att man inte skall överdriva en enskild påves möjligheter att genomföra förändringar. ”Påvens ofelbarhet är inte obegränsad ens när han vill vara det. Om en påve försöker införa en lära som katolikerna i världen inte accepterar, skulle det till och med som yttersta konsekvens kunna leda till hans avsättning.”
Han fortsätter: ”Katoliker har därför goda skäl att ha en mycket mindre tilltro till en påves förmåga att ändra något än vad människor utanför katolska kyrkan har. Man måste vara medveten om många andra faktorer, t ex teologiska och kulturella, som kommer in i spelet och som centralförvaltningen måste ta hänsyn till innan något kan ändras.”
Philip Geister tror att det kan ha varit kunskapen om allt detta som gjorde att de uppräknade stora frågorna inte togs upp vid seminariet i Sigtuna. Han antyder därmed diskret min okunnighet i dessa frågor. Så kan man förvisso se det.
Ändå framstår det som enastående att det inte fanns någonting att spontant säga om en av katolska kyrkans värsta kriser hittills. Att en nytillträdande påves teologiska tänkande inte skulle ha någon nämnvärd bäring på frågor som plågar många kristna och som håller på att undergräva förtroendet för katolska kyrkan i världen, ja, det är även efter den gode Philip Geisters svar svårt att förstå. Säkert inte bara för mig, okunnige.
Vid seminariets avslutande plenardebatt berättade jag, att jag var förvånad över att ingenting sagts i de nämnda ämnena. Någon svarade att det här med preventivmedel minsann är en mycket komplicerad fråga. Det handlade inte bara om ”en bit gummi”.
Någon annan, en protestant, tyckte att det är märkligt att dessa frågor alltid är så komplicerade att man inte kan tala om dem. Sedan uppstod det en lång tystnad.
Efteråt kom en av de kunniga, katolska, teologerna fram till mig. Han ville tacka mig för att jag tagit upp det känsliga ämnet. Och så sade han några ord som jag omedelbart lade på minnet: ”Vi teologer lever ibland som i en bubbla.” Så kan man också se det.
Nästa artikel i serien: Front mot gudsförnekarna/påven (4)
12 mars 2006
Citatet
och mer lika än de tror.
(Nicolás Gómez Dávila, 1913 - 1994,
colombiansk filosof)
Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)
Egentligen borde väl andra världskriget ha utlöst större känslostormar än det första. Andra världskriget var ändå ett krig om idéer, medan det första på sin höjd handlade om gränser och kolonier.
Men svaret är enkelt, anser Zweig. ”Världen 1939 förfogade inte längre över så mycket barnslig godtrohet som 1914. På den tiden trodde människorna fortfarande på sina auktoriteter. Ingen i Österrike hade vågat tänka tanken att den allvetande landsfadern kejsar Franz Joseph i sitt åttiofjärde levnadsår skulle ha manat sitt folk till kamp utan yttersta nödtvång.”
Det fanns en överväldigande respekt för all överhet, även för ministrar och diplomater. Människor trodde att deras politiska ledare var kloka, kunniga och ärliga. Om det nu ändå hade blivit krig, måste det därför ha skett emot de egna statsmännens vilja. Det egna landet kunde inte ha någon skuld. Därför måste förbrytarna och krigshetsarna finnas i andra länder. Hatet mot dessa utländska krigshetsare blåste under entusiasmen. Själv grep man bara till vapen som nödvärn. Det var ett stort självbedrägeri.
1939 var emellertid ”denna nästan religiösa tro på den egna regeringens ärlighet eller åtminstone på dess kompetens försvunnen”. Människorna föraktade diplomatin sedan man sett hur möjligheten till varaktig fred hade förråtts i Versailles. Folken mindes hur skamlöst man bedragits på löften om avrustning. Enligt Stefan Zweig hade egentligen 1939 ingen längre någon respekt för statsmännen. I England t ex hade allt förtroende för premiärminister Chamberlain förflyktigats, sedan överenskommelsen med Hitler i München 1938 om ”peace in our time” visat sig vara värdelös och sveket mot Tjeckoslovakien avslöjats. Zweig menar till och med att massorna i Tyskland och Italien såg på Hitler och Mussolini med ångest och att de undrade vart dessa, deras egna herrar, tänkte driva sina länder.
Men soldaterna grep ändå efter sina gevär. Det handlade ju trots allt om Fäderneslandet, skriver Zweig. ”Man lydde men man jublade inte. Man gick till fronten men man drömde inte längre om att bli hjälte.”
