Mördarna/Munk (5)

I Gestapos grå Opel Kapitän, som på kvällen den 4 januari 1944 körde från Herning mot Ringköbing och sedan vidare till prästgården i Vedersö, satt fem män.

Vid ratten underofficeren i SS Adam Gföller, 40 år, österrikare. Informationerna om honom är knapphändiga. Han hade degraderats på grund av bedrägerier men tagits till nåder av Himmler.

Chefen för specialkommandot var en betydligt mera färgstark person: Otto Schwerdt, 29 år, officer i SS. Han hade varit Otto Skorzenys närmaste man i den våghalsiga operation som befriade Mussolini från fångenskapen på ett fjällhotell i italienska Gran Sasso-massivet i september 1943.

Den 26 december 1943 hade Schwerdt fått order av Skorzeny att ta kommando över en SS-grupp och mörda författaren och prästen Kaj Munk i Vedersö på Jylland. Innan dess hade han aldrig varit i Danmark.

Dansk bakgrund hade däremot Wolfgang Söhnlein, 30 år. Hans far var chef för en konservfabrik i Slagelse men Wolfgang växte upp hos sina morföräldrar i Würzburg. Han ville bli präst, studerade teologi i Tyskland och besökte Danmark på ferierna. Familjen var mycket musikalisk och man sjöng och spelade i hemmet.

När Hitler kom till makten 1933 rycktes Wolfgang Söhnlein med i den folkliga entusiasmen. Han gick med i NSDAP redan samma år, lämnade teologin och studerade i stället till optiker.

Tre veckor efter den tyska ockupationen av Danmark sändes Wolfgang Söhnlein till Danmark för att bygga upp ett kontaktnät av danska nazister och sk stikkere, dvs danskar som var villiga att bli angivare mot betalning. SS-chefen i Danmark, Rudolf Mildner, gav honom uppdraget att ingå i gruppen som skulle döda Munk. ”Vi litar inte på någon dansk person för att utföra denna Hitler-order”, sade Mildner och ställde i utsikt att Söhnlein skulle få befordran och flytta till Flensburg i Nordtyskland. Dit längtade hans hustru.

Till Skorzenys grupp hörde också en civilist, Louis Nebel, 31-årig köpman, organiserad i det schweiziska nazistpartiet. Varför just där? Jo, på grund av dess särskilda antikommunism, förklarade han i rättegången efter mordet. Han talade flera språk flytande och hade därför överförts till underrättelsetjänsten. Hans uppgift var att lära nazistiska sympatisörer i Italien, Holland och på Balkan allt om sabotage och likvideringar.

Av de fyra var det bara Wolfgang Söhnlein som talade lite danska. Därför fanns det en tolk med, Kurt Carstensen, en 29-årig tysk konditor från Köpenhamn, gift med en danska. De hade flera barn. Carstensen var sedan 1934 medlem av nazistpartiet och sedermera även i SS.

När dessa fem män hade hämtat Kaj Munk i hans prästgård (se första artikeln) förde de honom till Hørbylunde Bakker, fem mil österut på Jylland. Kaj Munk kommenderades att stiga ut. Han stod tyst och med lätt böjda knän vid ett träd. Att det var Otto Schwerdt som med sin ljuddämpade engelska pistol, kaliber 7,65 millimeter, sköt det första skottet verkar klarlagt, även om de inblandade senare inför sina domare skyllde på varandra.

Skottet gick in i nacken. Schwerdt tryckte av två gånger. Vid det andra skottet sjönk Munk ihop. Sedan har någon med ett annat vapen, kaliber 9 millimeter, skjutit ytterligare två skott, ett i vardera tinningen, visar obduktionsprotokollet. Sannolikt var det Nebel som höll i det vapnet.

Den danska polisutredningen leddes av en berömd kommissarie, Otto Himmelstrup. Tyskarna försökte stoppa utredningen men Himmelstrup fortsatte att arbeta i det fördolda och gömde utredningsmaterialet.

Efter kriget greps först den fd prästkandidaten Söhnlein i ett nordtyskt fångläger där han försökte gömma sig under falsk identitet. Även tolken Kurt Carstensen greps inom kort. Louis Nebel kunde gripas i München efter tips från en sjuksköterska som hade haft honom som patient. Nebel försökte skylla allt på Schwerdt. Han tipsade om dennes danska älskarinna, som spårades till Stuttgart, där båda greps under dramatiska förhållanden med skottlossning. På sommaren 1946 fanns alla fyra i danskt fängelse. Den femte, Adam Gföller, var försvunnen och antas ha omkommit någonstans på östfronten under krigets sista månader.

Tolken Carstensen frikändes efter att ha samarbetat med polisen och utpekat Schwerdt och Nebel som dem som sköt. Söhnlein, Nebel och Schwerdt dömdes först till döden i det danska sk retsopgøret med nazifolk och samarbetsmän 1947-1949. Men dödsdomarna omvandlades redan efter ett par år till fängelse i respektive 20, 16 och 24 år. År 1952 respektive 1953 blev de plötsligt benådade och utvisade. Nebel och Söhnlein lär ha blivit mottagna av jublande nazister på Flensburgs station.

Otto Schwerdt återgick i tjänst hos sin fd chef Skorzeny som drev en fastighetsmäklarfirma med lägenheter och villor i Malaga under 1960- och 1970-talen.


Bilden: Kaj Munks mördare är glömda. Spåren av hans församlingsbors betalda arbete för tyskarna, som gjorde honom så upprörd, finns delvis kvar (se artikel 1). Sanden kring bunkrarna vid Vedersö klitt har spolats bort under årens lopp och betongresterna ligger nu där som stora, dystra flyttblock på stranden. Men få känner till historien om deras tillkomst.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk. Liv og død (Århus 1984); samme författare Kaj Munk. Krigen og mordet (Viborg 1993).

Till hela artikelserien om Kaj Munk, klicka på etiketten Kaj Munk nedan!

Tanka

Alla bilderna
för sommarslut och höstgny
sparkar och grinar

men i badviken ruvar
en dimbank på allvaret.


Tanka är en japansk, stavelseräknande versform.

Terror och förintelse/Stutthof (2)

När man stiger in genom ”Todestor”, dödsporten, har man det gamla lägret från perioden 1939-1942 framför sig: Till vänster bostadsbaracker, till höger karantänbaracken, snett bakom ligger kantinen och den sk bunkern med arrestlokaler. Längre fram fanns verkstäder och fler sjukbaracker. De är inte återuppförda. Inte heller köket eller magasinet för fångarnas tillhörigheter har byggts upp; de låg mitt i lägret.

Fram till maj 1940 omfattade detta äldre läger omkring fyra hektar (drygt fem fotbollsplaner) med ett tiotal träbaracker, som fångarna fick bygga själva. Fem år senare skulle lägerytan vara 30 gånger större. Lägret omgavs av dubbla taggtrådsstaket varav det inre var strömförande. På jämna avstånd stod vakttorn.

Från sommaren 1941, när det tyska anfallet på Sovjetunionen hade inletts, började en stor omvandling av Stutthof. De första sovjetiska krigsfångarna anlände; de vägrades juridisk status som krigsfångar och sattes i tungt tvångsarbete − för många ledde det till döden.

Sedan kom de sk uppfostringsfångarna. Det var personer som vägrat arbeta för tyskarna eller som saboterat arbetet. De kom inte bara från Polen utan från hela det tyskockuperade Europa. Femton procent av dem beräknas ha dött under ”uppfostringen”. Hela tiden anlände också nya grupper av tillfångatagna medlemmar av den polska motståndsrörelsen, t ex den underjordiska hemmaarmén, AK.

Den 23 november 1941 besökte SS-chefen Heinrich Himmler Stutthof. Det var vid den tiden som Hitler, enligt flera forskare, gav sin muntliga order om Förintelsen. Himmler beslöt att bygga ut lägret och ge det statlig status. Under 1942 blev judarna sedan för första gången den största kategorin av fångar i Stutthof.

Från 1943 kan Stutthof betraktas som ett internationellt läger. Hit fördes nu t ex en grupp intellektuella från Litauen, den 5 oktober kom 150 danska kommunister och den 14 december en transport med 265 norska poliser som vägrat tjänstgöra för Quislingregeringen. På hösten 1943 anlände en större grupp med judar. Det var 304 polacker från det likviderade gettot i Białystok. De som överlevde skickades efter ett par månader vidare till Auschwitz. Under hela 1943 infördes enligt inskrivningsboken totalt 11 017 fångar varav 1 358 var kvinnor. De flesta skickades snart vidare till andra läger.

Den mest genomgripande förändringen av Stutthof ägde rum 1944. Då kom plötsligt 75 000 människor. Av dem var 48 600 judar, som under andra halvåret anlände i 26 stora transporter, mestadels från Estland, Lettland och Litauen. Där hade tyskarna på grund av Röda arméns frammarsch tvingats stänga koncentrationslägren.

Judarnas ankomst var inte förberedd. Det sk judelägret i Stutthofs utkant var inte färdigbyggt. Fångarna, som mest bestod av kvinnor och barn, fick till en början sova i baracker som saknade både golv och tak. En del inkvarterades provisoriskt i det nybyggda lägerköket (det är fortfarande inte restaurerat; bilden).

Längst bort i det gamla lägret fanns ett krematorium och en gaskammare. De är båda restaurerade och kan besiktigas. Krematoriet användes första gången i september 1942. Året därpå fanns här två ugnar med en kapacitet på 10-11 lik per timme.

Gaskammaren är en murad, fristående byggnad, 8,5 x 3,5 meter och 2,5 meter hög. Den kom till på sommaren 1943 och användes till en början för att desinficera fångkläder. Sommaren därpå användes den för första gången för att döda polska partisaner och judar med gasen Zyklon-B. Stutthof hade till slut blivit en del av förintelsemaskineriet. Men kapaciteten räckte inte långt. En stor del av fångarna fördes vidare till Auschwitz-Birkenau.

Judelägret är idag fortfarande förbuskat och otillgängligt – en påfallande kontrast till de iordningställda äldre delarna av lägret. En skylt upplyser dock att mer än 16 000 judar här dog av hunger, sjukdomar och utmattning.

Finns det en outtalad tendens i informationen som ges i Stutthofs museum? Jag har svårt att värja mig mot ett sådant intryck. Museet berättar främst om Stutthof som del av den nazistiska terrorn mot den etniskt polska befolkningen. Synsättet följer sentida forskning som hävdar att Hitler hade ambitionen att deportera eller förinta hela den polska befolkningen, alltså både polska kristna och polska judar.

