Den största dollarkuppen

I slutet av 1960-talet stod det klart att det fanns många fler dollar utanför USA än vad den amerikanska centralbanken skulle kunna lösa in mot guld. Den garanterade guldkursen 35 dollar per uns (31.1 gram) guld blev alltmer orealistisk. Banker och storbolag började spekulera i en höjning av guldpriset (se artikeln En dollar god som guld).

President Lyndon Johnsons löfte på nyårsdagen 1968 att guldpriset skulle ligga fast stoppade tillfälligt spekulanternas flykt från dollar till guld. Men redan i mars var kalabaliken igång igen.

Nu tvangs amerikanerna att delvis ta tillbaka sina garantier. Guldpriset på 35 dollar per uns skulle i fortsättningen bara gälla i guldhandeln centralbankerna emellan. På den privata marknaden i London skulle priset få fluktuera fritt och där skulle centralbankerna varken köpa eller sälja. Ett nytt tillfälligt lugn inträdde på valutamarknaderna.

Men dollaröverskottet hade fler dimensioner. När centralbankerna villigt växlade in dollar mot egen valuta, innebar det att den inhemska penningmängden ökade. Det ledde till inflation.

Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det blev allt mindre populärt i USA och varken den demokratiske presidenten Lyndon Johnson eller den republikanske Richard Nixon ville höja skatterna för att finansiera det. I stället tog man till sedelpressarna.

Situationen förvärrades radikalt under våren 1971 när den amerikanska handelsbalansen för första gången på hundra år gick med underskott, dvs värdet av importen översteg värdet av exporten. Det skapade ett nytt, våldsamt utflöde av dollar från USA.

Egentligen borde Richard Nixon både ha höjt skatterna och låtit den amerikanska centralbanken höja räntorna för att försvara dollarkursen. Men sådana åtgärder skulle ha dämpat den amerikanska konjunkturen, som redan hotades av recession och arbetslöshet. Det var ett politiskt pris som Richard Nixon inte ansåg sig ha råd att betala.

I stället tillät han att även den amerikanska statsbudgeten gick med stora underskott. Konjunkturen i USA stimulerades, räntorna föll och dollar fortsatte att flöda ut över världen.

Centralbankerna i Europa växlade in fler dollar. Det innebar att de snällt ställde upp som finansiärer av de amerikanska ekonomiska problemen och egentligen även av Vietnamkriget. Dollarns plats i Bretton Woods-systemet gav USA obegränsad tillgång till internationell kredit och genom dollaröverskotten kunde man på egna villkor exportera inflation till resten av världen.

Men systemet var i längden omöjligt att upprätthålla. I maj 1971 utbröt kaos på valutamarknaderna under trycket av spekulanternas agerande. Den här gången flydde de från dollar till den tyska valutan D-mark. Tyskarna gav upp försöken att stödja dollarn och lät sin egen valuta flyta fritt. Det innebar en uppskrivning av D-marken. Tyskarna tvangs alltså att göra den åtstramning av ekonomin som borde ha skett i USA. Man kan också säga att den tyska centralbanken, Bundesbank (bilden!), kapitulerade för spekulanterna.

Valutaoron kulminerade i augusti. Den brittiska centralbanken, Bank of England, hade tvingats stödköpa dollar i ofantliga mängder. Den 12 augusti frågade banken om den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, var beredd att växla in dollar till officiell guldkurs (35 dollar/uns). Den amerikanske finansministern John Connally anade att britterna tänkte försöka växla alla sina dollar till guld; det skulle ha kostat amerikanerna ¼ av deras kvarvarande guldreserv.

Connally informerade omedelbart president Nixon. Det naturliga hade nu varit att guldpriset höjdes, dvs att dollarns värde mot guld devalverades, och att överenskommelsen om fasta växelkurser från Bretton Woods omförhandlades med alla parter.

Men Nixon vägrade en öppen devalvering; en sådan skulle ha framstått som ett erkännande av amerikansk svaghet. I stället införde han den 15 augusti 1971 en tioprocentig skatt på all import samtidigt som han slutgiltigt upphävde möjligheten att växla dollar mot guld. Det var ett klart brott mot USA:s åtaganden enligt överenskommelsen i Bretton Woods.

Genom att koppla loss dollarn helt från guldet kunde Nixon undvika en formell devalvering. Åtgärden framstod i stället som ett beslutsamt försvar av amerikanska intressen. Att importavgiften i praktiken innebar en devalvering av dollarn med 10 procent, när den användes för köp av importerade varor, talade man tyst om. Europa och Japan protesterade tafatt.

Nixons beslut var politiskt genialt. Han upphävde Bretton Woods-systemet och lyckades skjuta skulden på Europa och Japan, som dessutom tvingades se värdet av sina ackumulerade dollartillgångar i ett slag reducerat med oerhörda belopp. Och än fler dollar skulle de bli tvungna att acceptera. När guldet var ur leken fanns det ju inte längre något alternativ. Det var tidernas största dollarkupp.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffitt, The World’s Money, International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1983; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crises: Yesterday and tomorrow, Princeton University 1979.

Bilden: Entrén till den tyska centralbanken Bundesbank i Frankfurt.

Anm.1: Spekulanterna var internationella storföretag, banker och investerare av olika slag. Många av dem var amerikaner. De ansåg i regel att de bara skyddade sina tillgångar mot valutarisker. Varför skulle de sitta med en massa tillgångar i dollar om de trodde att dollarn inom kort skulle förlora i värde?

Anm.2: En centralbank förvaltar ett lands guld- och valutareserv. Den ger ut det egna landets sedlar och mynt och svarar för penning- och valutapolitiken. Den är också statens bank. I Sverige är Riksbanken centralbank.

Se 0ch hör president Richard Nixon upphäva USA:s löfte att växla in dollar mot guld. TV-tal den 15 augusti 1971.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1) En dollar god som guld (2) The Dollar Connection (4)

Månadens haiku

Vid Maecenas hus
i lä av Sabinerberg,
sök mig evigt där!


Till Horatius (65 f.Kr. - 8 f.Kr.).
Se artikeln Slavsonen och kungaättlingen.

Förra månadens haiku.

Slavsonen och kungaättlingen

Att Maecenas skulle bli vän med Horatius var minst sagt osannolikt. Maecenas var etruskisk kungaättling och stod makten i Rom nära. Horatius var bondpojke från provinsen och son till en frigiven slav.

Fadern satsade allt på att sonen skulle få det bättre än han. Horatius skickades till världens bästa skolor. De fanns i Athen.

Medan Horatius läste filosofi i Grekland mördades Caesar i Rom. Det var den 15 mars år 44 f.Kr. Bara några månader därefter kom Caesars mördare Brutus till Athen för att rekrytera soldater till kampen mot de nya makthavarna i Rom, främst Caesars arvtagare Octavianus.

Brutus var populär bland de romerska studenterna i Athen. Han stod för den gamla, asketiska republikanska ordningen – och för friheten. Det var när Caesar tänkte göra sig till envåldshärskare som Brutus och hans sammansvurna mördade honom.

Horatius blev snart militärtribun hos Brutus och chef för en av dennes legioner. Men i slaget mot Octavianus vid Filippi år 42 f.Kr. gick det illa. Brutus förlorade och blev dödad. Horatius ”kastade skölden” och flydde nesligen.

Han återvände utfattig till Rom. Fadern var död och arvet efter honom hade Octavianus konfiskerat. Ändå fick Horatius del av den amnesti som utfärdades för Brutusanhängare som bytte sida. Han började skriva vers för att skaffa sig bröd för dagen.

En dag blev han presenterad för Maecenas, Octavianus närmaste man. Det måste ha varit ett laddat möte. Vid Filippi hade de med vapen i hand bekämpat varandra. Men nu behövde makthavarna i Rom stöd av de intellektuella och av poeterna. Enligt Carl-Göran Ekerwald ”köpte” Maecenas Horatius och fick utomordentligt bra valuta för pengarna i form av hyllningsdikter som så småningom skulle göra båda odödliga.

Som betalning – eller var det ett uttryck för vänskap? – fick Horatius en lantgård i Sabinerbergen cirka tre mil öster om Rom; ett ställe som han kom att älska och dit han drog sig tillbaka så ofta han kunde. Men Maecenas förblev patronen och Horatius klienten. Beroendet var tydligt och när Octavianus gjorde sig till envåldshärskare och började kallas kejsar Augustus, blev Horatius hans hovpoet.

Horatius ideologiska helomvändning var iögonenfallande. ”Det är svårt att tro annat än att han fick höra av sina gamla meningsfränder att han var en förrädare”, anser latinprofessorn Tore Janson.

Svikna ideal och beroende av makten – var det bakgrunden till Horatius melankoli? Själv skrev han:

”Ibland är mitt sätt att tänka i strid med sig själv. Jag avvisar det jag eftersträvade, återvänder till det nyss övergivna. Tanken flyter hit och dit och går på tvärs mot livets hela ordning, river ner, bygger upp, förvandlar kvadrater till cirklar.”

