Ibland finns det en urberättelse, en historia inom vars symbolladdade ramar något centralt i en människas liv plötsligt blir synligt och gripbart. Det som hände Albert Speer på en byggplats i Berlin hösten 1933 är kanske en sådan urberättelse.
Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.
Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.
Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”
Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.
Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”
Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.
”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”
Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”
Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.
Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.
Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.
Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.
Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.
Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.
I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”
Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.
Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Se också: Massmördare med gott samvete
22 september 2008
14 september 2008
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
”Ty också i döden är jag rädd att glömma
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”
Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.
Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.
Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.
Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).
I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.
Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.
Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.
Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.
Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.
Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.
I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”
Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.
Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.
Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.
Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.
Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”
Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.
Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.
Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”
Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.
Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.
Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.
Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).
I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.
Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.
Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.
Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.
Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.
Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.
I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”
Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.
Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.
Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.
Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.
Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”
Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.
Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.
Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz
9 september 2008
Citatet
Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time.
Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947
Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Demokratin har blivit en oantastlig överideologi, en självklarhet som inte får ifrågasättas. Den som ändå gör det får räkna med att själv bli ifrågasatt och marginaliserad i samhällsdebatten, utföst bland stollarna längst ut på höger- eller vänsterkanten.
Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.
Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?
Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.
Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?
På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”
Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.
Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.
Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.
Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.
Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.
Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.
Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.
Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.
Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.
Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.
Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.
Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?
Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.
Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?
På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”
Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.
Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.
Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.
Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.
Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.
Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.
Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.
Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.
Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.
Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.
Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
1 september 2008
31 augusti 2008
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Efter det rysk-georgiska femdagarskriget talas det nu vitt och brett om västerlandets svaghet. Varken Nato, USA eller EU hade något att på allvar sätta emot den ryska aggressionen.
I väst har många levt i föreställningen att Ryssland var på rätt väg, att Putin lagt de forna aggressiva avsikterna på hyllan för att utveckla fredligt samarbete och ekonomisk integration. Men så var det tydligen inte.
Händelserna har väckt minnen från 1970-talets sk avspänningspolitik. Rädslan för kärnvapenkrig drev då fram en ängslig underdånighet för den kommunistiska stormakten. Den brittiske filosofen Bertrand Russell hade präglat uttrycket ”Hellre röd än död!”, som fick ett förödande genomslag i den politiska debatten. Väst skulle avstå från att kritisera Sovjetunionen för att undvika konfrontation och krigsfara.
Mot detta protesterade den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han var kommunismens svurne fiende. Åtta år satt han i sovjetiska fångläger och sedan var han förvisad till Sibirien i tre år för sina åsikters skull. I sin bok Gulagarkipelagen avslöjade han det gigantiska sovjetiska lägersystemet för en bred allmänhet. Boken hade smugglats ut ur Sovjetunionen och Solzjenitsyn landsförvisades samma år, 1974.
Under sommaren 1975 gjorde han en föreläsningsturné i USA inbjuden av den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Ett återkommande tema i de hetsiga anförandena var att avspänningspolitiken mellan väst och öst var ett svek mot de förtryckta miljonerna i Sovjetunionen.
När kritiken mot Sovjetsystemet tystnade kunde den kommunistiska repressionen i lugn och ro skärpas, menade han. Samtidigt som avspänningspolitiken introducerades minskades matransonerna till de redan svältande i Gulaglägren.
Under Solzjenitsyns rundresa i USA kunde man i TV följa hur en amerikansk och en sovjetisk farkost dockade i rymden. Det var ett resultat av ett alltmera omfattande tekniskt samarbete mellan stormakterna. Solzjenitsyn påminde om att även tekniköverföringen från väst till öst användes i förtryckarsystemet.
Vid samma tid förbereddes den tredje Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors (augusti 1975). Den skulle bli den dittills största framgången för avspänningspolitiken. Men Solzjenitsyn misstrodde den mycket hyllade sk Helsingforsandan. Han förklarade: ”Vad som för er förefaller att vara ett mildare klimat är för oss [i Sovjetunionen] en förstärkning av totalitarismen.”
Solzjenitsyn var övertygad om att kommunismen eftersträvade världsherravälde och frihetens undergång. Därför var det för honom ”omöjligt att samexistera med kommunismen på samma planet. Antingen kommer den att spridas som cancer, och förgöra mänskligheten, eller också måste mänskligheten göra sig fri från kommunismen”.
Detta ville västvärlden inte se. Den höll på att bli en värld utan vilja som gradvis förstelnade inför den fara som hotade, ansåg han. Och defaitismens predikant Bertrand Russell fick svar på tal: ”Varför sade han inte att det vore bättre att vara brun än död? Det finns ingen skillnad!” Men i väst härskade föreställningen att kommunismen var finare och bättre än nazismen. Antikommunister betraktades rent av på 70-talet som en sorts fascister. För den ryske fd lägerfången var det moraliska perspektivet ett helt annat: Bättre död än skurk!
Många uppfattade hans agiterande tal som uppmaningar till väst att föra en aggressiv politik mot Sovjetunionen med avsikt att störta dess kommunistiska regim. Så gjorde även den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, som därför rådde sin president, Gerald Ford, att inte ta emot Solzjenitsyn i Vita huset. Det blev en smärre skandal och Kissinger kritiserades för att vara rädd för att stöta sig med de sovjetiska ledarna.
Ville Solzjenitsyn ha krig? Han förnekade det även om hans ordval ofta var nog så krigiska. Däremot ville han ha ett slags ekonomisk bojkott. USA borde sluta sälja varor till Sovjetunionen. De fördelaktiga lånen och tekniksamarbetet borde stoppas. Om nu Sovjetunionen var så stark som kommunistledarna själva påstod, så låt den då stå på egna ben i 10–15 år, så får vi se hur det går, resonerade Solzjenitsyn.
Själv var han övertygad om att en sådan bojkott skulle tvinga Sovjetunionen att nedrusta och ge upp rymdsatsningarna för att i stället kunna föda och klä befolkningen. Det skulle framtvinga en avspänning inom landet, ansåg han.
En tuff attityd från väst skulle alltså få Sovjetunionens förtryckarsystem att vittra sönder inifrån. En tanke som inte låg särskilt långt från vad som verkligen kom att hända med Ronald Reagan som amerikansk president. Men dit var det ännu ett antal år.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York, 1975; Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, Stockholm, 1981. Artikel i Dagens Nyheter den 18 juli 1975, rubrik: ”Avspänning kommer före Solsjenitsyn” (om Solzjenitsyns väntade besök i Vita huset som ställdes in efter Kissingers ingripande). Aftonbladet skildrade samma händelse den 20 juli 1975, rubrik: ”Solsjenitsyns Sovjet-hat blev för mycket för Kissinger.”
Allmänt om Solzjenitsyn (dock före händelserna som skildras i denna artikel): Hans Björkegren, Alexander Solsjenitsyn, Biografi och dokument, Stockholm 1972.
Några fakta ur Solzjenitsyns liv: Född 11 december 1918. Fadern omkom vid en olycka ett halvår innan Alexandr föddes. Mamman var dotter till en förmögen jordägare. Familjens tillgångar konfiskerades vid revolutionen. Alexandr växte upp under enkla förhållanden tillsammans med sin mamma i Rostov vid Don. Studerade matematik och fysik. Artillerikapten under kriget. Fängslad 1945 för några kritiska ord om Stalin i ett brev. Elva år i Sovjetunionens lägersystem. Under det politiska tövädret i landet i början av 60-talet kunde han publicera kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlade om lägertillvaron. Cancerkliniken och Den första kretsen kom båda 1968, till en början enbart i utlandet. Uteslöts ur författarförbundet. Nobelpriset i litteratur 1970. Gulagarkipelagen I-III smugglades till väst. Solzjenitsyn landsförvisades 1974. Fyra romaner under samlingsnamnet Det röda hjulet handlar om åren före revolutionen 1918. De skrevs 1971-1993. 1994 återvände Solzjenitsyn till Ryssland. Död 3 augusti 2008 i Moskva. Putin var närvarande vid Solzjenitsyns begravning.
Stavningen: Aleksandr Solzjenitsyn stavas enligt Nationalencyklopedin just så. På 70-talet dock Alexander Solsjenitsyn (t ex av Hans Björkegren och i tidningsreportagen).
Till diskussionen: EU diskuterar Georgienkrisen, SvD 1.9.08
Se också: Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
Om parallellen till Hitlers inmarsch i tjeckiska Sudetlandet 1938: Sudettyskarna och katastrofen.
I väst har många levt i föreställningen att Ryssland var på rätt väg, att Putin lagt de forna aggressiva avsikterna på hyllan för att utveckla fredligt samarbete och ekonomisk integration. Men så var det tydligen inte.
Händelserna har väckt minnen från 1970-talets sk avspänningspolitik. Rädslan för kärnvapenkrig drev då fram en ängslig underdånighet för den kommunistiska stormakten. Den brittiske filosofen Bertrand Russell hade präglat uttrycket ”Hellre röd än död!”, som fick ett förödande genomslag i den politiska debatten. Väst skulle avstå från att kritisera Sovjetunionen för att undvika konfrontation och krigsfara.
Mot detta protesterade den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han var kommunismens svurne fiende. Åtta år satt han i sovjetiska fångläger och sedan var han förvisad till Sibirien i tre år för sina åsikters skull. I sin bok Gulagarkipelagen avslöjade han det gigantiska sovjetiska lägersystemet för en bred allmänhet. Boken hade smugglats ut ur Sovjetunionen och Solzjenitsyn landsförvisades samma år, 1974.
Under sommaren 1975 gjorde han en föreläsningsturné i USA inbjuden av den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Ett återkommande tema i de hetsiga anförandena var att avspänningspolitiken mellan väst och öst var ett svek mot de förtryckta miljonerna i Sovjetunionen.När kritiken mot Sovjetsystemet tystnade kunde den kommunistiska repressionen i lugn och ro skärpas, menade han. Samtidigt som avspänningspolitiken introducerades minskades matransonerna till de redan svältande i Gulaglägren.
Under Solzjenitsyns rundresa i USA kunde man i TV följa hur en amerikansk och en sovjetisk farkost dockade i rymden. Det var ett resultat av ett alltmera omfattande tekniskt samarbete mellan stormakterna. Solzjenitsyn påminde om att även tekniköverföringen från väst till öst användes i förtryckarsystemet.
Vid samma tid förbereddes den tredje Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors (augusti 1975). Den skulle bli den dittills största framgången för avspänningspolitiken. Men Solzjenitsyn misstrodde den mycket hyllade sk Helsingforsandan. Han förklarade: ”Vad som för er förefaller att vara ett mildare klimat är för oss [i Sovjetunionen] en förstärkning av totalitarismen.”
Solzjenitsyn var övertygad om att kommunismen eftersträvade världsherravälde och frihetens undergång. Därför var det för honom ”omöjligt att samexistera med kommunismen på samma planet. Antingen kommer den att spridas som cancer, och förgöra mänskligheten, eller också måste mänskligheten göra sig fri från kommunismen”.
Detta ville västvärlden inte se. Den höll på att bli en värld utan vilja som gradvis förstelnade inför den fara som hotade, ansåg han. Och defaitismens predikant Bertrand Russell fick svar på tal: ”Varför sade han inte att det vore bättre att vara brun än död? Det finns ingen skillnad!” Men i väst härskade föreställningen att kommunismen var finare och bättre än nazismen. Antikommunister betraktades rent av på 70-talet som en sorts fascister. För den ryske fd lägerfången var det moraliska perspektivet ett helt annat: Bättre död än skurk!
