Hur hanterar vi gamla klassiker som vädrar åsikter och hävdar värderingar som vi i dag finner avskyvärda? Frågan har aktualiserats av Maja Hagermans nya bok Det rena landet (Stockholm, 2006). Boken är en engagerad och systematisk uppgörelse med svensk rasforskning och dess historiska bakgrund. I centrum för Hagermans kritik står ett verk från år 98 e.Kr., Tacitus Germania.
Tacitus hävdade att ”Germaniens folkslag inte har besmittats av några som helst giftermålsförbindelser med främmande folk utan att de utgör en särartad och oblandad ras, som äger likhet blott inom sig själv”. Utifrån detta påstående blev Tacitus Germania så småningom en slags urskrift för rasforskning under både 1800- och 1900-talet, hävdar Hagerman. Hon gör en stor sak av att Alf Önnerfors i sin översättning från 1960 använde ordet ”ras”, trots att det ordet inte fanns i latinet (Tacitus latinska ord är ”gens, gentis” som betyder släkt eller folkstam). Med eftertryck vänder hon sig emot att Wahlström & Widstrand förra året gav ut Önnerfors översättning av Germania i ny upplaga i sin klassikerserie.
Maja Hagerman finner att ”denna skrämmande lilla utgåva” vittnar om ”aningslöshet och glömska”. Förlaget har inte talat om ”vad texten betytt som klassisk urkund för den moderna rasismen”. I radions P1 drog hon den 4 augusti slutsatsen att detta nytryck av Germania inte borde ha givits ut, en uppfattning som hon bekräftade när jag nyligen fick tillfälle att kontrollera saken med henne personligen. Hon ansåg då att det var ”en skam” för förlaget att ge ut Tacitus i den här formen eftersom ”Germania kuggar rakt in i Hitlers projekt” och används av nazistiska grupper än i dag.
Det är antagligen sant. Men är det en rimlig argumentering mot W & W:s utgivning av Germania?
Man kan undra vad Hagerman egentligen begär av ett förlag för att man utan kritik skall få nytrycka en av de stora latinska klassikerna. Det är nämligen ingalunda så att W & W kritiklöst bara har tryckt upp Tacitus text. Alf Önnerfors egna kommentar behandlar både textens tillförlitlighet och traditionshistoria. Han understryker bl a Germanias karaktär av skönlitteratur och Tacitus politiska ambitioner att hålla upp germanernas dygder som varnande spegel framför det dåtida romerska folkets fel och brister.
Dessutom har nyutgåvan försetts med en nyskriven kommentar av en modern arkeologisk forskare, Anders Kaliff. Denne pekar bl a just på den rasistiska historia som tynger germanforskningen. Kaliff nämner uttryckligen Tredje riket, nazismen och den av SS genomförda förfärande tyska östpolitiken under andra världskriget. Han skriver: ”Den nazistiska östpolitiken var i hög grad påverkad av en romantiserad bild av de resultat som forskningen inom germanistik och arkeologi lett fram till. Sin vetenskapliga sanktion hämtade denna ideologi bland annat från den tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931) och dennes metod att identifiera etniska grupper och ’raser’ med arkeologiska fynd."
Tydligare kan man knappast vara om sambandet mellan Germania och nazismen. Men det räcker tydligen inte för Hagerman.
Och hade det förresten varit så mycket bättre om Alf Önnerfors inte hade använt det lilla men laddade ordet ”ras”? Hade Per Perssons översättning från 1929 varit ok? Den löd: ”Själv biträder jag deras förmodanden, som anse, att Germaniens folk ej blivit förorenade genom främmande giftermålsförbindelser med främmande folk utan äro ett egenartat, oblandat, och blott sig självt likt folk."
Tacitus ”rasism” finns naturligtvis lika mycket i den formuleringen, fast lite mera dolt och försåtligt. Man kan till och med hävda att Önnerfors just genom att använda ordet ”ras” tydligt signalerade för en modern publik vad Tacitus egentligen talade om!
Så vad vill Maja Hagerman? Gamla klassiker med tvivelaktiga åsikter skall helst inte ges ut? Och om de ges ut skall de förses med tydliga giftstämplar eller varningsbudskap ungefär som på cigarettpaket? ”Läs inte denna bok, den kan skada din politiska oskuld!”
För det är väl inte så att Maja Hagerman inbillar sig att man genom att stoppa utgivningen av eller lägga tillrätta och moraliskt fördöma Tacitus Germania från 98 e.Kr. på något sätt kan ta loven av dagens nazister? Det vore lite väl aningslöst av aningslöshetens egen granskare.
Ett besläktat tema, mytens oberoende av vetenskap och saklighet, avhandlas i artikeln:
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Maja Hagerman har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med en kommentar.
19 oktober 2006
14 oktober 2006
Mordet på Beila Bella Veide
Den 22 juni 1941 rullade Hitlers tanks österut för att krossa Sovjetunionen. Sex dagar senare intog tyskarna Krustpils, en lettisk småstad vid floden Daugava (fd Düna), cirka 140 km sydöst om Riga. I Krustpils bodde Beila Bella Veide, 19 år, med sina föräldrar och fyra syskon. De var judar.
Familjen hade en trerummare som värmdes med kamin och upplystes med oljelampor. De hade inget rinnande vatten. Men lägenheten var av ganska normal standard för orten. Beila hade gått ut den judiska skolan i Krustpils och studerade 1941 på en handelsskola i Riga. När de tyska trupperna marscherade in där den 1 juli, begav hon sig hem till Krustpils. Men hennes familj hade då redan flytt österut tillsammans med andra judar.
Någon av de första dagarna i juli gav Krustpils lokale polischef tillsammans med borgmästaren order om att alla kvarvarande judar skulle samlas på torget. De skulle skickas iväg för att rensa sockerbetor. Men polisen och stadens lettiska självförsvarssoldater omringade torget. Judarna arresterades. Polischefen höll tal och anklagade dem för att ha förbrutit sig mot det lettiska folket genom att samarbeta med de sovjetiska myndigheterna (som hade ockuperat landet 1940 men nu flytt inför de anstormande tyskarna). Judarna föstes iväg och spärrades först in i ortens slakthus, som gränsade till den judiska kyrkogården. De blev förödmjukade och slagna. En vecka senare flyttades de till en skola som gjordes om till getto. Där inhystes även Beila.
I slutet av juli räddades Beila från gettot. En äldre judisk kvinna bad en lettisk bonde, Peteris Zalitis, att ta flickan till sin gård Maksini, sex kilometer söder om Krustpils. Det var ett ”normalt” förfarande. Judar kunde lånas ut till traktens bönder som arbetskraft mot kvitto.
Beila kom till Maksini där hon hjälpte till med bärplockning och syltkokning för vintern. Ett par dagar senare kom fyra judiska tonårspojkar till gården. De hade flytt från en avrättning av judar i närliggande Livani och sökte skydd och arbete. Peteris Zalitis tog emot dem. Det var formellt en illegal handling.
Den 1 augusti dödades en stor del av judarna i Krustpils getto på en torvmosse utanför staden.