Han skrev detta i ett brev just till Maecenas. Fortsättningen vittnar om deras nära vänskap: ”Och du, Maecenas, anser bara att jag drabbats av en galenskap som delas av alla människor, du skrattar inte.” Den sårbare Horatius skymtar.

Mellan Maecenas och Horatius utvecklades en vänskap som varade i tre decennier. De reste tillsammans, festade, sökte varandras sällskap, uppmuntrade och stödde varandra. Horatius skrev om deras vänskap i ett trettiotal dikter. ”Ingen har som han hyllat vänskapen”, anser Ekerwald.

Men Horatius hade ändå behov av att markera sitt oberoende. Gentemot den stormrike Maecenas gjorde han det genom att håna vinningslystnaden och hylla det enkla livet. Även mot Augustus satte han gränser. Han avböjde ett erbjudande att bli dennes privatsekreterare.

Kunde det verkligen finnas äkta vänskap med så mycket ojämlikhet?

År 23 (eller 22) f.Kr. avslöjades en komplott mot Augustus liv. En av konspiratörerna visade sig vara bror till Maecenas hustru. Maecenas valde att varna sin svåger och förlorade därmed i ett slag hela sitt inflytande hos kejsaren. Men vännen Horatius förlorade han inte; Horatius valde vänskapen framför makten.

Och när Maecenas blev dödligt sjuk skrev Horatius en unik dikt till honom:

Ah, skulle våldsmakt rycka dig bort en dag,
min skatt, min själs hälft, varföre dröjde jag?
Här kvarstå ensam? – halv, berövad
vännen och vänskapen? – Nej, den timmen

blir bådas öde! Ej är den ed jag svär
lättsinnigt menad: går du, går också jag,
när helst det händer! Samman, samman
skall vi beträda den sista färden.

Horatius dog samma år som Maecenas, år 8 f.Kr., bara några månader efter honom. Han begravdes intill Maecenas gravhög på Roms sydligaste kulle Esquilinen. Idag finns inga spår av deras gravar.

Källor och litteratur: Carl-Göran Ekerwald, Horatius. Liv och tänkesätt, Norstedts 2006; Tore Janson, Romarinnor och romare. Livet i antiken, Wahlström & Widstrand 2006. Ivar Harrie, Poeten Horatius, Stockholm 1936. Karl Vennberg, Levnadsstämningen Horatius, artikel i På mitt samvete, Författarförlaget 1987; Horatius, Oden I-III, översättning Ebbe Linde, Forum 1963.

Bilden är tagen i april 2008 genom ett valv i kejsar Hadrianus villa tre mil öster om Rom med utsikt upp mot Tivoli (i antiken Tibur) och Sabinerbergen.

Anm.1: På grund av sitt stöd till konstnärer och författare i Rom kom Maecenas att ge sitt namn åt konstgynnare under alla tider: mecenat.

Anm.2: Slaget vid Filippi år 42 f.Kr. var egentligen ett dubbelslag. Först besegrade Brutus Octavianus men tre veckor senare besegrades Brutus av Octavianus allierade Antonius. När Octavianus återvände hem till Rom lade han Brutus avhuggna huvud vid foten av Caesars staty.

Anm.3: Karl Vennberg ger inte mycket för resonemanget i den här artikeln. Han skriver: ”Att Horatius med tiden blev Augustus man, att han inte bet sig fast i något dödsdömt och stoiskt republikanskt patos bara för att han så snöpligt hade slängt skölden ifrån sig vid Filippi, är inte mycket att göra affär av. Hans naturliga blodtörst tycks ha varit ringa. [- - -] Det finns inga skäl att misstänka Horatius för opportunism.”

Anm.4: De citerade diktstroferna är hämtade ur 17:e odet i andra boken. Det är oklart vari hotet mot Maecenas liv bestod, skriver Ebbe Linde. Det har spekulerats om sjukdom, förgiftning eller ormbett.

Se även Månadens haiku.
Besläktat tema i artikeln Vänskap.

En dollar god som guld

Dollarns starka ställning efter kriget blev så småningom också dess svaga punkt. En rad dollarkriser avlöste varandra. Även de senaste årens dramatiska försvagning av dollarn har rötter tillbaka till 1950-talet.

År 1952 avspeglade dollarns styrka i första hand USA:s styrka. Med fem procent av världens befolkning svarade USA för 40 procent av industriproduktionen. Dollar flödade ut från USA i form av bistånd och lån till återuppbyggnaden efter kriget, betalningar för de amerikanska trupperna i Europa och som amerikanska företags utländska investeringar.

Förtroendet för dollarn gjorde finanssystemet stabilt. USA hade i Bretton Woods 1944 (se förra artikeln!) lovat att varje dollar skulle kunna lösas in mot amerikanskt guld, 35 dollar per uns (31,1 gram). Två tredjedelar av världens monetära guld fanns säkert lagrat i Fort Knox. Alla ville ha dollar, ja, det rådde dollarbrist.

USA var på detta sätt det enda land i världen som kunde betala för sig med sin egen valuta överallt. Centralbankerna i alla länder växlade gärna in dollar. Dollarn blev därmed den dominerande reservvalutan, dvs den valuta som centralbankerna höll i sina valutareserver.

I oktober 1960 kom en första signal om att allt inte stod rätt till. Guldpriset på den privata guldmarknaden i London gick plötsligt upp till 40 dollar per uns. Bank of England begärde att guld skulle skeppas från USA till London.

Det var extraordinärt. Om priset på privatägt guld var högre än det av USA officiellt garanterade, kunde varje centralbank eller regering kamma hem enkla vinster genom att sälja guld i London för dollar och sedan växla in dessa dollar mot (billigare) nytt guld i USA.

Inte mindre än 25 utländska centralbanker gjorde sådana affärer; det var inte precis ett uttryck för solidaritet med amerikanerna. Guld fördes ut från USA och guldpriset sjönk tillbaka till omkring 36 dollar per uns. Den nyvalde amerikanske presidenten John F. Kennedy lovade högtidligt att det garanterade priset på guld skulle ligga fast.

Men händelsen visade att det fanns en koppling mellan enskilda personers och företags innehav av dollar utomlands och den amerikanska guldgarantin samt att priset, dvs kursen på dollarn, faktiskt kunde skifta. ”Det tidigare absoluta förtroendet för dollarn återställdes aldrig”, konstaterade senare Milton Gilbert, chef för Bank for International Settlements i Basel.

Det blev allt tydligare att det fanns fler dollar utanför USA än någon hade räknat med – och att guldet i Fort Knox inte skulle räcka om alla ville växla till guld. Dollarbristen hade omärkligt förbytts i ett dollaröverskott.

Dollaröverskottet i utlandet kom att kallas Eurodollar. Dessa dollar blev tillsvidare kvar i Europa av det enkla skälet att räntan där var högre än i USA. Växlade man till guld fick man ju dessutom ingen avkastning alls, tvärtom blev det en del kostnader för transporter och lagring.

Men det fanns flera skäl till att marknaden för Eurodollar snabbt ökade. Ryssarna behövde dollar för sin utrikeshandel (ingen ville ju ha rubel). De sålde guld för dollar på marknaden i London. Men de ville inte ha några dollarkonton i USA. Sådana kunde ju vid en politisk kris frysas av amerikanerna. I stället öppnade ryssarna ett nät av egna banker runt om i Europa där dollarna placerades och sedan lånades ut.

På likartat sätt resonerade de oljeproducerande arabländerna. De hade traditionellt haft sina tillgångar i den brittiska valutan, pund sterling, på konton i Paris och Schweiz. Men efter Suezkonflikten 1956 där Egypten stod mot Storbritannien och Frankrike, ville araberna byta sterlingkontona mot dollarkonton.

Från 1958 var privata dollarkonton utanför USA officiellt accepterade. Det året återinfördes konvertibiliteten för de flesta av Europas valutor, dvs de kunde fritt växlas mot varandra till de fasta kurser som en gång bestämts i Bretton Woods. Även amerikanska banker öppnade dollarkonton i Europa. Dessa banker hade ett alldeles särskilt syfte: att komma undan de hårda kontroller och regleringar som de federala myndigheterna tillämpade i hemlandet. Eurodollarmarknaden var helt oreglerad.

En som inte hade något förtroende för den amerikanska politiken och valutan var den franske presidenten Charles de Gaulle. Om amerikanerna vill köpa franska företag får de betala i guld – inte med sedelpressarna i USA, ansåg han. Under större delen av 1960-talet skeppades därför på fransmännens begäran guld från USA till Frankrike.

På hösten 1967 började dollarinnehavarna i stor omfattning fly till guld; de fruktade att USA skulle höja det officiella guldpriset, dvs att dollarn skulle devalveras. President Lyndon Johnson upprepade Kennedys försäkringar att priset låg fast och att ”our full gold stock will back that commitment”. Skulle spekulanterna tro på honom?

