Tyskhatets politiska anatomi

Både tyskar och polacker förväntade sig att Breslau efter kriget snart skulle återlämnas till Tyskland.

Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.

De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.

Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.

Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.

För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.

De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.

Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.

För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.

Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.

De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.

Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.

Syftet med brevet var just att öppna vägen för en försoning mellan Polen och Tyskland. Men han ville också få polackerna att erkänna sina egna misstag och förbrytelser. Brevets centrala formulering löd: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.”

Brevet skapade panik i Polens kommunistiska ledning. Temat förlåtelse sågs som ett direkt angrepp på folkrepublikens politiska system. En stor del av det polska samhället reagerade också med oförståelse och avståndstagande.

Tyvärr var de tyska biskoparna nästan lika överrumplade som den polska kommunistledningen. Det tyska svaret blev därför intetsägande och hade stämts av mot utrikesdepartementets diplomatiska standardformler.

I Polen försökte regimen isolera biskopen och han förbjöds t ex under flera år att resa till Rom. Detta trots att han ingalunda ifrågasatte Polens innehav av de erövrade områdena. Tvärtom skrev han en bok med titeln I de västliga territoriernas tjänst. Och när han väl fick tillfälle såg han till att den katolska kyrkan accepterade Polens nya västgräns.

Biskop Kominek var för tidigt ute med sin trevare om försoning. Men brevet bröt ändå väg för den tyske förbundskanslern Willy Brandts historiska besök i Warszawa 1970. Och idag står den till ärkebiskop och kardinal upphöjde Bolesław Kominek staty i Wrocław. Vid hans fötter finns det kontroversiella budskapet både på polska och på tyska:

”Wir vergeben und bitten um Vergebung.”

Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Bilder: 1/ Den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, sedermera ärkebiskopen och kardinalen, Bolesław Kominek med fredsduva. 2/ Inskriften vid hans fötter, Vi förlåter och ber om förlåtelse. Från brevet till de tyska biskoparna 1965.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Om beslutet i Potsdam att Breslau skulle bli polskt, se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om Stettin och dess polska respektive tyska identitet och historia, se artikeln Vid floden Oder.
Om Danzig finns en artikelserie som börjar med Danzig, Westerplatte och kriget.
Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?

Citatet

En nation utan stat söker räddning i symboler. Att skydda en symbol blir då lika viktigt som att försvara en gräns. Symbolkulten blir en sorts fosterlandskult. En akt av patriotism.


Ryszard Kapuściński i Imperiet, (sv.1993).

Skrivet om armeniernas förhållande till sin nations gamla böcker som numera förvaras i glasmontrar i Matenadaran. Kapuściński skriver också: ”En armenier kommer till Matenadaran som en muslim kommer till Mecka. Det är målet för hans pilgrimsfärd, och han blir gripen och rörd.” Och detta: "Det finns sidor som är fläckade av blod. Det finns böcker som legat gömda i jorden och i bergssprickor i åratal. Armenierna grävde ner dem, gömde dem, som skingrade arméer gräver ner sina standar. Det var ingen svårighet att hitta dem igen: vetskapen om gömstället överfördes från generation till generation."

Ezra Pounds fascistiska vision

Fascist – ordet blir lätt en stämpel, en slutpunkt där allt samtal upphör. Ändå finns det bakom varje ”fascist” en individ med en personlig historia, som borde vara en inbjudan till just samtal. Så är det i hög grad med den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972).

Det råder ingen tvekan om att han lånade sig som propagandist till den fascistiska regimen i Italien. Han hade träffat Mussolini 1933 och blev genast dennes hängivne beundrare. Pound uppfattade fascistledaren som en reformator och fredskämpe och trots allt som sedan hände tog han aldrig avstånd från honom. Ändå passade Pounds fascistiska övertygelse dåligt in i mallen.

Ezra Pound var t ex febrigt verksam för att förhindra krigsutbrottet 1939. Han reste till USA för att försöka övertala Roosevelt att stoppa kriget, men presidenten hade inte tid med poeten. Pound återvände bittert besviken till Italien.

Hur uppkom detta engagemang för världsfreden? Som ung var Pound en estet och elitist som trodde på konsten för konstens egen skull och på trivialiteten i varje världslig sysselsättning, som Tim Redman, litteraturprofessor vid Texasuniversitetet i Dallas, uttrycker det.

För många av tidens konstnärer ledde avantgardismen till en social isolering som i sin tur skapade högmod och antidemokratiskt elittänkande. Pound var helt enkelt präglad av modernismens totalitära tendenser, i likhet med t ex Le Corbusier, Breton och Majakovskij.