På eftermiddagen söndagen den 3 augusti inställde sig polisofficeren P. Gibiže hos Janis Krumniš, chef för Krustpils polisdistrikt i Jecabpils. Krumniš gav order till Gibiže och två andra lokala, lettiska polismän att bege sig till gården Maksini för att döda fem judar som man fått veta befann sig där.
De tre poliserna, varav två i uniform, begav sig iväg och två män från de lettiska självförsvarsstyrkorna anslöt sig. På vägen ut rekognoserade de en avrättningsplats. När solen gick ner kom de fram till gården. Polisofficer Gibiže frågade Peteris Zalitis varför han inte hade fört de fem judarna in till Krustpils för avrättning. Under tiden gömde sig de fyra pojkarna i ladan, men Beila, som ju var officiellt utsläppt från gettot mot kvitto, fanns i huset och hörde Gibižes ord.
Alla fem samlades ihop på gårdsplanen utan motstånd, men Beila grät. Några grannar kommenderades att hämta spadar och så marscherade gruppen iväg. I en skogsdunge ett par kilometer därifrån blev två av pojkarna tillsagda att lägga sig ner på marken. De två andra och Beila fick långsamt gå fram mot en grusgrop medan två av poliserna samt de båda självförsvarsmännen tog fram sina pistoler och sköt ungdomarna med flera skott bakifrån. Därefter var det de två kvarvarande pojkarnas tur. De vacklade fram, står det i vittnesmålen. Och skotten hördes ända till gården Maksini.
Det här är en detalj i den nästan fullständiga utplåningen av Lettlands judar 1941-1945. Omkring 70 000 dödades. Händelsen redovisas noga av Dzintars Ergils i A Few Episodes of the Holocaust in Krustpils, publicerad i den lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi occupations 1940-1991 (Riga, 2005).
Här finns inte en enda tysk närvarande och det är oklart om chefen för Krustpils polisdistrikt, Janis Krumniš, handlade på eget initiativ eller om han också fått order, kanske från tyskarna. Men forskaren Dzintars Ergils skriver om den lettiska polisen och självförsvarsstyrkorna ”regrettfully, they often tried to please the Nazi occupation authorities by doing more than they were expected to”.
Endast en av mördarna, en polis, dömdes för brottet. Han fick 15 års fängelse. P. Gibiže dömdes visserligen den 24 april 1947 av en sovjetisk domstol till döden för krigsbrott mot sovjetiska partisaner och avrättning av judar – men inte just för mordet på Beila och de fyra pojkarna. Hans dom omvandlades snart till 15 års fängelse och han frigavs den 5 april 1958. Polischefen Janis Krumniš flydde till USA efter kriget och ställdes aldrig inför rätta. De andra undgick straff.
Länk till den första artikeln om Lettland:
När historien skrivs om
Länk till nästa artikel om Lettland:
Till Riga för att dö
Familjen hade en trerummare som värmdes med kamin och upplystes med oljelampor. De hade inget rinnande vatten. Men lägenheten var av ganska normal standard för orten. Beila hade gått ut den judiska skolan i Krustpils och studerade 1941 på en handelsskola i Riga. När de tyska trupperna marscherade in där den 1 juli, begav hon sig hem till Krustpils. Men hennes familj hade då redan flytt österut tillsammans med andra judar.
Någon av de första dagarna i juli gav Krustpils lokale polischef tillsammans med borgmästaren order om att alla kvarvarande judar skulle samlas på torget. De skulle skickas iväg för att rensa sockerbetor. Men polisen och stadens lettiska självförsvarssoldater omringade torget. Judarna arresterades. Polischefen höll tal och anklagade dem för att ha förbrutit sig mot det lettiska folket genom att samarbeta med de sovjetiska myndigheterna (som hade ockuperat landet 1940 men nu flytt inför de anstormande tyskarna). Judarna föstes iväg och spärrades först in i ortens slakthus, som gränsade till den judiska kyrkogården. De blev förödmjukade och slagna. En vecka senare flyttades de till en skola som gjordes om till getto. Där inhystes även Beila.
I slutet av juli räddades Beila från gettot. En äldre judisk kvinna bad en lettisk bonde, Peteris Zalitis, att ta flickan till sin gård Maksini, sex kilometer söder om Krustpils. Det var ett ”normalt” förfarande. Judar kunde lånas ut till traktens bönder som arbetskraft mot kvitto.
Beila kom till Maksini där hon hjälpte till med bärplockning och syltkokning för vintern. Ett par dagar senare kom fyra judiska tonårspojkar till gården. De hade flytt från en avrättning av judar i närliggande Livani och sökte skydd och arbete. Peteris Zalitis tog emot dem. Det var formellt en illegal handling.
Den 1 augusti dödades en stor del av judarna i Krustpils getto på en torvmosse utanför staden.
På eftermiddagen söndagen den 3 augusti inställde sig polisofficeren P. Gibiže hos Janis Krumniš, chef för Krustpils polisdistrikt i Jecabpils. Krumniš gav order till Gibiže och två andra lokala, lettiska polismän att bege sig till gården Maksini för att döda fem judar som man fått veta befann sig där.
De tre poliserna, varav två i uniform, begav sig iväg och två män från de lettiska självförsvarsstyrkorna anslöt sig. På vägen ut rekognoserade de en avrättningsplats. När solen gick ner kom de fram till gården. Polisofficer Gibiže frågade Peteris Zalitis varför han inte hade fört de fem judarna in till Krustpils för avrättning. Under tiden gömde sig de fyra pojkarna i ladan, men Beila, som ju var officiellt utsläppt från gettot mot kvitto, fanns i huset och hörde Gibižes ord.
Alla fem samlades ihop på gårdsplanen utan motstånd, men Beila grät. Några grannar kommenderades att hämta spadar och så marscherade gruppen iväg. I en skogsdunge ett par kilometer därifrån blev två av pojkarna tillsagda att lägga sig ner på marken. De två andra och Beila fick långsamt gå fram mot en grusgrop medan två av poliserna samt de båda självförsvarsmännen tog fram sina pistoler och sköt ungdomarna med flera skott bakifrån. Därefter var det de två kvarvarande pojkarnas tur. De vacklade fram, står det i vittnesmålen. Och skotten hördes ända till gården Maksini.
Det här är en detalj i den nästan fullständiga utplåningen av Lettlands judar 1941-1945. Omkring 70 000 dödades. Händelsen redovisas noga av Dzintars Ergils i A Few Episodes of the Holocaust in Krustpils, publicerad i den lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi occupations 1940-1991 (Riga, 2005).
Här finns inte en enda tysk närvarande och det är oklart om chefen för Krustpils polisdistrikt, Janis Krumniš, handlade på eget initiativ eller om han också fått order, kanske från tyskarna. Men forskaren Dzintars Ergils skriver om den lettiska polisen och självförsvarsstyrkorna ”regrettfully, they often tried to please the Nazi occupation authorities by doing more than they were expected to”.