Enligt denna historiesyn har den stora uppmärksamheten på förintelsen av judarna skymt andra människors öde. Är det därför de polska museimyndigheterna nu låter judelägret i Stutthof växa igen och bli otillgängligt och delvis obegripligt?

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006. Egna anteckningar från utställningen i Stutthof.

Anm.: Enligt forskarna i Stutthofs Museum användes gaskammaren från sommaren 1944 till november samma år. Omkring 2 000 personer dödades här. Det var både polska patrioter och judar från olika länder. Det vanligaste avrättningssättet i Stutthof var nackskott.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Befrielse och katastrof/Sutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Artikel med anknytning till Stutthof: Till Riga för att dö

För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du även klicka på etiketten Stutthof nedan.

Spegeln vid vändpunkten

Att avlöva egot och återvända till det djupa självet. Är det den nya, stora uppgiften när man passerat livets vändpunkt?

Jag mötte en man som påstod det.

Han heter Bernard Durel och är dominikanmunk. En stillsam man med vänlig, nästan blyg framtoning. Han talar med en mjuk, fransk brytning och jag hörde honom aldrig höja rösten.

Mötet ägde rum på den katolska kursgården Marielund på Ekerö, en halvtimmas bussresa från Stockholm. Där hade Bernard Durel nyligen en tredagarskurs under rubriken ”Om det öppna seendet och dess frukter”. Det handlade om meditation.

Bernard Durel växte upp i Frankrike, blev forskare inom kärnteknik, hamnade på något sätt i Algerietkriget och råkade i livskris som ledde till en ny inriktning i livet. Dominikanorden erbjöd nya värden, en ny färdriktning. Han blev munk och präst.

Men nästan lika viktig blev kontakten med japansk zenbuddism och meditation som han i dag har mångårig erfarenhet av. I Marielund presenterade han sig själv som ”halvbuddist”.

Vad var det egentligen han sade?

Så här uppfattade jag honom: Någonstans i mitten av livet upplever många människor att något inte står rätt till. Sedan barndomen har de byggt upp ett starkt ego med tydliga konturer, en yrkes- och familjeidentitet som de hållit fast vid. ”Anna Svensson” har förvandlats till ”fru Svensson”, som Durel uttryckte det.

Men ”fru Svensson” har blivit så dominerande att hon börjat skymma något annat, en dimension som var med från början, i barnets värld: det djupa självet, ”Anna”. Plötsligt gör sig Anna påmind med oroande frågor: Var det så här det skulle vara? Var detta allt? Är du sann mot dig själv?

Många som hamnar i en sådan osäker och otydlig situation söker sig till psykologin och terapeuterna. Mycket går där att utreda och kartlägga, men efterhand som kunskapen om det egna psykologiska landskapet ökar blir man paradoxalt nog bara en allt större gåta för sig själv. Terapin tycks aldrig nå ett tillfredsställande svar.

Enligt Bernard Durel beror det på att Anna inte kan kartläggas med medicinska eller psykologiska verktyg. De når bara kroppen och själen. Men Anna är den andliga dimensionen av Anna Svensson, den som kommer från Gud; människan är ju skapad till Guds avbild. Och Gud kan inte kartläggas, inte ens definieras.

För att åter öppna den skymda förbindelsen med det djupa andliga självet måste man börja demontera det stora, tydliga, självklara egot. Det är en process som går från ”att veta” till ”att inte veta”, rakt emot mycket som man dittills i livet strävat efter. Man måste lära sig att avstå, att ta ett steg åt sidan, att släppa det krampaktiga greppet. Där fru Svensson stod för ”att göra och att ha”, står Anna nu för ”att vara”.

Man är vid vändpunkten.

Det kan bli en skrämmande resa tillbaka. En gång utvecklade vi det där hårda, tydliga egot för att göra det möjligt att leva i vuxenvärlden. Det var en nödvändighet, för en del människor en fråga om att överleva som person. När det stora egot efter vändpunkten måste demonteras, försvinner den gamla tryggheten. Man kan uppleva att det inte längre finns någonting stabilt att hålla sig till. Man svävar fritt i universum. Men det visar sig att även det är möjligt.

För att underlätta resan tillbaka till Anna kan man meditera. Meditationen syftar just till ett nytt seende, det öppna seendet. I stillasittandet och tystnaden bråkar till en början egot. Tankar och minnen dyker upp, det är ofrånkomligt, men det gäller att inte gripa efter dem. De får passera, ungefär som båtarna på floden passerar medan vi i stället betraktar floden. I meditationen blir man en spegel som tillfälligt återger vad som händer utan att någonting blir kvar. Det stora, bullriga och pockande egot avlövas allt mer.

Men en förutsättning är att det finns ett ego att avlöva. Gör det inte det, löper man risken att gå under. Därför behöver man handledning, en vägvisare på den obekanta vägen tillbaka.

Här någonstans förlorar jag förmågan att beskriva förloppet. Jag misstänker att det bara ordlöst kan erfaras genom det öppna seendet. Man får helt enkelt pröva sig fram. Och vara tyst.

Den 14-16 december 2007 har Bernard Durel en ny meditationskurs på Marielund. Här en länk till kursgården:

http://www.marielund.org/

Månadens haiku

Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.

Alajaure, augusti 2003


Förra månadens haiku

”Bort med polackerna!”/Stutthof

− Sztutowo! ropar busschauffören och jag tumlar ut från den blåvita lokalbussen mitt i en fridfull liten by på den polska landsbygden, drygt tre mil öster om Gdansk.

För polackerna är detta slättlandskap Pommern, men för tyskarna är det fortfarande det historiska Västpreussen och byn är betydligt mera känd under sitt tyska namn: Stutthof.

I en avskild skogsglänta på andra sidan om den lantliga husklungan uppförde SS under sommaren 1939 det första koncentrationslägret utanför Tyskland. I dag är Stutthof delvis restaurerat och förvandlat till ett utomhusmuseum.

Det första man ser är ett stort tegelhus som en gång var ålderdomshem men som SS byggde om till kommendatur och administrationsbyggnad. Där bakom till vänster skymtar (klicka på bilden) själva lägeringången, ”Dödens port”. In genom den gick under krigsåren omkring 110 000 människor. Av dem dödades eller dog av umbäranden cirka 65 000.

År 1942 fick Stutthof officiell status som koncentrationsläger med ett stort nät av underläger omkring sig och från 1944 blev det en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Men från början var det ett lokalt läger som främst riktade sig mot den polska befolkningen i Danzig och Västpreussen. Ett läger för etnisk rensning.

Den fria staden Danzig hade skapats i Versaillesfreden 1920. Varken stadens tyska majoritet eller dess polska minoritet ville ha den lösningen. Tyskarna ville att Danzig skulle vara kvar i Tyskland, medan polackerna krävde att staden skulle tillhöra det nyuppståndna Polen.

Det ledde till starka motsättningar mellan befolkningsgrupperna (se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget). Polackerna diskriminerades av den tyska, allt mer aggressiva, nazistiska majoriteten, som drömde om och planerade för ett etniskt rent, tyskt Danzig.

Redan på krigets andra dag, den 2 september 1939, började massarresteringarna av polacker. Det skedde efter namnlistor som hade upprättats flera år tidigare. Främst var nazisterna ute efter polska intellektuella, lärare, präster och uniformerad personal från de polska institutionerna i Danzig, dvs posten, järnvägen och tullverket. Den första transporten med 200 polacker till Stutthof gick redan samma dag.

Den etniska rensningen svepte sedan över Västpreussen i spåren av den tyska arméns framryckning. Polska forskare uppskattar att mellan september 1939 och mars 1940 upp emot 120 000 sk ”oönskade polska element”, däribland även judar och zigenare, greps och internerades i ett 70-tal olika läger i regionen. Stutthof var bara en av taggtrådsöarna i denna nazistiska lägerarkipelag.

I summariska exekutioner dödades under samma tid 40 000 människor, främst polacker som ansågs farliga på grund av sin medvetna polska nationalism. En del av avrättningarna ägde rum i Stutthof. Andra blodbestänkta ortnamn var Piasnitz, Barbarkaskogen (vid Thorn) och Karolewo.

− De som hör till det polska folket måste försvinna! deklarerade Albert Forster, naziledare i Danzig, i november 1939. Det var mitt under den stora rensningsoperationen.

De flesta av dem som greps av SS och säkerhetstjänsten deporterades direkt till tvångsarbete i det nyupprättade generalguvernementet i Polen eller till rustningsindustrin i Tyskland. Många hamnade som obetald arbetskraft på tyska lantgårdar i regionen. De som klarade en ”rasselektering”, dvs de som såg tillräckligt ”ariska” ut, sattes i särskilda germaniseringsläger där de skulle uppfostras till tyskar. Det var mest barn och ungdomar. Många av dem hamnade så småningom som adoptivbarn i tyska familjer.

Under januari 1940 klingade denna första våg av etnisk rensning ut och de internerade som var kvar i Västpreussen fördes samman i Stutthof, som fortfarande lydde under det lokala SS i Danzig. På våren 1940 fanns det 6 500 fångar i lägret. Men många fler passerade Stutthof på väg till läger med riksstatus, t ex Sachsenhausen.

I november 1941 kom SS-chefen Heinrich Himmler själv på besök till Stutthof. Hans besök markerade början av en ny fas i lägrets blodiga historia.

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)
Tidigare artiklar med anknytning till detta ämne är:

Danzig, Westerplatte och kriget
De bedragna på Westerplatte
Manipulerat minne/Westerplatte
Fördrivning, flyktingar och förakt
När kriget kom till Ostpreussen
Polsk hämnd
För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du också klicka på etiketten Stutthof nedan.

De svenska försvararna/Munk (4)

Hjalmar Söderbergs och den svenska kulturradikalismens svepande fördömanden av Kaj Munk som nazist mötte motstånd. Främst var det litteraturvetarna Sven Stolpe och Gunnar Ollén samt tidningsmannen Sten Selander som ryckte ut till Munks försvar.

”Naturligtvis har Kaj Munk aldrig varit nazist”, utbrast den konservative och kristne debattören Sven Stolpe (1905−1996) med förtrytelse i sin biografi över den danske prästen och diktaren. Däremot, medgav han, hade Munk länge känt skepsis mot den danska demokratin och drömt om en stark folkets ledare, ensam ansvarig inför Gud. ”Men därför att man kritiserar demokratien, är man inte med nödvändighet nazist”, slog han fast.