Men det konstnärliga högmodet fick sig en knäck när en nära vän stupade under första världskriget. Pound började söka orsakerna till det brutala och till synes nyckfulla kriget. I amerikanska vänsterkretsar upptäckte han en numera bortglömd ekonom, Major C.H. Douglas, som hade en stor idé: bakom politisk makt ligger ekonomisk!

Douglas hävdade att överproduktion av varor i kombination med ojämlik fördelning av pengarna i samhället ledde till återkommande depressioner och massarbetslöshet. De osålda varorna tvingade företagen till bitter kamp om nya marknader och till slut – till krig.

Problemet kunde lösas om man tillät mängden pengar i samhället att öka. Och för att pengarna verkligen skulle ge ökad efterfrågan och inte bara större förmögenheter, måste staten stå för fördelningen. Douglas förordade en ”Social Credit Dividend”, det var ett slags socialbidrag som årligen skulle betalas ut till alla medborgare.

En reformering av det ekonomiska systemet var enligt Douglas – och Ezra Pound – det enda sättet att förhindra ett nytt krig. Centralt i denna reform var att det endast skulle vara de federala myndigheterna som fick öka penningmängden genom att ge kredit – bankernas kreditgivning såg Pound som ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Kontrollen över pengarna skulle återföras till folket!

Det var ett budskap som förstås var omöjligt att sälja till etablissemanget i Washington 1939. Ändå hade just detta budskap djupa rötter i det amerikanska samhället. Angrepp mot bankerna och finanskapitalet var en hörnsten i den amerikanska populismen från slutet av 1800-talet. Då hade demokraten William Jennings Bryan med ideologiskt arv från The People´s party kämpat mot guldmyntfotens begränsningar av penningmängd och folklig köpkraft. Ja, kampen mellan låntagare och långivare var i amerikansk historia till och med mera framträdande än kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Den populistiska traditionen misstrodde möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle med hjälp av liberalism och kapitalism. Populisterna var övertygade om att demokratin bara var en maskering av de härskande ekonomiska rövarbaronernas makt. Av detta följde också misstro mot pressfriheten – vem ägde de stora tidningarna? Och vad var mänskliga rättigheter i ett samhälle där bankerna hade struptag på varje småföretagare och bonde? Sammantaget blev det ett budskap som till stora delar överensstämde med fascismen och vars stämningar Pound hade upplevt redan som barn.

I sina Cantos fördömer han gång på gång penninghunger och vinstbegär, själviskhet och exploatering – det är alltså minst lika mycket ett eko från Amerika som en fascistisk trosbekännelse. Den amerikanska populismen är i själva verket den bästa förklaringen till Pounds fascism, anser Tim Redman.

Ändå stod Pound långt från många av de centrala fascistiska idealen om hänsynslös kamp för nationell självhävdelse och dyrkan av kriget. Pound gillade inte uniformer och var inte militarist. Tvärtom, han var pacifist, hatade våld och ansåg att krig var en följd av utsugning. Han kallade sig visserligen fascist men ville aldrig sprida fascismen till andra länder än Italien. Hans mål var en fredlig värld som skulle skapas genom ekonomiska reformer.

I samtalet med Donald Hall 1960 beskrev Ezra Pound sig själv som en amerikansk patriot. ”Jag menade att jag slogs för en konstitutionell rättighet. […] Det var rätt av mig att kämpa för individens rättigheter.”

Fascist, punkt?

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press 1999, särskilt Pound´s politics and economics av Tim Redman. Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. 2003

Artikeln är nummer 2 i en serie. Den första är:
Borde Ezra Pound ha skjutits?

Andra artiklar med besläktat tema:
Var han nazist?/Anton Webern
Martyr med brun skugga/Kaj Munk
Broder Hitler/Thomas Mann

En lektion i ockupation/A.Björnsson

Den frie debattören och publicisten Anders Björnsson har sänt mig nedanstående artikel. Stort tack! Den som känner sig manad inbjudes att komma med synpunkter under Comments nedan.

I de baltiska staterna är det officiell politik att de 1991 befriade sig från sovjetisk ockupation, och till denna historiesyn anslöt sig våren 2005 även det svenska utrikesdepartementet. Det borde det inte ha gjort. Ty Sovjetunionen var, åtminstone där, inte någon ockupationsmakt.

Under 45 år tillhörde Estland, Lettland, Litauen som delrepubliker en internationellt erkänd stat. De annekterades av denna under andra världskriget, efter att ha kommit på fel sida under striderna, och införlivades av segraren med hans territorium.