Fortsättning följer.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World´s Money. International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1984; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crisis: Yesterday and Tomorrow, Princeton New Jersey 1979.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)

Apropå elden

Till Olympens vassa topp
god’ Prometheus kila’ opp
för att stjäla varma elden
till oss frusna här i dälden.

Gällde dansk som tibetan,
eskimå och am’rikan,
facklan gick till varje vrå
med fumlig hjälp av IOK.

Bakom murar av polis
den skyddas nu till varje pris
från folk som skriker ”Fritt Tibet!”
och visar aggressivitet.

Det luktar alltför uppenbart
av välkänd, våldsam art.
De borde budskapet förfina
till ”Frihet ock för Kina!”

Flyktingar i San Sabba 1963

Nedanstående berättelse har nått mig som kommentarer till artiklarna Trieste i Hitlers grepp och Trieste i Titos grepp. San Sabba var ett nazistiskt koncentrationsläger. Berättelsen är anonym. Jag har ändå valt att lyfta fram den eftersom jag bedömer den som seriös.

”Jag och min hustru kom som flyktingar från Jugoslavien till San Sabba den 4 december 1963. Vi reste in i Italien med turistpass och i San Sabba ansökte vi om asyl, men tyvärr, asyl fick vi inte.

När vi kom till San Sabba hörde vi meddetsamma om ställets historia. 1963 var det ett uppsamlingsläger för flyktingar från hela Östeuropa men mest från Jugoslavien.

Gatuadressen till San Sabba var då Via Rio Primario nr 1 – den är ändrad nu, det såg jag på bilden. Då låg ingången till lägret till vänster med vakthuset och bunkern, där folket låstes in före återfärden till Jugoslavien.

Vid nuvarande ingången fanns det byggnader som är rivna i dag. På gamla ingångens mitt har ett träd vuxit upp men vakthuset är kvar. Den stora inre gården var delad på mitten med en stenvägg med taggtrådshinder på toppen. Bakom den låg ytterväggen med likadant hinder.

Till höger på den stora gården fanns byggnader i tre plan (som är rivna idag), där var karantänen där de nyanlända låstes in. I karantänen var förhållandena vidriga. Man hade hoppats på bättre. Efter alla förhör i 10–14 dagar blev vi förflyttade till byggnaderna på fyra plan på vänster sida och utanför tvärväggen på den stora gården. Där fick vi röra oss lite mera fritt men med begränsningar.

Förhållandena var lika usla där men man hade tillgång till tvätt och bad – men det liknade mera en svinstia än vad det var avsett för. Folk bodde i det stora magasinet som var delat med masonitskivor till små kojer. Det var dragit och blåsigt med vinden (boran). Fönsterrutor saknades på magasinet och det var december månad.

Maten var lika usel. Matsalen låg i första planet under magasinet. Jag har varit med om en del i mitt liv men något så förfärligt har jag inte stött på. Ingen förväntade sig ett lyxhotell, långt ifrån det, men detta var en skam för Västeuropa.

Efter fyra veckors väntan fick vi veta – ofta smuggelvägen – vem som fick ansökan godkänd och fick åka till länder som ville ta emot. De som fick avslag, och de var rätt många, kördes tillbaka till Jugoslavien.

Den 7 januari 1964 ville lägerpolisen överlämna oss till den jugoslaviska gränspolisen, alltså avvisning. Men med vissa personers hjälp lyckades vi få tillbaka våra pass från lägerpolisen och så reste vi tillbaka till Jugoslavien. Vi hade ju inget annat val.

Om man blev överlämnad till jugoslaverna var det bevis på att man inte velat återvända och att man hade ansökt om asyl. En sådan handling hade automatiskt medfört åtal och straffet var på den tiden fängelse i Jugoslavien.

Vi reste alltså tillbaka med pass och på så sätt undkom vi åtalet. Men på hemorten misstänkte de vad vi höll på med (vi var ju borta i fem veckor) och makten hade stämplat oss som folkfiende för att vi tänkte lämna landet. Bevis hade de inte, bara misstanke, men det räckte för att bli trakasserad av den hemliga polisen, försök med utpressningar, hotelser och alla möjliga hinder för att få en anställning. Det gick så långt att de hotade med att åtala oss ändå. Man var på spänn och noga med att inte uttala ett ord som man skulle behöva förklara senare.

Till slut blev vi tvungna att byta hemort och flytta till en helt okänd omgivning. Med tiden lugnade det ner sig. Mot slutet av 1960-talet blev det möjligt att få pass och att ta arbete utomlands.

Vi ansökte om pass, fick det och kom till Sverige 1969. Idag bor vi i Småland och är pensionärer.

Du har rätt att det är nästan ofattbart att San Sabba användes för detta ändamål på 1960-talet – men så var det. ”

Bild nummer 1: Nuvarande ingången till San Sabba, som numera är museum och minnesmärke. Bild 2: Innergården. Om jag förstår berättaren rätt var byggnaden till höger magasinet där flyktingarna bodde efter förhören. Bilderna är tagna i april 2004.

Anm.: Den som vill läsa den ursprungliga, oredigerade, berättelsen kan klicka sig in på Comments under artikeln Trieste i Titos grepp.

Massmördare med gott samvete

Hitlers hantlangare som genomförde Förintelsen var inga omänskliga monster, de var med få undantag inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor. Efter kriget hade de inte heller några särskilda problem med samvetet.

Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.

Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.

I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.

På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”

Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.

Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.

Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.

Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.

Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.

De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.

Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.

Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…

Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.

Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.

Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.

Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.

Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö

Månadens haiku

Under pukans skinn
i kopparsfärens stillhet
bidar finalen.


Förra månadens haiku

Dollar, guld och Bretton Woods

Vid foten av White Mountains i New Hampshire ligger en liten semesterort med ett jättelikt konferenshotell. Här samlades under sommaren 1944 delegater från mer än 40 länder för att konstruera ett nytt internationellt ekonomiskt system. Det fick sitt namn efter semesterorten, Bretton Woods.

Målet var att efter kriget undvika en upprepning av 1930-talets sammanbrott för världshandeln och växelkurssystemet som i sin tur hade utlöst den stora depressionen och massarbetslösheten.

Konferensen dominerades av två arroganta intellektuella: den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes och den amerikanske vice finansministern Harry D. White. Tvekampen mellan dessa båda herrar var också kampen mellan ett försvagat brittiskt imperium och ett allt starkare USA.

Keynes var medveten om att Storbritannien efter kriget skulle vara beroende av lån på den internationella kapitalmarknaden för att försvara imperiets kontroll över världshandeln. Han ville därför skapa en världsbank som kunde ge omfattande lån till länder som behövde rekonstruera sina ekonomier. Lånen skulle ges i en nyskapad valuta, bancor, som skulle användas i stället för guld centralbankerna emellan. En centralbank som fick låna bancor kunde sedan stimulera sitt lands ekonomi genom att trycka mer sedlar.

White genomskådade Keynes förslag. Det syftade till att lösa britternas problem på andra länders bekostnad och riskerade att sprida finansiell ansvarslöshet och inflation, menade han. Amerikanerna visste att USA med sin oskadda produktionsapparat skulle få stå för det mesta både av de varor och det kapital som behövdes för att få igång världshandeln. Därför ville de ha strama regler för de nya kapital- och valutamarknaderna.

Det blev i huvudsak den amerikanska linjen som segrade i den kompromiss som arbetades fram. Den internationella valutafonden, IMF, skapades. Den fick inte rätt att ge ut någon ny valuta. Medlemsländerna skulle bara få begränsade möjligheter att låna medan man korrigerade tillfälliga handelsunderskott.

För mer långsiktiga lån till länder som behövde återuppbygga sina ekonomier skapades Världsbanken.

Men viktigast var: medlemsländernas valutor skulle ha en fast kurs gentemot dollarn som i sin tur alltid skulle kunna växlas mot guld, 35 dollar per uns (31,1 gram) guld. På så sätt uppstod faktiskt en ny knytning till guld, just det som Keynes varit emot.

Dollarn, USA och det amerikanska guldet i Fort Knox blev det nya ekonomiska systemets maktcentrum. Från och med Bretton Woods var det bara USA som kunde betala för sig överallt i världen med sin egen valuta. De krav på balans i affärerna med utlandet som nu ställdes på alla andra länder behövde i praktiken USA inte uppfylla.

Sovjetunionen var med på konferensen i Bretton Woods. Enligt beslutet den 22 juli 1944 skulle ryssarna bli en av systemets viktigaste medlemmar och stå för det tredje största kapitalbidraget till IMF. Men i början av år 1946 meddelade Sovjetunionen att man hoppade av projektet.