Många uppfattade hans agiterande tal som uppmaningar till väst att föra en aggressiv politik mot Sovjetunionen med avsikt att störta dess kommunistiska regim. Så gjorde även den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, som därför rådde sin president, Gerald Ford, att inte ta emot Solzjenitsyn i Vita huset. Det blev en smärre skandal och Kissinger kritiserades för att vara rädd för att stöta sig med de sovjetiska ledarna.
Ville Solzjenitsyn ha krig? Han förnekade det även om hans ordval ofta var nog så krigiska. Däremot ville han ha ett slags ekonomisk bojkott. USA borde sluta sälja varor till Sovjetunionen. De fördelaktiga lånen och tekniksamarbetet borde stoppas. Om nu Sovjetunionen var så stark som kommunistledarna själva påstod, så låt den då stå på egna ben i 10–15 år, så får vi se hur det går, resonerade Solzjenitsyn.
Själv var han övertygad om att en sådan bojkott skulle tvinga Sovjetunionen att nedrusta och ge upp rymdsatsningarna för att i stället kunna föda och klä befolkningen. Det skulle framtvinga en avspänning inom landet, ansåg han.
En tuff attityd från väst skulle alltså få Sovjetunionens förtryckarsystem att vittra sönder inifrån. En tanke som inte låg särskilt långt från vad som verkligen kom att hända med Ronald Reagan som amerikansk president. Men dit var det ännu ett antal år.
Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York, 1975; Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, Stockholm, 1981. Artikel i Dagens Nyheter den 18 juli 1975, rubrik: ”Avspänning kommer före Solsjenitsyn” (om Solzjenitsyns väntade besök i Vita huset som ställdes in efter Kissingers ingripande). Aftonbladet skildrade samma händelse den 20 juli 1975, rubrik: ”Solsjenitsyns Sovjet-hat blev för mycket för Kissinger.”
Allmänt om Solzjenitsyn (dock före händelserna som skildras i denna artikel): Hans Björkegren, Alexander Solsjenitsyn, Biografi och dokument, Stockholm 1972.
Några fakta ur Solzjenitsyns liv: Född 11 december 1918. Fadern omkom vid en olycka ett halvår innan Alexandr föddes. Mamman var dotter till en förmögen jordägare. Familjens tillgångar konfiskerades vid revolutionen. Alexandr växte upp under enkla förhållanden tillsammans med sin mamma i Rostov vid Don. Studerade matematik och fysik. Artillerikapten under kriget. Fängslad 1945 för några kritiska ord om Stalin i ett brev. Elva år i Sovjetunionens lägersystem. Under det politiska tövädret i landet i början av 60-talet kunde han publicera kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlade om lägertillvaron. Cancerkliniken och Den första kretsen kom båda 1968, till en början enbart i utlandet. Uteslöts ur författarförbundet. Nobelpriset i litteratur 1970. Gulagarkipelagen I-III smugglades till väst. Solzjenitsyn landsförvisades 1974. Fyra romaner under samlingsnamnet Det röda hjulet handlar om åren före revolutionen 1918. De skrevs 1971-1993. 1994 återvände Solzjenitsyn till Ryssland. Död 3 augusti 2008 i Moskva. Putin var närvarande vid Solzjenitsyns begravning.
Stavningen: Aleksandr Solzjenitsyn stavas enligt Nationalencyklopedin just så. På 70-talet dock Alexander Solsjenitsyn (t ex av Hans Björkegren och i tidningsreportagen).
Till diskussionen: EU diskuterar Georgienkrisen, SvD 1.9.08
Se också: Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
Om parallellen till Hitlers inmarsch i tjeckiska Sudetlandet 1938: Sudettyskarna och katastrofen.
1 augusti 2008
24 juli 2008
De (o)lyckliga danskarna
Danskarna har inte längre något särskilt bra rykte i Sverige. Främlingsfientlighet och Muhammedteckningar har solkat den tidigare så soliga bilden av vårt sydvästliga grannland.
För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.
Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.
Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.
Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.
Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.
Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.
Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.
Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.
Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.
Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.
Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.
Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.
Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.
Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.
Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.
För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.
Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.
Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.
Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.
Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.
Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.
Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.
Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.
Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.
Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.
Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.
Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.
Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.
Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.
11 juli 2008
Tyskarna och Auschwitz
Det var den 11 oktober 1998. Paulskyrkan i Frankfurt am Main var fylld till sista plats. Bokhandelns prestigefyllda fredspris hade just delats ut till den tyske författaren Martin Walser. Nu stod han i talarstolen för att framföra sitt tack.
Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.
Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”
Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.
Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”
Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.
Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.
Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.
Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.
Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.
”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”
Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.
Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.
Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.
Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.
Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.
Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.
Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”
Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.
Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”
Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.
Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.
Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.
Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.
Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.
”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”
Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.
Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.
Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.
Källor: Martin Walsers tal i Paulskyrkan 11 oktober 1998. Elie Wiesels öppna brev. Walser-Bubis-debatten. Länkar om Martin Walser. Se också Jan Sellings artikel i Historisk Tidskrift nr 4, 2005: Förintelsemonumentet som slutpunkt. Tysk historiepolitik från Kohl till Schröder.
Bilderna: 1. Paulskyrkan i Frankfurt am Main. 2. Holocaust-minnesmärket i Berlin. 3. Den nyuppsatta orienteringstavlan på platsen där Hitlers bunker låg. Adress Gertrud-Kolmar-Strasse.
Några fakta om Martin Walser:Född 24 mars 1927 i närheten av Bodensee. Skildrat sin barndom i romanen Ein springender Brunnen. Enligt Berlins Bundesarkiv medlem i NSDAP från 30 januari 1944. Walser säger att han aldrig fyllt i någon medlemsansökan. Soldat i Wehrmacht. Universitetsstudier i Regensburg och Tübingen. Doktorerade på Franz Kafka 1951. Sedan 1953 räknas Walser till den litterära Grupp 47 tillsammans med bl a Günter Grass. Vänsterintellektuell under 1960-talet. Ansågs då sympatisera med det tyska kommunistpartiet. Senare har han ansetts stå CDU nära. Själv betonar han att han inte vill instrumentalisera sina personliga åsikter för politiska mål. 2002 kom hans bok Tod eines Kritikers. Det var en nyckelroman om den framstående judiske kritikern Marcel Reich-Ranicki. Walser kritiserade där det tyska kulturklimatet. Han blev därvid beskylld för att vara antisemit. Walser anses vara den mest framstående tyske intellektuelle efter påven Benedictus XVI, dvs mer framstående än Günter Grass (enligt tidskriften Cicero, 2007).
Om ett näraliggande tema: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
2 juli 2008
Martin Modéus svarar om helighet
”Att kalla något jordiskt för heligt är … att dra in Gud med våld i det jordiska”, tyckte stiftsadjunkten i Stockolm, Martin Modéus, i ett föredrag på Sigtunastiftelsen den 22 april 2007. Han ansåg att vi i många sammanhang borde ersätta ordet "helig" med ordet "helgad". Om detta skrev jag ett par kritiska artiklar: Helighet och serpentiner samt Den avvisade heligheten. Även publicisten Ami Lönnroth deltog i debatten: Ami Lönnroth om helighet. Jag har nu fått nedanstående svar från Martin Modéus.
Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.
Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.
Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.
Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.
Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.
Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.
Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.
Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.
Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten
Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.
Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.
Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.
Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.
Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.
Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.
Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.
Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.
Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.
Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten
Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.
1 juli 2008
28 juni 2008
The Dollar Connection
Volvo i Göteborg och Olofström måste säga upp 1 200 människor från sina jobb. Varför? Det beror till stor del på den svaga dollarn, förklarar vd Fredrik Arp. Den hemlighetsfulla valutamarknaden har plötsligt blivit plågsam verklighet i den svenska vardagen.
Sedan år 2000 är dollarn inne i en ny period av försvagning. Kursen har fallit från 1,21 euro per dollar till 0,63 euro. Det är 48 procent.
Bakgrunden är i princip densamma som under dollarkriserna på 1960- och 1970-talen (se tre tidigare artiklar om dollarns historia). Eftersom centralbankerna världen över är beredda att hålla dollar som viktigaste valuta i sina valutareserver, kan USA leva över sina tillgångar, importera mer än vad man exporterar och låta Europa och Asien finansiera sin överkonsumtion – och Irakkriget. Eller enklare uttryckt: USA kan som enda land i världen betala för sig överallt med sin egen valuta.
”Världens uppblåsta valutareserver är packade med dollartillgångar som förlorar i värde”, skrev tidskriften The Economist i december. Dessa valutareserver har sedan sekelskiftet nästan trefaldigats. Och för varje dollar som centralbankerna växlar in måste de ge ut egen valuta. Det bidrar till att den inhemska penningmängden i europeiska och asiatiska länder ökar mycket snabbare än produktionen av varor och tjänster. Inflationen drivs på.
Tydligast är detta samband i de oljerika staterna i Mellanöstern som kopplat sin egen valuta till dollarn. Eftersom oljan handlas i dollar har dessa stater tvingats ackumulera dollar i ofantlig omfattning. Nu går följaktligen en kraftig inflationsvåg över den oljerika arabvärlden.
Ju svagare dollarn har blivit desto mer har oljeexportörerna höjt priset på oljan för att kompensera sig. Dollarraset svarade för en tredjedel av prisuppgången på olja under åren 2003–2007. Det har den amerikanska centralbankens lokalkontor i Dallas räknat ut (länk).
Allt hänger ihop: De stigande oljepriserna tenderar förstås att försämra det oljeimporterande USA:s handelsbalans, vilket i sin tur skapar nya utflöden av inflationsdrivande dollar över världen.
Inte att undra över att dollarns värde sjunker. Ja, vem vill egentligen ha dollar? Det är ju en tillgång vars värde förväntas fortsätta att falla. Enligt valutaexperten Stephen Jen i den amerikanska banken Morgan Stanley är därför den spekulativa försäljningen av dollar nära ”all-time high” (Jen citeras i Economist, 1 dec. 2007).
Redan har världens centralbanker gjort stora förluster på sina dollartillgångar. Kan de skydda sig? Sedan 1999 finns det ett alternativ till dollarn: euron. Men om många centralbanker skulle lämna dollarn på en gång, skulle det utlösa en dramatisk kris. Inte minst centralbankerna själva, t ex den kinesiska och den japanska, skulle drabbas hårt. Därför har överväxlingen till euro hittills gått långsamt och försiktigt.
Idag består valutareserverna av 25 procent euro och 65 procent dollar. Då är inte Kina och Mellanöstern medräknade; med dem inkluderade är dollarandelen antagligen ännu större.
Volvo Personvagnar i Göteborg och Olofström säljer en stor del av sin produktion i USA och får alltså betalt i en allt svagare dollar. I media gissar man att Volvo behöver en dollarkurs på 7,50 kronor för att alls tjäna några pengar i USA. Idag ligger kursen kring 6 kronor.
Problemen är likartade för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus som planerar att göra sig av med 10 000 anställda i Europa. För varje cent som dollarn försvagas mot euron förlorar Airbus 100 miljoner euro. Sedan augusti 2007 har dollarn tappat 20 cent och Airbus förlorat intäkter på 2 miljarder euro.
För både Volvo och Airbus gäller det att förlägga åtminstone en del av sin produktion till USA. Då får de inte bara intäkter utan också kostnader i dollar och skyddas därmed bättre för dollarraset. Det är häpnadsväckande att ingen på allvar ställer frågan varför Volvo inte redan för flera år sedan lagt mer produktion i USA eller åtminstone köpt fler insatsvaror därifrån.
Vad är då utsikterna för dollarn? För att stärka den skulle räntan behöva höjas i USA och sänkas i EU. Det ser för närvarande ut att bli tvärtom.
I USA är centralbanken Federal Reserve mer förskräckt över konjunkturavmattningen och finanskrisen än över den svaga dollarn. Ja, amerikanerna har egentligen inget intresse alls av att stärka dollarn. En stärkning skulle bromsa den amerikanska ekonomin än mera, handelsbalansen skulle försämras och arbetslösheten öka.