Även andra stater vann eller förlorade territorium i samband med kriget. Finland berövades Karelen, som tömdes på närmare 400 000 flyktade finnar, men Karelen är för den skull inte något ockuperat område. 1956 avskaffades den karelska rådsrepubliken, tillkommen genom erövring, och gick upp i Ryssland proper.

Sovjetunionen som stat hade tvivelsutan sina skavanker, men inom unionen var de baltiska befolkningarna de mest välmående eller minst åsidosatta, hur man sedan värderar detta. Det betyder inte att det inte förekom ett nationellt förtryck. Detta var i första hand språkligt; dock drabbade förtrycket alla folkslag inom unionen, också etniska ryssar, som tillhörde den politiskt och demografiskt viktigaste av de många nationaliteterna. Och ryssar bodde inte bara i den ryska delrepubliken utan också i de övriga, men de var ingalunda ett ensamt dominerande element där de fanns, utan i normalfallet precis lika kuvade och exploaterade som titulärbefolkningarna: ukrainare, armenier, litauer, uzbeker m fl. Herrefolk var de ej. Republikernas egna eliter deltog i den förda politiken. Väpnat motstånd mot centralmakten förekom endast undantagsvis, men då inte utan heroism.

Annektering, införlivande, kan vara en betydligt hårdare lott än ockupation, för ockupation får inte pågå i all evighet och folkrätten uppsätter strikta regler för hur en ockupant måste bete sig gentemot en ockuperad befolkning.

Han får till exempel inte bortföra egendom från ockuperad mark eller skapa helt nya demografiska förhållanden där. De restriktionerna gäller inte den som har införlivat eller annekterat land. Honom tillkommer suveränitet. Han kan tillåta praktiskt taget vilka befolknings- eller kapitalrörelser som helst inom ramen för ett och samma legala och sociala system.

Den som hålls ockuperad har rätt att tillgripa väpnat motstånd för att göra slut på ockupationen. Politiskt våld för att bryta sig ur en existerande, legitim statsbildning – hur illa man än tycker om den – är däremot inte tillåtet. Inte hellre yttre våld för att åstadkomma regimbyte är det.

Efter andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen delar av Tyskland, men också Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien besatte var och en för sig övriga delar av Tyskland militärt. 1955 ansågs ockupationen av Västtyskland ha upphört, i samband med att förbundsrepubliken fick full suveränitet över sina stridskrafter och omedelbart anslöt dem till Natos.

Men alla världskrigets segrarmakter hade kvar soldater på tysk mark fram till DDR-statens anslutning till förbundsrepubliken 1990 och den då genomförda allierade truppreträtten, varför suveräniteten inte var fullständig.

När ockupationen är över har ockupanten att dra sig tillbaka. Det villkoret uppfylldes inte då de brittisk-amerikanska styrkorna stannade kvar i Irak sedan landet av Förenta nationerna förklarades fritt från ockupation våren 2005: fiktionen är att de har stationerats där på inbjudan av irakiska myndigheter.

Synen på Baltikum som utsatt för sovjetisk ockupation används av politiska krafter i dessa länder som ett argument för att diskriminera – språkligt och kulturellt – de etniska ryssar som har rotat sig där sedan andra världskriget. De anses vara en del av ockupationsmakten, om den också militärt har dragit sig tillbaka. Hade deras närvaro där setts som resultatet av en intern arbetskraftsmigration inom det gemensamma riket, kunde det argumentet inte ha samma framgång.

Det är svårt att se den baltiska frigörelseprocessen i samband med Sovjetunionens kollaps som ett huvudsakligen nationellt uppror, riktat mot främmande makt. Den var ett led i en social och politisk revolution för att få bort kommunismen som system och därmed också en del av en samtidigt pågående europeisk revolution. Den hade drag av anti-kolonial kamp, eftersom sovjetmakten upprättade ett slags imperium med det gamla kejsardömets territorium som kärnlandet och de på papperet självständiga marionettstaterna i Central- och Östeuropa som en buffertzon.

Israel är sedan länge en ockupationsmakt i Mellanöstern. Den har tillåtit illegala bosättningar på ockuperat palestinskt område. Bland israeler finns en latent opinion för att låta ockupationen övergå i annektion, såsom redan skett med östra Jerusalem och Golanhöjderna, som ingår statsrättligt i Israel. En sådan annektion skulle inte erkännas av världssamfundet. Sovjetunionens annektioner gjorde det. /© Anders Björnsson

Referenser: Tom Gullberg & Mikko Huhtamies, På vakt i öster. 3. Helsingfors, Schildts förlag 2004. Geoffrey Hosking, Rulers and Victims. The Russians in the Soviet Union. Cambridge, Mass, & London, England, The Belknap Press of Harvard University Press 2006.