Beskedet skakade den amerikanska administrationen som dittills trott att alliansen med Sovjetunionen skulle kunna bestå efter kriget. Nu ändrades inställningen till den kommunistiska stormakten. I Moskva författade den amerikanske diplomaten George Kennan sitt berömda ”långa telegram” hem till Washington. Kennan ansåg att Sovjetunionens politik numera utgick från att landet omgavs av kapitalistiska fiender och att något modus vivendi med USA var otänkbart.

Därmed blev fredsprojektet Bretton Woods en av startpunkterna för det kalla kriget.

Inte heller ekonomiskt kom det nya systemet att fungera som avsett. Både britterna och fransmännen motsatte sig ända till slutet av 1950-talet att deras valutor fullt ut skulle delta i det fasta växelkurssystemet. Den tyska marken kom inte med förrän 1959 och den italienska liran först året därpå. Ändå åstadkom de fasta växelkurserna en viss stabilitet på valutamarknaderna fram till 1960-talet. År 1971 bröt systemet samman.

De nya institutionerna IMF och Världsbanken fick alldeles för små resurser för att spela någon avgörande roll i återuppbyggandet efter kriget. I stället var det den amerikanska Marshallplanen som såg till att Europas köpkraft återskapades. Det handlade inte bara om idealism. Amerikanerna lånade ut dollar till de krigshärjade länderna som på så sätt kunde köpa amerikanska varor. Det höll igång USA:s industrier och skapade jobb för de återvändande soldaterna.

Varken John Maynard Keynes eller Harry D. White fick uppleva Bretton Woods-systemet i funktion. Keynes dog i en hjärtattack i april 1946. Whites öde blev bittert. Han, mannen som lade grunden för dollarns makt, anklagades för att vara kommunistisk spion och tvangs i augusti 1948 till förhör inför representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet. Tre dagar därefter dog även han i en hjärtattack.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World’s Money, London 1984; Tony Judt, Postwar, London 2005; Philip Bell, Världen efter 1945, sv. 2003.

Se filmreportage från öppningen av konferensen i Bretton Woods 1944.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)

Gudsåkern i Breslau

Det är historiens egen ironi. Ingen av de gamla tyska kyrkogårdarna i Breslau finns kvar i dagens Wrocław. Alla är utplånade. Flera har förvandlats till parker. Gravstenarna har använts till gatubeläggning eller som byggmaterial.

Men den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse överlevde både nazismen, kriget och kommunismen; idag är den en drömsk påminnelse om en förgången storhetstid.

För det var en storhetstid – både för staden Breslau och för dess judiska minoritet. År 1812 hade judarna fått ställning som officiellt jämställd befolkningsgrupp i Preussen. Handel och industri utvecklades starkt. Under andra halvan av 1800-talet upplevde staden en snabb ökning av välståndet.

Och ju bättre det gick för judarna desto mer tenderade de att släppa sina gamla traditioner. Det stigande välståndet gick hand i hand med assimileringen, anser Maciej Łagiewski, som skrivit om judarna i Breslau.

Därför präglas begravningsplatsen på Lohestrasse, som anlades 1856, mer av en allmänt romantiserad begravningsarkitektur från 1800-talet än av de uråldriga judiska sederna. Bakom en hög mur trängs obelisker, portaler, kolonner och pelare, brutna trädstammar i sten, tunga mausoleer och svindlande bågkonstruktioner, allt vid sidan om traditionella judiska rektangulära Mazzewa-stenar med trekantiga gavlar. Neogotik blandas med neoromantik och orientalism. Allt ser ut att sjunka ner i jorden under väldiga fång av skuggande murgröna.

Under 1930-talet, när nazisterna blev alltmer populära i staden, minskade antalet begravningar på Lohestrasse. Många judar flydde, andra försökte stanna genom att konvertera till kristendomen. Den judiska församlingen blev allt mindre.

En av de kvarvarande, Auguste Stein, begravdes under denna oroliga tid. Hon hade tidigt blivit änka med många barn. Edith, hennes elfte och sista, växte upp med mamma och syskonen i Breslau men beslöt 1922, mot sin judiska mors vilja, att konvertera till katolicismen. Hon blev karmelitnunna i Holland.

För nazisterna spelade konverteringen ingen roll. Som judinna hämtades hon 1942 i sitt kloster och sattes i en godsvagn till Auschwitz. En dag i augusti rullade tåget in på ett stickspår på Breslaus Hauptbahnhof för ”vattning”.

Den postanställde Johannes Wieners berättade långt senare om hur han såg dörrarna slås upp till en vagn, sprängfylld med människor. Han förde ett kort samtal med en kvinna i nunnekläder. Hon sade: ”Det är förfärligt, vi har inga spannar.” Hon såg sig om och fortsatte: ”Detta är min älskade hemstad. Jag kommer aldrig att se den igen. Vi åker mot vår död.” Wieners frågade om de andra visste det och hon svarade: ”Det är bättre att de inte vet.”

Efter de stora deportationerna från Breslau 1941-1943 förklarades staden ”judenrein” och begravningsplatsen stängdes.

I slutet av februari 1945 blev Lohestrasse skådeplats för bittra strider när Röda armén trängde fram mot stadens centrum. Många gravstenar skadades av kulor och granater. För begravningsplatsen var det början till en lång period av bortglömdhet och förfall.

Först under 1980-talet påbörjades en renovering av huvudporten och vissa berömda personers gravvårdar, t ex socialistledaren Ferdinand Lassalles svarta sten. Muren kring begravningsplatsen återuppfördes och gamla, judiska symboler som den sjuarmade menoran återfördes till sina ursprungliga platser.

Så förvandlades den judiska begravningsplatsen efterhand till museum för begravningsarkitektur. År 1988 slog museet upp sina portar för besökarna. De är inte många. I juni 2007 var jag ensam där tillsammans med ett ungt kanadensiskt par som skyndsamt såg allt i digitalkamerans 2,5-tums synfält – och försvann.

Sedan var det bara jag och portvakten kvar. Han var en gammal, vithårig man som kunde lite tyska. Han pekade och förklarade att Auguste Steins dotter minsann blev helgonförklarad 1998 av Polens påve, Johannes Paulus II. Ja, Edith har sedermera till och med blivit Europas skyddshelgon.

Men någon grav har hon inte.

Källor och litteratur: Maciej Łagiewski, Der alte jüdische Friedhof in Breslau, Wrocław, årtal saknas; Norman Davies och Roger Moorhouse, Microcosm, London 2002.

Bilderna: egna bilder tagna vid besök i juni 2007. Klicka gärna på dem så blir de större.
Adressen: Lohestrasse i Breslau heter ul. Ślężna i Wrocław.

Anm.: ”Gudsåker” är ett ord som saknas både i Nationalencyklopedin och i dess separata ordbok. Jag har helt enkelt på eget bevåg försvenskat det tyska ordet ”Gottesacker”, som betyder kyrkogård. Guds åker – det påminner om vetekornets lag, Joh. 12:24, som jag tycker passar alldeles särskilt bra på denna berättelse: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Några fakta om Edith Stein: Född på den judiska försoningsdagen den 12 oktober 1891 . Fadern dog tidigt. Modern ensam med sju minderåriga barn. Familjen drev trävaruhandel. Universitetsstudier i Breslau 1911. Elev till fenomenologen Husserl i Göttingen 1913. Sjuksköterska under första världskriget. Konverterade 1922. Karmelitnunna 1934. Flyttade till klostret Echt i Holland. Greps i klostret av SS såsom varande judisk konvertit och fördes till koncentrationslägret Westerbock. Transport till Auschwitz 7 augusti 1942. Död i Auschwitz antagligen två dygn senare, den 9 augusti 1942. Kanoniserad 11 oktober 1998. Europas skyddshelgon året därpå, tillsammans med Sveriges heliga Birgitta samt Katarina av Siena.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De övriga är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)

Se även:
Försoning för fördrivna?

En nobelpristagares sista dagar

Vid sidan av Thomas Mann var Gerhart Hauptmann Tysklands mest kände författare, nobelpristagare 1912 och författare till dramat Före soluppgången. Men till skillnad från Mann hade Hauptmann valt att stanna i Tyskland under kriget. Ett val som tolkades som medlöperi med naziregimen.

Hans hus låg i utkanten av byn Agnetendorf vid Riesengebirge, sydväst om Breslau. Det doldes bakom en mur av mörka granar och framstod för besökare som både borg och kloster.

När Sovjetarméns vinteroffensiv började i januari 1945 flydde våg efter våg av tyskar västerut. Gerhart Hauptmann tvangs dela sitt hem med allt fler flyktingar, som hoppades att närheten till den store schlesiske landsmannen skulle ge dem skydd.

Hauptmann var 83 år gammal och led av svår bronkit. Han beslöt att lämna hemmet för att söka vård på ett sanatorium i Dresden. Den 5 februari kom en gengasbil och hämtade honom och hustrun Margarete. De inkvarterades i ett litet trädgårdshus i sanatoriets park på höjderna ovanför Dresden.