I Europa fokuserar centralbankerna allt mera på den snabbt tilltagande inflationen. Att i ett sådant läge sänka räntorna för att stärka dollarn är en svårsåld politik. Tvärtom har den Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt signalerat att man är beredd att höja räntan. Det kommer, allt annat lika, att stärka euron än mer, dvs dollarn får en ny skjuts utför.
Så de anställda vid Volvo i Göteborg och Olofström sitter sannolikt fast i den internationella valutavärldens spindelnät av politik och egenintresse.
Källor: Losing faith in the greenback och The panic about the dollar, The Economist, 1 dec. 2007; Dollar slide: Is the Gulf ready to cut loose?, The Middle East, december 2007; Ende eines Zeitalters, Der Spiegel 48/2007, Öl und Euro im Tandem auf Höchstniveau, Frankfurter Allgemeine Zeitung 10 april 2008, Inflation treibt den Euro auf neue Hochs, Frankfurter Allgemeine Zeitung 16 april 2008, Der Euro steigt erstmals über 1,60 Dollar, Frankfurter Allgemeine Zeitung 22 april 2008. Statistics, European Central Bank, Frankfurt, april 2008. European Central Bank, Eurosystem, diagram: http://www.ecb.int/stats/exchange/eurofxref/html/eurofxref-graph-usd.en.html
Federal Reserve Bank of Dallas, länk till artikel om bl a dollarns påverkan på oljepriset: http://www.dallasfed.org/research/eclett/2008/el0805.html
Anm. Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Bilden: European Central Bank med eurosymbolen i Frankfurt am Main.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
Sedan år 2000 är dollarn inne i en ny period av försvagning. Kursen har fallit från 1,21 euro per dollar till 0,63 euro. Det är 48 procent.
Bakgrunden är i princip densamma som under dollarkriserna på 1960- och 1970-talen (se tre tidigare artiklar om dollarns historia). Eftersom centralbankerna världen över är beredda att hålla dollar som viktigaste valuta i sina valutareserver, kan USA leva över sina tillgångar, importera mer än vad man exporterar och låta Europa och Asien finansiera sin överkonsumtion – och Irakkriget. Eller enklare uttryckt: USA kan som enda land i världen betala för sig överallt med sin egen valuta.
”Världens uppblåsta valutareserver är packade med dollartillgångar som förlorar i värde”, skrev tidskriften The Economist i december. Dessa valutareserver har sedan sekelskiftet nästan trefaldigats. Och för varje dollar som centralbankerna växlar in måste de ge ut egen valuta. Det bidrar till att den inhemska penningmängden i europeiska och asiatiska länder ökar mycket snabbare än produktionen av varor och tjänster. Inflationen drivs på.
Tydligast är detta samband i de oljerika staterna i Mellanöstern som kopplat sin egen valuta till dollarn. Eftersom oljan handlas i dollar har dessa stater tvingats ackumulera dollar i ofantlig omfattning. Nu går följaktligen en kraftig inflationsvåg över den oljerika arabvärlden.
Ju svagare dollarn har blivit desto mer har oljeexportörerna höjt priset på oljan för att kompensera sig. Dollarraset svarade för en tredjedel av prisuppgången på olja under åren 2003–2007. Det har den amerikanska centralbankens lokalkontor i Dallas räknat ut (länk).
Allt hänger ihop: De stigande oljepriserna tenderar förstås att försämra det oljeimporterande USA:s handelsbalans, vilket i sin tur skapar nya utflöden av inflationsdrivande dollar över världen.
Inte att undra över att dollarns värde sjunker. Ja, vem vill egentligen ha dollar? Det är ju en tillgång vars värde förväntas fortsätta att falla. Enligt valutaexperten Stephen Jen i den amerikanska banken Morgan Stanley är därför den spekulativa försäljningen av dollar nära ”all-time high” (Jen citeras i Economist, 1 dec. 2007).
Redan har världens centralbanker gjort stora förluster på sina dollartillgångar. Kan de skydda sig? Sedan 1999 finns det ett alternativ till dollarn: euron. Men om många centralbanker skulle lämna dollarn på en gång, skulle det utlösa en dramatisk kris. Inte minst centralbankerna själva, t ex den kinesiska och den japanska, skulle drabbas hårt. Därför har överväxlingen till euro hittills gått långsamt och försiktigt.Idag består valutareserverna av 25 procent euro och 65 procent dollar. Då är inte Kina och Mellanöstern medräknade; med dem inkluderade är dollarandelen antagligen ännu större.
Volvo Personvagnar i Göteborg och Olofström säljer en stor del av sin produktion i USA och får alltså betalt i en allt svagare dollar. I media gissar man att Volvo behöver en dollarkurs på 7,50 kronor för att alls tjäna några pengar i USA. Idag ligger kursen kring 6 kronor.
Problemen är likartade för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus som planerar att göra sig av med 10 000 anställda i Europa. För varje cent som dollarn försvagas mot euron förlorar Airbus 100 miljoner euro. Sedan augusti 2007 har dollarn tappat 20 cent och Airbus förlorat intäkter på 2 miljarder euro.
För både Volvo och Airbus gäller det att förlägga åtminstone en del av sin produktion till USA. Då får de inte bara intäkter utan också kostnader i dollar och skyddas därmed bättre för dollarraset. Det är häpnadsväckande att ingen på allvar ställer frågan varför Volvo inte redan för flera år sedan lagt mer produktion i USA eller åtminstone köpt fler insatsvaror därifrån.
Vad är då utsikterna för dollarn? För att stärka den skulle räntan behöva höjas i USA och sänkas i EU. Det ser för närvarande ut att bli tvärtom.
I USA är centralbanken Federal Reserve mer förskräckt över konjunkturavmattningen och finanskrisen än över den svaga dollarn. Ja, amerikanerna har egentligen inget intresse alls av att stärka dollarn. En stärkning skulle bromsa den amerikanska ekonomin än mera, handelsbalansen skulle försämras och arbetslösheten öka.
I Europa fokuserar centralbankerna allt mera på den snabbt tilltagande inflationen. Att i ett sådant läge sänka räntorna för att stärka dollarn är en svårsåld politik. Tvärtom har den Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt signalerat att man är beredd att höja räntan. Det kommer, allt annat lika, att stärka euron än mer, dvs dollarn får en ny skjuts utför.
Så de anställda vid Volvo i Göteborg och Olofström sitter sannolikt fast i den internationella valutavärldens spindelnät av politik och egenintresse.
Källor: Losing faith in the greenback och The panic about the dollar, The Economist, 1 dec. 2007; Dollar slide: Is the Gulf ready to cut loose?, The Middle East, december 2007; Ende eines Zeitalters, Der Spiegel 48/2007, Öl und Euro im Tandem auf Höchstniveau, Frankfurter Allgemeine Zeitung 10 april 2008, Inflation treibt den Euro auf neue Hochs, Frankfurter Allgemeine Zeitung 16 april 2008, Der Euro steigt erstmals über 1,60 Dollar, Frankfurter Allgemeine Zeitung 22 april 2008. Statistics, European Central Bank, Frankfurt, april 2008. European Central Bank, Eurosystem, diagram: http://www.ecb.int/stats/exchange/eurofxref/html/eurofxref-graph-usd.en.html
Federal Reserve Bank of Dallas, länk till artikel om bl a dollarns påverkan på oljepriset: http://www.dallasfed.org/research/eclett/2008/el0805.html
Anm. Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Bilden: European Central Bank med eurosymbolen i Frankfurt am Main.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
2 juni 2008
Skörden från 1968
Feminismen är det bestående resultatet av ”revolutionsåret” 1968. Det var statsvetare och historiker hyggligt överens om både i en debatt i Frankfurt för ett par veckor sedan och i Stockholm nyligen på TV-kanalen Axess.
Trots att jämställdhetsfrågorna inte alls hade någon framträdande plats i debatter och demonstrationer just 1968, var det tydligen kvinnornas krav som var vänstervågens starkaste kraft och som på sikt förändrade samhället på djupet.
Men frågan är vari denna förändring egentligen består. Något nytt partipolitiskt landskap förmådde vänstervågen aldrig skapa. Inget nytt parti som kunde föra de revolutionäras talan lyckades ta sig in i riksdagen. Valet 1968 innebar tvärtom en kraftig försvagning av Vänsterpartiet kommunisterna, från 5,2 procent av rösterna i valet 1964 till 3,0 procent.
Inte förrän 2005 kunde det bildas ett självständigt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi). Det är betecknande att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. I valet 2006 fick Fi knappt 0,7 procent av rösterna.
Både för feminismen och vänsterns företrädare måste det vara genant att se hur högerpopulister som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har lyckats bättre. Ny demokrati fick 6,7 procent av rösterna 1991 och kom in i riksdagen med 25 mandat. Sverigedemokraterna fick nästan 3 procent i det senaste riksdagsvalet, fyra gånger så stort stöd som Fi.
Går man emellertid till historisk statistik finns det en del upptäckter att göra. Under 1960-talet skedde flera mycket tydliga och sedan dess orubbligt bestående skiften i synen på sexualitet och familj.
Under 1950-talet var antalet skilsmässor färre än 10 000 per år. De blev under 60-talet successivt allt fler för att under 1970-talet uppnå en ny, till idag bestående, nivå kring 20 000.
Antalet giftermål har däremot minskat från omkring 60 000 årligen i mitten av 1960-talet till cirka 45 000, trots befolkningsökningen.
Än tydligare framstår det stora skiftet i tidsandan när man tittar på abortstatistiken. Under åren 1955 till 1965 utfördes färre än 5 000 aborter i Sverige årligen. Sedan inträffade en sannskyldig revolution. Fram till 1975 steg antalet till cirka 33 000; alltså en ökning med 560 procent!
Därefter har denna siffra pendlat mellan 30 000 och 40 000 utan någon tendens till minskning. Idag slutar var fjärde graviditet i Sverige med abort.
Trots att jämställdhetsfrågorna inte alls hade någon framträdande plats i debatter och demonstrationer just 1968, var det tydligen kvinnornas krav som var vänstervågens starkaste kraft och som på sikt förändrade samhället på djupet.
Men frågan är vari denna förändring egentligen består. Något nytt partipolitiskt landskap förmådde vänstervågen aldrig skapa. Inget nytt parti som kunde föra de revolutionäras talan lyckades ta sig in i riksdagen. Valet 1968 innebar tvärtom en kraftig försvagning av Vänsterpartiet kommunisterna, från 5,2 procent av rösterna i valet 1964 till 3,0 procent.
Inte förrän 2005 kunde det bildas ett självständigt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi). Det är betecknande att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. I valet 2006 fick Fi knappt 0,7 procent av rösterna.
Både för feminismen och vänsterns företrädare måste det vara genant att se hur högerpopulister som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har lyckats bättre. Ny demokrati fick 6,7 procent av rösterna 1991 och kom in i riksdagen med 25 mandat. Sverigedemokraterna fick nästan 3 procent i det senaste riksdagsvalet, fyra gånger så stort stöd som Fi.
Går man emellertid till historisk statistik finns det en del upptäckter att göra. Under 1960-talet skedde flera mycket tydliga och sedan dess orubbligt bestående skiften i synen på sexualitet och familj.
Under 1950-talet var antalet skilsmässor färre än 10 000 per år. De blev under 60-talet successivt allt fler för att under 1970-talet uppnå en ny, till idag bestående, nivå kring 20 000.