Naturligtvis upprepar sig inte historien. Alla historiska paralleller är tvivelaktiga. Visst är det så. Ändå kan man inte värja sig helt mot associationer till sin egen tid. Kanske är det emellertid inte historien vi känner igen utan människorna.
Se också:
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
10 mars 2006
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
Varför kan kyrkan inte vara demokratisk? Jesuiten Philip Geister, direktor vid Newmaninstitutet, svarade att ”det kyrkliga ämbetet måste hålla fast vid vad kyrkan alltid trott”. Som intresserad utanförstående konstaterar man att detta alltså bara kan ske uppifrån, via det kyrkliga ämbetets hierarki. Varför Gud inte kan tala nedifrån, via majoriteten av sina troende kyrkomedlemmar framgick inte.
I själva verket har påven en stark misstro mot folkligt inflytande genom majoritetsbeslut. Det är lätt att hitta uttalanden av honom som illustrerar denna hållning. I boken ”Kallad till gemenskap” (Catholica, 1997), skriver han, då som kardinal Joseph Ratzinger, t ex: ”En kyrka som vilar på majoritetsbeslut blir blott och bart en människokyrka. Den sänks till en nivå där allt kan göras och allt är begripligt och blir så en produkt av mänskliga åsikter och handlingar. Åsikterna ersätter tron.”
Perspektivet i detta yttrande är av särskilt intresse. Majoritetsbeslut ”sänker” kyrkan till en människonivå. Och motsättningen mellan gudomligt och mänskligt, som lutheraner egentligen känner väl igen, blir än tydligare, när han i samma artikel fortsätter: ”Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den också i verklig mening mänsklig."
Demokratin som mänskligt påfund har alltså brister som kyrkan på något sätt kan och bör motverka. Men bristerna kan paradoxalt nog inte avhjälpas genom mer formell demokrati. Han skriver fortsättningsvis: ”Friheten som vi med rätta förväntar oss i och av kyrkan kan inte förverkligas genom att vi inför majoritetsprincipen.”
Det är tuffa bud för alla de katoliker som under många år känt sig orättfärdigt toppstyrda och ett memento för alla som utifrån betraktar katolska kyrkan och dess verksamheter i demokratiska samhällen.
Kritiken mot demokratin i kyrkan kan nämligen också föras över till samhället i övrigt. Professor Gösta Hallonsten sade vid seminariet i Sigtuna, att den demokratiska friheten, enligt Joseph Ratzinger, ”riskerar att bli en formell frihet, ett tomt begrepp som fylls med innehåll av skiftande majoriteter”. Uppmärksamheten måste därför riktas mot detta innehåll. Härför har kyrkan en politisk ambition. Den vill, om jag har förstått professor Hallonsten rätt, utnyttja religionsfriheten för att söka Sanningen, den enda och universella, dvs ett innehåll i demokratin, som inte gärna skulle kunna skifta med majoriteterna. Det är ett mycket högt anspråk som inte utan vidare förenas med demokratins föreställningar om tolerans och mångfald. Påven har ju själv deklarerat relativismen i västvärlden som något av kyrkans huvudmotståndare (se artikeln ”Kan något gott komma från Rom?”)
Vi har alltså att göra med en icke-demokratisk kyrka, som anser sig sitta inne med en sanning som är giltig för alla, även för oss som står utanför kyrkan. Denna kyrka vill påverka och förändra det demokratiska samhället. Även om det förstås är en legitim avsikt för en kyrka, skall man inte förvänta sig att den kommer att mötas med någon större förståelse i sekulära kretsar. När katolska kyrkan t ex inom EU ivrigt verkar för den s k subsidiaritetsprincipen (alla beslut bör fattas så nära människorna som möjligt), framstår det närmast som lite komiskt att principen inte alls tillämpas inom kyrkan själv.
Efter denna kritik är det förstås ännu mer förvånande att jag fått en övervägande positiv bild av Benedictus XVI. Men det kommer fler artiklar.
Nästa artikel i serien: De obesvarade frågorna/påven (3)
8 mars 2006
Musik för befriade/Weberkvartetten
Lägret , som låg på den sandiga Lüneburgerheden i nordvästra Tyskland, hade befriats av engelska trupper i april. En fruktansvärd syn mötte soldaterna. Tusentals människor låg döda eller döende på lägerområdet. Tyfus härjade bland de uthungrade och plågade.