Endast en av mördarna, en polis, dömdes för brottet. Han fick 15 års fängelse. P. Gibiže dömdes visserligen den 24 april 1947 av en sovjetisk domstol till döden för krigsbrott mot sovjetiska partisaner och avrättning av judar – men inte just för mordet på Beila och de fyra pojkarna. Hans dom omvandlades snart till 15 års fängelse och han frigavs den 5 april 1958. Polischefen Janis Krumniš flydde till USA efter kriget och ställdes aldrig inför rätta. De andra undgick straff.
Länk till den första artikeln om Lettland:
När historien skrivs om
Länk till nästa artikel om Lettland:
Till Riga för att dö
12 oktober 2006
Apropå TV-licens
Rätt så, du svenska folk!
Begär ministrar utan skolk!
Och kräv dem på varenda spänn
för varje olaglig antenn!
Ty härska skall blott ädel adel
utan både fläck och tadel.
Var finner vi då sådan boss?
- för inte blir det en av oss...
(Sedan tre ministrar i den nya regeringen ertappats med att inte betala den lagstadgade tv-licensen.)
Begär ministrar utan skolk!
Och kräv dem på varenda spänn
för varje olaglig antenn!
Ty härska skall blott ädel adel
utan både fläck och tadel.
Var finner vi då sådan boss?
- för inte blir det en av oss...
(Sedan tre ministrar i den nya regeringen ertappats med att inte betala den lagstadgade tv-licensen.)
11 oktober 2006
Citatet
Nationell historieskrivning kan inte isoleras från samtidens strömningar. Den måste ge alternativa tolkningar, komplicera bilden av verkligheten och göra det svårare för makthavarna. - - - Historikern skall vara så trolös som möjligt. - - - Det är något sjukt med ett land som inte kan åstadkomma en nationell historia. - - - En ny politisk situation ger nya pespektiv. Gräl är nyttigt!
Publicisten Anders Björnsson vid de svenska historiedagarna i Riga i september 2006.
Publicisten Anders Björnsson vid de svenska historiedagarna i Riga i september 2006.
10 oktober 2006
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Det är lite rörande med dessa ängsliga ansträngningar att visa att vikingarna aldrig var ett homogent begrepp inom en bestämd tidsram, att de inte var unika, inte ett särskilt folkslag med en enhetlig religion, ja, att de egentligen aldrig existerade. (Se Vikingarna - fanns de?)
Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.
Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.
Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.
Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.
Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.
När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.
Vad gör man då åt detta?
Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.
Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?
Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten
På temat myt:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater
Vikingarna - fanns de?
Citatet: Psykoterapeuten Rollo May om definitionen av myterna som lögner
Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.
Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.
Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.
Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.
Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.
När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.
Vad gör man då åt detta?
Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.
Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?
Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten
På temat myt:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater
Vikingarna - fanns de?
Citatet: Psykoterapeuten Rollo May om definitionen av myterna som lögner
6 oktober 2006
Vikingarna – fanns de?
Vikingarna och vikingatiden håller på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet mitt i en våg av nationell och internationell vikingayra. Det var ett tydligt budskap från de svenska historiedagarna i Riga 29 september till 1 oktober.
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.
Nästa artikel om vikingen:
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.
Nästa artikel om vikingen:
Ropet efter myten/Vikingen (2)
3 oktober 2006
När historien skrivs om
Historieskrivning är en fråga om makt. Det sade den svenske publicisten Anders Björnsson nyligen vid ett seminarium i Riga under de svenska historiedagarna. Och Lettland är ett lämpligt land att resa till om man vill illustrera hans påstående.
Här har historieskrivningen på ett extremt sätt växlat med makthavarna. Sedan Lettland skapades 1918 har landet mestadels antingen levt under inhemsk diktatur eller under utländsk ockupation eller annektering: Ulmanis 1934-1940, Sovjetunionen 1940-1941, Hitlertyskland 1941-1944 och Sovjetunionen igen 1944-1991.
Sammantaget har letterna levt i ofrihet i 57 av de 88 åren sedan statsgrundandet! Med detta arv av skiftande förtryck håller det fria Lettland nu på att skriva om sin historia i de nya, demokratiska men starkt nationalistiska, makthavarnas favör. Det är inte förvånande att det är problematiskt.
Sedan 1998 arbetar en statlig kommission bestående av lettiska och utländska historiker. De har hittills publicerat 13 band på lettiska och förra året kom en sammanfattande volym på engelska, The hidden and forbidden History of Latvia under soviet and nazi occupations 1940-1991 (Riga 2005). Bland kommissionens medlemmar har funnits tre svenskar: Carl Bildt, Per Ahlmark och statsvetaren Krister Wahlbäck. De har försökt reda ut t ex vad som hände under den tyska ockupationen, vilken roll letterna själva spelade i dödandet av 70 000 inhemska judar och av ytterligare ca 20 000 tyska judar som tvångsförflyttades till Lettland.
Det handlar också om de letter som mer eller mindre frivilligt kämpade i tyska Wehrmacht eller i SS-förband som Lettiska legionen. Vid krigsslutet fanns det 25 000 lettiska soldater i Wehrmacht. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Lettland 1944/1945, kom dessa att betraktas som landsförrädare av de nya, kommunistiska makthavarna. Nästan alla av de 3 600 lettiska soldater som vände tillbaka till sitt hemland hamnade i sovjetiska läger.
Det formella skälet var den sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionen hävdade nämligen att de hade annekterat Lettland i augusti 1940 och från sovjetisk synpunkt kämpade alltså dessa letter mot sitt eget land. Men en betydande del av den lettiska befolkningen hade hälsat de tyska trupperna som befriare när dessa tågade in i Riga den 1 juli 1941. Det gör förstås historieskrivningen än mer laddad.
Som intresserad utländsk betraktare får man intrycket, att det är de sovjetiska illdåden som utgör det största lettiska traumat. I centrum för bitterheten står de upprepade och omfattande deportationerna av letter till Ryssland och Sibirien. Särskilt deportationen den 14 juni 1941 av 15 000 letter skapade ett djupt hat mot kommunister och ryssar, ett hat som nazisterna sedan använde sig av i sin historieskrivning för att hetsa den lettiska befolkningen mot kommunisterna/judarna.
När kriget gick mot sitt slut och röda armén på nytt närmade sig, flydde omkring 200 000 letter, dvs 10 procent av befolkningen, många av dem till Sverige. Bland dessa fanns ca 300 lettiska legionärer som kämpat tillsammans med tyskarna. Efter sovjetiska påtryckningar bestämde sig den svenska regeringen för att utlämna en del av dem till Sovjet i den sk Baltutlämningen. Rättvisa eller brott?
Och de letter som sedan gjorde väpnat motstånd mot det sovjetiska styret ända in på 50-talet – var de frihetskämpar eller kriminella? För att kunna kalla dem frihetskämpar måste man hävda att landet var ockuperat av Sovjet – inte annekterat. Museet i Riga som berättar om denna tid heter också Lettiska ockupationsmuseet. Letterna hävdar att deras land varit utsatt för tre ockupationer.
Historieskrivning är förvisso en fråga om makt och därmed en balansgång mellan sanning och politik. Om denna balansgång i Lettland kommer flera artiklar att handla.