Antalet giftermål har däremot minskat från omkring 60 000 årligen i mitten av 1960-talet till cirka 45 000, trots befolkningsökningen.
Än tydligare framstår det stora skiftet i tidsandan när man tittar på abortstatistiken. Under åren 1955 till 1965 utfördes färre än 5 000 aborter i Sverige årligen. Sedan inträffade en sannskyldig revolution. Fram till 1975 steg antalet till cirka 33 000; alltså en ökning med 560 procent!
Därefter har denna siffra pendlat mellan 30 000 och 40 000 utan någon tendens till minskning. Idag slutar var fjärde graviditet i Sverige med abort.
Det är särskilt intressant att se, att detta kraftfulla och bestående skifte i tidsandan ägde rum just under den begränsade perioden 1965-1975, de ”revolutionära” åren. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder. Tio år senare hade den siffran exploderat till 20,3. Därefter har den pendlat mellan 17,7 och 26,4.
Året 1975 är för övrigt ett bemärkelseår i den svenska feminismens historia. Då inhöstade man nämligen den första stora segern i sin politiska kamp: lagen om fri abort.
Men när det gällde antalet aborter hade den nya lagen ingen som helst betydelse. Hela den enorma ökningen hade, som statistiken visar, redan ägt rum. Den möjliggjordes alltså inte av lagen från 1975 utan av det sk tvåläkarintyget, dvs kvinnan kunde få abort med stöd av två läkare. Detta sant revolutionära intyg föraktas trots det än idag av feministiska företrädare.
Vad lagen emellertid åstadkom (och som feministerna talar tyst om) är att procentandelen upprepade aborter ökade påtagligt från 18,8 procent när lagen tillkom 1975 till 26,8 procent fem år senare. Och den ökningen har fortsatt. Förra året var 37 procent upprepningsaborter.
Man behöver inte vara någon rabiat abortmotståndare för att undra över denna bittra skörd från vänstervågens år. Att antalet aborter ökade så kraftigt samtidigt som p-pillret introducerades (1964!) och sexinformationen svämmade över är också ett obehagligt faktum som väcker frågor om ansvar.
Den 29 maj skrev två erfarna läkare, överläkare Kaj Wedenberg och specialistläkare Karin Boyer, i Svenska Dagbladet. De undrade om vi måste ha så många som 37 000 aborter per år i Sverige. De skrev: ”År 2006 utfördes i Finland 8,9 aborter per 1 000 kvinnor i fruktsam ålder. I Sverige var siffran 20,6/1 000. Vad har finnarna som inte vi svenskar har?”
Deras slutsats är omruskande: Det finns gott om lättillgängliga och fungerande preventivmedel i Sverige och svenskarna saknar inte kunskap om dem. Däremot behövs det en ny sexualmoral.
Och det är alltså ingen tvekan om när eller av vilka denna havererade sexualmoral grundlades. 1968-generationen (till vilken jag själv hör) bär ett tydligt ansvar.
Källor: Sveriges officiella Statistik, Hälsa och sjukdomar 2008, nr 4, Aborter 2007, Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2004. Artikel i Svenska Dagbladet 29 maj 2008, Ge Sverige en ny sexualmoral!
Anm.: Programmet på Axess spelades in i Kårhuset i Stockholm den 26 maj 2008. Deltog gjorde bl a Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, Anders Carlberg, grundare av Fryshuset, Gunnar Fredriksson, författare och journalist, Kristian Gerner, professor i historia i Lund, Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, Gunilla Thorgren, författare och medlem av Grupp 8. Debatten i Frankfurt ägde rum den 16 maj 2008 på Historisches Museum. Deltagare: Prof. Dr. Iring Fetscher, Frankfurt am Main, Dr. Gerd Koenen, Frankfurt am Main, Dr. Wolfgang Kraushaar, Hamburg och Prof. Dr. Edgar Wolfrum, Heidelberg.
Anm.2: Att riksdagsvalet 1968 blev en sådan katastrof för Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk, vittnar förstås om att de som skrämdes bort från kommunismen till följd av Sovjetunionens övergrepp mot Tjeckoslovakien i augusti detta år var betydligt fler än de som sökte sig till partiet för att de ryckts med av vänstervågen.
26 maj 2008
Citatet
68:orna bröt ingalunda med Tysklands fascistiska förflutna som de gärna själva vill se det […]. Tvärtom gick de i 1933:ornas fotspår och förde den totalitära traditionen vidare.
Historikern Götz Aly i sin bok Unser Kampf 1968 (Fischer 2008). Citerad av Barbro Eberhan, fil. dr. i germanistik, i artikeln Skoningslös uppgörelse med studentrevolten, Under strecket, Svenska Dagbladet, 24 maj 2008. Se även artikeln 68-provokatör tillbaka på gatan.
Historikern Götz Aly i sin bok Unser Kampf 1968 (Fischer 2008). Citerad av Barbro Eberhan, fil. dr. i germanistik, i artikeln Skoningslös uppgörelse med studentrevolten, Under strecket, Svenska Dagbladet, 24 maj 2008. Se även artikeln 68-provokatör tillbaka på gatan.
25 maj 2008
68-provokatör tillbaka på gatan
En gatstump i Berlin har fått nytt namn. Det låter kanske inte så märkvärdigt. Men det här namnbytet har föregåtts av fyra års stridigheter, två förhandlingar i domstol och en folkomröstning.
Det handlar om gamla Kochstrasse som öster om korsningen med Friedrichstrasse har döpts om till Rudi-Dutschke-Strasse. Och Rudi Dutschke är en person som ännu 29 år efter sin död upprör känslorna hos många Berlinbor.
Han var en av de centrala ledarna för de revolterande vänsterstudenterna 1968. Den 11 april det året blev han skjuten med tre skott av en högerradikal målare, Josef Bachmann. En av kulorna gick in i hjärnan, men Dutschke överlevde till 1979, då han dog i sviterna av attentatet.Vad Dutschke egentligen stod för politiskt är mycket oklart. För somliga var han ”en socialist i kristlig tradition” (vad nu det är), för andra ”ein Grüner” (dvs en som hör till den tyska miljörörelsen), åter andra beskriver honom som ”marxistisk sociolog” eller ”övertygad revolutionär marxist”.
Vad vi vet är att han tog avstånd från ”det individuella våldet” - vilket antyder att det fanns annat, kollektivt våld, som han fann smakligare. När terroristen och medlemmen av Baader-Meinhof-ligan, Holger Meins, 1974 dog av sin hungerstrejk i fängelset, var Dutschke med på begravningen och ropade: ”Holger, der Kampf geht weiter!” (”Holger, kampen går vidare!”)
Det var kanske inte så konstigt att folk blev upprörda när den röd-gröna majoriteten i stadsdelsförvaltningen i Kreuzberg-Friedrichshain beslöt att ge Rudi Dutschke en gata. Det kom in 27 överklaganden från människor som bodde utmed gatan och som inte ville förknippas med Dutschke.
En av de klagande var Axel Springer AG. Det var litet pikant eftersom den tyske storförläggaren Springer och studentledaren Dutschke var svurna fiender. Springers förlagsbyggnad var belägen intill Kochstrasse med adress Axel-Springer-Strasse.
Dutschkes och Springers gator skulle nu korsa varandra. Det må vara politiskt fyndigt men i Springer-koncernen uppfattade man det mera som en provokation.
Redan under det dramatiska året 1968 angrep studenterna Axel Springer och hans antikommunistiska tidningskoncern. De krävde att hans bolag och tillgångar skulle konfiskeras. Springer-koncernens flaggskepp Bild-Zeitung svarade med en hätsk kampanj mot studenterna och deras revolt och inte minst mot Dutschke personligen.
När Rudi Dutschke sköts vände studenterna sin vrede mot Springer. ”Bild schoss mit!” (”Bild-Zeitung var med och sköt!”) skanderade talkörerna i de våldsamma demonstrationerna som följde. Studenterna angrep handgripligen förlagshuset, vandaliserade det, stoppade tidningsbilarna och satte dem i brand.
Axel Springer var inte dålig på att provocera han heller. När han flyttade sitt förlagshus från Hamburg till Berlin, valde han en tomt för nybygget som låg bara några meter från muren, den minerade skiljelinjen mellan Öst- och Västberlin (stenläggningen i gatan markerar murens läge). Bild-Zeitungs skyskrapa kom därmed att bli synlig över stora delar av Östberlin, som en fyrbåk för friheten eller som en skamlös kapitalistisk provokation – hur man nu ville se den.
Striden om Kochstrasses nya namn hamnade alltså i Berlins förvaltningsdomstol. I två instanser behandlades frågan. De klagande anförde att namnbytet var diskriminerande. Men domstolen fann att klagomålen var ogrundade.
Frågan fördes till och med till en folkomröstning i stadsdelen. Den ägde rum i januari 2007 och utföll med 57 procent av rösterna för namnbytet och 42,9 procent emot.
I slutet av april i år var alla juridiska möjligheter att riva upp vänstermajoritetens beslut uttömda. De nya gatuskyltarna med Dutschkes namn kom på plats. På tyskt vis lät man temporärt de gamla skyltarna sitta kvar med ett rött snedstreck över namnet Kochstrasse. Folk måste ju hinna vänja sig vid den gamle studentrevoltörens återkomst i gatubilden.
I Axel Springers förlagshus är man artig men korthuggen när jag frågar vad man tycker om den nya gatan. ”Folkmajoriteten har bestämt”, konstaterar chefen för receptionen i skyskrapan. För säkerhets skull tillägger han: ”Men vår adress är fortfarande Axel-Springer-Strasse 65.”
Vänstertidningen taz, Tageszeitung, är däremot mycket nöjd. Den hade tidigare sin redaktion på Kochstrasse. Men sedan månadsskiftet stoltserar man nu med adressen Rudi-Dutschke-Strasse 23.
För övrigt var det just taz som 2004 kom med förslaget till namnbyte; ett förslag som man år efter år drev i en stor presskampanj fullt i stil med konkurrenten Springers gamla provokativa traditioner.
Bilderna: 1. Idag försöker vänsterpartiet Die Linke utnyttja Rudi Dutschke för sina egna syften. Die Linke organiserar bl a en rad av de gamla östtyska kommunisterna. 2. Den kontroversiella korsningen mellan Springers och Dutschkes gator. 3. Axel Springers koncernhus i Berlin, beläget några meter från den gamla muren mellan Öst- och Västberlin. Murens dragning markeras med stenläggningen i gatan.
Se även Citatet.
Om ett annat intressant namnbyte på en gata i Tyskland: Vid floden Oder.
Det handlar om gamla Kochstrasse som öster om korsningen med Friedrichstrasse har döpts om till Rudi-Dutschke-Strasse. Och Rudi Dutschke är en person som ännu 29 år efter sin död upprör känslorna hos många Berlinbor.
Han var en av de centrala ledarna för de revolterande vänsterstudenterna 1968. Den 11 april det året blev han skjuten med tre skott av en högerradikal målare, Josef Bachmann. En av kulorna gick in i hjärnan, men Dutschke överlevde till 1979, då han dog i sviterna av attentatet.Vad Dutschke egentligen stod för politiskt är mycket oklart. För somliga var han ”en socialist i kristlig tradition” (vad nu det är), för andra ”ein Grüner” (dvs en som hör till den tyska miljörörelsen), åter andra beskriver honom som ”marxistisk sociolog” eller ”övertygad revolutionär marxist”.Vad vi vet är att han tog avstånd från ”det individuella våldet” - vilket antyder att det fanns annat, kollektivt våld, som han fann smakligare. När terroristen och medlemmen av Baader-Meinhof-ligan, Holger Meins, 1974 dog av sin hungerstrejk i fängelset, var Dutschke med på begravningen och ropade: ”Holger, der Kampf geht weiter!” (”Holger, kampen går vidare!”)
