Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.
Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.
Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.
Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.
Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”
Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”
Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.
När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.
Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.
Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.
Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.
Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.
Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.
Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.
På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.
Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.
12 februari 2010
5 februari 2010
I kniptången/Krisen (4)
Hösten 2008 måste banker och försäkringsbolag i många länder räddas av skattebetalarna. Nu står hela stater vid avgrundens brant. Grekland, Portugal, Italien, Spanien och Irland är några av dem – och de är viktiga eftersom de är medlemmar av eurosamarbetet.
Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.
Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.
Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.
Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).
Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.
För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.
Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.
Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).
Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?
Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?
Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.
Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.
Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.
Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.
Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.
Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.
Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.
Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).
Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.
För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.
Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.
Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).
Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?
Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?
Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.
Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.
Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.
Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.
Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
2 februari 2010
19 januari 2010
Avsked/Speer (7)
April månad 1945 var i Tyskland en tid av spöklik apokalyps, full av groteska motsatser i en skymningsvärld som gick mot en oundviklig katastrof.
Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.
Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”
Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.
Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.
Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.
Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”
Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.
Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”
I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.
Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.
Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”
När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.
Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”
”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”
I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”
Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.
Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.
Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”
Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.
Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.
Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.
Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”
Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.
Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”
I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.
Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.
Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”
När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.
Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”
”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”
I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”
Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.
Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
5 januari 2010
Uppror/Speer (6)
När Tredje riket föll samman ställdes Albert Speers förhållande till Hitler på sitt yttersta prov.
Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.
Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.
För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.
Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.
Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”
Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.
Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.
Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”
Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”
Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.
Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.
När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.
Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”
Det var ett öppet uppror.
Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.
Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.
Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.
För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.
Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.
Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”
Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.
Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.
Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”
Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”
Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.
Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.
När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.
Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”
Det var ett öppet uppror.
Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.
Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.
Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
1 januari 2010
Tanka
Led av sin väntan
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.
Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.
Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.
Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.
Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.
15 december 2009
På besök i helvetet/Speer (5)
Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.
I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”
Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”
Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.
Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.
Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.
Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.
En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.
Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”
De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.
Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?
Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.
Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.
Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.
Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.
Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”
Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.
Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.
Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”
Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”
Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.
Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.
Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.
Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.
En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.
Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.
Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?
Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.
Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.
Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.
Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.
Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”
Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.
Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.
Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)
6 december 2009
En homoromans?/Hadrianus (2)
Kärlek, homofili, pedofili – var i detta landskap med svårdefinierade poler befann sig egentligen Hadrianus? Han var gift, men allt tyder på att han föredrog att ha sex med män. Och framför allt pojkar.
I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.
Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.
Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.
Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.
I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.
Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.
Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.
Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.
Hadrianus mötte antagligen Antinous år 123 e.Kr. någonstans i dennes hemtrakter i Bithynien, ett landskap i nuvarande nordvästra Turkiet. Antinous var då sannolikt 12-13 år gammal och beskrevs som ett barn med runda kinder. Hadrianus var 47 och hade varit romersk kejsare i sex år. Det som nu började byggde på ojämlikhet i alla avseenden.
Enligt romerska regler fick inte ens en kejsare ha sex med en fri, romersk gosse; det var slavar eller utlänningar som kom i fråga. Antinous var inte slav och måste följaktligen ha varit utlänning, dvs. utan romerskt medborgarskap.
Sexuellt måste han dessutom ha varit den passiva parten, dvs. den som blev penetrerad. Därmed var han också, enligt romerska värderingar, föraktad och klassades som en ”pseudo-kvinna”. Den aktive mannens heder och manlighet ifrågasattes emellertid aldrig – så länge som rollerna inte växlade.
Det är visserligen sant att romarna inte hade några ord för ”homosexuell”, skriver Anthony Everitt (Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009), men de var ändå fullt kapabla att skilja hetero- från homosexuella. Och värderingarna var tydliga: det fanns föraktfulla uttryck för den passiva, feminina rollen, t.ex. cinaedus, som översätts med ”onaturlig vällusting” eller helt enkelt ”prostituerad man”.
Men Hadrianus hade grekiska ideal och kan ha betraktat Antinous mera som en ”eromenos”, dvs. en ung lärjunge som man visserligen hade sex med men ändå behandlade med viss respekt. Att förhållandet höll under sju år tyder på att kejsaren faktiskt hyste djupare känslor för sin älskare än vad som var brukligt.
För en sådan lärjunge inträffade sanningens ögonblick när han började bli man och fick skäggväxt och inte längre var lika sexuellt attraktiv för sin ”lärare”.