Nästa artikel om Lettland:
Mordet på Beila Bella Veide
Artikel med anknytande tema:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Här har historieskrivningen på ett extremt sätt växlat med makthavarna. Sedan Lettland skapades 1918 har landet mestadels antingen levt under inhemsk diktatur eller under utländsk ockupation eller annektering: Ulmanis 1934-1940, Sovjetunionen 1940-1941, Hitlertyskland 1941-1944 och Sovjetunionen igen 1944-1991.
Sammantaget har letterna levt i ofrihet i 57 av de 88 åren sedan statsgrundandet! Med detta arv av skiftande förtryck håller det fria Lettland nu på att skriva om sin historia i de nya, demokratiska men starkt nationalistiska, makthavarnas favör. Det är inte förvånande att det är problematiskt.
Sedan 1998 arbetar en statlig kommission bestående av lettiska och utländska historiker. De har hittills publicerat 13 band på lettiska och förra året kom en sammanfattande volym på engelska, The hidden and forbidden History of Latvia under soviet and nazi occupations 1940-1991 (Riga 2005). Bland kommissionens medlemmar har funnits tre svenskar: Carl Bildt, Per Ahlmark och statsvetaren Krister Wahlbäck. De har försökt reda ut t ex vad som hände under den tyska ockupationen, vilken roll letterna själva spelade i dödandet av 70 000 inhemska judar och av ytterligare ca 20 000 tyska judar som tvångsförflyttades till Lettland.
Det handlar också om de letter som mer eller mindre frivilligt kämpade i tyska Wehrmacht eller i SS-förband som Lettiska legionen. Vid krigsslutet fanns det 25 000 lettiska soldater i Wehrmacht. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Lettland 1944/1945, kom dessa att betraktas som landsförrädare av de nya, kommunistiska makthavarna. Nästan alla av de 3 600 lettiska soldater som vände tillbaka till sitt hemland hamnade i sovjetiska läger.
Det formella skälet var den sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionen hävdade nämligen att de hade annekterat Lettland i augusti 1940 och från sovjetisk synpunkt kämpade alltså dessa letter mot sitt eget land. Men en betydande del av den lettiska befolkningen hade hälsat de tyska trupperna som befriare när dessa tågade in i Riga den 1 juli 1941. Det gör förstås historieskrivningen än mer laddad.
Som intresserad utländsk betraktare får man intrycket, att det är de sovjetiska illdåden som utgör det största lettiska traumat. I centrum för bitterheten står de upprepade och omfattande deportationerna av letter till Ryssland och Sibirien. Särskilt deportationen den 14 juni 1941 av 15 000 letter skapade ett djupt hat mot kommunister och ryssar, ett hat som nazisterna sedan använde sig av i sin historieskrivning för att hetsa den lettiska befolkningen mot kommunisterna/judarna.
När kriget gick mot sitt slut och röda armén på nytt närmade sig, flydde omkring 200 000 letter, dvs 10 procent av befolkningen, många av dem till Sverige. Bland dessa fanns ca 300 lettiska legionärer som kämpat tillsammans med tyskarna. Efter sovjetiska påtryckningar bestämde sig den svenska regeringen för att utlämna en del av dem till Sovjet i den sk Baltutlämningen. Rättvisa eller brott?
Och de letter som sedan gjorde väpnat motstånd mot det sovjetiska styret ända in på 50-talet – var de frihetskämpar eller kriminella? För att kunna kalla dem frihetskämpar måste man hävda att landet var ockuperat av Sovjet – inte annekterat. Museet i Riga som berättar om denna tid heter också Lettiska ockupationsmuseet. Letterna hävdar att deras land varit utsatt för tre ockupationer.
Historieskrivning är förvisso en fråga om makt och därmed en balansgång mellan sanning och politik. Om denna balansgång i Lettland kommer flera artiklar att handla.
Nästa artikel om Lettland:
Mordet på Beila Bella Veide
Artikel med anknytande tema:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
2 oktober 2006
25 september 2006
Nattåg till Katowice
Dresden Haubtbahnhof är mörk och ödslig när nattåget mot Warszawa långsamt backar in på perrongen. Vagnarna är nedsläckta och tomma. Tjugo minuter före avgång tänds ett blekt ledljus. Jag kan knappt läsa på biljetten när jag letar mig fram till min sittplats. I vagnen är jag ensam.När tåget rullar ut från stationen släcks ljuset helt. Enstaka gatlyktor i Dresdens förorter ger ett tillfälligt, fladdrande sken i kupén. Den tystlåtne konduktören, som så småningom dyker upp, får igång ljuset som plötsligt är kliniskt skarpt och surrande. Nu kan jag i alla fall läsa. Så följer många timmar med långa stopp på anonyma stationer.
Halv fyra på morgonen skall jag byta tåg i Wroclaw, dvs gamla Breslau i Niederschlesien vid floden Oder. Det är isande kallt, det är april 2003, och nästan folktomt på stationen. Jag har enligt tidtabellen fyra minuter på mig att hitta till rätt perrong. Inga skyltar visar var tåget mot Katowice skall komma in. Buttra polacker pekar åt olika håll. Inget tåg kommer. Jag börjar tro att jag missat det.
Men efter femtio minuter dundrar plötsligt ett långt tåg in på en oväntad perrong. Det är packat med folk, mest ungdomar. De hänger ut genom fönstren och skrålar och hurrar. Det är meningslöst att försöka hitta min reserverade sittplats. Här råder djungelns lag. Kupéerna är antingen ockuperade av berusade ungdomar eller av hopträngda och tysta äldre människor med ofattbart mycket bagage. Jag sätter mig stillsamt på min rullväska i den smala korridoren, där jag gång på gång nästan blir omkullsprungen.
Plötsligt lägger jag märke till en äldre dam med häxlikt och vaxgult ansikte. Hon tränger sig fram genom korridoren. Hennes enda bagage är en grå handväska. Hon rycker upp en kupédörr och säger några ord med överraskande myndig röst. Sedan vinkar hon till mig. Kom hit!
Sömniga ungdomar, som legat i en hög på sätena, makar åt sig och det blir faktiskt två sittplatser över. Damen med handväskan hinner tala en hel del polska med mig innan hon förstår att jag inte förstår. Vi hittar till slut en stapplande tyska som kommunikationsmedel.
Hon är på väg hem efter en operation i Wroclaw och mer än handväskan får hon inte bära för doktorn. ”Eine Operation! Verstehen Sie?” Jag ser hennes avtärda ansikte, och jag tror att jag förstår. Hon har tre barn, den äldste sonen är 48 år. Åtta barnbarn. Och jag? Svensk?! ”Varför reser man i Polen om man inte kan polska?” undrar hon. Och det undrar jag också. Vi skrattar och klockan är tio över fem och ingen av oss har sovit denna natt.
Hennes ansiktsdrag blir mjukare när hon talar om sin hemstad Czestochowa. I stadens kloster, Jasna Gora, finns den svarta madonnan, en berömd ikon som polackerna vallfärdar till. ”Madonnan räddade oss två gånger från svenskarna”, säger hon och ler mot den förvirrade svensken. Det var 1655 och 1702. ”Svenskarna belägrade klostret men vi höll ut.”