Det var kanske inte så konstigt att folk blev upprörda när den röd-gröna majoriteten i stadsdelsförvaltningen i Kreuzberg-Friedrichshain beslöt att ge Rudi Dutschke en gata. Det kom in 27 överklaganden från människor som bodde utmed gatan och som inte ville förknippas med Dutschke.
En av de klagande var Axel Springer AG. Det var litet pikant eftersom den tyske storförläggaren Springer och studentledaren Dutschke var svurna fiender. Springers förlagsbyggnad var belägen intill Kochstrasse med adress Axel-Springer-Strasse.Dutschkes och Springers gator skulle nu korsa varandra. Det må vara politiskt fyndigt men i Springer-koncernen uppfattade man det mera som en provokation.
Redan under det dramatiska året 1968 angrep studenterna Axel Springer och hans antikommunistiska tidningskoncern. De krävde att hans bolag och tillgångar skulle konfiskeras. Springer-koncernens flaggskepp Bild-Zeitung svarade med en hätsk kampanj mot studenterna och deras revolt och inte minst mot Dutschke personligen.
När Rudi Dutschke sköts vände studenterna sin vrede mot Springer. ”Bild schoss mit!” (”Bild-Zeitung var med och sköt!”) skanderade talkörerna i de våldsamma demonstrationerna som följde. Studenterna angrep handgripligen förlagshuset, vandaliserade det, stoppade tidningsbilarna och satte dem i brand.
Axel Springer var inte dålig på att provocera han heller. När han flyttade sitt förlagshus från Hamburg till Berlin, valde han en tomt för nybygget som låg bara några meter från muren, den minerade skiljelinjen mellan Öst- och Västberlin (stenläggningen i gatan markerar murens läge). Bild-Zeitungs skyskrapa kom därmed att bli synlig över stora delar av Östberlin, som en fyrbåk för friheten eller som en skamlös kapitalistisk provokation – hur man nu ville se den.Striden om Kochstrasses nya namn hamnade alltså i Berlins förvaltningsdomstol. I två instanser behandlades frågan. De klagande anförde att namnbytet var diskriminerande. Men domstolen fann att klagomålen var ogrundade.
Frågan fördes till och med till en folkomröstning i stadsdelen. Den ägde rum i januari 2007 och utföll med 57 procent av rösterna för namnbytet och 42,9 procent emot.
I slutet av april i år var alla juridiska möjligheter att riva upp vänstermajoritetens beslut uttömda. De nya gatuskyltarna med Dutschkes namn kom på plats. På tyskt vis lät man temporärt de gamla skyltarna sitta kvar med ett rött snedstreck över namnet Kochstrasse. Folk måste ju hinna vänja sig vid den gamle studentrevoltörens återkomst i gatubilden.
I Axel Springers förlagshus är man artig men korthuggen när jag frågar vad man tycker om den nya gatan. ”Folkmajoriteten har bestämt”, konstaterar chefen för receptionen i skyskrapan. För säkerhets skull tillägger han: ”Men vår adress är fortfarande Axel-Springer-Strasse 65.”
Vänstertidningen taz, Tageszeitung, är däremot mycket nöjd. Den hade tidigare sin redaktion på Kochstrasse. Men sedan månadsskiftet stoltserar man nu med adressen Rudi-Dutschke-Strasse 23.
För övrigt var det just taz som 2004 kom med förslaget till namnbyte; ett förslag som man år efter år drev i en stor presskampanj fullt i stil med konkurrenten Springers gamla provokativa traditioner.
Bilderna: 1. Idag försöker vänsterpartiet Die Linke utnyttja Rudi Dutschke för sina egna syften. Die Linke organiserar bl a en rad av de gamla östtyska kommunisterna. 2. Den kontroversiella korsningen mellan Springers och Dutschkes gator. 3. Axel Springers koncernhus i Berlin, beläget några meter från den gamla muren mellan Öst- och Västberlin. Murens dragning markeras med stenläggningen i gatan.
Se även Citatet.
Om ett annat intressant namnbyte på en gata i Tyskland: Vid floden Oder.
22 maj 2008
Den största dollarkuppen
I slutet av 1960-talet stod det klart att det fanns många fler dollar utanför USA än vad den amerikanska centralbanken skulle kunna lösa in mot guld. Den garanterade guldkursen 35 dollar per uns (31.1 gram) guld blev alltmer orealistisk. Banker och storbolag började spekulera i en höjning av guldpriset (se artikeln En dollar god som guld).
President Lyndon Johnsons löfte på nyårsdagen 1968 att guldpriset skulle ligga fast stoppade tillfälligt spekulanternas flykt från dollar till guld. Men redan i mars var kalabaliken igång igen.
Nu tvangs amerikanerna att delvis ta tillbaka sina garantier. Guldpriset på 35 dollar per uns skulle i fortsättningen bara gälla i guldhandeln centralbankerna emellan. På den privata marknaden i London skulle priset få fluktuera fritt och där skulle centralbankerna varken köpa eller sälja. Ett nytt tillfälligt lugn inträdde på valutamarknaderna.
Men dollaröverskottet hade fler dimensioner. När centralbankerna villigt växlade in dollar mot egen valuta, innebar det att den inhemska penningmängden ökade. Det ledde till inflation.
Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det blev allt mindre populärt i USA och varken den demokratiske presidenten Lyndon Johnson eller den republikanske Richard Nixon ville höja skatterna för att finansiera det. I stället tog man till sedelpressarna.
Situationen förvärrades radikalt under våren 1971 när den amerikanska handelsbalansen för första gången på hundra år gick med underskott, dvs värdet av importen översteg värdet av exporten. Det skapade ett nytt, våldsamt utflöde av dollar från USA.
Egentligen borde Richard Nixon både ha höjt skatterna och låtit den amerikanska centralbanken höja räntorna för att försvara dollarkursen. Men sådana åtgärder skulle ha dämpat den amerikanska konjunkturen, som redan hotades av recession och arbetslöshet. Det var ett politiskt pris som Richard Nixon inte ansåg sig ha råd att betala.
I stället tillät han att även den amerikanska statsbudgeten gick med stora underskott. Konjunkturen i USA stimulerades, räntorna föll och dollar fortsatte att flöda ut över världen.
Centralbankerna i Europa växlade in fler dollar. Det innebar att de snällt ställde upp som finansiärer av de amerikanska ekonomiska problemen och egentligen även av Vietnamkriget. Dollarns plats i Bretton Woods-systemet gav USA obegränsad tillgång till internationell kredit och genom dollaröverskotten kunde man på egna villkor exportera inflation till resten av världen.
Men systemet var i längden omöjligt att upprätthålla. I maj 1971 utbröt kaos på valutamarknaderna under trycket av spekulanternas agerande. Den här gången flydde de från dollar till den tyska valutan D-mark. Tyskarna gav upp försöken att stödja dollarn och lät sin egen valuta flyta fritt. Det innebar en uppskrivning av D-marken. Tyskarna tvangs alltså att göra den åtstramning av ekonomin som borde ha skett i USA. Man kan också säga att den tyska centralbanken, Bundesbank (bilden!), kapitulerade för spekulanterna.
President Lyndon Johnsons löfte på nyårsdagen 1968 att guldpriset skulle ligga fast stoppade tillfälligt spekulanternas flykt från dollar till guld. Men redan i mars var kalabaliken igång igen.
Nu tvangs amerikanerna att delvis ta tillbaka sina garantier. Guldpriset på 35 dollar per uns skulle i fortsättningen bara gälla i guldhandeln centralbankerna emellan. På den privata marknaden i London skulle priset få fluktuera fritt och där skulle centralbankerna varken köpa eller sälja. Ett nytt tillfälligt lugn inträdde på valutamarknaderna.
Men dollaröverskottet hade fler dimensioner. När centralbankerna villigt växlade in dollar mot egen valuta, innebar det att den inhemska penningmängden ökade. Det ledde till inflation.
Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det blev allt mindre populärt i USA och varken den demokratiske presidenten Lyndon Johnson eller den republikanske Richard Nixon ville höja skatterna för att finansiera det. I stället tog man till sedelpressarna.
Situationen förvärrades radikalt under våren 1971 när den amerikanska handelsbalansen för första gången på hundra år gick med underskott, dvs värdet av importen översteg värdet av exporten. Det skapade ett nytt, våldsamt utflöde av dollar från USA.
Egentligen borde Richard Nixon både ha höjt skatterna och låtit den amerikanska centralbanken höja räntorna för att försvara dollarkursen. Men sådana åtgärder skulle ha dämpat den amerikanska konjunkturen, som redan hotades av recession och arbetslöshet. Det var ett politiskt pris som Richard Nixon inte ansåg sig ha råd att betala.
I stället tillät han att även den amerikanska statsbudgeten gick med stora underskott. Konjunkturen i USA stimulerades, räntorna föll och dollar fortsatte att flöda ut över världen.
Centralbankerna i Europa växlade in fler dollar. Det innebar att de snällt ställde upp som finansiärer av de amerikanska ekonomiska problemen och egentligen även av Vietnamkriget. Dollarns plats i Bretton Woods-systemet gav USA obegränsad tillgång till internationell kredit och genom dollaröverskotten kunde man på egna villkor exportera inflation till resten av världen.
Men systemet var i längden omöjligt att upprätthålla. I maj 1971 utbröt kaos på valutamarknaderna under trycket av spekulanternas agerande. Den här gången flydde de från dollar till den tyska valutan D-mark. Tyskarna gav upp försöken att stödja dollarn och lät sin egen valuta flyta fritt. Det innebar en uppskrivning av D-marken. Tyskarna tvangs alltså att göra den åtstramning av ekonomin som borde ha skett i USA. Man kan också säga att den tyska centralbanken, Bundesbank (bilden!), kapitulerade för spekulanterna.
Valutaoron kulminerade i augusti. Den brittiska centralbanken, Bank of England, hade tvingats stödköpa dollar i ofantliga mängder. Den 12 augusti frågade banken om den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, var beredd att växla in dollar till officiell guldkurs (35 dollar/uns). Den amerikanske finansministern John Connally anade att britterna tänkte försöka växla alla sina dollar till guld; det skulle ha kostat amerikanerna ¼ av deras kvarvarande guldreserv.
Connally informerade omedelbart president Nixon. Det naturliga hade nu varit att guldpriset höjdes, dvs att dollarns värde mot guld devalverades, och att överenskommelsen om fasta växelkurser från Bretton Woods omförhandlades med alla parter.
Men Nixon vägrade en öppen devalvering; en sådan skulle ha framstått som ett erkännande av amerikansk svaghet. I stället införde han den 15 augusti 1971 en tioprocentig skatt på all import samtidigt som han slutgiltigt upphävde möjligheten att växla dollar mot guld. Det var ett klart brott mot USA:s åtaganden enligt överenskommelsen i Bretton Woods.
Genom att koppla loss dollarn helt från guldet kunde Nixon undvika en formell devalvering. Åtgärden framstod i stället som ett beslutsamt försvar av amerikanska intressen. Att importavgiften i praktiken innebar en devalvering av dollarn med 10 procent, när den användes för köp av importerade varor, talade man tyst om. Europa och Japan protesterade tafatt.
Nixons beslut var politiskt genialt. Han upphävde Bretton Woods-systemet och lyckades skjuta skulden på Europa och Japan, som dessutom tvingades se värdet av sina ackumulerade dollartillgångar i ett slag reducerat med oerhörda belopp. Och än fler dollar skulle de bli tvungna att acceptera. När guldet var ur leken fanns det ju inte längre något alternativ. Det var tidernas största dollarkupp.
Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffitt, The World’s Money, International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1983; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crises: Yesterday and tomorrow, Princeton University 1979.
Bilden: Entrén till den tyska centralbanken Bundesbank i Frankfurt.
Anm.1: Spekulanterna var internationella storföretag, banker och investerare av olika slag. Många av dem var amerikaner. De ansåg i regel att de bara skyddade sina tillgångar mot valutarisker. Varför skulle de sitta med en massa tillgångar i dollar om de trodde att dollarn inom kort skulle förlora i värde?
Anm.2: En centralbank förvaltar ett lands guld- och valutareserv. Den ger ut det egna landets sedlar och mynt och svarar för penning- och valutapolitiken. Den är också statens bank. I Sverige är Riksbanken centralbank.
Se 0ch hör president Richard Nixon upphäva USA:s löfte att växla in dollar mot guld. TV-tal den 15 augusti 1971.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1) En dollar god som guld (2) The Dollar Connection (4)
2 maj 2008
Månadens haiku
Vid Maecenas hus
i lä av Sabinerberg,
sök mig evigt där!
Till Horatius (65 f.Kr. - 8 f.Kr.).
Se artikeln Slavsonen och kungaättlingen.
Förra månadens haiku.
i lä av Sabinerberg,
sök mig evigt där!
Till Horatius (65 f.Kr. - 8 f.Kr.).
Se artikeln Slavsonen och kungaättlingen.
Förra månadens haiku.
Slavsonen och kungaättlingen
Att Maecenas skulle bli vän med Horatius var minst sagt osannolikt. Maecenas var etruskisk kungaättling och stod makten i Rom nära. Horatius var bondpojke från provinsen och son till en frigiven slav.
Fadern satsade allt på att sonen skulle få det bättre än han. Horatius skickades till världens bästa skolor. De fanns i Athen.
Medan Horatius läste filosofi i Grekland mördades Caesar i Rom. Det var den 15 mars år 44 f.Kr. Bara några månader därefter kom Caesars mördare Brutus till Athen för att rekrytera soldater till kampen mot de nya makthavarna i Rom, främst Caesars arvtagare Octavianus.
Brutus var populär bland de romerska studenterna i Athen. Han stod för den gamla, asketiska republikanska ordningen – och för friheten. Det var när Caesar tänkte göra sig till envåldshärskare som Brutus och hans sammansvurna mördade honom.
Horatius blev snart militärtribun hos Brutus och chef för en av dennes legioner. Men i slaget mot Octavianus vid Filippi år 42 f.Kr. gick det illa. Brutus förlorade och blev dödad. Horatius ”kastade skölden” och flydde nesligen.
Han återvände utfattig till Rom. Fadern var död och arvet efter honom hade Octavianus konfiskerat. Ändå fick Horatius del av den amnesti som utfärdades för Brutusanhängare som bytte sida. Han började skriva vers för att skaffa sig bröd för dagen.
En dag blev han presenterad för Maecenas, Octavianus närmaste man. Det måste ha varit ett laddat möte. Vid Filippi hade de med vapen i hand bekämpat varandra. Men nu behövde makthavarna i Rom stöd av de intellektuella och av poeterna. Enligt Carl-Göran Ekerwald ”köpte” Maecenas Horatius och fick utomordentligt bra valuta för pengarna i form av hyllningsdikter som så småningom skulle göra båda odödliga.
Som betalning – eller var det ett uttryck för vänskap? – fick Horatius en lantgård i Sabinerbergen cirka tre mil öster om Rom; ett ställe som han kom att älska och dit han drog sig tillbaka så ofta han kunde. Men Maecenas förblev patronen och Horatius klienten. Beroendet var tydligt och när Octavianus gjorde sig till envåldshärskare och började kallas kejsar Augustus, blev Horatius hans hovpoet.
Horatius ideologiska helomvändning var iögonenfallande. ”Det är svårt att tro annat än att han fick höra av sina gamla meningsfränder att han var en förrädare”, anser latinprofessorn Tore Janson.
Svikna ideal och beroende av makten – var det bakgrunden till Horatius melankoli? Själv skrev han:
”Ibland är mitt sätt att tänka i strid med sig själv. Jag avvisar det jag eftersträvade, återvänder till det nyss övergivna. Tanken flyter hit och dit och går på tvärs mot livets hela ordning, river ner, bygger upp, förvandlar kvadrater till cirklar.”
Han skrev detta i ett brev just till Maecenas. Fortsättningen vittnar om deras nära vänskap: ”Och du, Maecenas, anser bara att jag drabbats av en galenskap som delas av alla människor, du skrattar inte.” Den sårbare Horatius skymtar.
Mellan Maecenas och Horatius utvecklades en vänskap som varade i tre decennier. De reste tillsammans, festade, sökte varandras sällskap, uppmuntrade och stödde varandra. Horatius skrev om deras vänskap i ett trettiotal dikter. ”Ingen har som han hyllat vänskapen”, anser Ekerwald.
Men Horatius hade ändå behov av att markera sitt oberoende. Gentemot den stormrike Maecenas gjorde han det genom att håna vinningslystnaden och hylla det enkla livet. Även mot Augustus satte han gränser. Han avböjde ett erbjudande att bli dennes privatsekreterare.
Kunde det verkligen finnas äkta vänskap med så mycket ojämlikhet?
År 23 (eller 22) f.Kr. avslöjades en komplott mot Augustus liv. En av konspiratörerna visade sig vara bror till Maecenas hustru. Maecenas valde att varna sin svåger och förlorade därmed i ett slag hela sitt inflytande hos kejsaren. Men vännen Horatius förlorade han inte; Horatius valde vänskapen framför makten.
Och när Maecenas blev dödligt sjuk skrev Horatius en unik dikt till honom:
Ah, skulle våldsmakt rycka dig bort en dag,
min skatt, min själs hälft, varföre dröjde jag?
Här kvarstå ensam? – halv, berövad
vännen och vänskapen? – Nej, den timmen
blir bådas öde! Ej är den ed jag svär
lättsinnigt menad: går du, går också jag,
när helst det händer! Samman, samman
skall vi beträda den sista färden.
Horatius dog samma år som Maecenas, år 8 f.Kr., bara några månader efter honom. Han begravdes intill Maecenas gravhög på Roms sydligaste kulle Esquilinen. Idag finns inga spår av deras gravar.
Källor och litteratur: Carl-Göran Ekerwald, Horatius. Liv och tänkesätt, Norstedts 2006; Tore Janson, Romarinnor och romare. Livet i antiken, Wahlström & Widstrand 2006. Ivar Harrie, Poeten Horatius, Stockholm 1936. Karl Vennberg, Levnadsstämningen Horatius, artikel i På mitt samvete, Författarförlaget 1987; Horatius, Oden I-III, översättning Ebbe Linde, Forum 1963.
Bilden är tagen i april 2008 genom ett valv i kejsar Hadrianus villa tre mil öster om Rom med utsikt upp mot Tivoli (i antiken Tibur) och Sabinerbergen.
Anm.1: På grund av sitt stöd till konstnärer och författare i Rom kom Maecenas att ge sitt namn åt konstgynnare under alla tider: mecenat.
Anm.2: Slaget vid Filippi år 42 f.Kr. var egentligen ett dubbelslag. Först besegrade Brutus Octavianus men tre veckor senare besegrades Brutus av Octavianus allierade Antonius. När Octavianus återvände hem till Rom lade han Brutus avhuggna huvud vid foten av Caesars staty.
Anm.3: Karl Vennberg ger inte mycket för resonemanget i den här artikeln. Han skriver: ”Att Horatius med tiden blev Augustus man, att han inte bet sig fast i något dödsdömt och stoiskt republikanskt patos bara för att han så snöpligt hade slängt skölden ifrån sig vid Filippi, är inte mycket att göra affär av. Hans naturliga blodtörst tycks ha varit ringa. [- - -] Det finns inga skäl att misstänka Horatius för opportunism.”
Anm.4: De citerade diktstroferna är hämtade ur 17:e odet i andra boken. Det är oklart vari hotet mot Maecenas liv bestod, skriver Ebbe Linde. Det har spekulerats om sjukdom, förgiftning eller ormbett.
Se även Månadens haiku.
Besläktat tema i artikeln Vänskap.
Fadern satsade allt på att sonen skulle få det bättre än han. Horatius skickades till världens bästa skolor. De fanns i Athen.
Medan Horatius läste filosofi i Grekland mördades Caesar i Rom. Det var den 15 mars år 44 f.Kr. Bara några månader därefter kom Caesars mördare Brutus till Athen för att rekrytera soldater till kampen mot de nya makthavarna i Rom, främst Caesars arvtagare Octavianus.
Brutus var populär bland de romerska studenterna i Athen. Han stod för den gamla, asketiska republikanska ordningen – och för friheten. Det var när Caesar tänkte göra sig till envåldshärskare som Brutus och hans sammansvurna mördade honom.
Horatius blev snart militärtribun hos Brutus och chef för en av dennes legioner. Men i slaget mot Octavianus vid Filippi år 42 f.Kr. gick det illa. Brutus förlorade och blev dödad. Horatius ”kastade skölden” och flydde nesligen.
Han återvände utfattig till Rom. Fadern var död och arvet efter honom hade Octavianus konfiskerat. Ändå fick Horatius del av den amnesti som utfärdades för Brutusanhängare som bytte sida. Han började skriva vers för att skaffa sig bröd för dagen.
En dag blev han presenterad för Maecenas, Octavianus närmaste man. Det måste ha varit ett laddat möte. Vid Filippi hade de med vapen i hand bekämpat varandra. Men nu behövde makthavarna i Rom stöd av de intellektuella och av poeterna. Enligt Carl-Göran Ekerwald ”köpte” Maecenas Horatius och fick utomordentligt bra valuta för pengarna i form av hyllningsdikter som så småningom skulle göra båda odödliga.
Som betalning – eller var det ett uttryck för vänskap? – fick Horatius en lantgård i Sabinerbergen cirka tre mil öster om Rom; ett ställe som han kom att älska och dit han drog sig tillbaka så ofta han kunde. Men Maecenas förblev patronen och Horatius klienten. Beroendet var tydligt och när Octavianus gjorde sig till envåldshärskare och började kallas kejsar Augustus, blev Horatius hans hovpoet.Horatius ideologiska helomvändning var iögonenfallande. ”Det är svårt att tro annat än att han fick höra av sina gamla meningsfränder att han var en förrädare”, anser latinprofessorn Tore Janson.
Svikna ideal och beroende av makten – var det bakgrunden till Horatius melankoli? Själv skrev han:
”Ibland är mitt sätt att tänka i strid med sig själv. Jag avvisar det jag eftersträvade, återvänder till det nyss övergivna. Tanken flyter hit och dit och går på tvärs mot livets hela ordning, river ner, bygger upp, förvandlar kvadrater till cirklar.”
Han skrev detta i ett brev just till Maecenas. Fortsättningen vittnar om deras nära vänskap: ”Och du, Maecenas, anser bara att jag drabbats av en galenskap som delas av alla människor, du skrattar inte.” Den sårbare Horatius skymtar.
Mellan Maecenas och Horatius utvecklades en vänskap som varade i tre decennier. De reste tillsammans, festade, sökte varandras sällskap, uppmuntrade och stödde varandra. Horatius skrev om deras vänskap i ett trettiotal dikter. ”Ingen har som han hyllat vänskapen”, anser Ekerwald.