Vid niotiden på kvällen den 13 februari gick flyglarmet. Det var början till de västallierades förödande bombningar av den dittills oskadade tyska kulturstaden. Vid midnatt var Dresden med sina 600 000 invånare och 200 000 östflyktingar ett brinnande inferno.

Dagen därpå bevittnade Gerhart Hauptmann förödelsen från sanatorieparken. Resterna av staden låg insvepta i tjock brandrök. ”Den som glömt vad det är att gråta, lär sig det igen inför Dresdens undergång”, skrev han.

Svårt medtagen beslöt han att återvända till hembygden i Schlesien och till sitt hus i Agnetendorf. Sammanbrutna järnvägsförbindelser gjorde resan utdragen och full av strapatser. Men den 20 mars var de åter hemma. Där inväntade de krigets oundvikliga slut.

Den 8 maj kapitulerade Tyskland och nästa dag marscherade Röda armén in i Agnetendorf. Ryssarna försökte få Hauptmann att flytta till Berlin med hela sitt hushåll. Konferensen i Potsdam mellan segrarmakterna hade nämligen just beslutat att Schlesien skulle bli polskt. Men han vägrade.

Däremot accepterade han att göra en lojalitetsförklaring med den nya, kommunistiska regimen. Det var tredje gången i sitt liv som han förklarade sig lojal med en ny, kontroversiell regim. Så hade han valt att göra både 1918 (när kejsaren störtades) och 1933 (när nazisterna tog över). Som tack fick han nu en försäkran om skydd av de sovjetiska myndigheterna.

Men det var polackerna som mer och mer tog över makten i de nyerövrade västliga provinserna. Och polackerna hade ett horn i sidan till Hauptmann ända sedan denne efter första världskriget hade propagerat för att Oberschlesien skulle förbli tyskt. Nu fick de tillfälle att hämnas.

Fördrivningen av tyskarna accelererade från hösten 1945. Den 7 april 1946 stegade en sovjetisk överste in till Hauptmann med dåliga nyheter: ”Tyskarna från region Hirschberg evakueras nu utan undantag. Den polska regeringen insisterar på det. Inte heller ni, herr doktor, kan stanna längre utan att utsätta er för fara.”

Den gamle svarade tonlöst: ”Nå, då reser vi då…” Men han vägrade delta i några som helst förberedelser inför avfärden. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och fortsatte diktera. Hans medarbetare fick intrycket att han bestämt sig för att dö i Agnetendorf.

I början av maj verkade naturen komma hans dödslängtan till mötes. Gerhart Hauptmann drabbades av lunginflammation. Hans nära vän Gerhart Pohl, som senare skrev en bok om dessa dagar, reste runt till sjukhusen i området och lyckades få tag på den nya undermedicinen, penicillin. Den hjälpte – men bara tillfälligt. Hauptmann fick på nytt hög feber och sjönk ner i medvetslöshet.

Den 3 juni öppnade han ögonen, såg på sin hustru och viskade: ”Bin ich noch in meinem Haus?” (Är jag fortfarande i mitt hus?) Det var hans sista ord. Den 6 juni dog han.

Hans önskan var att få bli begravd i Agnetendorf. Men hustrun fruktade att hans grav skulle plundras och skändas. Framträdande tyskars gravar var särskilt utsatta för kriminalitet och politisk hämndlystnad. Margarete lyckades i stället övertala ryssarna att få fram ett specialtåg.

Det bestod av några godsfinkor där man nyss fraktat kreatur samt två gamla personvagnar med utslagna rutor. I hällande regn fördes Gerhart Hauptmanns zinkkista och viktigaste tillhörigheter per lastbil från hemmet till stationen. Hans husfolk och flyktingarna i omgivningen som ville följa honom till Tyskland fick finna sig i att deras tillhörigheter togs ifrån dem, ”nationaliserades”, som det hette.

Den 28 juli 1946, strax efter soluppgången, begravdes Gerhart Hauptmann i sanden på Hiddensee, en ö utanför Stralsund, i sovjetisk ockupationszon.

Källor och litteratur: Gerhart Pohl, Bin ich noch in meinem Haus?, Berlin 1956; Wolfgang Leppmann, Gerhart Hauptmann, Leben, Werk und Zeit, München 1986; Eberhard Hilscher, Gerhart Hauptmann, Leben und Werk, Berlin, DDR, 1988; Kurt Lothar Tank, Gerhart Hauptmann, in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten, Hamburg 1959.

Några fakta ur Gerhart Hauptmanns liv: Född 1862 i Schlesien. 1874–1882: Skolgång och bildhuggarutbildning i Breslau. 1885 -1888: Bosatt i Erkner utanför Berlin. 1889: Före soluppgången uruppförs i Berlin. 1891: Ensamma människor uruppförs i Berlin. 1900: Flyttar till Agnetendorf. 1906: Och Pippa dansar uruppförs i Berlin. 1912: Nobelpriset i litteratur. 1917: Vinterballad uruppförs i Berlin (bygger på Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar). 1932: Resa till Amerika. 1933: Lojalitetsförklaring till naziregimen. 1930-talet: Tillbringar somrar i Rapallo respektive Hiddensee. 1942: Firas på sin 80-årsdag av nazisterna. 6 juni 1946: Död i Agnetendorf.

Om Potsdamkonferensen se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om fördrivningen av tyskarna finns en serie som börjar med artikeln Skuggan från Ostpreussen. Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?

Artikeln ingår som nummer 5 i en serie om Breslau. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
Gudsåkern i Breslau (6)

Om rätten att vända sig bort

I sin dikt Längre har jag inte hunnit skrev Werner Aspenström 1961: ”Den som söker en mening/finner två meningar.” Många känner säkert igen denna plågsamma erfarenhet. Samtidigt noterar man ordleken: den stora, undflyende MENINGEN bryts ner till två hanterliga meningar, kanske nedskrivna på ett papper, en del av en dikt. Den stora gåtan möter ett litet leende.

Tillvarons förlamande motsägelser var Werner Aspenströms lyriska utgångspunkt. Den jordnära, ironiska distansen var ett vapen han använde till självförsvar.

Men alltid lyckades han inte hålla ångesten borta. I Bondestudentens sista brev handlar det om naken förtvivlan. Studenten skriver hem till sin mor om den groteska värld han erfarit. Han har sett hur den barnlösa hustrun, ”som år efter år suttit böjd över en vagga fylld med tårar”, i doktorns väntrum möter ”kokotten, som glad i sin krokodilskinnsväska bär en styckad människoson”.

Sådan är världen, mor!
Gud mal de olyckliga mellan tänderna
som kiselstenar
övande sig i tystnadens vältalighet.

Aspenströms svar var emellertid inte barrikaderna, parollerna och fanorna. Tvärtom hänvisade han till mätarlarven som sträcker sig ut från sitt körsbärsblad ”och spanar mot evigheten”. Men evigheten är ”alldeles för blå och tusenmila”. Larven väljer att stanna på sitt körsbärsblad.

I dikten Ikaros och gossen Gråsten formulerade Aspenström sitt val som en ”hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”.

Det var ett kontroversiellt alternativ. Det uppfattades av den självrättfärdiga vänstern på 1960-talet som ett omoraliskt sätt att vägra ta ställning, att strunta i världens orättvisor och i stället odla sin idylliska trädgård. Kritiken framfördes ironiskt överlägset av t ex Göran Palm: ”… det kanske inte är s å svårt att vara ömsint om man får vara det ovanifrån, som Gud Faders sekreterare, om man slipper göra avkall på sin bortvändhet!”

Bortvänd! Det var det mest förödande domslut som man kunde råka ut för under en tid som prålade med motsatsen, sin förmenta tillvändhet.

Men Aspenström blev inte sina kritiker svaret skyldig. Han gjorde grundligt upp med tidens kollektiva frälsningsläror vars självklara entydighet påminde honom om 1930-talet. Vem var egentligen bortvänd? I Anteckningar före avmarschen lyfte han fram alla de människor som redan offrats för det avlägsna paradisiska målet. Han krävde uppståndelse för dem:

Ordet som glöms.
Frågan som bränns och som bordläggs
av de alltför medvetna [- - -]
Uppståndelse!
Texta det på baksidan av plakaten!
Kräv det i partiprogrammen!
Låt talkörerna öva in det
innan tåget sätter sig i rörelse!

Mot kollektivismen ställde Aspenström den enskilda, även ensamma, människans rätt att lyssna till sin egen, inre ton, att vägra inrätta sig efter tidsandans diktat och invanda tänkesätt.

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig. [- - -]
Vänta dig inget bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.