Munks kritik av demokratin var aldrig nazistisk utan bara konsekvent kristen, hävdade Stolpe. ”Det var honom [Munk] fullständigt likgiltigt, i vilken form landet styrdes, bara det skedde i överensstämmelse med evangeliet.”

Och det var denna överensstämmelse med evangeliet som den danska demokratin inte hade klarat av. Genom sorglöshet, flykt från verkligheten, materialistisk jagdyrkan och inbördes split hade Danmark försvagats så att man inte lyckades stå det onda emot, dvs den tyska ockupationen. Stolpe erinrade om att Munk hade lyft fram finnarna som ideal, finnarna som i försvaret mot de sovjetiska angriparna 1939 ”tog alla offer och lidanden för att värna om den dyrbaraste gåva som de kände”. Så borde också danskarna ha försvarat sig, med våld!

Gunnar Ollén (f 1913) riktade sig i sin biografi över Kaj Munk (1944) direkt mot Hjalmar Söderbergs illvilliga kritik. Söderberg hade enligt Ollén ”varken förstått eller velat förstå någonting av sin danske diktarkollegas gärning”. Det betyder inte att Söderberg alltigenom hade fel. Men ”han blundar med ena ögat, när han betraktar Kaj Munk, och det öga han ser med är inflammerat av förhandsantipati”, skrev Ollén med en träffande formulering.

Det är just Munks kristna tro som han inte står ut med. Hjalmar Söderberg var en inbiten prästätare och kyrkoföraktare som hånfullt tyckte att kristendomen lämpade sig väl för ”tyrannvärlden”.

Det mest välformulerade försvaret av Kaj Munk stod emellertid Sten Selander för. I en artikel Under strecket i Svenska Dagbladet förde han redan den 7 januari 1944 ett nyanserat och insiktsfullt resonemang kring den kontroversielle dansken.

För Sten Selander (1891−1957) var Kaj Munk en stridens och förargelsens man − och kunde sina värderingar trogen inte vara något annat. ”Så länge det var demokratien och dess talesmän som i Danmark förkroppsligade vad Kristus kallade världen, var Kaj Munk antidemokrat.” Det hade Hjalmar Söderberg rätt i, medgav Selander. Men med sin irreligiösa läggning missuppfattade Söderberg vad som enligt Munk var motsatsen till den sjuka demokratin. Det var inte nazism utan ”Kristi diktatur”, eller med ett omodernt ord: teokratin.

Tolerans och kompromiss är demokratins livsluft, skrev Sten Selander, men båda orden var förhatliga för Kaj Munk. Skälet var enkelt: man kompromissar inte med djävulen. Därför var Kaj Munk en svuren motståndare till ”den ljumma, officiella, förvärldsligade vanekristendom”, som han tyckte sig möta inte minst inom kyrkan.

Selander pekar på huvudtemat i Munks dramatik, detta som kritikerna hela tiden tycktes missa, nämligen maktens vanmakt, övermänniskans oundvikliga nederlag. I pjäs efter pjäs visas dessa maktmänniskor upp som i idealistiskt nit går över lik för att nå ”stora” mål. De gör sig själva till gudar och utsätter sig därmed för ”självförtäring och självförintelse”. Detta är ett tema som självklart inte kan förenas med nazismens ledarideal. Därmed är alla påståenden om Munks nazism utan udd.

Det finns också ett slags ödets ironi över jämförelsen mellan Kaj Munks och Hjalmar Söderbergs personliga historia. Den aristokratiskt kylige observatören och flanören Hjalmar Söderberg sjönk efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge ner i apati, depression, handlingsförlamning och (själv?)förakt. ”Efter 9 april 1940 ansåg sig köpenhamnaren Hjalmar Söderberg inte böra framträda offentligt”, säger hans son i efterskriften till Sista boken. Han tystnade. På våren 1941 gjorde han till och med ett självmordsförsök. Han skar sig med rakkniv i halsen och i ena handleden men det blev inga djupa sår och han överlevde. Den 14 oktober samma år dog han emellertid i sviterna av en hjärnblödning.

Kaj Munk fortsatte däremot högljutt sin trotsiga förkunnelse och mördades till slut av de nazister som Söderberg påstod var hans meningsfränder.


Bilden: I mitten Kaj Munks grav omgiven av hustruns, Lise (1910-1998) t.v. och äldste sonens, Helge (död 1986), t.h. Gravarna ligger bakom Vedersö kyrkas kor.

Källor och litteratur: Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Sven Stolpe, Kaj Munk, Stockholm 1944; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942. Dessutom Sten Selanders Under strecket i Svenska Dagbladet den 7 januari 1944 med rubriken Kaj Munk (Kungliga bibliotekets tidningsarkiv).

Anm.: Det kan noteras att Sven Stolpe när han försvarade Kaj Munk ännu inte hade konverterat till katolicismen. Det skedde inte förrän år 1947.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Martyr med brun skugga/Munk (1)
”Hitler handlade kristligt”/Munk (2)
Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
Mördarna/Munk (5)

Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

Kaj Munks död den 4 januari 1944 väckte enorm uppmärksamhet i Sverige. Tidningarna hade ledande artiklar om honom, i radion gavs minnesprogram. I kyrkorna hade man minneshögtider där många storståtliga ord yttrades. Teatrarna gav särskilda föreställningar. Och viktigast av allt: över hela landet visades filmatiseringen av hans pjäs Ordet, som just hade haft premiär.

Munks bortgång ägnades ”en publicitet som knappast någon nordisk kulturpersonlighets efter Nathan Söderblom”, skrev radio- och teatermannen Gunnar Ollén i sin samma år (1944) utkomna biografi över den danske prästen och dramatikern.

I Svenska Dagbladet framtonade Munk som ”en kämpe och en diktare” som hela Norden sörjde. Han ”tjänade sanningens höghet och tankens frihet intill det yttersta, intill döden”, skrev tidningen på nyhetsplats. ”Ingen nutida predikare har talat djärvare än han om att kristendomen inte är ord och suckar och fredlighet utan handling och glädje och offervilja och strid mot ondskans alla makter”, hette det. Munk framställdes som en folkkär, kristen martyr. I nyhetsmaterialet fanns inte ett ord om hans avsky för demokratin och beundran av Hitler och Mussolini.

Men bland kulturskribenterna på tidningarnas insidor skymtade en annan värdering fram. I Dagens Nyheters minnesruna påpekade signaturen IH: ”I politiken var han från första början (och förblev) inte konservativ, utan reaktionär, våldsamt och hänsynslöst.” Och fortsättningen är tydlig nog: ”Det oinskränkta kungadömet var och förblev för honom den enda statsformen − men väl att märka ett kungadöme av Guds nåde.”

I radikalare kretsar i Sverige såg man Kaj Munk utan omsvep som nazist. Hjalmar Söderberg skriver rakt ut ”prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk”. Det var ett kompromisslöst fördömande som kom att bestämma tonen bland Sveriges kulturradikaler.

Söderberg hade formulerat sitt angrepp redan 1937 i en recension av Munks pjäs Segraren (finns i Sista boken från 1942). Egentligen är det inte fråga om någon recension utan snarare om en infam resumé av pjäsens handling, med tydlig avsikt att förlöjliga och skada dess författare. Artikeln är ”diabolisk”, tycker till och med Söderbergs biograf Bure Holmbäck.

Pjäsen var ett lätt maskerat inlägg i dagsdebatten och kunde ses som ett stöd för Mussolini och hans angrepp på Abessinien 1935. Diktatorn framställs som en idealist som griper efter Abessinien för att han behöver pengar för ett högre syfte: fosterlandet Italien. Det antyds att de fascistiska invasionsstyrkorna åstadkommer något positivt genom att befria abessinierna från svält, sjukdomar, feodalt förtryck och okunnighet. Och Munk gycklar med Frankrike och England som egentligen hade tänkt dela landet mellan sig men inte förmått gå till handling.

Segraren är emellertid inte enbart en lovsång till Kaj Munks hjälte Mussolini. I sista akten står diktatorn visserligen som segrare, men han är också en mycket ensam människa som drabbats av en rad personliga katastrofer, hans hustru har gått ifrån honom och hans son har invalidiserats i faderns krig. Diktatorn har helt enkelt vunnit sin ”seger” genom att visa hänsynslöshet både mot sig själv och andra. En maktmänniska i kamp mot ödet/Gud har förlorat sin själ.

Den poängen missade Hjalmar Söderberg fullständigt. Han skildrade händelseförloppet enbart som en bisarr och löjlig melodram utan vettigt innehåll. Pjäsen är enligt Söderberg helt enkelt inte värd någon analys. Hans slutomdöme utstrålar förakt: ”Någon kritik skall här icke spillas på denna gallimatias. Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att förbluffa är den allt överskuggande ledstjärnan i Kaj Munks författarskap.”

Men det fanns även svenska kulturpersonligheter som försvarade Kaj Munk. Om detta i nästa artikel.

Källor och litteratur: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter från januari 1944, tidningsarkivet Kungliga Biblioteket, Stockholm; Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Kaj Munk, Himmel och jord, (sv. översättning, Trollhättan 1944; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942.

Anm.: Hjalmar Söderbergs kritik av Kaj Munk framgår av två artiklar i Sista boken från 1942. Den första är skriven 1936 och bär titeln En Oxfordskämtare. Därifrån är citatet om Munk som nazist hämtat. Den andra är den angivna "recensionen" av Sejren med titeln Mussolinis ansikte, från 1937. Hjalmar Söderberg dog emellertid redan 14 oktober 1941, alltså drygt två år före Munk.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Den som vill läsa ett par smakprov från Hjalmar Söderbergs "recension" kan klicka på Comments nedan.

Apropå panik

Hör du hur ryktena går?
Hoppas du rätt förstår
att läsa dess tecken i skyn:
Det finns ingen himmelsk försyn!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Mänskan har allting förstört
som hennes hjärta berört,
öppnat för avgrundens djup
och står framför ätternas stup!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Tro inte kärlekens bud!
Du får ingen lön utav Gud!
Tag rätten i egen hand
och svara med öga för tand!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Börserna störtar i kras.
Drömmarna var bara glas.
Från löpsedeln slungas ett skrik:
Fattig har lurats av rik!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Bankerna spelar roulett
med löner och lån, allt i ett.
Pensionskontot tömt och förött
när tärningen stannar på rött.