Av Anders Björnsson på Öga och Öra även: Mångkultur och journalister

Recension av Anders Björnssons Meditationer i motlut: Björnssons branta backar

Se även artikelserierna När Sverige svek Baltikum samt En hedersskuld betalas och Riksbanken och baltguldet.

När Breslau blev Wrocław

Det första som hände när de sovjetiska trupperna hade intagit Breslau den 7 maj 1945 var att förstörelsen av staden fortsatte.

Hela stadsdelar plundrades och sattes i brand av ryssarna. Universitetsbibliotekets böcker och museet vid Slottsplatsen brändes. Tvillingtornen på Maria Magdalenas kyrka raserades. Fabriker, kraftverk, kvarnar, gatubelysning etc demonterades och sändes iväg österut. Hus revs och teglet sändes som byggmaterial till Warszawa, som skulle återuppbyggas. Den brittiske historikern Norman Davies skriver att ”föreställningen att Breslau totalt förstördes av belägringen var ett efterkrigspåhitt”.

Den polska, kommunistiska 2:a armén hade deltagit i erövringen av staden, men strax före inmarschen kommenderades den iväg mot Berlin. Stalin ville inte ha polsk militär kontroll av Breslau, staden skulle lyda direkt under sovjetisk förvaltning.

Den ”polska” administration som inrättades var därför ryssarnas lydiga redskap. Den saknade stöd inte bara bland de kvarvarande tyskarna utan även bland polackerna. Den var dessutom olaglig eftersom den tillsattes tre månader innan de allierade ens hunnit diskutera saken.

De kvarvarande ca 190 000 tyskarna (aug. 1945) utsattes för ryssarnas och polackernas kollektiva vrede och hämnd. De sattes i tvångsarbete, de fick bara en bråkdel av polackernas matransoner, deras pengar gjordes värdelösa, de drevs bort från sina bostäder och trängdes samman i gettoliknande stadsdelar där varje lägenhet måste delas av flera familjer.

Tyfus och difteri härjade och drabbade i första hand barnen. En våg av självmord svepte fram bland de besegrade och förödmjukade. Svält och umbäranden tvang andra till tiggeri, prostitution och brottslighet. I Kletschkau-fängelset, som var byggt för 500 fångar, trängdes 8 000 människor.

Under en begränsad tid tvangs tyskarna att bära en vit armbindel med ett ”N” för niemiec, tysk. Men denna förnedring motverkade sitt syfte då armbindlarna blev så vanliga att stadens tyska karaktär blev övertydlig – tyskarna var fortfarande fem gånger så många som polackerna. När detta stod klart förbjöds armbindlarna.

Fördrivningen av tyskarna, som kom igång i stor skala på hösten 1945, skapade andra oförutsedda problem. Det blev brist på utbildad arbetskraft, vilket försenade arbetena med att reparera försörjningen med gas, el och vatten. Man blev tvungen att vänta med att deportera vissa yrkesgrupper tills utbildade polacker fanns att tillgå. Inom industri och bergsbruk måste tyska experter stanna kvar mot sin vilja.

Eftersom tyskarna tvangs att arbeta för svältlöner skapade det arbetslöshet bland polackerna, vars arbete blev relativt sett dyrare att köpa. För att motverka denna diskriminering blev myndigheterna tvungna att förbjuda tyskar i vissa branscher, t ex restauranger, affärer, frisersalonger och på teatrar. Det var en märklig parallell till utestängningen av judar från motsvarande arbeten före kriget.

Allt tyskt skulle försvinna. Ingenting fick påminna om den tyska ”ockupationen” under 700 år. Ryttarstatyer med tyska kejsare och krigshjältar förstördes. Bismarck-statyn på Königsplatz togs bort, men de flankerande skulpturerna ”Kampf” och ”Sieg” blev kvar på torget, som döptes om till Första-maj-torget. Kampen och segern kom därmed att få en helt ny innebörd av klasskamp.

Det utgick också påbud om att alla tyska gravstenar skulle krossas och att tyska kyrkogårdar skulle förvandlas till parker. Det är förklaringen till att staden än i dag har flera stora, centrala parkanläggningar.

Alla tyska skyltar och inskrifter skulle förstöras. En hetsjakt inleddes som t ex ledde till att inskrifter som ”erbaut im Jahre” (byggt år) knackades bort från husfasader. Små tyska hälsningar på krogväggar, i trapphus och affärer målades över; inskrifter i kyrkor togs bort. Tyska förpackningar rensades ut och reklamskyltar skrotades. Redan på våren 1946 hade nästan alla gator, platser och broar i Breslau polska namn.