När hon kommer hem skall hon be till den svarta madonnan. Och hon skulle så gärna vilja visa mig staden och klostret och madonnan, kanske skulle även jag vilja be för någon? Men det förstås, svenskar ber ju inte, ni är ju protestanter…
Så bromsar tåget in för en station och plötsligt går allt mycket fort. Hon skall byta tåg, men visst vill jag ändå besöka henne? Skall jag inte följa med? Nu! Jag kan ju fortsätta till Katowice en annan dag. Jag säger något avvärjande. ”Skriv upp mitt telefonnummer åtminstone, och kom och besök mig en gång, med er fru från Sverige!” Hon får fram en kulspetspenna men hittar inget papper. Jag trevar efter min anteckningsbok. Tåget står redan stilla. Hon måste av. Nu tar hon min hand och försöker skriva telefonnumret direkt på den. Men jag drar tillbaka handen.
Hon blir sårad. Det ser jag genast. Hon reser sig hastigt, säger något kort som jag inte förstår, kanske är det på polska, trycker handväskan intill sig och är redan på väg bort genom korridoren. Och så går tåget och jag har inte ens sett vad stationen hette.
Den sista timman till Katowice förflyter som i en seg dimma. Jag är kallsvettig. Halv sju på morgonen rullar tåget in på stationen. Kolrök, bränt gummi och blåsvart diesel. Jag har inga zloty och kan inte ens köpa mig en kopp kaffe. En kvinnlig tiggare antastar mig, tjatar om att det är judar som sitter i regeringen och att de har förstört landet. Hon talar både tyska och engelska.
Jag börjar leta efter ett vandrarhem och efter lokalbussen till Oświecim, mera känt som Auschwitz.
Och ännu i september 2006 kan jag vakna mitt i natten och undra varför jag drog tillbaka min hand.
© J.Selander, 2006
22 september 2006
Siegfried som barnteater
Varför fungerar inte Wagners Nibelungens ring på Stockholmsoperan? Den tredje operan i kvartetten, Siegfried, som nu ges i fem föreställningar, bekräftar tyvärr detta intryck.
I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.
En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.
Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!
De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.
Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.
Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.
Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.
Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.
Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!
I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.
En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.
Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!
De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.
Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.
Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.
Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.
Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.
Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!
18 september 2006
Varning för förväntningar!
Så lyckades det då, äntligen! Tolv år av socialdemokratiskt minoritetsregerande med stöd av kommunister och miljöpartister är till ända. I stället har svenskarna tagit sig samman och röstat fram en borgerlig majoritetsregering som har alla förutsättningar att kunna driva en konsekvent och stabil politik under de kommande fyra åren.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.
Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.
Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.
Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.
Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.
De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.
Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.
Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.
Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.
Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.
Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.
De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.
Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!
17 september 2006
Apropå valdagen
I dag kan allting hända.
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
16 september 2006
Påven, förnuftet och islam
Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
13 september 2006
Tigandets problem/Grass (2)
Problemet med Günter Grass tid som soldat i Waffen-SS är knappast vad han gjorde som 17-åring, utan vad han inte gjorde under 60 år som tongivande författare, socialdemokrat och moraliskt riktmärke i Tyskland. Han sade inte ett ord.
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
9 september 2006
Farlig sniff
Publiceras efter vänligt medgivande av tecknaren Riber Hansson, som har copyrighten. Klicka på bilden om du vill ha den större.
Stockholm 2006
Kommer hem vid midnatt och finner en ung man stå i min port och kissa. På trottoaren väntar helt ogenerat fem, sex andra öldrickande ungdomar, pojkar och flickor.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
8 september 2006
Om Leijonborg försvinner …
Han gjorde vad han kunde – och lite till. En engagerad och energisk Lars Leijonborg mötte de kritiska frågorna om dataskandalen i SVT:s sista partiledarutfrågning på torsdagskvällen (7.9). Allt om detta står redan i tidningarna. Men det finns en annan sida som borde uppmärksammas.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
7 september 2006
Citatet
Den farligaste lärdomen: hur vi kan tvingas att undertrycka sanningen för att förhjälpa den till seger. Om detta är vår plikt i den roll som ödet givit oss, hur rak måste inte vår kurs vara om vi inte skall gå under.
Dag Hammarskjöld 1957.
Dag Hammarskjöld 1957.
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Kritiken mot Dag Hammarskjöld kom inte enbart utifrån. Bland hans samtida i Sverige var Herbert Tingsten, chefredaktör för DN 1946−1959, en välformulerad och ibland förbittrad kritiker. De hårda orden ledde till att Hammarskjöld till slut bröt deras från början vänskapliga kontakter.
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
3 september 2006
Günter Grass och sanningen
Den världskände tyske författaren och nobelpristagaren Günter Grass, 79, har överraskande berättat att han under de sista månaderna av andra världskriget var soldat i Waffen-SS, dvs den militära grenen av den nazistiska dödskalleorden. Avslöjandet har lett till upprörda och besvikna kommentarer och krav på att han skall lämna tillbaka sitt nobelpris. Men också till stöduttalanden, t ex från författarkollegorna Salman Rushdie och John Irving.
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
2 september 2006
Apropå Valfråga Ett
Det är en ljuvlig tröst
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
28 augusti 2006
Elpriserna knockade Persson
Göran Persson i TV:s valutfrågning den 27.8 var en häpnadsväckande longör. Vart hade den slagkraftige demagogen Persson tagit vägen? Kontrasten mot Göran Hägglunds vitala framträdande i torsdags (24.8) var påfallande. Jag tror att man måste medge detta oberoende av vilken politisk uppfattning man har.
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
26 augusti 2006
Segervittring blev dunst av rötmånad
Håller den borgerliga Alliansen på att spela bort valsegern den 17 september? I den senaste Sifo-mätningen är praktiskt taget hela försprånget på sju procentenheter utraderat. Moderaterna backar 4,3 procentenheter!
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
25 augusti 2006
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Suezkriget var över och den 22 december 1956 lämnade de sista brittisk-franska trupperna Egypten. FN-styrkan UNEF ersatte dem. Det var den första sk fredsbevarande styrka som FN satte upp och den kom till på Dag Hammarskjölds initiativ.
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
22 augusti 2006
Apropå fastighetsskatt
När Alliansen över natten
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
20 augusti 2006
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld var något så sällsynt som en svensk mystiker som utanför all kyrklig gemenskap sökte själens förening med Gud. Jag ifrågasätter inte det. Min undran gäller hur rollen som mystiker gick ihop med rollen som FN:s generalsekreterare.
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
18 augusti 2006
Program
Vad som är enkelt, rent och klart
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
10 augusti 2006
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Paul Johnsons häftigaste kritik mot Dag Hammarskjöld avser dennes agerande under Kongokrisen 1960-1961. Detta var bakgrunden: Belgierna hade lämnat Kongo den 30 juni 1960 och överlämnat makten till Joseph Kasavubo som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Redan den 5 juli började oroligheterna. Delar av den kongolesiska armén gjorde uppror mot sina vita officerare och en våg av plundringar och våld mot civilbefolkningen följde.