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Här gäller att hålla på sitt
när lagen gör svärta till vitt.
Inte ens vädret är rätt!
Oschyst på alla de sätt!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Märkligt är det ändå
att vi efter allt detta kan stå!
Och får njuta en öl eller två…
Alltid nå´t som man ej kan förstå!

"Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

Kaj Munk var en komplicerad och motsägelsefull person. Han var visserligen en häftig motståndare till den tyska ockupationen av Danmark, men i själva verket beundrade han länge både Hitler och Mussolini. Han agiterade till och med för att de nordiska länderna skulle skaffa sig en egen gemensam diktator − må vara en diktator med Guds nåde.

På 30-talet hyllade han Hitler som en räddare av Tyskland undan den sjuka demokratin, inflationen och arbetslösheten. Hitler ”lyfte upp ur rännstenen ett stort och starkt och samlat och strålande Tyskland”, deklarerade han. I det perspektivet bagatelliserade han till och med de tidiga judeförföljelserna.

Efter Hitlers blodiga uppgörelse med SA och mordet på dess chef Ernst Röhm 1934 sade Munk urskuldande: ”Han [Hitler] gjorde det för Tysklands skull. Han handlade starkt och klokt, han handlade kristligt och stort.” Munk menade att Hitler genom morden hade tagit på sig ett särskilt ansvar för landet, ett ansvar som vore okänt i svaga, parlamentariskt styrda länder.

Denna benägenhet att överse med diktatorernas våld uttryckte han impulsivt och inte utan aggressivitet: ”Herregud, har det inte gått upp för er ännu att de män som fört världen framåt och fått människohjärtan att slå för något större än lönepåslag, just har varit de som var mest hänsynslösa med människoliv!”

Bakom Kaj Munks svaghet för diktaturen som styrelseform låg en sedan ungdomsåren grundad heroisk dröm om en stark man som skulle rädda Europa. Demokratins svårigheter och misslyckanden under mellankrigstiden upplevde Munk med djupt förakt. Demokratin var i hans ögon rent av en brottslig styrelseform som ledde till omoralisk handlingsförlamning − enligt Munk en särdeles dansk åkomma. Han avskydde den försiktige socialdemokratiske statsministern Thorvald Stauning, som ledde den danska samlingsregeringen under ockupationen.

I Munks idealstat skulle eliten styra. Föredömen var Hannibal och Napoleon. Bara en diktator kunde, enligt Munk, bringa ordning i det kaos som första världskriget lämnade efter sig. Han var sannerligen inte ensam om den uppfattningen.

Det var de tilltagande judeförföljelserna och Hitlers inmarsch i Tjeckoslovakien som fick Kaj Munk att tänka om, åtminstone delvis. I januari 1938 skrev han sin uppgörelse med antisemitismen, pjäsen Han sitter vid smältdegeln, i vilken den (då) kontroversiella sanningen att Jesus var jude görs till huvudpoäng.

I november samma år, bara några dagar efter Kristallnatten, skrev han sedan ett öppet brev till Mussolini, som just beslutat införa antijudiska lagar även i Italien. Munk berättade hur han som ung hade beundrat den italienske diktatorn ”nästan intill kärlek”, bl a just för att denne ”mästare” varit ”för klok och mänsklig” för att ”misshandla ett element av sitt folk”. Och nu tänkte idolen plötsligt gå Tysklands väg, en väg som såg ut att leda till utrotning av det judiska folket! Kaj Munk vände sig direkt till Mussolini med ett märkligt motförslag: ”Ni är den ende sunde mannen i Europa som kan handla. Har ni plats för judarna i Abessinien […] så giv dem ett Gosen där!”

När Hitlers arméer samma år marscherade in i Tjeckoslovakien gav Kaj Munk i en tidningsartikel uttryck för sin besvikelse även över den tyske ledaren: ”Hans stora idé 'Tyskland åt tyskarna' har förråtts av detta erövringskrig. Segern över Tjeckoslovakien är smärtsam, en förfärlig olycka för Ledaren, för hans idé, för hans land.”

För nationalisten Kaj Munk var Hitlers expansion utanför de traditionellt tyska områdena helt enkelt ett brott mot nationalismens idé om varje folks rätt till självbestämmande. Därför var det också självklart för honom att motsätta sig den tyska ockupationen av Danmark.

Kaj Munk var nu en desillusionerad människa, anser Bjarne Nielsen Brovst, hans främste biograf. För Munk kunde jordiska ideologier inte längre ge någon frälsning. Bara Jesus Kristus återstod att hålla sig till om världen skulle kunna leva vidare i fred och tolerans.

Under både 30- och 40-talet var Kaj Munk mycket omtyckt i vida kretsar i Danmark. Men det förekom också hård kritik mot honom. I flera böcker som publicerats efter kriget har t ex hans vän (vänskapen utsattes för stora påfrestningar) och prästkollega A. Drewsen Christiansen kommit med många beska synpunkter. Han skrev bl a: ”om dansk nazism hade haft en ledare av verkligt format, så hade Kaj Munk varit en av hans ivrigaste anhängare, men sannolikt också en av de första som gjort uppror mot honom.”

Enligt Drewsen Christiansen har ingen i större utsträckning än Munk ”vattnat och gött den sympati för diktaturen som spirade fram i åtskilliga kretsar också här i Danmark. Ett tungt ansvar har han därmed lagt på sina skuldror.”

Hur såg man då på Kaj Munk i Sverige? Om detta i nästa artikel.


Bilden: Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk, liv og død, Århus 1984; A. Drewsen Christensen, Kaj Munk paa tomandshaand, Köpenhamn 1947; Kaj Munk, Himmel och jord (sv. översättning, 1944); Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå, 1986.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Månadens haiku

Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.

Till Petter Bergman, 1934-1986. Se artikel Den omöjliga gemenskapen.


Förra månadens haiku

Den omöjliga gemenskapen

Det finns en oskarp filmsekvens med poeten Petter Bergman (1934-1986). Han skyndar fram mellan några hyreskaserner från 60-talet, antagligen i Hässelby, viker av uppför en trappa mellan höga cementväggar. Och försvinner.

Det är en fullständigt anspråkslös filmstump. Den gör intryck av att ha kommit till av en slump. Fyra, fem sekunder som ingick i ett TV-program om Petter Bergman för många år sedan. Resten av programmet minns jag ingenting av, inte hans röst, inte ett ord.

Nu är det mer än tjugo år sedan han dog, 52 år gammal. I min generation finns det nog fortfarande några som minns hans lågmälda reflektioner under rubriken Rader från Hässelby i Aftonbladet. För mig lever för evigt ett svalkande, melankoliskt stråk i hans poesi, rader som på ett hemlighetsfullt sätt samtalar just med de där tysta filmsekunderna.

Melankolin kommer från den hos Petter Bergman alltid närvarande motsättningen mellan kollektivet och individen, mellan drömmen om den goda gemenskapen och den ideligen upprepade bittra erfarenheten av ensamhetens ofrånkomlighet.

Litteraturvetaren Matts Rying har formulerat Bergmans balansgång (Poeter till svars, FIB:s lyrikklubb 1986): ”Han talar visserligen ofta i sina dikter om den nödvändiga gemenskapen, men människorna skymtar egentligen bara på skyggt avstånd, som anonyma och svåråtkomliga, hans gemenskap med dem verkar så att säga mer teoretiskt än praktiskt upplevd.”

I Petter Bergmans sista, postumt utgivna, diktsamling Tilltal från 1987, lyser detta tema från dikt efter dikt tillsammans med en allt större medvetenhet om att livet går mot sitt slut. I dikten Ballad skriver han:

Jag är ensam i sittbrunnen. Ingen står till rors.
Ingen kan stå till rors på detta sista fartyg
som jag seglar. Sjöarna gnistrar i solens spegel
och landkonturen ligger under horisonten.

Men jag kan minnas att det fanns en tid
då allt var annorlunda, då ’jag’ också var ’de’.

Hans uppmärksamhet riktas allt mer mot det egna jaget. Världens affärer, som en gång varit så viktiga för denne poet som kallade sig socialist, berör honom allt mindre. ”Världen snurrar, murar ruttnar/och faller ner och det berör mig/inte alls. Men detta: att sammanfogas/till en helhet skrämmer mig mer än/något annat”, säger han i Spegelvänt. Ångest alltså, ty nu vid livets slut är han äntligen på väg att möta sig själv.

Inför detta oundvikliga möte gör han upp med sina gamla ideal om kollektivet, eller ”samhället”, som man gärna sade på 70-talet. En dikt handlar om en soldat som skriver brev hem till sin mor inför det hämningslöst blodiga slaget vid Gettysburg sommaren 1863. Ortnamnet Gettysburg står för det kollektiva:

Men ändå måste vi betona individens roll:
för denne man skapade sina läsare. Utan honom
och de andra brevskrivarna skulle vi se
Gettysburg som en strategisk och politisk
händelse. Med honom blir den mänsklig.

I denna sista diktsamling talar Petter Bergman på ett mycket enkelt, direkt och lättbegripligt språk som står prosan nära och ändå är djupt poetiskt och uttrycksfullt, sinnrikt rytmiserat, fullt med inrim och harmoniserande vokaler. Man läser resultatet av många års kamp med både språk och innehåll. Mycket har skalats bort av språkliga utsmyckningar och innehållsmässiga utvikningar. Det viktiga som återstår kan nu bara uttryckas så här omedelbart och precist, i fullständiga meningar med stor bokstav och punkt. ”Så går i dikten skiftningar från det unika/till det allmänna och så tillbaks igen”, skriver han.

Och där, i det återfunna unika, är han tillbaka i bilden med den sista seglatsen, en underskön avskedssång:

Stjärnhimlens tecken återstår: det ljusnar.
Jag har lagt ut kompasskursen i hemlighet.
Vi lämnar skärgårdsscenen på vår färd mot öster.

Tiden och regnet växlar plats och röster
på väg från ingenting till intighet.
Dimmorna flyter in mot årets kuster.
Och ensamheten snuddar vid sin ensamhet.


Haiku till Petter Bergman, se Månadens haiku

Martyr med brun skugga/Munk (1)

Prästen i Vedersø stod mitt i kyrkgången iklädd rock och halsduk och tänkte inte gå upp i predikstolen. Han var upprörd. Den här nyårsdagen 1944 skulle det inte bli någon vanlig predikan, trots att det var på dagen 20 år sedan han för första gången stod i den där predikstolen.