För att försöka hejda epidemin brände soldaterna alla baracker. Gigantiska massgravar anlades. Cirka 70 000 människor beräknas ha dött av sjukdom, svält och umbäranden i lägret.
De överlevande inhystes i SS-vakternas övergivna bostadshus. Där fanns en rad bekvämligheter, en biograf och även en teater!
Konserten i denna SS-teater i Bergen-Belsen lämnade djupa och bestående spår hos de båda musikerna. Menuhin har berättat: ”Vi var de första utländska musiker som framträdde på tysk jord efter de allierades triumf över naziregimen och som jude fick jag hård kritik för att jag samtyckt att spela. Trodde de att jag inte hade delat alla dessa förföljdas och mördades lidanden? Det var inte ett lätt steg att ta. Men det måste tas, för genom vår musik satte vi en vägvisare för framtiden.”
Benjamin Britten ville aldrig berätta närmare om konserten i Bergen-Belsen. Han reste hem till England och komponerade på några dagar i augusti musik till nio av John Donnes (1572-1631) Holy Sonnets, som är djupt religiösa meditationer. En av dem börjar i förtvivlan så här:
Thou hast made me, and shall thy work decay?
Repaire me now, for now mine end doth haste,
I runne to death, and death meets me as fast,
And all my pleasures are like yesterday;
I dare not move my dim eyes anyway,
Despaire behind, and death before doth cast
Such terror…
Samtidigt skrev han sin andra stråkkvartett, op 36, en kvartett som framstår som extraordinär i Brittens hela produktion. Kvartettens mellansats är kort, brutal och ondskefull. På den följer en lång sorgesång, en chaconne i Henry Purcells anda. Den börjar i stor enkelhet men bygger upp allt mer komplicerade variationer tills den slutligen befrias i ett ljust men smärtsamt C-dur.
Benjamin Britten komponerade inte någon mer stråkkvartett på trettio år.
John Donnes Holy Sonnets och den andra stråkkvartetten uruppfördes i Wigmore Hall i London den 21 respektive 22 november 1945.
På tisdagskvällen den 7 mars 2006 framfördes Brittens andra stråkkvartett på Nybrokajen 11 i Stockholm av den svenska Weberkvartetten, en ung kvartett som spelar med djärv attack och smittande vitalitet. Det var ett djupt känt framförande som möttes av publikens entusiasm.
Weberkvartetten består av Ronnie och Ellinor Weber, violin, Erika Johansson, viola och Anna Jonshult, cello, alla fyra i trettioårsåldern. De knyter samman utbildning och erfarenheter från Falun, Malmö, Göteborg samt från Royal College i London och från San Francisco. Weberkvartetten är sedan oktober förra året ”Quartet in Residence” på länsmuseet i Härnösand och har vunnit flera uppmärksammade pris, t ex Rikskonserters biennal "Ung & lovande" 2005. Som följd därav är kvartetten nu på turné i landet. En skiva är att vänta i höst.
Primarie Ronnie Weber berättade om Brittens och Menuhins resa i Tyskland 1945 för publiken i den välbesökta provisoriska konsertlokalen i Nybrokajens kafé. Han åstadkom därmed en tyst intensitet bland åhörarna och en särskild närhet till musiken och historien.
(En artikel om mitt eget besök i Bergen-Belsen finns i arkivet för januari och med rubrik "Historien förändras i Celle". Den kan också hittas via "search this blog" upptill på indexsidan)
7 mars 2006
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Kriget 1914 kom som en överraskning. Trots allt mer dramatiska rubriker veckorna efter mordet på Österrikes tronföljare Franz Ferdinand i juni, trodde människor inte på krig och de ville inte ha det heller. Det skriver ögonvittnet Stefan Zweig i sin självbiografi, Die Welt von Gestern (se artikel Den bedrägliga optimismen). Men den första augusti förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Med ens förvandlades stämningen i Europa till hysteri.
Stefan Zweig kom dagen efter krigsutbrottet med ett överfyllt tåg hem till Österrike. Wien befann sig i ett entusiastiskt, kollektivt rus. Fanor fladdrade. Orkestrar spelade. Triumferande unga rekryter marscherade genom gatorna. ”Deras ansikten var ljusa eftersom man jublade emot dem, vardagens små människor, som annars ingen lade märke till eller firade”, skriver han. Och pacifisten Zweig medger: det låg något storartat över massornas uppvaknande, som han aldrig ville glömma.