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
7 augusti 2006
Citatet
"Man bör kanske komma ihåg att hela detta krig som för hundratusentals människor har medfört död, stympning, förlust av egendom, och flyktingskapets elände och förnedring, började för fyra veckor sedan då Hizbollah, utan någon som helst provokation, dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två."
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Förra året var det hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Landet översvämmades av panegyriker över denne svenske ämbetsman som ledde FN 1953 till 1961. I höst skall en ny generalsekreterare utses efter Kofi Annan. Det kommer att skapa en ny flod av ensidiga hyllningar.
Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.
Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.
Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”
Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.
Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".
Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.
Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.
De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.
Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.
Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.
Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.
Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”
Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.
Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".
Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.
Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.
De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.
Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.
Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
1 augusti 2006
31 juli 2006
Den glömda massakern/Bleiburg
Massakern på 50 000–100 000 kroater som började i österrikiska Bleiburg i maj 1945 är en av de mindre kända hämndaktionerna som följde på krigsslutet. Den utfördes av Titos partisaner och britterna hade en tvivelaktig roll. Precis som under de fyrtio dagarna av terror i Trieste (se min artikel Trieste i Titos grepp, 18 juli).
Bleiburg är en liten by med en gammal borg i södra Kärnten i Österrike. I början av maj 1945 hade brittiska trupper tillhörande åttonde arméns 5:e kår intagit området och upprättat ett högkvarter i borgen.
Samtidigt retirerade de besegrade tyskarna från Jugoslavien norrut in i Österrike och med dem följde en stor del av den kroatiska armén, inklusive kvinnor och barn, som alla flydde för Titos segerrika partisaner.
I dalgångarna strax söder om Bleiburg slog de kroatiska flyktingarna läger. Hur många de var är omstritt. En beräkning talar om cirka 100 000 soldater och 80 000 civila. Enligt kroatiska källor var de ännu fler. Den kroatiska armén hoppades på att kunna kapitulera till britterna och sedan tillsammans med dem få tjänstgöra i en ny kamp, denna gång mot kommunisterna. I brittisk ockupationszon på österrikisk mark kände sig flyktingarna i varje fall säkra för angrepp från de förföljande partisanerna.
Men att kapitulera till britterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Britterna avvisade den kroatiske befälhavarens begäran. De krävde att kroaterna i stället skulle kapitulera till partisanerna! En hög militär representant för dessa visade sig redan vara på plats hos britterna. Allt verkade uppgjort i förväg dem emellan. Partisanernas representant lovade att alla som återvände till Jugoslavien skulle behandlas humant och att ingen hade något att frukta. Men om kroaterna inte kapitulerade till partisanerna skulle britterna rent av med vapenmakt tvinga dem till det. Den kroatiske befälhavaren böjde sig för övermakten.
Dagen därpå, den 16 maj 1945, började Titos partisaner beskjuta flyktingarnas läger. Det uppstod panik. ”Några dussin” flyktingar dödades. Men därefter började den påtvingade repatrieringen. Kroaterna sattes i tusental på tåg till den jugoslaviska gränsen. Där blev många skjutna direkt. De flesta skickades emellertid ut på ”dödsmarscher” till läger längre in i landet. Med sammanbundna händer drevs de genom byar och städer, män, kvinnor och barn, utsatta för trakasserier och hån. Efterhand sköts allt fler. I området kring Maribor i nuvarande Slovenien har sentida utgrävningar frilagt 40 000 kroppar. År 2001 meddelade myndigheterna i Slovenien att man hittat sammanlagt 296 massgravar med omkring 190 000 dödade kroater.
Varför är denna omfattande massaker på män, kvinnor och barn så okänd? Det finns flera orsaker. Viktigast är antagligen att den utfördes av en av krigets segrare. Segrarnas brott har endast långsamt framträtt i historieskrivningen. Sovjet och Jugoslavien var västmakternas allierade och många i väst beundrade den kommunistiska krigsinsatsen mot Hitler. Få var så klarsynta som Churchill, som redan under tvisten om Trieste förstod att den nya fronten i Europa skulle gå mellan väst och öst.
I Jugoslavien kom illdåden att blankt förnekas så länge som kommunisterna satt vid makten. Att britterna inte ville gräva för djupt i händelserna är uppenbart. Det var egentligen först med de nya nationerna på Balkan som utredningar och forskning kom igång. Kroatien och Slovenien har gjort stora insatser för att klarlägga sina landsmäns öde.
Sist men inte minst: massakerns offer var kroater. De hade i stor utsträckning samarbetat med tyskarna och den kroatiska staten hade uppstått som en tysk lydstat 1941. Den kroatiska milisen, Ustaša, hade själva utfört massmord på serber och judar. 1945 slog hämndens timme. Då var det inte många som brydde sig om vad som hände med ”tysksympatisörer”.
Numera samlas årligen kroater och sympatisörer i Bleiburg för att minnas ”de kroatiska offer som dog i britternas och deras kommunistiska allierades händer”. Historien har som vanligt blivit politik.
(Källor till denna artikel: Huvudsakligen ett arbetspapper av den brittisk-ryske historikern Count Nikolai Tolstoy, The Bleiburg Massacres, Croatian Heritage Foundation, http://www.serendipity.li/hr/bleiburg_massacres.htm. Även C Michael McAdams Yalta and The Bleiburg Tragedy, University of San Francisco, 1995, http://www.ess.uwe.ac.uk/genocide/yugoslav-hist1.htm Samt: Svein Mønnesland, Før Jugoslavia og etter, Oslo 1992/1999)
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran
Kosackernas öde
Bleiburg är en liten by med en gammal borg i södra Kärnten i Österrike. I början av maj 1945 hade brittiska trupper tillhörande åttonde arméns 5:e kår intagit området och upprättat ett högkvarter i borgen.
Samtidigt retirerade de besegrade tyskarna från Jugoslavien norrut in i Österrike och med dem följde en stor del av den kroatiska armén, inklusive kvinnor och barn, som alla flydde för Titos segerrika partisaner.
I dalgångarna strax söder om Bleiburg slog de kroatiska flyktingarna läger. Hur många de var är omstritt. En beräkning talar om cirka 100 000 soldater och 80 000 civila. Enligt kroatiska källor var de ännu fler. Den kroatiska armén hoppades på att kunna kapitulera till britterna och sedan tillsammans med dem få tjänstgöra i en ny kamp, denna gång mot kommunisterna. I brittisk ockupationszon på österrikisk mark kände sig flyktingarna i varje fall säkra för angrepp från de förföljande partisanerna.
Men att kapitulera till britterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Britterna avvisade den kroatiske befälhavarens begäran. De krävde att kroaterna i stället skulle kapitulera till partisanerna! En hög militär representant för dessa visade sig redan vara på plats hos britterna. Allt verkade uppgjort i förväg dem emellan. Partisanernas representant lovade att alla som återvände till Jugoslavien skulle behandlas humant och att ingen hade något att frukta. Men om kroaterna inte kapitulerade till partisanerna skulle britterna rent av med vapenmakt tvinga dem till det. Den kroatiske befälhavaren böjde sig för övermakten.