Och han tvekade inte att på nytt visa mot ett helt annat, inåtvänt förhållningssätt till livet:

Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…

Werner Aspenström valde att lyssna till sin egen ton. Och det hade ett pris. I februari 1989 kom ayatolla Khomeinis dödshot mot författaren Salman Rushdie. PEN-klubben, Sveriges Författarförbund, Publicistklubben och nio andra organisationer protesterade mot hotet i ett offentligt uttalande till regeringen. Men Svenska Akademien vägrade att skriva på.

Aspenström, som motvilligt hade låtit sig väljas in i Akademien 1981, förklarade i Expressen den 28 februari: ”Min egen åsikt var att Akademien självfallet borde finnas med bland undertecknarna [- - -] Fördömandet av dödshotet mot Rushdie var inte bara befogat, det kunde till och med ha formulerats skarpare.”

Aspenström tog ställning. Han valde att lämna arbetet i Svenska Akademien. Han lämnade samtidigt även PEN-klubben och Sveriges Författarförbund. Innebörden var klar, skriver hans biograf Hans Isaksson: han ville inte vara representant eller talesman för någon organisation, han ville och kunde bara tala för sig själv.

Källor och litteratur: Hans Isaksson, Werner Aspenström, Stockholm 2003; Nina Burton, Mellan eld och skugga, Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Stockholm 1984; Bo Strömstedt, Löpsedeln och insidan, Stockholm 1994 (om 60-talskritiken och om konflikten med Svenska Akademien), Werner Aspenström, Motsägelser, Stockholm 1961; Aspenströms diktsamlingar Litania (1952), Dikter under träden (1956), Om dagen, om natten (1961), Inre (1969).

Anm.: Aspenströms Bondestudentens sista brev anspelar på Sten Selanders dikt En bondestudent. Det är en mycket idealistisk dikt där den prövade bondestudenten lär sig "att hålla förtvivlan tillbaka/med stålblanka romarcitat". Selanders dikt lästes förr i tiden i skolan, säkert även av torparstudenten Aspenström. Sten Selander levde 1891-1957.

Några data ur Werner Aspenströms liv: Född 1918 i Torrbo, Dalarna. 1936-1938: Studier vid Sigtuna folkhögskola. 1943: Debut med diktsamlingen Förberedelse. 1945: Fil. kand. i religionskunskap, kyrkohistoria, filosofi och litteraturhistoria. 1946: Gifter sig med bildkonstnären Signe Lund. 1949: Genombrott med diktsamlingen Snölegend. Aspenström räknas sedan till de litterära 40-talisterna. 1958: Barndomsskildringen Bäcken. Övralidpriset. 1959: Bellmanpriset. 1964: Diktsamlingen Trappan. 1968: De Nios stora pris. 1981: Invald i Svenska Akademien på stol nummer 12. 1989: lämnade arbetet i Svenska Akademien efter konflikt om stöd för Salman Rushdie. (Svenska Akademien kan man inte gå ur; man är invald på livstid. Men man kan upphöra att delta i Akademiens arbete, vilket även Kerstin Ekman och Lars Gyllensten gjorde). 1991: Pilotpriset. 1997: Död. Sista diktsamlingen Israpport publiceras postumt.

Länk till månadens haiku, tillägnad Werner Aspenström.

Om bortvändhet även:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Spegeln vid vändpunkten
Den omöjliga gemenskapen
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Månadens haiku

Under paraplyn
är horisonten nära
och stövlarna blå.


Till Werner Aspenström (1918-1997). Se även artikeln Om rätten att vända sig bort.

Förra månadens haiku

Tyskhatets politiska anatomi

Både tyskar och polacker förväntade sig att Breslau efter kriget snart skulle återlämnas till Tyskland.

Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.

De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.

Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.

Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.

För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.

De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.

Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.

För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.

Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.

De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.

Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.

Syftet med brevet var just att öppna vägen för en försoning mellan Polen och Tyskland. Men han ville också få polackerna att erkänna sina egna misstag och förbrytelser. Brevets centrala formulering löd: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.”

Brevet skapade panik i Polens kommunistiska ledning. Temat förlåtelse sågs som ett direkt angrepp på folkrepublikens politiska system. En stor del av det polska samhället reagerade också med oförståelse och avståndstagande.

Tyvärr var de tyska biskoparna nästan lika överrumplade som den polska kommunistledningen. Det tyska svaret blev därför intetsägande och hade stämts av mot utrikesdepartementets diplomatiska standardformler.

I Polen försökte regimen isolera biskopen och han förbjöds t ex under flera år att resa till Rom. Detta trots att han ingalunda ifrågasatte Polens innehav av de erövrade områdena. Tvärtom skrev han en bok med titeln I de västliga territoriernas tjänst. Och när han väl fick tillfälle såg han till att den katolska kyrkan accepterade Polens nya västgräns.

Biskop Kominek var för tidigt ute med sin trevare om försoning. Men brevet bröt ändå väg för den tyske förbundskanslern Willy Brandts historiska besök i Warszawa 1970. Och idag står den till ärkebiskop och kardinal upphöjde Bolesław Kominek staty i Wrocław. Vid hans fötter finns det kontroversiella budskapet både på polska och på tyska:

”Wir vergeben und bitten um Vergebung.”

Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Bilder: 1/ Den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, sedermera ärkebiskopen och kardinalen, Bolesław Kominek med fredsduva. 2/ Inskriften vid hans fötter, Vi förlåter och ber om förlåtelse. Från brevet till de tyska biskoparna 1965.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Om beslutet i Potsdam att Breslau skulle bli polskt, se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om Stettin och dess polska respektive tyska identitet och historia, se artikeln Vid floden Oder.
Om Danzig finns en artikelserie som börjar med Danzig, Westerplatte och kriget.
Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?

Citatet

En nation utan stat söker räddning i symboler. Att skydda en symbol blir då lika viktigt som att försvara en gräns. Symbolkulten blir en sorts fosterlandskult. En akt av patriotism.


Ryszard Kapuściński i Imperiet, (sv.1993).

Skrivet om armeniernas förhållande till sin nations gamla böcker som numera förvaras i glasmontrar i Matenadaran. Kapuściński skriver också: ”En armenier kommer till Matenadaran som en muslim kommer till Mecka. Det är målet för hans pilgrimsfärd, och han blir gripen och rörd.” Och detta: "Det finns sidor som är fläckade av blod. Det finns böcker som legat gömda i jorden och i bergssprickor i åratal. Armenierna grävde ner dem, gömde dem, som skingrade arméer gräver ner sina standar. Det var ingen svårighet att hitta dem igen: vetskapen om gömstället överfördes från generation till generation."

Ezra Pounds fascistiska vision

Fascist – ordet blir lätt en stämpel, en slutpunkt där allt samtal upphör. Ändå finns det bakom varje ”fascist” en individ med en personlig historia, som borde vara en inbjudan till just samtal. Så är det i hög grad med den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972).

Det råder ingen tvekan om att han lånade sig som propagandist till den fascistiska regimen i Italien. Han hade träffat Mussolini 1933 och blev genast dennes hängivne beundrare. Pound uppfattade fascistledaren som en reformator och fredskämpe och trots allt som sedan hände tog han aldrig avstånd från honom. Ändå passade Pounds fascistiska övertygelse dåligt in i mallen.

Ezra Pound var t ex febrigt verksam för att förhindra krigsutbrottet 1939. Han reste till USA för att försöka övertala Roosevelt att stoppa kriget, men presidenten hade inte tid med poeten. Pound återvände bittert besviken till Italien.

Hur uppkom detta engagemang för världsfreden? Som ung var Pound en estet och elitist som trodde på konsten för konstens egen skull och på trivialiteten i varje världslig sysselsättning, som Tim Redman, litteraturprofessor vid Texasuniversitetet i Dallas, uttrycker det.

För många av tidens konstnärer ledde avantgardismen till en social isolering som i sin tur skapade högmod och antidemokratiskt elittänkande. Pound var helt enkelt präglad av modernismens totalitära tendenser, i likhet med t ex Le Corbusier, Breton och Majakovskij.

Men det konstnärliga högmodet fick sig en knäck när en nära vän stupade under första världskriget. Pound började söka orsakerna till det brutala och till synes nyckfulla kriget. I amerikanska vänsterkretsar upptäckte han en numera bortglömd ekonom, Major C.H. Douglas, som hade en stor idé: bakom politisk makt ligger ekonomisk!

Douglas hävdade att överproduktion av varor i kombination med ojämlik fördelning av pengarna i samhället ledde till återkommande depressioner och massarbetslöshet. De osålda varorna tvingade företagen till bitter kamp om nya marknader och till slut – till krig.

Problemet kunde lösas om man tillät mängden pengar i samhället att öka. Och för att pengarna verkligen skulle ge ökad efterfrågan och inte bara större förmögenheter, måste staten stå för fördelningen. Douglas förordade en ”Social Credit Dividend”, det var ett slags socialbidrag som årligen skulle betalas ut till alla medborgare.