Han hade fått höra att en del av hans församlingsbor hjälpte tyskarna att bygga befästningsanläggningar i dynerna vid Vedersø Klitt på Jyllands nordsjökust. Arbetena ingick i nazihärskarnas försök att förstärka västvallen mot en väntad allierad invasion.

För detta arbete mottog församlingsborna betalning av ockupanterna. Hans församlingsbor! Kaj Munk var rasande:

− När en dansk under nuvarande förhållanden frivilligt hjälper tyskarna är det landsförräderi.

Han skrädde inte orden:

− Det blir aldrig en kristen handling att ställa sig i tjänst hos orättfärdigheten, vare sig det sker av feghet, girighet eller svagsint foglighet.

Tre dagar senare var han död, mördad, 45 år gammal.

Kaj Munk var Danmarks mest kände präst och dramatiker, den främste dramatikern i Norden efter Strindberg och Ibsen, hette det. Sedan den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940 hade han dessutom blivit en kompromisslös kritiker av den tyska ockupationsmakten. Han var glödande dansk nationalist och lät sig inte tystas trots att hans skådespel inte längre fick framföras och hans artiklar från och med maj 1943 inte längre publicerades i tidningarna.

När hans frihetsdrama om Niels Ebbesen, som var Danmarks Engelbrekt, gavs ut som bok 1942, blev den genast beslagtagen. Men i Stockholm framfördes dramat redan året därpå. Kaj Munk var sedan länge ett stort namn i hela Norden. Hans pjäs Ordet, som handlade om kristen mirakeltro, hade filmats med Victor Sjöström i huvudrollen och blev en stor framgång. Säsongen 1938/39 spelades Han sitter vid smältdegeln 1 250 gånger på nordiska scener. Den pjäsen var en uppgörelse med judeförföljelserna som just vid denna tid accelererade i Tyskland, t ex med Kristallnatten den 9-10 november 1938.

Efter publiceringsförbudet använde Kaj Munk predikstolen för att sprida sitt upproriska budskap och från den hade ännu ingen vågat förvisa honom. Predikosamlingar publicerades och tyskarna var mycket irriterade. Munk anade att de planerade något emot honom. Flera varningar hade han fått, men han vägrade att ge sig av trots att vänner i Danmark och Sverige lade fram en färdig flyktplan för honom.

Förberedelserna att mörda Kaj Munk hade pågått sedan mitten av november 1943. Kaj Munk ville då predika i Helgeandskyrkan i Köpenhamn med anledning av att tyskarna genomfört massarresteringar av judar i Danmark. Många av judarna var förvarnade om aktionen men alla hann inte fly. Kaj Munk var djupt skakad − inte minst för att hans landsmän inte handgripligen hade förhindrat att judarna fördes bort. Men den tyska ockupationsmaktens högste chef i Danmark, doktor Werner Best, förbjöd Munks predikan.

Två söndagar senare, den 5 december, trotsade Kaj Munk förbudet och höll sin predikan i Köpenhamns domkyrka. Medan han ännu talade sammanträdde SS-ledningen i polishuset 500 meter därifrån och beslöt att mörda honom.

Men bakom mordet låg även påtryckningar från högsta instans. Hitler var upprörd över att Werner Best och hans SS-chef Rudolf Mildner inte hade gått tillräckligt hårt fram mot den danska motståndsrörelsen, som under oktober och november hade mördat 12 tyska soldater och danska samarbetsmän. Hitler krävde vedergällning 5 mot 1 för dessa dåd eller, om det inte hjälpte, 10 mot 1. Och han begärde särskilt att framstående oppositionella kulturpersoner i Danmark skulle utväljas som offer.

Vid halv åttatiden på kvällen den 4 januari 1944 svängde en bil med fem civilklädda män upp på gårdsplanen framför prästgården i Vedersø. Familjen Munk satt och spelade kort. Pigan upptäckte bilen, såg fyra män stiga ur och hörde att de talade tyska. Hon rusade in till prästen. Tyskarna är här!

En av dem sade på danska:

− Det är från kriminalpolisen, är Kaj Munk hemma?

Tjugo minuter senare satt prästen i Vedersø mellan två SS-män i bilens baksäte. Den körde iväg i hög hastighet.

Dagen därpå upptäcktes Kaj Munk skjuten i ett dike vid Hørbylunde Bakker fem mil österut. Mördarna hade lämnat en handskriven papperslapp intill kroppen: ”Du Svin har alligevel arbejdet for Tyskland.” Dvs: ”Du, ditt svin, har trots allt arbetat för Tyskland.” Det var ett klumpigt försök att få den danska polisen att tro att det var motståndsrörelsen som mördade Munk. Klumpigt, men inte utan logik. Kaj Munk var nämligen martyren med brun skugga, en präst som under många år beundrade diktaturen och diktatorerna, mest Mussolini men även Hitler.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:

2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Källor och litteratur: Det redovisade händelseförloppet följer i stort sett det som Bjarne Nielsen Brovst kommit fram till i sina forskningar, återgivna i Kaj Munk. Liv og død. Århus, 1984. Se även t ex Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986.

Bilderna: Bild 1: visar interiören från Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust. Kyrkan renoverades 1984 och är sedan dess ljusare än den var på Munks tid. Bild 2: Bronsbyst av Kaj Munk, placerad vid vägen, nedanför kyrkan.

Anm: Det finns två filminspelningar av Ordet. Den första gjordes 1943 i regi av Gustaf Molander och med Victor Sjöström i huvudrollen. Den hade premiär bara någon vecka innan Kaj Munk mördades. Den andra, idag mera välkända, gjordes av den danske filmskaparen Carl Th. Dreyer 1955 och anses vara hans bästa film.

Att tänka om det otänkbara

Det är sannerligen inte bara överste Bo Pellnäs som dessa dagar ifrågasätter den svenska säkerhetspolitiken i skuggan av den politiska utvecklingen i Ryssland. Idag skriver professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet Wilhelm Agrell en minst lika engagerad artikel under rubriken Försvaret enbart symboliskt (SvD Brännpunkt 22.7.07).

Han konstaterar att de senaste femton åren har medfört ”den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut”. Sverige har inte bara avvecklat det territoriella försvaret, man har avvecklat varje tanke på ett territoriellt försvar, ”vilket är något helt annat”.

Agrell underkänner den säkerhet som de svenska politikerna föreställer sig ligga i Sveriges EU-medlemskap. ”Vid en allvarlig kris kan denna föreställning om säkerhet komma att förflyktigas bokstavligt talat över en natt.”

Och Wilhelm Agrell vågar peka just på utvecklingen i Ryssland. ”Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med”, skriver han.

Slutsatsen är obehaglig: ”Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.”

När en framstående forskare och debattör som Wilhelm Agrell använder detta uttryck, ”tankar om det otänkbara”, gör han det mycket medvetet. Han anspelar på den amerikanske framtids- och konfliktforskaren Herman Kahn vid Hudson Institute som 1962 gav ut en kontroversiell bok med titeln Thinking about the Unthinkable. Den handlade om ett eventuellt kärnvapenkrig. Genom att mitt under kalla kriget offentligt analysera riskerna för ett kärnvapenkrig och vad det kunde få för följder bidrog han till att göra kriget mer otänkbart.

Idag saknar vi en öppen och ärlig debatt om ”det otänkbara” hotet från en återuppstånden stormakt i öster. Det råder ett slags tankeförbud i ämnet och varje uttryck för undran kring Rysslands långsiktiga utveckling och de krav den kan ställa på svensk säkerhetspolitik dödas genast genom att stämplas som ”rysskräck”.

Wilhelm Agrells alludering på Herman Kahn är en vink om vilken dimension han anser att problemkomplexet med svensk säkerhetspolitik i EU:s och Rysslands skugga kan få. Sverige borde vända sig till länder med större historisk erfarenhet av Ryssland för att vitalisera sin egen tankeverksamhet. Jag föreslår kontakter med Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen!

Se även överste Bo Pellnäs artikel "Vi lever i dårarnas paradis", SvD Brännpunkt 18.7.07, samt min artikel Minns du Baltikum, Bildt? och artikelserien När Sverige svek Baltikum.

Minns du Baltikum, Bildt?

Den säkerhetspolitiske experten, överste Bo Pellnäs har i en engagerad artikel i SvD den 18 juli ifrågasatt den sedan länge pågående snabba nedmonteringen av det svenska försvaret.

Det senaste är att finansminister Anders Borg (m) tänker reducera försvarsbudgeten med ytterligare 10 procent nästa år. Detta i ett läge när den ryske presidenten Putin meddelat att Ryssland lämnar delar av CFE-avtalet om rustningsbegränsningar i Europa. ”Hans militära säkerhetspolitiska rådgivare konstaterar samtidigt att Ryssland bör koncentrera fler stridskrafter till den europeiska delen av landet. Argumentationen och tongångarna ljuder som under sovjettidens fornstora dagar”, skriver Pellnäs.

Det var inte heller länge sedan försvarsminister Mikael Odenberg förkunnade att värnplikten skulle kunna avskaffas ”i fredstid”.

Varför tiger Carl Bildt om Ryssland? Det brukade han inte göra förr. När Baltikum under dramatiska år på 90-talet blev fritt var Bildt statsminister. Hans regering lämnade då den klassiska svenska neutralitetspolitiken och sade att neutralitet inte längre var ett givet svenskt val vid en konflikt i närområdet.

I konstitutionsutskottet den 26 april 1994 sade Bildt att det skulle sända felaktiga signaler till ”de rödbruna krafterna i Ryssland” om de på förhand kunde utgå från att Sverige inte skulle företa sig någonting alls om de hotade Estland, Lettland eller Litauen. Och han fortsatte:

”Jag kan inte veta […] vilken typ av politiska åtgärder den regering som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig mer ta på sig den moraliska bördan - som vi då tvingades till av en hård omvärld - att handla på ett sätt som kan uppfattas som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för självständighet.”

Gäller denna hållning fortfarande? Om ja: Ställer den några krav på det svenska militära försvaret? Hur skulle Sverige ställa sig vid en konflikt i Baltikum i dag?

1994 fanns det en del som trodde att Carl Bildt menade att Sverige skulle kunna sända trupp till Baltikum vid ett ryskt anfall. Det var lika orealistiskt då som det är i dag. Enligt Bildts nära medarbetare Lars Peter Fredén (Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994, Stockholm 2006) var det troliga i stället att Sverige skulle välja en hållning som ”icke-krigförande”, dvs samma inställning som Sverige hade till Finland under vinterkriget 1939-1940. Obs att Sverige alltså inte, som många fortfarande inbillar sig, var neutralt i vinterkriget!