Dagen därpå, den 16 maj 1945, började Titos partisaner beskjuta flyktingarnas läger. Det uppstod panik. ”Några dussin” flyktingar dödades. Men därefter började den påtvingade repatrieringen. Kroaterna sattes i tusental på tåg till den jugoslaviska gränsen. Där blev många skjutna direkt. De flesta skickades emellertid ut på ”dödsmarscher” till läger längre in i landet. Med sammanbundna händer drevs de genom byar och städer, män, kvinnor och barn, utsatta för trakasserier och hån. Efterhand sköts allt fler. I området kring Maribor i nuvarande Slovenien har sentida utgrävningar frilagt 40 000 kroppar. År 2001 meddelade myndigheterna i Slovenien att man hittat sammanlagt 296 massgravar med omkring 190 000 dödade kroater.
Varför är denna omfattande massaker på män, kvinnor och barn så okänd? Det finns flera orsaker. Viktigast är antagligen att den utfördes av en av krigets segrare. Segrarnas brott har endast långsamt framträtt i historieskrivningen. Sovjet och Jugoslavien var västmakternas allierade och många i väst beundrade den kommunistiska krigsinsatsen mot Hitler. Få var så klarsynta som Churchill, som redan under tvisten om Trieste förstod att den nya fronten i Europa skulle gå mellan väst och öst.
I Jugoslavien kom illdåden att blankt förnekas så länge som kommunisterna satt vid makten. Att britterna inte ville gräva för djupt i händelserna är uppenbart. Det var egentligen först med de nya nationerna på Balkan som utredningar och forskning kom igång. Kroatien och Slovenien har gjort stora insatser för att klarlägga sina landsmäns öde.
Sist men inte minst: massakerns offer var kroater. De hade i stor utsträckning samarbetat med tyskarna och den kroatiska staten hade uppstått som en tysk lydstat 1941. Den kroatiska milisen, Ustaša, hade själva utfört massmord på serber och judar. 1945 slog hämndens timme. Då var det inte många som brydde sig om vad som hände med ”tysksympatisörer”.
Numera samlas årligen kroater och sympatisörer i Bleiburg för att minnas ”de kroatiska offer som dog i britternas och deras kommunistiska allierades händer”. Historien har som vanligt blivit politik.
(Källor till denna artikel: Huvudsakligen ett arbetspapper av den brittisk-ryske historikern Count Nikolai Tolstoy, The Bleiburg Massacres, Croatian Heritage Foundation, http://www.serendipity.li/hr/bleiburg_massacres.htm. Även C Michael McAdams Yalta and The Bleiburg Tragedy, University of San Francisco, 1995, http://www.ess.uwe.ac.uk/genocide/yugoslav-hist1.htm Samt: Svein Mønnesland, Før Jugoslavia og etter, Oslo 1992/1999)
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran
Kosackernas öde
20 juli 2006
Trieste
Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
(Trieste var Habsburgs hamnstad till första världskrigets slut då staden tillföll Italien och det habsburgska väldet, dvs Österrike-Ungern, upplöstes. Från Triestes långa pirar emigrerade många människor från Balkan till Amerika. Under 1930-talet kom tusentals av Europas förföljda judar med tåg till Trieste för att resa vidare med båt till Palestina, där man ville börja ett nytt liv. Triestes egna 5 000 judar stannade emellertid i det längsta eftersom den italienska fascismen inte införde några antijudiska lagar förrän 1938. När tyskarna tog över sommaren 1943 flydde de flesta till Italien eller Schweiz. Omkring 700 av stadens kvarvarande judar dödades i koncentrationslägret San Sabba eller deporterades till förintelselägren i Polen.)
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
(Trieste var Habsburgs hamnstad till första världskrigets slut då staden tillföll Italien och det habsburgska väldet, dvs Österrike-Ungern, upplöstes. Från Triestes långa pirar emigrerade många människor från Balkan till Amerika. Under 1930-talet kom tusentals av Europas förföljda judar med tåg till Trieste för att resa vidare med båt till Palestina, där man ville börja ett nytt liv. Triestes egna 5 000 judar stannade emellertid i det längsta eftersom den italienska fascismen inte införde några antijudiska lagar förrän 1938. När tyskarna tog över sommaren 1943 flydde de flesta till Italien eller Schweiz. Omkring 700 av stadens kvarvarande judar dödades i koncentrationslägret San Sabba eller deporterades till förintelselägren i Polen.)
18 juli 2006
Trieste i Titos grepp
När marskalk Titos partisaner trängde in i Trieste den 1 maj 1945 hade de bråttom. Tito ville ockupera staden och den omgivande regionen Venezia Giulia innan britterna anlände. På det sättet hoppades han kunna inlemma Trieste i det kommande, utvidgade Jugoslavien. Ett krigsbyte helt enkelt.
Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.
Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.
Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.
Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.
Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.
Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.
På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.
Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.
Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.
(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)
Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran
Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.
Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.
Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.
Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.
Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.
Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.
På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.
Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.
Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.
(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)
Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran
13 juli 2006
Trieste i Hitlers grepp
Den 10 juli 1943 inleddes den allierade invasionen av Sicilien. Två månader senare hade den italienska fascismen rasat ihop. Italien bröt med Hitler och trädde ut ur kriget. Trieste och regionen Venezia Giulia föll i tyskarnas händer. Det var inledningen till tjugo månader av nazistisk terror.
Ett av de tydligaste spåren av denna terror är koncentrationslägret San Sabba i Triestes södra stadsdelar. Det är en gammal fabrik från 1900-talets början, La Risiera, risskalningsfabriken. Utifrån ser lägret ut som en rad anonyma tegelbyggnader med igenmurade fönster.
Till en början använde tyskarna området för internering av italienska soldater. Men från oktober 1943 blev det fängelse, tortyrcentrum, avrättningsplats och fångläger för motståndsmän, politiskt oppositionella och judar. Mellan 3 000 och 5 000 människor beräknas ha dödats i San Sabba. Men många fler passerade lägret på väg till Dachau, Mauthausen och förintelselägren i Östeuropa. De var män, kvinnor och barn.
I dag är San Sabba ett museum och ett minnesmärke. Man går in som i ett schakt mellan 11 meter höga betongväggar, ett slags nedstigning i helvetet. Man passerar SS-personalens bostadskvarter och en skomakarverkstad där fångar arbetade. Till vänster ligger ”dödscellen” där människor som skulle avrättas inom ett dygn hölls instängda sina sista timmar i livet.
I bottenplanet finns 17 celler som rymde upp till sex personer vardera. På ovanvåningarna låg större bostadsytrymmen för fångarna. Där fanns också stora lagringsutrymmen för möbler och värdesaker som tagits främst från Triestes judiska familjer.
Den stora gården är hotfullt kall, tom och anonym. Utefter ena gavelväggen syns en blekning i teglet, en lämning efter ett rivet hus. I det fanns under lägrets verksamhetstid en stor kremeringsugn. Från början hade ugnen använts för torkning av ris, men i januari 1944 byggdes den om och den 4 april togs den i bruk för sitt nya ändamål. Då kremerades kropparna av 70 människor. De hade tagits av SS som gisslan och sedan skjutits.