En reformering av det ekonomiska systemet var enligt Douglas – och Ezra Pound – det enda sättet att förhindra ett nytt krig. Centralt i denna reform var att det endast skulle vara de federala myndigheterna som fick öka penningmängden genom att ge kredit – bankernas kreditgivning såg Pound som ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Kontrollen över pengarna skulle återföras till folket!

Det var ett budskap som förstås var omöjligt att sälja till etablissemanget i Washington 1939. Ändå hade just detta budskap djupa rötter i det amerikanska samhället. Angrepp mot bankerna och finanskapitalet var en hörnsten i den amerikanska populismen från slutet av 1800-talet. Då hade demokraten William Jennings Bryan med ideologiskt arv från The People´s party kämpat mot guldmyntfotens begränsningar av penningmängd och folklig köpkraft. Ja, kampen mellan låntagare och långivare var i amerikansk historia till och med mera framträdande än kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Den populistiska traditionen misstrodde möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle med hjälp av liberalism och kapitalism. Populisterna var övertygade om att demokratin bara var en maskering av de härskande ekonomiska rövarbaronernas makt. Av detta följde också misstro mot pressfriheten – vem ägde de stora tidningarna? Och vad var mänskliga rättigheter i ett samhälle där bankerna hade struptag på varje småföretagare och bonde? Sammantaget blev det ett budskap som till stora delar överensstämde med fascismen och vars stämningar Pound hade upplevt redan som barn.

I sina Cantos fördömer han gång på gång penninghunger och vinstbegär, själviskhet och exploatering – det är alltså minst lika mycket ett eko från Amerika som en fascistisk trosbekännelse. Den amerikanska populismen är i själva verket den bästa förklaringen till Pounds fascism, anser Tim Redman.

Ändå stod Pound långt från många av de centrala fascistiska idealen om hänsynslös kamp för nationell självhävdelse och dyrkan av kriget. Pound gillade inte uniformer och var inte militarist. Tvärtom, han var pacifist, hatade våld och ansåg att krig var en följd av utsugning. Han kallade sig visserligen fascist men ville aldrig sprida fascismen till andra länder än Italien. Hans mål var en fredlig värld som skulle skapas genom ekonomiska reformer.

I samtalet med Donald Hall 1960 beskrev Ezra Pound sig själv som en amerikansk patriot. ”Jag menade att jag slogs för en konstitutionell rättighet. […] Det var rätt av mig att kämpa för individens rättigheter.”

Fascist, punkt?

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press 1999, särskilt Pound´s politics and economics av Tim Redman. Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. 2003

Artikeln är nummer 2 i en serie. Den första är:
Borde Ezra Pound ha skjutits?

Andra artiklar med besläktat tema:
Var han nazist?/Anton Webern
Martyr med brun skugga/Kaj Munk
Broder Hitler/Thomas Mann

En lektion i ockupation/A.Björnsson

Den frie debattören och publicisten Anders Björnsson har sänt mig nedanstående artikel. Stort tack! Den som känner sig manad inbjudes att komma med synpunkter under Comments nedan.

I de baltiska staterna är det officiell politik att de 1991 befriade sig från sovjetisk ockupation, och till denna historiesyn anslöt sig våren 2005 även det svenska utrikesdepartementet. Det borde det inte ha gjort. Ty Sovjetunionen var, åtminstone där, inte någon ockupationsmakt.

Under 45 år tillhörde Estland, Lettland, Litauen som delrepubliker en internationellt erkänd stat. De annekterades av denna under andra världskriget, efter att ha kommit på fel sida under striderna, och införlivades av segraren med hans territorium.

Även andra stater vann eller förlorade territorium i samband med kriget. Finland berövades Karelen, som tömdes på närmare 400 000 flyktade finnar, men Karelen är för den skull inte något ockuperat område. 1956 avskaffades den karelska rådsrepubliken, tillkommen genom erövring, och gick upp i Ryssland proper.

Sovjetunionen som stat hade tvivelsutan sina skavanker, men inom unionen var de baltiska befolkningarna de mest välmående eller minst åsidosatta, hur man sedan värderar detta. Det betyder inte att det inte förekom ett nationellt förtryck. Detta var i första hand språkligt; dock drabbade förtrycket alla folkslag inom unionen, också etniska ryssar, som tillhörde den politiskt och demografiskt viktigaste av de många nationaliteterna. Och ryssar bodde inte bara i den ryska delrepubliken utan också i de övriga, men de var ingalunda ett ensamt dominerande element där de fanns, utan i normalfallet precis lika kuvade och exploaterade som titulärbefolkningarna: ukrainare, armenier, litauer, uzbeker m fl. Herrefolk var de ej. Republikernas egna eliter deltog i den förda politiken. Väpnat motstånd mot centralmakten förekom endast undantagsvis, men då inte utan heroism.

Annektering, införlivande, kan vara en betydligt hårdare lott än ockupation, för ockupation får inte pågå i all evighet och folkrätten uppsätter strikta regler för hur en ockupant måste bete sig gentemot en ockuperad befolkning.

Han får till exempel inte bortföra egendom från ockuperad mark eller skapa helt nya demografiska förhållanden där. De restriktionerna gäller inte den som har införlivat eller annekterat land. Honom tillkommer suveränitet. Han kan tillåta praktiskt taget vilka befolknings- eller kapitalrörelser som helst inom ramen för ett och samma legala och sociala system.

Den som hålls ockuperad har rätt att tillgripa väpnat motstånd för att göra slut på ockupationen. Politiskt våld för att bryta sig ur en existerande, legitim statsbildning – hur illa man än tycker om den – är däremot inte tillåtet. Inte hellre yttre våld för att åstadkomma regimbyte är det.

Efter andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen delar av Tyskland, men också Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien besatte var och en för sig övriga delar av Tyskland militärt. 1955 ansågs ockupationen av Västtyskland ha upphört, i samband med att förbundsrepubliken fick full suveränitet över sina stridskrafter och omedelbart anslöt dem till Natos.

Men alla världskrigets segrarmakter hade kvar soldater på tysk mark fram till DDR-statens anslutning till förbundsrepubliken 1990 och den då genomförda allierade truppreträtten, varför suveräniteten inte var fullständig.

När ockupationen är över har ockupanten att dra sig tillbaka. Det villkoret uppfylldes inte då de brittisk-amerikanska styrkorna stannade kvar i Irak sedan landet av Förenta nationerna förklarades fritt från ockupation våren 2005: fiktionen är att de har stationerats där på inbjudan av irakiska myndigheter.

Synen på Baltikum som utsatt för sovjetisk ockupation används av politiska krafter i dessa länder som ett argument för att diskriminera – språkligt och kulturellt – de etniska ryssar som har rotat sig där sedan andra världskriget. De anses vara en del av ockupationsmakten, om den också militärt har dragit sig tillbaka. Hade deras närvaro där setts som resultatet av en intern arbetskraftsmigration inom det gemensamma riket, kunde det argumentet inte ha samma framgång.

Det är svårt att se den baltiska frigörelseprocessen i samband med Sovjetunionens kollaps som ett huvudsakligen nationellt uppror, riktat mot främmande makt. Den var ett led i en social och politisk revolution för att få bort kommunismen som system och därmed också en del av en samtidigt pågående europeisk revolution. Den hade drag av anti-kolonial kamp, eftersom sovjetmakten upprättade ett slags imperium med det gamla kejsardömets territorium som kärnlandet och de på papperet självständiga marionettstaterna i Central- och Östeuropa som en buffertzon.

Israel är sedan länge en ockupationsmakt i Mellanöstern. Den har tillåtit illegala bosättningar på ockuperat palestinskt område. Bland israeler finns en latent opinion för att låta ockupationen övergå i annektion, såsom redan skett med östra Jerusalem och Golanhöjderna, som ingår statsrättligt i Israel. En sådan annektion skulle inte erkännas av världssamfundet. Sovjetunionens annektioner gjorde det. /© Anders Björnsson

Referenser: Tom Gullberg & Mikko Huhtamies, På vakt i öster. 3. Helsingfors, Schildts förlag 2004. Geoffrey Hosking, Rulers and Victims. The Russians in the Soviet Union. Cambridge, Mass, & London, England, The Belknap Press of Harvard University Press 2006.

Av Anders Björnsson på Öga och Öra även: Mångkultur och journalister

Recension av Anders Björnssons Meditationer i motlut: Björnssons branta backar

Se även artikelserierna När Sverige svek Baltikum samt En hedersskuld betalas och Riksbanken och baltguldet.

När Breslau blev Wrocław

Det första som hände när de sovjetiska trupperna hade intagit Breslau den 7 maj 1945 var att förstörelsen av staden fortsatte.