En hållning som icke krigförande skulle t ex göra det möjligt för Sverige att, som vi gjorde till Finland, sända krigsmateriel till de baltiska länderna.

Hur är situationen egentligen idag? Har de baltiska ländernas Nato-medlemskap befriat Sverige från alla (moraliska) förpliktelser vid en konflikt? Det är dags för Baltikums försvarare Carl Bildt att ta bladet från munnen.

PS Carl Bildts beklagande till TT av Putins beslut angående CFE-avtalet är givetvis inte detsamma som att tala om Ryssland. Vad som skulle behövas är ett nytt linjetal om östpolitiken. CFE är dessutom bara en detalj i en tätnande väv av obehagliga trådar och tecken.

Om Sverige och Baltikum 1940 se min artikelserie När Sverige svek Baltikum.
Om Sverige och baltguldet se artikelserie som börjar med En hedersskuld betalas.
Om Odenberg och värnplikten se Apropå värnplikten.
Se även Att tänka om det otänkbara. Wilhelm Agrell om säkerhetspolitiken.

Manipulerat minne/Westerplatte

Minnesmärken har sin egen historia. De kan inte värja sig för tidens skiftande politiska vindar. De blir utnyttjade, ibland förvanskade. Westerplatte berättar i dag minst lika mycket om Polens efterkrigshistoria som om händelserna 1939. Men man måste skrapa lite på ytan.

Westerplattes försvarare kapitulerade för den tyska övermakten den 7 september 1939 (se förra artikeln). För de överlevande följde en lång krigsfångenskap. Andra fångar marscherade in för att röja upp efter striderna. De kom från det nyöppnade tyska koncentrationslägret Stutthof, cirka 30 kilometer öster om Danzig, och bestod huvudsakligen av polska nazimotståndare. Röjningsarbetet pågick till slutet av 1940.

I mars 1945 intog Röda armén Danzig och Westerplatte efter förödande strider med de retirerande tyskarna. Kasernen förvandlades till den ruin som den är idag och vittnar alltså mera om dessa strider än om dem som ägde rum 1939.


År 1946 skapade man en symbolisk kyrkogård på den plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare. Symbolisk – för till en början var ingen av de stupade begravd där.

Efter Stalins död och politiska lättnader i Polen blev det 1957 möjligt för överlevande att samlas på Westerplatte till årliga minnesceremonier. Men när regimen 1962 ville använda den symbolladdade platsen för ett stort ungdomsmöte, ersatte man kyrkogårdens kors med en T-34:a, den berömda sovjetiska stridsvagnen. Den hade inte ett dugg med striderna på Westerplatte 1939 att göra – men en hel del med den kommunistiska regimens avsikter gentemot ungdomen.

”Minnesmärket för Westerplattes hjältar” invigdes 1966 och består av 236 granitblock hopfogade till en hiskelig totempåle (för helbild se den första artikeln). Den bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater medverkade under kriget, t ex Narvik, Murmansk och Atlanten. Platsen utnyttjas alltså som allmän patriotisk symbol för den polska krigsinsatsen på de allierades sida (de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke).

Först 1971 kom en av dem som stred på Westerplatte att begravas på den symboliska kyrkogården. Det var befälhavaren major Henryk Sucharski, d v s den man som hemlighöll för sina soldater att de aldrig skulle kunna bli undsatta (se förra artikeln). Han dog på ett sjukhus i Neapel 1946 och begravdes där. I augusti 1971 grävdes hans jordiska kvarlevor upp och transporterades med militär eskort till Westerplatte.

Senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Men under de andra 13 korsen på kyrkogården är det fortfarande tomt.


Bunkern som i dag är museum (bild se förra artikeln) har flyttats från sin ursprungliga plats och dess läge är alltså militärhistoriskt sett helt tokigt och obegripligt mitt inne på halvön.

Även de dramatiska händelserna på 1980-talet, när Solidaritetsrörelsen lyckades bryta den kommunistiska diktaturens makthegemoni, har satt sina spår på Westerplatte. På ettårsdagen av den historiska överenskommelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 invigdes nämligen på Solidaritets initiativ ett nytt kors på kyrkogården; T34:an flyttades undan några hundra meter. Samma dag sammanträdde Lech Wałęsa med kommunistpartiets ledning för att få Solidaritet legaliserat. Den symboliska dramatiken kunde knappast ha varit mer laddad.

Religionen återvände verkligen till Westerplatte. Den 12 juni 1987 firade den polske påven Johannes Paulus II nattvardsmässa på platsen nedanför stenmonumentet. Även han använde Westerplatte som manande ideal för ungdomen. Han sade: ”Var och en av er, mina unga vänner, finner i livet också er egen Westerplatte. Ett antal uppgifter som föreläggs er och som ni måste ta itu med och lösa. […] Desertera kan man inte.” Denna gång var Westerplattes udd riktad rakt mot den kommunistiska regimen.

Hjältemod och politik, krig och religion – en salig blandning med skiftande förankringar i verkligheten. Men numera finns i alla fall det mesta av Westerplattes historia att tillgå i en tryckt skrift från Historiska museet i Gdansk.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm 2005).

Tidigare artiklar om Westerplatte:
1. Danzig, Westerplatte och kriget
2. De bedragna på Westerplatte

Om Stutthof, se även artikeln "Bort med polackerna!"/Stutthof

De bedragna på Westerplatte

Pansarskeppet Schleswig-Holstein var från första världskriget och tjänstgjorde 1939 som skolskepp för den tyska marinkåren. Den 25 augusti kom fartyget på vänskapsbesök till Danzig. Men förutom 725 matroser och 500 sjömän fanns i största hemlighet även 300 stridsutrustade marinsoldater ombord. (Om bakgrunden: se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget.)

Redan samma kväll som fartyget lade till i Wisłakanalen intog marinsoldaterna positioner på stranden för ett angrepp mot Westerplatte. Men när Hitler plötsligt i sista minuten uppsköt anfallet mot Polen måste soldaterna dra sig tillbaka ombord. Vänskapsbesöket i Danzig fortsatte enligt protokollet som om ingenting hänt.

I gryningen den 1 september brakade den första kanonsalvan loss från Schleswig-Holstein. Marinsoldaterna gick till anfall mot de cirka 200 polackerna som förskansade sig i betongbunkrar i den täta skogen på halvön (bilden: en av bunkrarna är museum i dag).

Anfallet slogs tillbaka med svåra tyska förluster. På eftermiddagen kom ett nytt anfall. Nu hade tyskarna fått förstärkning av SS-Heimwehr och den militariserade polisen i Danzig. Även denna gång måste tyskarna emellertid dra sig tillbaka.

När de inledande motgångarna rapporterats till Berlin gav Göring order om flyganfall. På förmiddagen den 2 september vräkte 60 störtbombplan omkring 100 bomber över Westerplatte. En av bunkrarna, vakthus 5, träffades och förstördes. Radio- och telefonförbindelserna samt vattenförsörjningen bröts. Sju polska soldater dödades och flera skadades.

Den 3 september var söndag och polackerna på Westerplatte hörde Danzigs kyrkklockor ringa och den tyska befolkningen jubla när Wehrmacht marscherade in i staden. De kommande dagarna följde fler anfall, bl a med hjälp av nyanlänt artilleri. Det blev allt svårare för polackerna att hålla stånd och allt fler dödades.

Egentligen hade den polska garnisonen redan gjort betydligt mer än vad som förväntats av den. Enligt planerna skulle Westerplatte hållas i tolv timmar. Sedan skulle den polska armén komma till undsättning med enheter som låg i närheten av Danzig.

Men i slutet av augusti hade dessa enheter dragits tillbaka till Bydgoszcz och därmed saknade garnisonen på Westerplatte alla möjligheter att undsättas. Enligt Mirosław Glinski, som har skrivit om händelserna för Historiska museet i Gdansk, var det bara den polske befälhavaren Henryk Sucharski som kände till denna avgörande förändring när det tyska angreppet började. Soldaterna levde alltså vidare i föreställningen att hjälp snart skulle anlända.

Både den tyska och den polska militären var dessutom redan från början överens om att Westerplatte egentligen var militärt betydelselös. Det framgår av Niklas Zetterlings och Marco Smedbergs nyutkomna bok Andra världskrigets utbrott. Kampen om Westerplatte blev följaktligen en strid om prestige både för tyskarna och för polackerna och man kan gott säga att soldaterna på båda sidor i själva verket bedrogs av sin egen militärledning.

Den polska garnisonen höll ut under ständigt nya attacker ända till den 7 september. Då hissades den vita flaggan över kasernbyggnaden (bilden: kasernen i dag). Femton polacker och minst 50 tyskar hade stupat. Många fler var sårade.

Inne i Danzig hade polackerna också försökt försvara sin poststation. Även här litade de på att den polska armén skulle ingripa. Men så skedde aldrig. Sedan tyskarna satt eld på posthuset genom att pumpa in bensin i källaren och därefter kasta in handgranater gav 38 posttjänstemän upp. En månad senare sköts de på en exercisplats utanför staden. De betraktades av tyskarna som olagliga frikårister, ”unlawful combatants” skulle vi säga i dag.

Den 19 september kom Hitler på bejublat besök. Gatorna var smyckade med blommor, tyska fanor och hakkorsbanderoller. Kyrkklockorna ringde. Danzig hade kommit ”heim ins Reich”.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Marco Smedberg & Niklas Zetterling, Andra världskrigets utbrott (Stockholm, 2007).

Nästa artikel i serien om Westerplatte: Manipulerat minne/Westerplatte

Till första artikeln: Danzig, Westerplatte och kriget

För fler artiklar om Polen, klicka på etiketten "Polen" nedan!

Citatet/DN tänker om

Hur illa jag än tycker om Jyllands-Posten, hur illa jag än tyckte om karikatyrerna och hur väl jag än inser att det inte är någon slump att just nationalistiska Jyllands-Posten valde att håna just muslimerna så beundrar jag i dag Anders Fogh Rasmussens hårdnackade hållning. Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig.

Någon gång, någonstans måste Sverige i likhet med andra västländer försöka besvara frågan vad vi ska göra med konventionsflyktingar som inte kan avvisas men som aldrig kommer att bli några demokrater, utan som tvärtom använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet.