Hur kunde denna förföriska hängivenhet uppstå? Det finns säkert i dag vetenskapliga förklaringar. Men ögonvittnets minne och självreflektion har sitt eget värde. Zweig pekar på att människorna nu som aldrig tidigare kände att de hörde samman. ”Ett land med nästan 50 miljoner människor kände i denna stund att de upplevde världshistoria, ett aldrig återkommande ögonblick, och att var och en var kallad att slunga sitt jag in i denna glödande massa.”
Var och en upplevde en stegrad självkänsla. Var och en ingick i ett folk. Var och en hade fått en betydelse. Var och en kunde bli hjälte. Alla skillnader i språk, klass, religion var plötsligt utplånade. Människor som i åratal undvikit varandra sträckte nu varandra händerna i en våg av broderskapskänslor.
Och vad visste människorna 1914 om krig? Efter nästan ett halvt århundrade av fred hade kriget blivit legend. Just det avlägsna hade gjort kriget heroiskt och romantiskt. De första slagen på västfronten skulle komma att utspelas i färgglada festuniformer som påminde om operett. Trupperna begav sig till fronten under glada rop om att vara hemma till jul – segerrika.
Men denna störtvåg av blind entusiasm bröt ut bland människorna så plötsligt, att det även måste ha rört sig om en djupare, mörkare och mera omedveten instinkt, som plötsligt nådde ytan, resonerar Zweig. Han hänvisar till sin landsman Sigmund Freud, själsläkaren som utvecklade psykoanalysen. Freud skrev om människornas längtan efter att en gång bryta sig loss från den trånga borgerliga världen av lagar och paragrafer och rasa ut sin inneboende blodtörst. Människorna kände olust i kulturen, ansåg han. En olust som skulle bidra till ännu ett storkrig. Men den gången, 1939, rådde ingen folklig entusiasm. Vad hade hänt? Läs nästa artikel om Stefan Zweig!
Nästa artikel om Stefan Zweig:
Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)
5 mars 2006
Kan något gott komma från Rom?
Nu har jag varit på ett intensivt seminarium om denne missaktade påve och vad man kan förvänta sig av honom. Det ägde rum på Sigtunastiftelsen. En rad kvalificerade föreläsare, mest katoliker, lyckades tala om Benedictus XVI i två dagar, utan att beröra frågor som:
- preventivmedel i en värld av aids,
- celibat i en tid av inomkyrkliga sexualproblem,
- skilsmässor i en tid av relationskatastrofer,
- de homosexuella i en värld av våld och utanförskap eller
- kvinnorna i en kyrklig värld av extremt mansvälde.
Det var skakande.
Ändå måste jag erkänna att mitt intryck av Benedictus XVI är övervägande positivt. Det tarvar utan tvivel en förklaring.
Först något om mannen Joseph Ratzinger. Han föddes 1927 i en katolsk familj i Bayern och han kallar sin barndom lycklig. Under naziåren var han med i Hitlerjugend men det lär inte råda någon tvekan om familjens sunda distans till de bruna härskarna.
I trettioårsåldern blir han teologiprofessor i Regensburg, den yngste i Tyskland vid den tiden. Han gör snabb karriär på en rad akademiska poster och hamnar i Rom. Han är rådgivare under det liberaliserande andra Vatikankonciliet på 1960-talet. Det blir 25 år i kurian, den påvliga regeringen. Under Johannes Paulus II är han prefekt för den mäktiga troskongregationen, som har till uppgift att vaka över den rätta tron. I detta kyrkliga maktcentrum med rötter i inkvisitionen skaffar han sig ett solitt rykte som ärkekonservativ.
Strax innan han valdes till påve kom han med en mycket skarp varning för relativismen, föreställningen att alla idéer och livshållningar egentligen är lika bra. Joseph Ratzinger såg denna relativism som det dominerande draget i vår kultur. Han sade: ”Vi rör oss mot en relativismens diktatur som inte erkänner någonting som säkert och som har sitt högsta mål i det egna egot och begäret”.
Som motsats ställer han upp ”trons anstötliga sanning”. Han talar ofta om Sanningen, som fullständigt uppenbaras enbart i kristendomen. Det är en minst sagt hög svansföring. Långt innan han blev påve gjorde han uttalanden som fick somliga att tro, att hans sanningskrav gjorde honom till teokrat (dvs att han ville ha en gudsstat): ”Att dra sig tillbaka till privatlivet, att inlemma alla tänkbara värdesystem i ett panteon är emot trons anspråk på sanning, som i sig är ett offentligt krav” (cit. från Kepel, ”Gud tar hämnd”).