I april 1948 kom en uttrycklig förordning om polnisering av staden. Den omfattade fyra punkter: 1/ bortträngning av tyska språket, 2/ borttagning av tyska inskrifter, 3/ polnisering av människors för- och efternamn samt 4/ bekämpning av ”germansk ideologi”.

Av de 190 000 tyskar som fanns kvar i Breslau i augusti 1945 återstod vid årsskiftet 1947/1948 bara 2 416. I stället anlände 200 000 polacker, också de fördrivna, främst från de gamla polska områdena öster om floden Bug, som Sovjetunionen lagt beslag på.

De flyttade in i övergivna tyska lägenheter där de hade svårigheter att finna sig tillrätta. Den polske författaren Stanisław Nowicki skrev om denna erfarenhet: ”Vi sov i tysk säng, såg på tyska tavlor, badade i tyskt badkar, åt på tyska tallrikar, skrev med tysk penna… och när jag tog min skjorta från klädhängaren såg jag namnet Steuernagel – namnet på läkaren som bott i min lägenhet. Ibland for det genom min hjärna: Jesus Maria! Vi bor mitt bland stulna saker!”

Bilder: 1/ Tyskt förkrigshus i Wrocław där man fortfarande kan se märken efter bortknackade tyska inskriptioner, t ex i dörröverstycket i nedre delen av bilden. 2/ Tidigare dold tysk reklamtext som frilagts nyligen i samband med en rivning av ett angränsande hus i norra Wrocław. 3/ Även om många tyska byggnader förstördes valde den nya, kommunistiska administrationen att behålla och reparera denna typiska nazibyggnad.

Källor och litteratur: Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se även:
Försoning för fördrivna?

Borde Ezra Pound ha skjutits?

Den 2 maj 1945 gick Ezra Pound från sitt hem i Sant' Ambrogio nerför backen till Rapallo för att överlämna sig till de amerikanska ockupationstrupperna. Kriget var slut. För Pound, som beundrat Mussolini och stött Hitler, var det förlorat.

Den amerikanske poeten bodde i italienska Rapallo sedan 1925. Han var ryktbar för att tillsammans med T.S. Eliot ha skapat den lyriska modernismen. Men han hade också aktivt verkat för sin fascistiska övertygelse. Under kriget hade han i mer än hundra radiotal till de amerikanska trupperna hyllat den italienske fascistledaren och hånat den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, som han ansåg utövade sin makt i strid mot USA:s konstitution.

Och vad än värre var: han hade kryddat sina tal med ymniga och måttlösa antisemitiska påhopp. Bland annat hade han påstått att Roosevelt i konspiration med den internationella judendomen hade för avsikt att skapa ”ett nytt Jerusalem” i Panama.

Radiotalen ledde till att han redan 1943 åtalades för landsförräderi hemma i USA.

De amerikanska myndigheterna i Rapallo visste till en början inte vad de skulle göra med poeten; han frigavs. Först när Pound på nytt anmälde sig blev han formellt arresterad och förd till ett amerikanskt fångläger i närheten av Pisa.

Där blev villkoren plötsligt helt annorlunda. Den 60-årige Pound spärrades in i ett slags bur med betonggolv och stålnät ute i det fria. Han utsattes dygnet runt för vädrets makter och på nätterna riktades strålkastare mot honom. Efter två och en halv vecka bröt han samman med tydliga tecken på förvirring, ångest och utmattning.

Han flyttades till ett sjuktält. Där fick han tillgång till skrivmaskin och papper och började skissa på vad som skulle bli hans Pisan Cantos, sånger från Pisa. Det var de första dikterna han skrev efter kriget och de skulle komma att ingå i hans monumentala diktverk Cantos.

Pisan Cantos kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.

Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse. De 41 sista raderna av Canto LXXXI har översatts av Lars Forssell och inleds:

Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.

Läsaren anar den förödmjukande verkligheten från stålburen i fånglägret:

”Kuva dig själv, andra skola dig vörda.”
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…

Och i slutet av dikten klingar ett trotsigt hopp om att allt ändå inte skall ha varit förgäves:

Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.

Ezra Pound skickade skisserna med post från fånglägret och bifogade ett brev till lägercensorn med försäkran att detta inte var något fascistiskt chiffer.

I november 1945 flögs Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ”of unsound mind”, dvs så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.

Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D.C. Där tillbringade han de följande 12 åren.