Hanne Kjöller i signerad ledare i Dagens Nyheter den 5 juli 2007. Tänk om DN hade haft denna insikt redan när debatten var som hetast i februari 2006. Då hade kanske opinionen i Sverige varit mera nyanserad och demokratiska krafter i medierna hade kanske kunnat stödja utsatta vänner och kollegor i Danmark. För fler artiklar i ämnet, klicka på etiketten "Muhammedteckningarna" nedan!

Danzig, Westerplatte och kriget

Planet följer först den sandgula östersjökusten och girar sedan in över Wisłas hamnkanal mot Gdansk. Under mig urskiljer jag den trekantiga halvön Westerplatte. Det var här som det andra världskriget började.

Dit ut åker jag nästa dag med kommunal buss. De sista kilometrarna genom hamnområdet är jag ensam passagerare. Chauffören är vänlig och pratsam. På fantasifull tyska berättar han engagerat om hur de polska soldaterna på Westerplatte i september 1939 kämpade mot den tyska övermakten, ”till siste man”, försäkrar han, ”ty så kämpar en polsk soldat”.

Jag vet redan att den versionen är kraftigt överdriven. Men den är en del av den polska hjältemyten om kriget och lever som myt sitt eget liv.

År 1939 hette Gdansk Danzig och var efter beslut i Versailles 1920 en s k fri stad under Nationernas förbunds beskydd. Danzig hade egen flagga, förvaltning, valuta (gulden) och även egna frimärken. Befolkningen var nästan uteslutande tysk och till övervägande del nazistisk. Det framgick tydligt av de fria valen 1935 där nationalsocialisterna fick 59,3 procent (den s k polska listan 3,5 proc.). Danzigtyskarnas mål var att Danzig skulle ”heim ins Reich”, tillbaka till det tyska fosterlandet. Det ville även de tyskar som inte var nazister.

Danzig låg i den s k polska korridoren; även den en skapelse av Versaillesfreden. Avsikten med korridoren var att ge det efter första världskriget återuppståndna Polen tillgång till Östersjön. Korridoren kom därmed att skilja det tyska Ostpreussen från resten av det tyska riket.

Det var förstås att inbjuda till bekymmer. Hitler utnyttjade från första stund denna provocerande konstruktion för att piska upp aggressivt nationella stämningar både i riket och i Danzig. På hösten 1936 genomförde de nazistiska myndigheterna brutala polisaktioner mot socialdemokraterna i staden och partiet förbjöds. Två år senare började förföljelserna av judarna.

Men det fanns också polska institutioner i Danzig, t ex tullen och järnvägen. Polen hade också rätt att driva post-, telefon- och telegrafverksamhet i Danzigs hamnområde. Dessa institutioner blev starkt nationalistiskt symbolladdade både för polackerna och för tyskarna.

När polackerna t ex i oktober 1924 plötsligt satte upp röda polska brevlådor i centrala Danzig ledde det omedelbart till häftiga tyska protester. På natten målades postlådorna om i tyska färger: svart, vitt och rött. Regeringen i Warszawa protesterade mot denna skändning av polsk statsöverhöghet. Stadsledningen i Danzig hade krismöte, ställde brevlådorna under polisskydd och vände sig till Nationernas förbund. Så småningom bestämde den internationella domstolen i Haag till Warszawas fördel. Brevlådorna fick alltså hänga kvar – fram till september 1939.

Westerplatte är en del av Danzigs yttre hamnområde och ligger idag mitt emot kajplatsen för färjorna till Sverige. Det är ett kombinerat friluftsmuseum och patriotiskt minnesmärke (bilden). Vid krigsutbrottet var Westerplatte en inskeppningshamn för vapen och ammunition till den polska armén. Om detta fanns det en överenskommelse mellan Danzig och Polen från 1925. Den tillät även att polackerna skyddade anläggningarna med en liten militär styrka på cirka 90 man.

Den fria staden Danzig var däremot enligt sina statuter en demilitariserad zon som varken fick ha armé eller flotta. Den nazistiska stadsledningen hade delvis kringgått denna bestämmelse genom att militarisera polisen och skapa ett hemvärn, SS-Heimwehr. Med hjälp av SA byggde man också upp en organisation för gränsövervakning. 1939 beräknades Danzig därmed förfoga över cirka 10 000 man med lätt beväpning.

Polackerna svarade på militariseringen genom att försöka stoppa vapensmugglingen till Danzig. Gränskontrollen skärptes. Man förstärkte också skyddet av Westerplatte till 220 man. Även det kontroversiella polska postkontoret i Danzigs centrum fick förstärkning.

Befolkningsgrupperna provocerade varandra. Vid ett massmöte med 50 000 deltagare i augusti 1939 överräckte den lokale partichefen Albert Forster en flagga med både Danzigs vapen och hakkorset till SS-Heimwehr. Nazipressen jublade: äntligen marscherade åter tyska trupper med moderna vapen genom Danzigs gator!

I denna upphetsade stämning gled den 25 augusti 1939 det gamla tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein in i Danzigs hamnkanal, framför Westerplatte, för att avlägga ett artighetsbesök.

Fortsättning följer i artikeln De bedragna på Westerplatte.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm, 2005).

Anm: Fischers bok om Danzig är lysande och rekommenderas var och en som intresserar sig för Danzigs skiftande och dramatiska historia.

Fler artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!

Månadens haiku

Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.


Förra månadens haiku

Hans Wolf om Webern och Krasner

Den mångårige DN-medarbetaren och en av Sveriges kunnigaste musikskribenter Hans Wolf har sänt mig nedanstående bidrag till artikelserien om Anton Webern. Det handlar inte minst om violinisten Louis Krasner, som jag skrev om i artiklarna Att förlora en vän/Webern (4) samt Vänskap eller förtal?/Webern (5).

En vårkväll 1976 dök violinisten Louis Krasner upp hos ljudteknikern Richard Burns i Syracuse, N Y, USA. De kände varandra sedan något årtionde tillbaka. Krasner hade med sig åtta 78-varvsskivor i en bärkasse: Alban Bergs violinkonsert där han själv spelade solostämman och Anton Webern dirigerade BBC:s symfoniorkester. Det var känt att framförandet hade spelats in men inga skivor kunde återfinnas i BBC:s grammofonarkiv. Nu hade Krasner plötsligt hittat skivorna på sin vind när han städade i samband med en flytt. De var inte i vidare god kondition och inspelningen hade gjorts med ganska låg volym så att brum och skrap hördes. Med modern digitalteknik gick det emellertid att så småningom restaurera den.

Den gavs ut av bolaget Continuum på cd (SBT 1004) och är den enda dokumentationen av Weberns på sin tid djupt beundrade dirigentkonst vid sidan av en av Schuberts tyska danser. Det har sagts att Webern som dirigent förenade en tematisk klarhet med ett inre liv och uttryck, egenskaper som inte minst måste värdesättas i Bergs violinkonsert men som också
lär ha präglat hans gestaltning av så vitt skild musik som Bachs verk och Mahlersymfonier.

Det kan i sammanhanget vara skäl att nämna ännu en cd med en nu bortglömd dirigent som mötte samma öde som Webern omedelbart efter krigsslutet: Leo Borchard, som sköts ned av en amerikansk ockupationssoldat i Berlin i augusti 1945. Borchard var på väg hem i en jeep med några vänner men var i motsats till Webern ute efter att utegångsförbudet hade trätt i kraft. Borchard var predestinerad att leda de nu bland Berlins ruiner ihopsamlade Berlinfilharmonikerna för lång tid framåt, i varje fall så länge den s k denazifieringsprocessen mot Wilhelm Furtwängler pågick. Den uppgiften gick nu i stället till exilrumänen Sergiu Celibidache.

Politiskt var Borchard ett idealiskt val: med tyska föräldrar men gamla ryska kontakter, han var född i Moskva 1899, överlevde han Hitlertiden i något av en inre exil, ungefär som
tonsättaren Karl Amadeus Hartmann. Han tillhörde motståndsgrupperna kring Kreisauerkretsen men överlevde med partiellt yrkesförbud. En cd på Tahra TAH 520 med
Berlinfilharmonikerna visar att han mycket väl var vuxen uppgiften som orkesterns chefsdirigent.

Av inspelningarna på skivan är Tjajkovskijs "Nötknäpparsvit" av äldre datum, redan från 1935, medan samma tonsättares overtyrfantasi "Romeo och Julia", Webers ouvertyr till "Oberon" och Glazunovs tondikt "Stenka Razin" (en inspelning som ibland felaktigt tillskrivits Furtwängler) samtliga är från hans sista sommar. De visar en betydande resning och är tillsammans med Celibidaches halvtannat år senare framförande av Sjostakovitjs "Leningradsymfoni" ett ofta försummat inslag i Berlinfilharmonikernas skivhistoria, saknas när den nyligen aktualiserades till orkesterns 125-årsjubileum.

Så långt alltså Hans Wolf. Stort tack för artikeln!

Läs hela artikelserien om Anton Webern genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan!

Lenin i Eisleben

Statyer kan laddas med olika liv och betydelser. Senast var det estländarna som fick erfara detta när de flyttade minnesmärket med den sovjetiske soldaten bort från Tallinns centrum. Då blev det upplopp och diplomatiska förvecklingar.

Här ett lite annat exempel. Det är från andra världskriget:

När tyska trupper under offensiven mot Sovjetunionen trängde in i den lilla staden Pusjkin inte långt från Leningrad, upptäckte de en bronsstaty av Lenin. Den var ca tre meter hög och utförd av Matwej Genrichowitj Mansier 1925, alltså ett år efter Lenins död. Det var en tid när de rivaliserande efterträdarna, t ex Stalin, alla strävade efter att framställa sig som Lenins legitima arvtagare.

Lenin står bredbent med vänster tumme i västen och utstrålar självsäkerhet och maktfullkomlighet.

Tyskarna gillade inte vad de såg. De monterade ner statyn och på sommaren 1943, när den tyska krigslyckan hade vänt, transporterades den iväg till ett smältverk i Eisleben i Sachsen. Lenin skulle bli kanoner för Nazityskland i Luthers stad.

Men statyn var otymplig och det fanns vid den här tiden tillräckligt med annat metallskrot att smälta ner, så Lenin lades tills vidare åt sidan.

Och så gick det som det gick med kriget. Eisleben intogs först av amerikanska styrkor, men på sommaren 1945 drog sig amerikanarna tillbaka och överlämnade bl a Sachsen med Eisleben till ryssarna. Detta enligt en tidigare överenskommelse mellan de allierade.