Han tillade emellertid: ”När kyrkan själv blir stat, går friheten förlorad. Men det är också sant att friheten går förlorad när kyrkan undanröjs som en offentlig enhet med ett offentligt inflytande” (också cit. från Kepel).
Offentligt inflytande för katolska kyrkan alltså. För att bevara friheten! Hur står det då till med demokratisynen? Mer om detta i nästa artikel om några dagar.
(Det här är den första artikeln i en serie om fem angående den nye påven i Rom och vad man kan vänta sig av honom. Alla artiklarna finns i arkivet för mars.)
Nästa artikel i serien: Demokrati kontra sanning/påven (2)
2 mars 2006
Rushdie i upprop mot radikal islamism
De menar att våldet som utlösts av Muhammed-karikatyrerna visar att sekulära värden och friheter måste försvaras. ”Efter att ha överlevt fascism, nazism och stalinism står världen nu inför ett nytt globalt hot: islamism”, heter det i uppropet. Både Salman Rushdie och Taslima Nasreen har fått fatwor med dödshot utfärdade emot sig.
”Det är inte någon civilisationernas kamp eller någon motsättning mellan öst och väst som vi bevittnar, men en global kamp mellan demokrater och theokrater.” Undertecknarna av uppropet säger också att de inte tänker mildra sin kritik av rädsla för att bli kallade islamofober.
Läs mer om vilka som skrivit på samt hela den engelska texten på BBC:s site:
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4763520.stm
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
Han hade just avslutat sin självbiografi, Die Welt von Gestern, Världen av i går. Där tog han avsked av den gamla förkrigsvärlden – och då menade han tiden före första världskriget. ”Det var säkerhetens gyllene tidsålder.” Tron på framsteget hade antagit kraften av en religion. ”Ja, man trodde på framsteget mer än på bibeln”, skrev Zweig.
Ekonomisk tillväxt, fred, större frihet, kortare arbetstid och en trygg, tusenårig monarki under Habsburg skapade en optimism som aldrig tidigare i historien. Elektriskt ljus och telefon var kraftfulla uttryck för vetenskap och samarbete. Man trodde allmänt att de tekniska framstegen skulle följas av lika snabba moraliska förbättringar.
”Ingen trodde på krig, revolution och omstörtningar. Allt radikalt och våldsamt framstod som omöjligt i en tidsålder av förnuft.” Man reste utan pass i hela Europa. Stefan Zweig kände sig själv som en europé. Ja, många drömde rent av om ett enat Europa.
Och så kom ändå katastrofen, det första världskriget. För de flesta var det en total överraskning. Ännu 1913 trodde ingen på krig, skrev Zweig. Kriser hade man haft, t ex på Balkan, allianserna blev allt mer militära, en krigsskatt infördes i Tyskland mitt under djupaste fred och Frankrike förlängde värnplikten. Men krig? Nej. Inte ens efter mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand den 28 juni 1914 i Sarajevo trodde människor på krig. Folk var vana vid dramatiska rubriker. Det verkade inte allvarligt förrän under de sista julidagarna. Men den första augusti var allt plötsligt för sent. Tyskland förklarade krig mot Ryssland.
När Zweig 1940 ställer sig frågan hur det ändå kunde hända, finner han ingen tydlig, vettig förklaring, inte ens en anledning. ”Det handlade inte om idéer, knappast ens om de små gränsområdena. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än med detta överskott av kraft, en tragisk följd av denna inre dynamik, som hade samlats under fyrtio år av fred.” ”Och det värsta var, att just denna känsla bedrog oss, känslan som vi älskade allra mest: vår gemensamma optimism.”
Stefan Zweig var 60 år gammal när han i förtvivlan valde döden för egen hand. Han lämnade ett meddelande efter sig där han hoppades att "vännerna skall få se gryningen. Men eftersom jag är otålig går jag före dem".
Hans optimism hade bedragit honom i ungdomen. Nu hindrade hans pessimism honom från att se att krigets vändpunkt redan hade passerats, USA:s inträde i kriget.
Nästa artikel om Stefan Zweig:
Folklig entusiasm över kriget/Stefan Zweig (2)