År 130 e.Kr. bör Antinous (bilden t.h.) ha varit 19-20 år. Kejsaren befann sig med sitt stora följe på resa i Egypten. Den 24 oktober skulle minnet av den egyptiske guden Osiris rituella död i Nilen högtidlighållas. Hadrianus var djupt engagerad i spådomar, mystiska riter och magi och väl medveten om att Osiris död var förbunden med offermystik och återfödelse.
Just då, kanske rent av på själva dagen för Osirisfesten, hittades Antinous död i Nilen. Var det en olycka, som Hadrianus hävdade? Eller begick Antinous självmord för att han visste att han inom kort skulle förlora Hadrianus kärlek och sin ställning vid det kejserliga hovet? Förkastade unga älskare hamnade ofta i glömska, fattigdom och misär.
Enligt Anthony R. Birley (Hadrian, the Restless Emperor, London 1997) är det sannolikt att Antinous hade en dödslängtan. Han kan ha insett att även om han kunde fortsätta att vara kejsarens älskare också som vuxen, skulle det vara skamligt och föraktligt.
Dessutom led Hadrianus sannolikt av en allvarlig sjukdom. Enligt egyptisk tro kunde ett djurs död förlänga sin ägares liv. Förutsättningen var att djuret dog utan motstånd. För att förlänga Hadrianus liv krävdes enligt egyptiska magiker en människa som frivilligt gick i döden för honom. Med sin dödslängtan har Antinous antagligen accepterat att göra det, menar Birley.
Att det just skedde i samband med Osirisfesten stöder den tolkningen. I vilken grad Hadrianus själv uppmuntrade, begärde eller rent av arrangerade detta offer är förstås omöjligt att utreda.
Eftersom romarna sedan länge hade gjort människooffer olagliga var illvilliga rykten emellertid snabbt i svang. Och Hadrianus offentliga sorg och måttlösa ärebetygelser för den döde förstärkte ryktena. Men själv kände han sig mystiskt återfödd. Så framställde han sig på ett mynt som han lät prägla.
Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London 1997; Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, Paris 1951, sv. 1953.
Bilder: 1. Hadrianus bibliotek och allra mest privata del av villaanläggningen i Tivoli, tre mil utanför Rom. Palatset är runt och ligger i en konstgjord sjö omgiven av kolonner. Hit förde en träbro som kunde dras in, en plats där Hadrianus och Antinous kunde vara ensamma. 2. Byst av Antinous från Patras, en stad på Peloponnesos. Finns i Athens arkeologiska museum.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
Människan ensam/Hadrianus (3)
Om sex i romarriket, se även:
Sex och kyskhet i romarriket
Sex och kyskhet i romarriket (2)
1 december 2009
26 november 2009
En god kejsare?/Hadrianus
Även i dagens Rom är han ständigt närvarande, Publius Aelius Hadrianus Afer, romersk kejsare 117–138 e.Kr. Det var han som lät återuppbygga Pantheon, templet till alla gudar, efter många år av förfall. På högra stranden av Tibern ligger hans mausoleum, numera kallat Castel Sant Angelo.
Hans villa nära Tivoli (bilden ovan) är en sagolik anläggning på över 100 hektar med ruinerna av palats, teatrar, tempel, fontäner, bibliotek, badhus etc., det mesta med grekiska förebilder och allt en gång smyckat med hundratals bemålade skulpturer.
Ty kejsar Hadrianus var en kulturens man som älskade konst, vetenskap och litteratur, en känslig människa som själv skrev poesi. Han framställs gärna som en ”humanist” som älskade freden, ”en filosof på tronen”, ja, som en av de ”goda” kejsarna.
Denna bild av Hadrianus har till stor del skapats av den franska författarinnan Marguerite Yourcenar i romanen Hadrianus minnen (1951). Hon skildrar en motsägelsefull men ändå sympatisk, självreflekterande, nästan liberal makthavare med idel goda avsikter.
Historien är förstås mer komplicerad än så. Och man kan fundera över vad det är man väljer att bortse ifrån när man accepterar denna humanistiska ikon av en romersk kejsare. Hur var det t. ex. med Hadrianus inställning till judarna?
Jerusalem hade bränts ner av romarna redan år 70 e.Kr. På Titusbågen vid Forum Romanum skildras segern och hur de judiska religiösa skatterna från det förstörda templet förs till Rom (bilden nedan).