När Röda armén närmade sig Eisleben var det emellertid någon som kom att tänka på den skrotade statyn. Kanske kunde man ha nytta av den. Ja, den drogs fram, monterades ihop och ställdes upp centralt. Ryssarna fann den följaktligen helt oskadd vid inmarschen i staden den 3 juli 1945.

Om det ledde till en mildare behandling av staden och dess invånare förtäljer inte mina källor (Historisches Museum i Berlin). Emellertid kom Leninstatyn att få en helt ny betydelse i den sovjetiska ockupationszonen som så småningom skulle bli det kommunistiska DDR. Kommunisterna hade nämligen stort behov av att framställa DDR som en antifascistisk stat där människorna gjort motstånd mot Hitler och Röda armén varit en efterlängtad befriare. I den systematiska uppbyggnaden av denna myt kom Leninstatyn att passa mycket väl in.

Från det faktum att statyn inte hade smälts ner utvecklade DDR en legend om att statyn räddats av hängivna antifascister. Så här framställdes saken i en text som senare anbringades på statyns fundament:

”Detta Leninminnesmärke rövades bort från Sovjetunionen av Hitlerfascisterna. Antifascister i Eisleben räddade det från förstörelsen. Som tecken på tacksamhet för befrielsen från Hitler genom den ryktbara Röda armén uppställdes det av den antifascistiska stadsförvaltningen den 2 juli 1945 på denna plats.”

Så kom Lenin under 45 år att tjäna ännu ett syfte.

Men även DDR-regimen hade en ände. När kommunismen rasade ihop och dess propagandakulisser med den, hade Leninstatyn i Eisleben spelat ut sin roll. Människorna i staden hade fått nog. År 1991 monterades statyn ner för andra gången och sändes nu iväg till Historisches Museum i Berlin.

Där kan man i dag betrakta Lenins självbelåtna framtoning medan man funderar över historiens gång och människornas skiftande behov av bröd och kanoner, myter och hjältar.

Vänskap eller förtal?/Webern (5)

Den finns en annan, bittrare och obehagligare sida av händelserna i samband med Weberns sammanbrott i Barcelona 1936 (se Att förlora en vän/Webern (4)). Det gäller Weberns vänskap med den judisk-amerikanske violinisten Louis Krasner.

Det var Krasner som hade bett Alban Berg skriva sin violinkonsert och han var förstås mycket angelägen om att få uruppföra den. Krasner och Webern arbetade nära tillsammans med förberedelserna. Men det fanns tidigt misshälligheter mellan dem. Anton Webern hade en tydlig beundran för Hitler även om han inte kan beskrivas som nazist – och Louis Krasner var alltså jude.

Weberns huvudbiograf Hans Moldenhauer skriver inte närmare om denna komplicerade relation. Det är Kathryn Bailey som tagit fram materialet. Och Bailey tror att det är under den ansträngda resan med Webern till Barcelona som Krasners inställning till honom ändrar karaktär. Webern hade ju tvingat Krasner att ta omvägen genom Tyskland för att få ”bevisa” att judar i Tyskland inte riskerade att råka illa ut; en uppseendeväckande naiv idé som antagligen sårade Krasner.

När Webern sedan misslyckades med uruppförandet var Krasners kommentarer tydligt syrliga, kanske rent av illasinnade: ”För stackars Webern […] var Barcelona ett förödmjukande nederlag. Situationen var värre än så; han hade inte tekniken”, skriver Krasner. Han antyder helt enkelt att Webern inte hade professionalitet nog för att leda ett uppförande av violinkonserten.

Mot detta står många andra uppgifter som talar om att Webern var en driven och erfaren dirigent, enligt Alban Berg den främste sedan Gustaf Mahler. Och framförandet av konserten i London två veckor senare var en stor framgång!

Krasners obehagliga antydningar om Webern fortsatte. Den 12 mars 1938 arbetade de båda tillsammans i Weberns hem i Wien med Arnold Schönbergs violinkonsert. Krasner har beskrivit hur Webern plötsligt avbröt arbetet, frågade vad klockan var och rusade till radion där just då den österrikiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg meddelade att tyska trupper marscherade in i Österrike. Krasner menar att Webern uppenbarligen hade förhandsinformation om den tyska invasionen.

Kathryn Bailey misstror Krasners tolkning. Det är känt att Weberns son Peter var aktiv nazist och därför är det sannolikt att Webern fått veta vad som skulle hända av honom. Men Bailey tillbakavisar antydningarna om att Webern var partimedlem eller på något sätt skulle ha samarbetat med de tyska invasionstrupperna.

Enligt Louis Krasner skulle det också ha visat sig att Weberns källare i huset i Mödling var full med vapen och propagandamaterial för nazisterna. Det skulle ha upptäckts av ryssarna efter det att Webern själv flytt vid påsktid 1945. Kathryn Bailey ställer sig lika skeptisk till den uppgiften och hon konstaterar kort att ”denna historia har inte berättats av någon annan”.

Det kanske mest bisarra påståendet som Louis Krasner kommit med gäller Anton Weberns död (se artikeln En kompositörs död/Webern (1)). Enligt Krasner var det fråga om ”ett självmord”, må vara ”i tredje hand”. Webern skulle vid krigsslutet ha insett sina politiska misstag och sökt sona sina felsteg. Med denna avsikt skulle han medvetet ha provocerat de amerikanska soldaterna som omringat hans tillflyktshus i Mittersill så att de sköt honom. Därmed skulle han, en djupt kristen människa, ha försökt rädda sin själ.

Allt detta enligt Louis Krasner. Vad hans egna drivkrafter var är inte lätt att uttala sig om. Kanske var han bara en djupt sårad vän som inte kunde hålla tillbaka sin lust att hämnas. Vänskap och sårbarhet hör samman.

Hela artikelserien når ni genom att klicka på etiketten Anton Webern nedan.

Apropå Povel Ramel

Kvar på scen:
ett lingonben.
Humorns värld
blir sorgligt tärd,
ty utan Povel
inget sovel!

Mångkultur och journalister

Publicisten och humanisten Anders Björnsson har haft vänligheten att sända mig nedanstående rapport från ett möte inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Hans kritik är fundamental: Journalister klarar inte av att skildra världens mångkulturella verklighet. Han ifrågasätter den svenska mediabilden av Ryssland och även av t ex Turkiet. Han citerar med tydligt gillande Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tror att det finns en fara att antiislamismen blir en överideologi ”när kristendomen som lära har spelat ut sin roll”. Har han rätt? Här är hans inlägg:

Åtti procent av Rysslands journalister är kvinnor och många av dem befinner sig ute vid fronten. Vid fronten? Ryssland är ett land som befinner sig i krig. I Kaukasien, i Centralasien. Västerländska media har inte observerat detta eller rättare sagt: inte satt det i ett sammanhang. De beskriver Putin, den före detta säkerhetschefen, som en tyrann. Men hur skulle helt ”normala” stater fungera, om delar av deras territorier bara försvann? England borde må mycket bättre, ekonomiskt och socialt, kan man tycka, om de besvärliga skottarna lämnade unionen. Ändå sker inte detta. Verkligen inte. Att kvinnliga reportrar står vid
fronten i de ryska randområdena kan ändå ”göra skillnad”, som det heter på vårt moderna latin. Kvinnan som fortfarande befinner sig utanför eliterna blir inte så lätt ”embedded”. Ärligt talat, tror vi på det?

Jag går igenom mina anteckningar. Olof Kleberg, VK:s förre chefredaktör, och jag var inbjudna svenskar vid det andra mötet inom ramen för ”Global Inter-Media Dialogue” i Oslo den 4–5 juni. Det första ägde rum på Bali i Indonesien, efter uppståndelsen över de danska Muhammed-karikatyrerna. Kan man skildra mångfald, ”diversity”, utan att ta ställning? Journalister från hela världen ställde frågan utan att placera sig själva i den mångfald av intressen som kämpar om makt och initiativ. Jag fann det besynnerligt. Många journalister har mördats, både i centrum och i periferierna, visst. Men bör de ha ett särskilt beskydd som inga andra åtnjuter? Och: hur säkra kan vi vara på att de är sanningsvittnen och inte bara äventyrare, producenter av underhållningsvåld?

Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe höll ett mycket bra tal. Han tog religionen på allvar. Vi måste respektera människor som tror, sa han, utan att vi gillar tron som sådan. Den måste kämpa på egna villkor och inte räkna med att bli omhuldad och särbehandlad. Å andra sidan: religiösa människor är inte potentiella terrorister. Men det förekommer i kampen mot terrorism – om i Tjetjenien eller Afghanistan – att en ny form av rasdiskriminering etablerar sig och blir anständig. Både Norge och Sverige är samhällen där olikheter spelar en central roll i vardagen. Faran är att anti-islamismen blir en överideologi när kristendomen som lära har spelat ut sin roll. Vi kritiserar förekomsten av hate speech i andra länder och gör oss blinda för att företeelsen breder ut sig hos oss själva.

Hur pluralistiska är egentligen våra samhällen? Indonesien är ett land där den överväldigande delen av befolkningen bekänner sig till islam. Men i detta samhälle finns en mångfald av etniciteter, där talas fyra hundra olika språk – det är långt fler än i Europa och fler än i något annat land, möjligen med undantag av Indien. Västerlandet ser inte denna rikedom, de ser en enda hotbild, densamma i Irak som i Iran och på de indonesiska öarna. I ett land med 250 miljoner invånare inträffar våldsdåd som den internationella pressen förmedlar, men det sker i fickor av ett samhälle där majoriteten av befolkningen, fattig som den är, kan leva ungefär lika trygg som i mera utvecklade och ”civiliserade” stater.

Det gav mycket att tänka på. Civilisationen är inte en och densamma överallt. Högkulturer utvecklades först i samhällen som senare blev offer för penetration och utplundring av människor som uppfattades som barbarer och intränglingar. I det Turkiet som idag klappar på den europeiska porten fanns en tolerans gentemot oliktänkare som Unionens stater aldrig har varit i närheten av. Också Ryssland var ett mångnationellt rike – där ryssarna själva mådde sämre än många andra. När de nu reser sig och brottas med sitt förflutna – vad har vi att erbjuda dem?

Så långt alltså Anders Björnsson. Har svenska journalister givit en fullständigt felaktig bild av Putin? Ryssland har kanske rätt att försvara sitt territorium? Har ni missat det, svenska journalister?

Månadens haiku

Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.


Förra månadens haiku