Det var den 11 oktober 1998. Paulskyrkan i Frankfurt am Main var fylld till sista plats. Bokhandelns prestigefyllda fredspris hade just delats ut till den tyske författaren Martin Walser. Nu stod han i talarstolen för att framföra sitt tack.
Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.
Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”
Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.
Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”
Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.
Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.
Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.
Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.
Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.
”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”
Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.
Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.
Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.
Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.
Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.
Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.
Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”
Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.
Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”
Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.
Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.
Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.
Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.
Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.
”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”
Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.
Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.
Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.
Källor: Martin Walsers tal i Paulskyrkan 11 oktober 1998. Elie Wiesels öppna brev. Walser-Bubis-debatten. Länkar om Martin Walser. Se också Jan Sellings artikel i Historisk Tidskrift nr 4, 2005: Förintelsemonumentet som slutpunkt. Tysk historiepolitik från Kohl till Schröder.
Bilderna: 1. Paulskyrkan i Frankfurt am Main. 2. Holocaust-minnesmärket i Berlin. 3. Den nyuppsatta orienteringstavlan på platsen där Hitlers bunker låg. Adress Gertrud-Kolmar-Strasse.
Några fakta om Martin Walser:Född 24 mars 1927 i närheten av Bodensee. Skildrat sin barndom i romanen Ein springender Brunnen. Enligt Berlins Bundesarkiv medlem i NSDAP från 30 januari 1944. Walser säger att han aldrig fyllt i någon medlemsansökan. Soldat i Wehrmacht. Universitetsstudier i Regensburg och Tübingen. Doktorerade på Franz Kafka 1951. Sedan 1953 räknas Walser till den litterära Grupp 47 tillsammans med bl a Günter Grass. Vänsterintellektuell under 1960-talet. Ansågs då sympatisera med det tyska kommunistpartiet. Senare har han ansetts stå CDU nära. Själv betonar han att han inte vill instrumentalisera sina personliga åsikter för politiska mål. 2002 kom hans bok Tod eines Kritikers. Det var en nyckelroman om den framstående judiske kritikern Marcel Reich-Ranicki. Walser kritiserade där det tyska kulturklimatet. Han blev därvid beskylld för att vara antisemit. Walser anses vara den mest framstående tyske intellektuelle efter påven Benedictus XVI, dvs mer framstående än Günter Grass (enligt tidskriften Cicero, 2007).
Om ett näraliggande tema: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)