År 1948 publicerades den första samlade utgåvan av Cantos och året därpå tilldelades Ezra Pound Bollingenpriset just för sina Pisan Cantos. Det ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: “Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell.”

I somliga tidningar utmålades han som ett fascistiskt monster som borde skjutas. Men vad innebar Pounds fascism? Vad stod han för? Fortsättning följer.

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press, 1999, däri särskilt Ira B. Nadel, Understanding Pound; Tim Redman, Pound´s politics and economics; Wendy Flory, Pound and antisemitism; Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. Stockholm 2003. Halls intervju gjordes 1960.

Artikeln är den första i en serie. Nästa artikel är:
Ezra Pounds fascistiska vision

Månadens haiku

Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.


Förra månadens haiku

Öga och Öra två år

Den såriga historiska relationen mellan Tyskland och Polen har stått i centrum under Öga och Öras andra verksamhetsår.

Det har handlat om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet brutalt fördrevs från sina historiska bosättningsområden i östra Europa, t ex från Ostpreussen, Schlesien och Pommern, som skulle bli polskt, och från Sudetlandet, som tillhörde Tjeckoslovakien. Det är den största etniska rensningen i Europas historia – och den är föga känd i Sverige där tyskarnas lidanden nonchalerats (Fördrivning, flyktingar och förakt) .

Polens och Tysklands historia möts mycket påtagligt i Gdansk, tidigare tyska Danzig. Dit reste jag för att berätta historien om den tyska majoriteten i fristaden Danzig som ville ”heim ins Reich”. Den 1 september 1939 inledde det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein kriget genom att öppna eld mot den polska garnisonen på Westerplatte i Danzigs hamnområde. Det blev en blodig kamp, militärt sett meningslös. Men i Polen förvandlades händelserna på Westerplatte till en patriotisk symbol (Danzig, Westerplatte och kriget) .

När tyskarna ockuperade Polen inrättade de det första koncentrationslägret utanför Tyskland bara tre mil från Danzig i den lilla byn Stutthof. Hit fördes tusentals ”oönskade polska element” som led i en etnisk rensning av Västpreussen. Först 1944 blev lägret en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Idag är Stutthof ett polskt utomhusmuseum framför allt med syfte att berätta om tyska brott mot Polen. Minnena av förintelsen vårdas emellertid inte lika väl (Bort med polackerna!) .

Det är begripligt att polska krigsmuseer i första hand ägnar sig åt sina egna, nationella minnen. Men ibland slår det över till ett hämningslöst heroiserande av de egna insatserna. Så är det med upprorsmuseet i Warszawa. Det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944 var i själva verket ytterligt diskutabelt. Det sattes igång trots att man visste att hjälpen från väst skulle bli minimal. Det kostade omkring 200 000 civila livet och ledde till stadens nära nog totala förstörelse.

Men idag är upproret ett nationellt och moraliskt ideal som predikas för ungdomen. Kritiken mot den polska upprorsledningen, som bedrevs av kommunistregimen, har ersatts med en tilltagande kritik mot de västallierade som enligt den brittiske historikern Norman Davies var alldeles för passiva (Kampen om minnet).

Sveriges förhållande till Baltikum hör inte till vårt heroiska historiearv. På sommaren 1940 lämnade Sverige ut Litauens och Estlands guldreserver till Sovjetunionen som vid den tiden ockuperade de baltiska länderna. Guldet var deponerat i den svenska riksbanken och ärendet behandlades som ett rutinärende centralbanker emellan. Dokument i riksbankens arkiv tyder dessutom på att riksbanken i efterhand försökte fösa över ansvaret på regeringen (Riksbanken och baltguldet 1940).

När de baltiska länderna återvann sin självständighet 1991 restes frågan om inte Estland och Litauen borde kompenseras för sitt förlorade guld. Riksbanken med sin chef Bengt Dennis var emot (Inte ett öre för baltguldet).

Mera heroisk men knappast mindre kontroversiell var den danske prästen och dramatikern Kaj Munk. Trots att han länge beundrade Hitler bedrev han en engagerad kamp mot den tyska ockupationen av Danmark. Till slut mördades han av nazisterna. I Sverige var Munk både beundrad och avskydd. Författaren Hjalmar Söderberg kallade Munk rakt ut för nazist. Men han försvarades av t ex Sven Stolpe (Martyr med brun skugga).

Även den österrikiske tonsättaren Anton Webern hade ett komplicerat förhållande till nazismen. Men framför allt levde han ett bortvänt liv tillsammans med sin tolvtonsmusik, som numera sällan spelas i konsertsalarna (En kompositörs död).