Men Horatius hade ändå behov av att markera sitt oberoende. Gentemot den stormrike Maecenas gjorde han det genom att håna vinningslystnaden och hylla det enkla livet. Även mot Augustus satte han gränser. Han avböjde ett erbjudande att bli dennes privatsekreterare.
Kunde det verkligen finnas äkta vänskap med så mycket ojämlikhet?
År 23 (eller 22) f.Kr. avslöjades en komplott mot Augustus liv. En av konspiratörerna visade sig vara bror till Maecenas hustru. Maecenas valde att varna sin svåger och förlorade därmed i ett slag hela sitt inflytande hos kejsaren. Men vännen Horatius förlorade han inte; Horatius valde vänskapen framför makten.
Och när Maecenas blev dödligt sjuk skrev Horatius en unik dikt till honom:
Ah, skulle våldsmakt rycka dig bort en dag,
min skatt, min själs hälft, varföre dröjde jag?
Här kvarstå ensam? – halv, berövad
vännen och vänskapen? – Nej, den timmen
blir bådas öde! Ej är den ed jag svär
lättsinnigt menad: går du, går också jag,
när helst det händer! Samman, samman
skall vi beträda den sista färden.
Horatius dog samma år som Maecenas, år 8 f.Kr., bara några månader efter honom. Han begravdes intill Maecenas gravhög på Roms sydligaste kulle Esquilinen. Idag finns inga spår av deras gravar.
Källor och litteratur: Carl-Göran Ekerwald, Horatius. Liv och tänkesätt, Norstedts 2006; Tore Janson, Romarinnor och romare. Livet i antiken, Wahlström & Widstrand 2006. Ivar Harrie, Poeten Horatius, Stockholm 1936. Karl Vennberg, Levnadsstämningen Horatius, artikel i På mitt samvete, Författarförlaget 1987; Horatius, Oden I-III, översättning Ebbe Linde, Forum 1963.
Bilden är tagen i april 2008 genom ett valv i kejsar Hadrianus villa tre mil öster om Rom med utsikt upp mot Tivoli (i antiken Tibur) och Sabinerbergen.
Anm.1: På grund av sitt stöd till konstnärer och författare i Rom kom Maecenas att ge sitt namn åt konstgynnare under alla tider: mecenat.
Anm.2: Slaget vid Filippi år 42 f.Kr. var egentligen ett dubbelslag. Först besegrade Brutus Octavianus men tre veckor senare besegrades Brutus av Octavianus allierade Antonius. När Octavianus återvände hem till Rom lade han Brutus avhuggna huvud vid foten av Caesars staty.
Anm.3: Karl Vennberg ger inte mycket för resonemanget i den här artikeln. Han skriver: ”Att Horatius med tiden blev Augustus man, att han inte bet sig fast i något dödsdömt och stoiskt republikanskt patos bara för att han så snöpligt hade slängt skölden ifrån sig vid Filippi, är inte mycket att göra affär av. Hans naturliga blodtörst tycks ha varit ringa. [- - -] Det finns inga skäl att misstänka Horatius för opportunism.”
Anm.4: De citerade diktstroferna är hämtade ur 17:e odet i andra boken. Det är oklart vari hotet mot Maecenas liv bestod, skriver Ebbe Linde. Det har spekulerats om sjukdom, förgiftning eller ormbett.
Se även Månadens haiku.
Besläktat tema i artikeln Vänskap.
25 april 2008
En dollar god som guld
Dollarns starka ställning efter kriget blev så småningom också dess svaga punkt. En rad dollarkriser avlöste varandra. Även de senaste årens dramatiska försvagning av dollarn har rötter tillbaka till 1950-talet.
År 1952 avspeglade dollarns styrka i första hand USA:s styrka. Med fem procent av världens befolkning svarade USA för 40 procent av industriproduktionen. Dollar flödade ut från USA i form av bistånd och lån till återuppbyggnaden efter kriget, betalningar för de amerikanska trupperna i Europa och som amerikanska företags utländska investeringar.
Förtroendet för dollarn gjorde finanssystemet stabilt. USA hade i Bretton Woods 1944 (se förra artikeln!) lovat att varje dollar skulle kunna lösas in mot amerikanskt guld, 35 dollar per uns (31,1 gram). Två tredjedelar av världens monetära guld fanns säkert lagrat i Fort Knox. Alla ville ha dollar, ja, det rådde dollarbrist.
USA var på detta sätt det enda land i världen som kunde betala för sig med sin egen valuta överallt. Centralbankerna i alla länder växlade gärna in dollar. Dollarn blev därmed den dominerande reservvalutan, dvs den valuta som centralbankerna höll i sina valutareserver.
I oktober 1960 kom en första signal om att allt inte stod rätt till. Guldpriset på den privata guldmarknaden i London gick plötsligt upp till 40 dollar per uns. Bank of England begärde att guld skulle skeppas från USA till London.
Det var extraordinärt. Om priset på privatägt guld var högre än det av USA officiellt garanterade, kunde varje centralbank eller regering kamma hem enkla vinster genom att sälja guld i London för dollar och sedan växla in dessa dollar mot (billigare) nytt guld i USA.
Inte mindre än 25 utländska centralbanker gjorde sådana affärer; det var inte precis ett uttryck för solidaritet med amerikanerna. Guld fördes ut från USA och guldpriset sjönk tillbaka till omkring 36 dollar per uns. Den nyvalde amerikanske presidenten John F. Kennedy lovade högtidligt att det garanterade priset på guld skulle ligga fast.
Men händelsen visade att det fanns en koppling mellan enskilda personers och företags innehav av dollar utomlands och den amerikanska guldgarantin samt att priset, dvs kursen på dollarn, faktiskt kunde skifta. ”Det tidigare absoluta förtroendet för dollarn återställdes aldrig”, konstaterade senare Milton Gilbert, chef för Bank for International Settlements i Basel.
Det blev allt tydligare att det fanns fler dollar utanför USA än någon hade räknat med – och att guldet i Fort Knox inte skulle räcka om alla ville växla till guld. Dollarbristen hade omärkligt förbytts i ett dollaröverskott.
Dollaröverskottet i utlandet kom att kallas Eurodollar. Dessa dollar blev tillsvidare kvar i Europa av det enkla skälet att räntan där var högre än i USA. Växlade man till guld fick man ju dessutom ingen avkastning alls, tvärtom blev det en del kostnader för transporter och lagring.
Men det fanns flera skäl till att marknaden för Eurodollar snabbt ökade. Ryssarna behövde dollar för sin utrikeshandel (ingen ville ju ha rubel). De sålde guld för dollar på marknaden i London. Men de ville inte ha några dollarkonton i USA. Sådana kunde ju vid en politisk kris frysas av amerikanerna. I stället öppnade ryssarna ett nät av egna banker runt om i Europa där dollarna placerades och sedan lånades ut.
På likartat sätt resonerade de oljeproducerande arabländerna. De hade traditionellt haft sina tillgångar i den brittiska valutan, pund sterling, på konton i Paris och Schweiz. Men efter Suezkonflikten 1956 där Egypten stod mot Storbritannien och Frankrike, ville araberna byta sterlingkontona mot dollarkonton.
Från 1958 var privata dollarkonton utanför USA officiellt accepterade. Det året återinfördes konvertibiliteten för de flesta av Europas valutor, dvs de kunde fritt växlas mot varandra till de fasta kurser som en gång bestämts i Bretton Woods. Även amerikanska banker öppnade dollarkonton i Europa. Dessa banker hade ett alldeles särskilt syfte: att komma undan de hårda kontroller och regleringar som de federala myndigheterna tillämpade i hemlandet. Eurodollarmarknaden var helt oreglerad.
En som inte hade något förtroende för den amerikanska politiken och valutan var den franske presidenten Charles de Gaulle. Om amerikanerna vill köpa franska företag får de betala i guld – inte med sedelpressarna i USA, ansåg han. Under större delen av 1960-talet skeppades därför på fransmännens begäran guld från USA till Frankrike.
På hösten 1967 började dollarinnehavarna i stor omfattning fly till guld; de fruktade att USA skulle höja det officiella guldpriset, dvs att dollarn skulle devalveras. President Lyndon Johnson upprepade Kennedys försäkringar att priset låg fast och att ”our full gold stock will back that commitment”. Skulle spekulanterna tro på honom?
Fortsättning följer.
Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World´s Money. International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1984; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crisis: Yesterday and Tomorrow, Princeton New Jersey 1979.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)
År 1952 avspeglade dollarns styrka i första hand USA:s styrka. Med fem procent av världens befolkning svarade USA för 40 procent av industriproduktionen. Dollar flödade ut från USA i form av bistånd och lån till återuppbyggnaden efter kriget, betalningar för de amerikanska trupperna i Europa och som amerikanska företags utländska investeringar.
Förtroendet för dollarn gjorde finanssystemet stabilt. USA hade i Bretton Woods 1944 (se förra artikeln!) lovat att varje dollar skulle kunna lösas in mot amerikanskt guld, 35 dollar per uns (31,1 gram). Två tredjedelar av världens monetära guld fanns säkert lagrat i Fort Knox. Alla ville ha dollar, ja, det rådde dollarbrist.
USA var på detta sätt det enda land i världen som kunde betala för sig med sin egen valuta överallt. Centralbankerna i alla länder växlade gärna in dollar. Dollarn blev därmed den dominerande reservvalutan, dvs den valuta som centralbankerna höll i sina valutareserver.
I oktober 1960 kom en första signal om att allt inte stod rätt till. Guldpriset på den privata guldmarknaden i London gick plötsligt upp till 40 dollar per uns. Bank of England begärde att guld skulle skeppas från USA till London.
Det var extraordinärt. Om priset på privatägt guld var högre än det av USA officiellt garanterade, kunde varje centralbank eller regering kamma hem enkla vinster genom att sälja guld i London för dollar och sedan växla in dessa dollar mot (billigare) nytt guld i USA.
Inte mindre än 25 utländska centralbanker gjorde sådana affärer; det var inte precis ett uttryck för solidaritet med amerikanerna. Guld fördes ut från USA och guldpriset sjönk tillbaka till omkring 36 dollar per uns. Den nyvalde amerikanske presidenten John F. Kennedy lovade högtidligt att det garanterade priset på guld skulle ligga fast.
Men händelsen visade att det fanns en koppling mellan enskilda personers och företags innehav av dollar utomlands och den amerikanska guldgarantin samt att priset, dvs kursen på dollarn, faktiskt kunde skifta. ”Det tidigare absoluta förtroendet för dollarn återställdes aldrig”, konstaterade senare Milton Gilbert, chef för Bank for International Settlements i Basel.
Det blev allt tydligare att det fanns fler dollar utanför USA än någon hade räknat med – och att guldet i Fort Knox inte skulle räcka om alla ville växla till guld. Dollarbristen hade omärkligt förbytts i ett dollaröverskott.
Dollaröverskottet i utlandet kom att kallas Eurodollar. Dessa dollar blev tillsvidare kvar i Europa av det enkla skälet att räntan där var högre än i USA. Växlade man till guld fick man ju dessutom ingen avkastning alls, tvärtom blev det en del kostnader för transporter och lagring.
Men det fanns flera skäl till att marknaden för Eurodollar snabbt ökade. Ryssarna behövde dollar för sin utrikeshandel (ingen ville ju ha rubel). De sålde guld för dollar på marknaden i London. Men de ville inte ha några dollarkonton i USA. Sådana kunde ju vid en politisk kris frysas av amerikanerna. I stället öppnade ryssarna ett nät av egna banker runt om i Europa där dollarna placerades och sedan lånades ut.