I San Sabba samlades en sällsynt skara brutala mördare. Förföljelsen av judarna och verksamheten mot partisanerna leddes av Odilo Lotario Globocnik, född i Trieste och Heinrich Himmlers vän. Globocnik hade deltagit i ”Aktion Reinhard”, dvs utrotningen av judarna i Polen. Han medförde 92 ”specialister”, många av dem ukrainska SS-män och SS-kvinnor. Vid krigsslutet begick han självmord.
Christian Wirth anlände till San Sabba i september 1943. Han var en av ledarna bakom T4-programmet, dvs mördandet av sk mindervärda, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och människor med obotliga sjukdomar. Detta program började redan 1939 i universitetsstaden Freiburg men leddes från kontoret på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därav namnet T4. Wirth var chef för första insatskommandot i Trieste fram till den 26 maj 1944, då han dödades i ett bakhåll.
Kommendant i San Sabba var Joseph Oberhauser, en ölbryggare från München. I sin frånvaro ställdes han inför domstol i Trieste 1976 och dömdes till livstids fängelse. Men han behövde aldrig avtjäna sitt straff. De italienska myndigheterna försökte inte ens få honom utlämnad eftersom utlämningsöverenskommelsen mellan Italien och Tyskland inte gällde brott begångna före 1948. Oberhauser fortsatte att brygga öl i München fram till sin död 1979.
Den 29 april 1945, samma dag som Mussolinis döda kropp hängdes upp i fötterna i Milano, sprängde SS kremeringsugnen och andra delar av San Sabba för att dölja sina brott. Två dagar senare trängde Titos partisaner in i lägret och en ny period av terror inleddes – fast nu mot andra befolkningsgrupper. Regionens lidanden var långtifrån över.
(Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från material i San Sabbas museum, men även från Richard Collier, "Duce! Benito Mussolinis uppgång och fall" samt från Norman Davies, "Europe. A History".)
Se också artiklarna:
Trieste i Titos grepp
Flyktingar i San Sabba 1963
Ett av de tydligaste spåren av denna terror är koncentrationslägret San Sabba i Triestes södra stadsdelar. Det är en gammal fabrik från 1900-talets början, La Risiera, risskalningsfabriken. Utifrån ser lägret ut som en rad anonyma tegelbyggnader med igenmurade fönster.
Till en början använde tyskarna området för internering av italienska soldater. Men från oktober 1943 blev det fängelse, tortyrcentrum, avrättningsplats och fångläger för motståndsmän, politiskt oppositionella och judar. Mellan 3 000 och 5 000 människor beräknas ha dödats i San Sabba. Men många fler passerade lägret på väg till Dachau, Mauthausen och förintelselägren i Östeuropa. De var män, kvinnor och barn.
I dag är San Sabba ett museum och ett minnesmärke. Man går in som i ett schakt mellan 11 meter höga betongväggar, ett slags nedstigning i helvetet. Man passerar SS-personalens bostadskvarter och en skomakarverkstad där fångar arbetade. Till vänster ligger ”dödscellen” där människor som skulle avrättas inom ett dygn hölls instängda sina sista timmar i livet.
I bottenplanet finns 17 celler som rymde upp till sex personer vardera. På ovanvåningarna låg större bostadsytrymmen för fångarna. Där fanns också stora lagringsutrymmen för möbler och värdesaker som tagits främst från Triestes judiska familjer.
Den stora gården är hotfullt kall, tom och anonym. Utefter ena gavelväggen syns en blekning i teglet, en lämning efter ett rivet hus. I det fanns under lägrets verksamhetstid en stor kremeringsugn. Från början hade ugnen använts för torkning av ris, men i januari 1944 byggdes den om och den 4 april togs den i bruk för sitt nya ändamål. Då kremerades kropparna av 70 människor. De hade tagits av SS som gisslan och sedan skjutits.
I San Sabba samlades en sällsynt skara brutala mördare. Förföljelsen av judarna och verksamheten mot partisanerna leddes av Odilo Lotario Globocnik, född i Trieste och Heinrich Himmlers vän. Globocnik hade deltagit i ”Aktion Reinhard”, dvs utrotningen av judarna i Polen. Han medförde 92 ”specialister”, många av dem ukrainska SS-män och SS-kvinnor. Vid krigsslutet begick han självmord.
Christian Wirth anlände till San Sabba i september 1943. Han var en av ledarna bakom T4-programmet, dvs mördandet av sk mindervärda, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och människor med obotliga sjukdomar. Detta program började redan 1939 i universitetsstaden Freiburg men leddes från kontoret på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därav namnet T4. Wirth var chef för första insatskommandot i Trieste fram till den 26 maj 1944, då han dödades i ett bakhåll.
Kommendant i San Sabba var Joseph Oberhauser, en ölbryggare från München. I sin frånvaro ställdes han inför domstol i Trieste 1976 och dömdes till livstids fängelse. Men han behövde aldrig avtjäna sitt straff. De italienska myndigheterna försökte inte ens få honom utlämnad eftersom utlämningsöverenskommelsen mellan Italien och Tyskland inte gällde brott begångna före 1948. Oberhauser fortsatte att brygga öl i München fram till sin död 1979.
Den 29 april 1945, samma dag som Mussolinis döda kropp hängdes upp i fötterna i Milano, sprängde SS kremeringsugnen och andra delar av San Sabba för att dölja sina brott. Två dagar senare trängde Titos partisaner in i lägret och en ny period av terror inleddes – fast nu mot andra befolkningsgrupper. Regionens lidanden var långtifrån över.
(Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från material i San Sabbas museum, men även från Richard Collier, "Duce! Benito Mussolinis uppgång och fall" samt från Norman Davies, "Europe. A History".)
Se också artiklarna:
Trieste i Titos grepp
Flyktingar i San Sabba 1963
8 juli 2006
Apropå folktalarnas uttåg
Tystnat har de stora talen,
TV släcker ljuset.
Sommarfrid i Almedalen,
kvar är bara bruset...
från den stora, mörka världen
där inget nytt har timat;
döv och opåverkad är den,
som hade de blott mimat.
(Den s k politikerveckan i Almedalen på Gotland är slut för i år.)
TV släcker ljuset.
Sommarfrid i Almedalen,
kvar är bara bruset...
från den stora, mörka världen
där inget nytt har timat;
döv och opåverkad är den,
som hade de blott mimat.
(Den s k politikerveckan i Almedalen på Gotland är slut för i år.)
5 juli 2006
Italienare – två versioner
Tåget går från Wiens Südbahnhof över Graz, där nästan alla passagerarna stiger av, och in i Slovenien. Det slingrar sig fram längs branta bergssidor. I den lilla staden Zidani Most rullar det försiktigt ut på bron över den smaragdgröna floden Sava.
Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.
Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.
Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.
Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.
Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.
Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.
Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!
Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.
Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.
I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.
Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.
Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp
Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.
Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.
Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.
Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.
Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.
Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.
Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!
Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.
Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.
Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.
Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp
1 juli 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