Hela stadsdelar plundrades och sattes i brand av ryssarna. Universitetsbibliotekets böcker och museet vid Slottsplatsen brändes. Tvillingtornen på Maria Magdalenas kyrka raserades. Fabriker, kraftverk, kvarnar, gatubelysning etc demonterades och sändes iväg österut. Hus revs och teglet sändes som byggmaterial till Warszawa, som skulle återuppbyggas. Den brittiske historikern Norman Davies skriver att ”föreställningen att Breslau totalt förstördes av belägringen var ett efterkrigspåhitt”.

Den polska, kommunistiska 2:a armén hade deltagit i erövringen av staden, men strax före inmarschen kommenderades den iväg mot Berlin. Stalin ville inte ha polsk militär kontroll av Breslau, staden skulle lyda direkt under sovjetisk förvaltning.

Den ”polska” administration som inrättades var därför ryssarnas lydiga redskap. Den saknade stöd inte bara bland de kvarvarande tyskarna utan även bland polackerna. Den var dessutom olaglig eftersom den tillsattes tre månader innan de allierade ens hunnit diskutera saken.

De kvarvarande ca 190 000 tyskarna (aug. 1945) utsattes för ryssarnas och polackernas kollektiva vrede och hämnd. De sattes i tvångsarbete, de fick bara en bråkdel av polackernas matransoner, deras pengar gjordes värdelösa, de drevs bort från sina bostäder och trängdes samman i gettoliknande stadsdelar där varje lägenhet måste delas av flera familjer.

Tyfus och difteri härjade och drabbade i första hand barnen. En våg av självmord svepte fram bland de besegrade och förödmjukade. Svält och umbäranden tvang andra till tiggeri, prostitution och brottslighet. I Kletschkau-fängelset, som var byggt för 500 fångar, trängdes 8 000 människor.

Under en begränsad tid tvangs tyskarna att bära en vit armbindel med ett ”N” för niemiec, tysk. Men denna förnedring motverkade sitt syfte då armbindlarna blev så vanliga att stadens tyska karaktär blev övertydlig – tyskarna var fortfarande fem gånger så många som polackerna. När detta stod klart förbjöds armbindlarna.

Fördrivningen av tyskarna, som kom igång i stor skala på hösten 1945, skapade andra oförutsedda problem. Det blev brist på utbildad arbetskraft, vilket försenade arbetena med att reparera försörjningen med gas, el och vatten. Man blev tvungen att vänta med att deportera vissa yrkesgrupper tills utbildade polacker fanns att tillgå. Inom industri och bergsbruk måste tyska experter stanna kvar mot sin vilja.

Eftersom tyskarna tvangs att arbeta för svältlöner skapade det arbetslöshet bland polackerna, vars arbete blev relativt sett dyrare att köpa. För att motverka denna diskriminering blev myndigheterna tvungna att förbjuda tyskar i vissa branscher, t ex restauranger, affärer, frisersalonger och på teatrar. Det var en märklig parallell till utestängningen av judar från motsvarande arbeten före kriget.

Allt tyskt skulle försvinna. Ingenting fick påminna om den tyska ”ockupationen” under 700 år. Ryttarstatyer med tyska kejsare och krigshjältar förstördes. Bismarck-statyn på Königsplatz togs bort, men de flankerande skulpturerna ”Kampf” och ”Sieg” blev kvar på torget, som döptes om till Första-maj-torget. Kampen och segern kom därmed att få en helt ny innebörd av klasskamp.

Det utgick också påbud om att alla tyska gravstenar skulle krossas och att tyska kyrkogårdar skulle förvandlas till parker. Det är förklaringen till att staden än i dag har flera stora, centrala parkanläggningar.

Alla tyska skyltar och inskrifter skulle förstöras. En hetsjakt inleddes som t ex ledde till att inskrifter som ”erbaut im Jahre” (byggt år) knackades bort från husfasader. Små tyska hälsningar på krogväggar, i trapphus och affärer målades över; inskrifter i kyrkor togs bort. Tyska förpackningar rensades ut och reklamskyltar skrotades. Redan på våren 1946 hade nästan alla gator, platser och broar i Breslau polska namn.

I april 1948 kom en uttrycklig förordning om polnisering av staden. Den omfattade fyra punkter: 1/ bortträngning av tyska språket, 2/ borttagning av tyska inskrifter, 3/ polnisering av människors för- och efternamn samt 4/ bekämpning av ”germansk ideologi”.

Av de 190 000 tyskar som fanns kvar i Breslau i augusti 1945 återstod vid årsskiftet 1947/1948 bara 2 416. I stället anlände 200 000 polacker, också de fördrivna, främst från de gamla polska områdena öster om floden Bug, som Sovjetunionen lagt beslag på.

De flyttade in i övergivna tyska lägenheter där de hade svårigheter att finna sig tillrätta. Den polske författaren Stanisław Nowicki skrev om denna erfarenhet: ”Vi sov i tysk säng, såg på tyska tavlor, badade i tyskt badkar, åt på tyska tallrikar, skrev med tysk penna… och när jag tog min skjorta från klädhängaren såg jag namnet Steuernagel – namnet på läkaren som bott i min lägenhet. Ibland for det genom min hjärna: Jesus Maria! Vi bor mitt bland stulna saker!”

Bilder: 1/ Tyskt förkrigshus i Wrocław där man fortfarande kan se märken efter bortknackade tyska inskriptioner, t ex i dörröverstycket i nedre delen av bilden. 2/ Tidigare dold tysk reklamtext som frilagts nyligen i samband med en rivning av ett angränsande hus i norra Wrocław. 3/ Även om många tyska byggnader förstördes valde den nya, kommunistiska administrationen att behålla och reparera denna typiska nazibyggnad.

Källor och litteratur: Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se även:
Försoning för fördrivna?

Borde Ezra Pound ha skjutits?

Den 2 maj 1945 gick Ezra Pound från sitt hem i Sant' Ambrogio nerför backen till Rapallo för att överlämna sig till de amerikanska ockupationstrupperna. Kriget var slut. För Pound, som beundrat Mussolini och stött Hitler, var det förlorat.

Den amerikanske poeten bodde i italienska Rapallo sedan 1925. Han var ryktbar för att tillsammans med T.S. Eliot ha skapat den lyriska modernismen. Men han hade också aktivt verkat för sin fascistiska övertygelse. Under kriget hade han i mer än hundra radiotal till de amerikanska trupperna hyllat den italienske fascistledaren och hånat den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, som han ansåg utövade sin makt i strid mot USA:s konstitution.

Och vad än värre var: han hade kryddat sina tal med ymniga och måttlösa antisemitiska påhopp. Bland annat hade han påstått att Roosevelt i konspiration med den internationella judendomen hade för avsikt att skapa ”ett nytt Jerusalem” i Panama.

Radiotalen ledde till att han redan 1943 åtalades för landsförräderi hemma i USA.

De amerikanska myndigheterna i Rapallo visste till en början inte vad de skulle göra med poeten; han frigavs. Först när Pound på nytt anmälde sig blev han formellt arresterad och förd till ett amerikanskt fångläger i närheten av Pisa.

Där blev villkoren plötsligt helt annorlunda. Den 60-årige Pound spärrades in i ett slags bur med betonggolv och stålnät ute i det fria. Han utsattes dygnet runt för vädrets makter och på nätterna riktades strålkastare mot honom. Efter två och en halv vecka bröt han samman med tydliga tecken på förvirring, ångest och utmattning.

Han flyttades till ett sjuktält. Där fick han tillgång till skrivmaskin och papper och började skissa på vad som skulle bli hans Pisan Cantos, sånger från Pisa. Det var de första dikterna han skrev efter kriget och de skulle komma att ingå i hans monumentala diktverk Cantos.

Pisan Cantos kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.

Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse. De 41 sista raderna av Canto LXXXI har översatts av Lars Forssell och inleds:

Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.

Läsaren anar den förödmjukande verkligheten från stålburen i fånglägret:

”Kuva dig själv, andra skola dig vörda.”
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…

Och i slutet av dikten klingar ett trotsigt hopp om att allt ändå inte skall ha varit förgäves:

Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.

Ezra Pound skickade skisserna med post från fånglägret och bifogade ett brev till lägercensorn med försäkran att detta inte var något fascistiskt chiffer.

I november 1945 flögs Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ”of unsound mind”, dvs så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.

Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D.C. Där tillbringade han de följande 12 åren.

År 1948 publicerades den första samlade utgåvan av Cantos och året därpå tilldelades Ezra Pound Bollingenpriset just för sina Pisan Cantos. Det ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: “Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell.”

I somliga tidningar utmålades han som ett fascistiskt monster som borde skjutas. Men vad innebar Pounds fascism? Vad stod han för? Fortsättning följer.

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press, 1999, däri särskilt Ira B. Nadel, Understanding Pound; Tim Redman, Pound´s politics and economics; Wendy Flory, Pound and antisemitism; Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. Stockholm 2003. Halls intervju gjordes 1960.

Artikeln är den första i en serie. Nästa artikel är:
Ezra Pounds fascistiska vision

Månadens haiku

Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.


Förra månadens haiku