På likartat sätt resonerade de oljeproducerande arabländerna. De hade traditionellt haft sina tillgångar i den brittiska valutan, pund sterling, på konton i Paris och Schweiz. Men efter Suezkonflikten 1956 där Egypten stod mot Storbritannien och Frankrike, ville araberna byta sterlingkontona mot dollarkonton.
Från 1958 var privata dollarkonton utanför USA officiellt accepterade. Det året återinfördes konvertibiliteten för de flesta av Europas valutor, dvs de kunde fritt växlas mot varandra till de fasta kurser som en gång bestämts i Bretton Woods. Även amerikanska banker öppnade dollarkonton i Europa. Dessa banker hade ett alldeles särskilt syfte: att komma undan de hårda kontroller och regleringar som de federala myndigheterna tillämpade i hemlandet. Eurodollarmarknaden var helt oreglerad.
En som inte hade något förtroende för den amerikanska politiken och valutan var den franske presidenten Charles de Gaulle. Om amerikanerna vill köpa franska företag får de betala i guld – inte med sedelpressarna i USA, ansåg han. Under större delen av 1960-talet skeppades därför på fransmännens begäran guld från USA till Frankrike.
På hösten 1967 började dollarinnehavarna i stor omfattning fly till guld; de fruktade att USA skulle höja det officiella guldpriset, dvs att dollarn skulle devalveras. President Lyndon Johnson upprepade Kennedys försäkringar att priset låg fast och att ”our full gold stock will back that commitment”. Skulle spekulanterna tro på honom?
Fortsättning följer.
Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World´s Money. International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1984; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crisis: Yesterday and Tomorrow, Princeton New Jersey 1979.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)
10 april 2008
Apropå elden
Till Olympens vassa topp
god’ Prometheus kila’ opp
för att stjäla varma elden
till oss frusna här i dälden.
Gällde dansk som tibetan,
eskimå och am’rikan,
facklan gick till varje vrå
med fumlig hjälp av IOK.
Bakom murar av polis
den skyddas nu till varje pris
från folk som skriker ”Fritt Tibet!”
och visar aggressivitet.
Det luktar alltför uppenbart
av välkänd, våldsam art.
De borde budskapet förfina
till ”Frihet ock för Kina!”
god’ Prometheus kila’ opp
för att stjäla varma elden
till oss frusna här i dälden.
Gällde dansk som tibetan,
eskimå och am’rikan,
facklan gick till varje vrå
med fumlig hjälp av IOK.
Bakom murar av polis
den skyddas nu till varje pris
från folk som skriker ”Fritt Tibet!”
och visar aggressivitet.
Det luktar alltför uppenbart
av välkänd, våldsam art.
De borde budskapet förfina
till ”Frihet ock för Kina!”
8 april 2008
Flyktingar i San Sabba 1963
Nedanstående berättelse har nått mig som kommentarer till artiklarna Trieste i Hitlers grepp och Trieste i Titos grepp. San Sabba var ett nazistiskt koncentrationsläger. Berättelsen är anonym. Jag har ändå valt att lyfta fram den eftersom jag bedömer den som seriös.
”Jag och min hustru kom som flyktingar från Jugoslavien till San Sabba den 4 december 1963. Vi reste in i Italien med turistpass och i San Sabba ansökte vi om asyl, men tyvärr, asyl fick vi inte.
När vi kom till San Sabba hörde vi meddetsamma om ställets historia. 1963 var det ett uppsamlingsläger för flyktingar från hela Östeuropa men mest från Jugoslavien.
Gatuadressen till San Sabba var då Via Rio Primario nr 1 – den är ändrad nu, det såg jag på bilden. Då låg ingången till lägret till vänster med vakthuset och bunkern, där folket låstes in före återfärden till Jugoslavien.
Vid nuvarande ingången fanns det byggnader som är rivna i dag. På gamla ingångens mitt har ett träd vuxit upp men vakthuset är kvar. Den stora inre gården var delad på mitten med en stenvägg med taggtrådshinder på toppen. Bakom den låg ytterväggen med likadant hinder.
Till höger på den stora gården fanns byggnader i tre plan (som är rivna idag), där var karantänen där de nyanlända låstes in. I karantänen var förhållandena vidriga. Man hade hoppats på bättre. Efter alla förhör i 10–14 dagar blev vi förflyttade till byggnaderna på fyra plan på vänster sida och utanför tvärväggen på den stora gården. Där fick vi röra oss lite mera fritt men med begränsningar.
Förhållandena var lika usla där men man hade tillgång till tvätt och bad – men det liknade mera en svinstia än vad det var avsett för. Folk bodde i det stora magasinet som var delat med masonitskivor till små kojer. Det var dragit och blåsigt med vinden (boran). Fönsterrutor saknades på magasinet och det var december månad.
Maten var lika usel. Matsalen låg i första planet under magasinet. Jag har varit med om en del i mitt liv men något så förfärligt har jag inte stött på. Ingen förväntade sig ett lyxhotell, långt ifrån det, men detta var en skam för Västeuropa.
Efter fyra veckors väntan fick vi veta – ofta smuggelvägen – vem som fick ansökan godkänd och fick åka till länder som ville ta emot. De som fick avslag, och de var rätt många, kördes tillbaka till Jugoslavien.
Den 7 januari 1964 ville lägerpolisen överlämna oss till den jugoslaviska gränspolisen, alltså avvisning. Men med vissa personers hjälp lyckades vi få tillbaka våra pass från lägerpolisen och så reste vi tillbaka till Jugoslavien. Vi hade ju inget annat val.
Om man blev överlämnad till jugoslaverna var det bevis på att man inte velat återvända och att man hade ansökt om asyl. En sådan handling hade automatiskt medfört åtal och straffet var på den tiden fängelse i Jugoslavien.
Vi reste alltså tillbaka med pass och på så sätt undkom vi åtalet. Men på hemorten misstänkte de vad vi höll på med (vi var ju borta i fem veckor) och makten hade stämplat oss som folkfiende för att vi tänkte lämna landet. Bevis hade de inte, bara misstanke, men det räckte för att bli trakasserad av den hemliga polisen, försök med utpressningar, hotelser och alla möjliga hinder för att få en anställning. Det gick så långt att de hotade med att åtala oss ändå. Man var på spänn och noga med att inte uttala ett ord som man skulle behöva förklara senare.
Till slut blev vi tvungna att byta hemort och flytta till en helt okänd omgivning. Med tiden lugnade det ner sig. Mot slutet av 1960-talet blev det möjligt att få pass och att ta arbete utomlands.
Vi ansökte om pass, fick det och kom till Sverige 1969. Idag bor vi i Småland och är pensionärer.
Du har rätt att det är nästan ofattbart att San Sabba användes för detta ändamål på 1960-talet – men så var det. ”
Bild nummer 1: Nuvarande ingången till San Sabba, som numera är museum och minnesmärke. Bild 2: Innergården. Om jag förstår berättaren rätt var byggnaden till höger magasinet där flyktingarna bodde efter förhören. Bilderna är tagna i april 2004.
Anm.: Den som vill läsa den ursprungliga, oredigerade, berättelsen kan klicka sig in på Comments under artikeln Trieste i Titos grepp.
”Jag och min hustru kom som flyktingar från Jugoslavien till San Sabba den 4 december 1963. Vi reste in i Italien med turistpass och i San Sabba ansökte vi om asyl, men tyvärr, asyl fick vi inte.
När vi kom till San Sabba hörde vi meddetsamma om ställets historia. 1963 var det ett uppsamlingsläger för flyktingar från hela Östeuropa men mest från Jugoslavien.
Gatuadressen till San Sabba var då Via Rio Primario nr 1 – den är ändrad nu, det såg jag på bilden. Då låg ingången till lägret till vänster med vakthuset och bunkern, där folket låstes in före återfärden till Jugoslavien.Vid nuvarande ingången fanns det byggnader som är rivna i dag. På gamla ingångens mitt har ett träd vuxit upp men vakthuset är kvar. Den stora inre gården var delad på mitten med en stenvägg med taggtrådshinder på toppen. Bakom den låg ytterväggen med likadant hinder.
Till höger på den stora gården fanns byggnader i tre plan (som är rivna idag), där var karantänen där de nyanlända låstes in. I karantänen var förhållandena vidriga. Man hade hoppats på bättre. Efter alla förhör i 10–14 dagar blev vi förflyttade till byggnaderna på fyra plan på vänster sida och utanför tvärväggen på den stora gården. Där fick vi röra oss lite mera fritt men med begränsningar.Förhållandena var lika usla där men man hade tillgång till tvätt och bad – men det liknade mera en svinstia än vad det var avsett för. Folk bodde i det stora magasinet som var delat med masonitskivor till små kojer. Det var dragit och blåsigt med vinden (boran). Fönsterrutor saknades på magasinet och det var december månad.
Maten var lika usel. Matsalen låg i första planet under magasinet. Jag har varit med om en del i mitt liv men något så förfärligt har jag inte stött på. Ingen förväntade sig ett lyxhotell, långt ifrån det, men detta var en skam för Västeuropa.
Efter fyra veckors väntan fick vi veta – ofta smuggelvägen – vem som fick ansökan godkänd och fick åka till länder som ville ta emot. De som fick avslag, och de var rätt många, kördes tillbaka till Jugoslavien.
Den 7 januari 1964 ville lägerpolisen överlämna oss till den jugoslaviska gränspolisen, alltså avvisning. Men med vissa personers hjälp lyckades vi få tillbaka våra pass från lägerpolisen och så reste vi tillbaka till Jugoslavien. Vi hade ju inget annat val.
Om man blev överlämnad till jugoslaverna var det bevis på att man inte velat återvända och att man hade ansökt om asyl. En sådan handling hade automatiskt medfört åtal och straffet var på den tiden fängelse i Jugoslavien.
Vi reste alltså tillbaka med pass och på så sätt undkom vi åtalet. Men på hemorten misstänkte de vad vi höll på med (vi var ju borta i fem veckor) och makten hade stämplat oss som folkfiende för att vi tänkte lämna landet. Bevis hade de inte, bara misstanke, men det räckte för att bli trakasserad av den hemliga polisen, försök med utpressningar, hotelser och alla möjliga hinder för att få en anställning. Det gick så långt att de hotade med att åtala oss ändå. Man var på spänn och noga med att inte uttala ett ord som man skulle behöva förklara senare.
Till slut blev vi tvungna att byta hemort och flytta till en helt okänd omgivning. Med tiden lugnade det ner sig. Mot slutet av 1960-talet blev det möjligt att få pass och att ta arbete utomlands.
Vi ansökte om pass, fick det och kom till Sverige 1969. Idag bor vi i Småland och är pensionärer.
Du har rätt att det är nästan ofattbart att San Sabba användes för detta ändamål på 1960-talet – men så var det. ”
Bild nummer 1: Nuvarande ingången till San Sabba, som numera är museum och minnesmärke. Bild 2: Innergården. Om jag förstår berättaren rätt var byggnaden till höger magasinet där flyktingarna bodde efter förhören. Bilderna är tagna i april 2004.
Anm.: Den som vill läsa den ursprungliga, oredigerade, berättelsen kan klicka sig in på Comments under artikeln Trieste i Titos grepp.
5 april 2008
Massmördare med gott samvete
Hitlers hantlangare som genomförde Förintelsen var inga omänskliga monster, de var med få undantag inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor. Efter kriget hade de inte heller några särskilda problem med samvetet.
Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.
Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.
I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.
På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”
Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.
Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.
Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.
Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.
Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.
De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.
Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.
Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…
Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.
Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.
Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.
Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.
Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö
Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.
Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.
I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.
På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”
Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.
Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.
Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.
Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.
Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.
De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.
Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.
Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…
Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.
Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.
Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.
Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.
Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö
1 april 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