Jag har också dristat mig till att kritisera den välkände journalisten Maciej Zaremba. Han påstod i radions P1 i mars att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det är ett påstående som jag tycker är så förenklat att det är felaktigt. Snarare fick Hitler sin absoluta makt genom en serie statskupper (Zaremba, Hitler och demokratin).

Kritik har jag också riktat mot prästen i Svenska kyrkan Martin Modéus. Han tycker att vi har alldeles för mycket helighet i Sverige och att man borde ersätta ordet ”helig” med ”helgad”. Det uppstod en liten debatt där journalisten Ami Lönnroth deltog (Helighet och serpentiner).

Andra artiklar har handlat om poeten Petter Bergman (Den omöjliga gemenskapen), om den radikale ekonomen Knut Wicksell och hans samvetsäktenskap med Anna Bugge (Kärlek och radikalitet). Jag har sågat Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens Ring och jag har refererat en kontroversiell beräkning av nationalekonomen Jan Ekberg över kostnaden för invandringen. Konstigt nog har ingen hittills kommenterat den artikeln.

För att avsluta med lite ljus och hopp vill jag nämna artikeln Madonnan i Stalingrad som handlar om den tyske läkaren Kurt Reubers Mariabild, ritad med kol på baksidan av en rysk fältkarta i det undergångsdömda Stalingrad julen 1942.

Till översikten för 2006: Öga och Öra ett år
... och översikten för 2008: Öga och Öra tre år

Apropå ny äktenskapslag

Kärleken är utan gräns och fri.
Vem kan över andras känslor döma?
Man älskar för man ej kan låta bli;
varför detta bakom trånga lagar gömma?
Mänskan lever som hon leva kan;
kvittar lika, kvinna eller man.
Och som statsminister Reinfeldt sa:
”Att flera gifter sig är bra!”
Låt oss därför sista steget ta
till en kärlekens demokrati
och införa - polygami!


Med anledning av riksdagsmajoritetens avsikter att genom ny lagstiftning öppna för samkönade äktenskap.

Hitlers trognaste stad

Breslau i Schlesien var sedan länge tyskhetens utpost i öster och blev på 1930-talet ett starkt nazifäste. I juli 1932 fick NSDAP 43,5 procent av rösterna i staden; det nationella resultatet stannade på 37,2 procent. I mars 1933 fick nazisterna i Breslau absolut majoritet.

Men Breslau hade också en av Tysklands största judiska befolkningsgrupper. Det var judar som ägde de viktiga handelshusen och som stod för en stor del av kulturlivet och den högre utbildningen. Med naziregimen följde förföljelse. Tusentals av stadens judar drevs till emigration. Företag, butiker, kaféer och frisörsalonger ”ariserades”.

Sommaren 1938 gick Breslau i festrus. Hitler besökte årets sportfest och Breslau utnämndes till ”Adolf Hitlers trognaste stad”. Den 9 november, Kristallnatten, brann synagogan.

När de regelrätta deportationerna av Breslaus judar började 1941 hade de flesta av dem redan givit sig av. Under två år deporterades drygt 7 000 judar till Auschwitz, Sobibor och Majdanek där nästan alla dödades. De sista begravningarna på den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse registrerades den 12 augusti 1942. Sommaren därpå förklarades Breslau ”judenrein”, fritt från judar. (Bilden: minnestavlan på platsen framför synagogan varifrån Breslaus judar deporterades)

Men Breslau var inte längre någon fri stad. Där fanns sex tvångsarbetsläger och fem koncentrationsläger. Omkring 60 000 tvångsarbetare och krigsfångar betjänade den tyska rustningsindustrin, t ex Linke-Hofmann-Werke som bl a tillverkade pansartåg och motorer till V2-raketerna. I KZ Gross Rosen strax utanför staden fanns totalt 160 000 fångar. Av dem dödades omkring 100 000.

Invånarantalet i Breslau steg under kriget från 600 000 till omkring en miljon. Genom staden gick en stor del av försörjningstrafiken till östfronten – tillbaka fick man tusentals sårade som fyllde krigslasarettet. Flera tiotusental av de besegrade polackerna från upproret i Warszawa sommaren 1944 transporterades som fångar till Breslau.

Hösten samma år närmade sig Röda armén. Hitler förklarade den totalt obefästa staden som ”Festung”. Civila och tvångsarbetare sattes att bygga stridsvagnshinder. Under tiden kastade den ryska krigsmaskinen en våg av flyktingar från öster framför sig in i staden.