Hadrianus fortsatte förnedringen av de besegrade. Hans mål var att hellenisera judarna, alltså att omvända dem till grekiska normer och seder. Grekland var ju Hadrianus ideal och judarna betraktade han som mindervärdiga och vidskepliga. Han förbjöd därför den judiska religiösa seden att omskära gossebarn.
I askan efter Jerusalem lät han uppföra en romersk stad, Aelia Capitolina, och på platsen där templet hade stått byggdes en helgedom till Jupiter.
Det var förstås en våldsam skymf mot det judiska folket och dess religion. Judarnas hat mot romarna fick näring och de förberedde ett nytt uppror. Vapendepåer anlades; tunnlar och grottor grävdes både som skydd för civilbefolkningen och som gömställen och flyktvägar för gerillan. Ledare var den karismatiske Bar Kokhba, som framträdde med messianska drag.
År 132 e.Kr. råkade romarna ut för stora förluster i överraskande bakhåll. Förstärkningar måste kallas in från Syrien och Egypten. Det finns tecken som tyder på att en hel romersk legion kan ha förintats av den judiska gerillan.
En stor del av Judeen befriades. Man präglade mynt med texten ”Första året av Israels befrielse”. En överstepräst kunde utses och de religiösa ceremonierna återupptogs. Men det är oklart om man lyckades befria själva Jerusalem.
Hadrianus tänkte i varje fall inte ge upp. Han begav sig personligen till Judeen för att åtminstone under en tid själv leda de romerska styrkorna. I Italien rekryterades nya legioner. Det var en ytterst impopulär och ovanlig åtgärd. Hadrianus sände också sin bäste general, Julius Severus, från Britannien hela vägen tvärs över det romerska riket för att slå ner upproret. Denna marsch måste ha tagit månader. Allt vittnar om att situationen var kritisk.
Men med hjälp av nya förstärkningar kunde romarna till slut ta en blodig hämnd. Julius Severus förde ett förintelsekrig. Han isolerade by efter by, skar av försörjningen av mat och vatten, svälte ut invånarna och förintade dem. I slutet av år 135 e.Kr. föll judarnas sista motståndsfäste och Bar Kokhba dödades; hans avhuggna huvud visades upp för segrarna.
Krigets facit var förfärande. 985 byar ödelades. 585 000 män dog i väpnade aktioner. Hur många som dödades genom svält, sjukdomar eller brand kan inte beräknas.
Kejsaren beslöt att utrota judendomen, skriver Anthony Everitt i sin nyutkomna bok om Hadrianus. Judeen rensades på judar. Antingen dödades de eller såldes som slavar. Så många fångar bjöds ut på slavmarknaderna i Hebron och Gaza att det blev billigare att köpa en jude än en häst.
En ryttarstaty av Hadrianus ställdes upp på den judiska tempelplatsen. Ingen jude fick sätta sin fot i Jerusalem och all undervisning i den judiska lagen förbjöds. Judeen avskaffades som provins och uppgick i vad Hadrianus valde att kalla Syriska Palestina. Det är första gången som termen Palestina förekommer i historien.
Det är inte att undra över att Hadrianus i den judiska traditionen är djupt hatad och föraktad. Rabbinska skrifter brukar säga om honom: ”Må hans ben ruttna!” Plötsligt är vi långt borta från den etablerade moderna bilden av ”den gode kejsaren”.
Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York, 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London, 1997; Thylander, Hilding, Det romerska riket, Stockholm, 1973; Goodman, Martin, Rome & Jerusalem, The Clash of Ancient Civilizations, London, 2007;Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, sv. 1953.
Bilder: 1. Ett av palatsen i Hadrianus villa ca tre mil öster om Rom vid Tivoli, i bakgrunden Sabinerbergen. 2. Den från templet i Jerusalem rövade heliga sjuarmade ljusstaken förs i triumf till Rom. Relief från Titusbågen vid Forum Romanum från 82 e.Kr. Egna bilder.
Anm. En av de historiker som uttryckligen talar om "de goda kejsarna" är Hilding Thylander (se "Källor och litteratur" ovan!) som 1953-1974 var docent i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Stockholms universitet. Till de goda räknar han förutom Hadrianus även dennes efterträdare Antoninus Pius (kejsare 138-161) och, framför allt, Marcus Aurelius (161-180). Den senare har framstått nästan som en kristen genom sina filosofiska tankar i boken "Självbetraktelser" - trots att han i handling egentligen inte hade mycket till övers för kristna. Han tillät till och med att de kristna förföljdes. Men för den liberala, intellektuella eliten var hans ovanligt öppna och självkritiska litteratur viktigare för hans anseende än hans handlingar. Än mer anmärkningsvärt är att Thylander m.fl. även räknar Hadrianus företrädare Trajanus (98-117) till de goda och stora. Trajanus var en av de största krigskejsarna som skuldsatte Rom upp över öronen för att erövra nytt land tillimperiet. Och som, i liket med Hadrianus, förföljde judarna.
Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
2 september 2009
21 augusti 2009
Öga och Öra tre år
Innan årets födelsedagshälsning kunde skrivas hann Öga och Öra bli tre och ett halvt år. Men bättre sent än aldrig! Efter en lång paus har mitt skrivande förhoppningsvis åter kommit igång. Därmed går jag direkt till saken. Detta hände på Öga och Öra under 2008:
Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).
Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).
Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.
I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).
Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)
Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t. ex. Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).
En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).
Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).
Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).
”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).
Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).
I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).
När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.
Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).
Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)
Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år
Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).
Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).
Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.
I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).
Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)
Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t. ex. Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).
En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).
Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).
Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).
”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).
Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).
I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).
När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.
Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).
Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)
Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år
12 augusti 2009
Till en arg son och en vilsen mamma
Satt på krogen. Inte hade jag för avsikt att lyssna, men samtalet vid bordet bredvid trängde sig på och jag kunde inte värja mig. Det blev en del av min egen verklighet.
En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.
Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.
Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!
Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.
Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.
Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.
Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.
Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?
Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.
Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.
Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.
Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek
Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.
Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.
En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.
Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.
Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!
Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.
Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.
Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.
Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.
Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?
Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.
Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.
Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.
Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek
Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.
Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.
10 augusti 2009
2 augusti 2009
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!
Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.
Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.
Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.
För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.
Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.
Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.
Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.
Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.
Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.
Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.
Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.
Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.
Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?
Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.
Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.
Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.
Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.
Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.
För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.
Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.
Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.
Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.
Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.
Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.
Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.
Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.
Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?
Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.
Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.
Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
4 juli 2009
2 juni 2009
3 maj 2009
1 april 2009
1 mars 2009
10 februari 2009
3 januari 2009
Månadens haiku
Genom slocknande
strontiumblixtar
gick året in för landning.
Förra månadens haiku
Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.
strontiumblixtar
gick året in för landning.
Förra månadens haiku
Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.
19 december 2008
Apropå krisjulen 2008
Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.
En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.
Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.
Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret
med alldeles för hårda julpaket.
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.
En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.
Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.
Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret
med alldeles för hårda julpaket.
10 december 2008
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Ombyggnaden av Berlin till världens huvudstad Germania krävde massor med tegel. Albert Speer beräknade att han skulle behöva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, då projektet skulle vara färdigt. Men Tysklands totala produktion uppgick 1938 bara till en fjärdedel, 109 miljoner.
Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.
En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.
Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.
Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.
Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.
Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.
Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.
Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.
Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.
Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.
Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.
Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.
En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.
Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.
Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.
Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.
Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.
Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.
Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.
Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.
Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.
Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.
De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.
Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.
Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.
Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.
Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.
Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
1 december 2008
19 november 2008
De sjuka idealen/krisen (3)
Det är nu många år sedan Marcus Wallenberg (1899-1982) gick omkring med en lapp i fickan där han noterade soliditetstalen för varje enskilt företag i familjens innehav. Det var en attityd av försiktighet som sedan dess har ersatts med allt djärvare risktagande.
Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.
Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.
När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.
En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.
När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!
Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.
En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.
En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.
När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.
Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.
Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.
Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.
Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.
När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.
En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.
När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!
Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.
En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.
En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.
När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.
Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.
Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.
Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
1 november 2008
27 oktober 2008
Germania och judarna/Speer (2)
Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.
Så var det tänkt.
Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.
Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.
I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.
Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.
Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.
För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.
Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.
Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.
I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.
Så var det tänkt.
Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.
Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.
I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.
Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.
För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.
Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.
Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.
I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.
Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.
Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.
Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.
Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.
Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.
Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.
Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö
Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.
16 oktober 2008
Kapitulationen/krisen (2)
Det satt långt inne men till slut har regeringarna och centralbankerna givit upp sitt motstånd, sänkt räntorna och i princip garanterat hela EU:s och USA:s bankväsen. I Storbritannien och USA är storbankerna till och med på väg att delvis förstatligas.
Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.
Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.
Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.
Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!
Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.
Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.
Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.
Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.
Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.
Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.
Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.
År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.
Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!
Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.
Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.
Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.
Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"
Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods
Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.
Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.
Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.
Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!
Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.
Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.
Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.
Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.
Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.
Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.
Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.
År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.
Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!
Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.
Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.
Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.
Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"
Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods
1 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