Den 19 januari gav partiledningen order om evakuering. Det var alldeles för sent. Tågen räckte inte alls till; på Breslaus stationer utbröt panik och människor trampades ihjäl. Redan dagen därpå kom en ny order: kvinnor och barn måste ge sig av västerut till fots. Hundratusentals gav sig iväg. Tiotusentals frös ihjäl, framför allt barnen.

När Breslau den 15 februari var omringat av sovjettrupperna fanns där fortfarande ca 200 000 civila kvar. De försvarande trupperna uppgick till ca 50 000 man mot tre gånger så många ryska angripare.

Åttio dagar av förbittrade strider från hus till hus följde. Stadens historiska centrum hamnade under långvarig artilleribeskjutning. Nya försvarslinjer skapades genom att hus sprängdes och jämnades med marken. Luftwaffe öppnade en luftbro för stadens försörjning. Tusentals tvångsarbetare kommenderades att bredda Kaiserstrasse till landningsbana. Många dödades under arbetet av sovjetiskt flyg. Och landningsbanan kom aldrig till användning – luftbron bröt samman innan dess.

De försvarande soldaterna förvandlades till en hämningslös soldatesk som drog genom staden. Ståndrätter upprättades och hundratals avrättades för plundring, sabotage eller feghet, men laglösheten kunde inte hejdas.

Inte heller när staden på påskdagen utsattes för massiv flygbombning och en brandstorm bröt ut ville stadsledningen kapitulera. Det ledde till folkliga protester bland 1 500 civila som krävde stopp på striderna och hängde ut vita flaggor på husruinerna. Många av de protesterande var kvinnor. Ett hundratal arresterades och 18 sköts av säkerhetstjänsten.

Den 6 maj gav Hitlers mest trogna stad upp. Då hade Hitler själv varit död en vecka.

Det är mycket oklart hur stora förlusterna i Breslau var. För de civila dödsoffren varierar uppgifterna mellan 10 000 och 80 000, inklusive cirka 3 000 självmord. Av de tyska soldaterna beräknas 6 000 ha stupat och 23 000 sårats. Därtill kommer cirka 70 000 döda eller sårade ryssar.

När det gäller de överlevande tyska soldaterna, tvångsarbetarna av skiftande nationalitet, krigsfångarna och koncentrationslägerfångarna saknas tillförlitliga uppgifter. Men ett stort antal försvann österut i den sovjetiska lägerarkipelagen för att aldrig mera återvända hem.

Källor och litteratur: Norman Davies & Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wroclaw (1)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Det finns också en serie som handlar om fördrivningen av tyskarna från Östeuropa efter kriget. Den första artikeln i den serien är: Skuggan från Ostpreussen.

Filmbilder från Breslau i februari 1945.

Filmbilder från Breslau i mars 1945.

Filmbilder från Breslau 1939.

Årets haikuer 2007

Januari

Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!



Februari

Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.



Mars

Ljuset som faller
genom stadens mörka schakt
– ett trafikproblem.



April

Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...


Till Anton Webern, påsktid 2007



Maj

Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.


Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde.
Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.



Juni

Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.



Juli

Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.



Augusti

Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.


Till Petter Bergman, 1934-1986.
Se artikel Den omöjliga gemenskapen.



September

Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.


Alajaure, augusti 2003


Oktober

Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!



November

Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.



December

Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.


Årets haikuer 2006

Till en förvandlad stad/Wrocław

På morgontåget från Warszawa får jag sällskap i kupén av en kostymklädd man i trettioårsåldern. Han har inte tid att tala med mig. Han placerar laptopen i knät och sjunker in i sin datorvärld. Där förblir han i nästan fem timmar – tills vi närmar oss Wrocław i provinsen Śląsk (fd Schlesien) i sydvästra Polen.

Medan han packar ihop laptopen skjuter jag in några frågor. Jo, här i Wrocław skall han, som jag, kliva av. Bor han här? På denna fråga rycker han till som av obehag, tittar för första gången på mig och svarar att nej, det gör han verkligen inte! Han är bara här i affärer, reser hit någon gång i veckan.

Är det ingen bra stad? Jo, visst, lite liten bara. Han säger inte lantlig, men jag tycker mig höra storstadsbons värdering. Ändå är Wrocław idag en stad med 660 000 invånare, den fjärde största i Polen, och lika mycket ekonomiskt och kulturellt orienterad mot Dresden och Berlin som mot den polska huvudstaden.

Vad bör jag se när jag är på tillfälligt besök? Då lyser han upp och vet genast besked: Stare Miasto! Gamla stan! Wrocław klarade kriget oskadd och hela Gamla stan är bevarad. Den är mycket vacker, försäkrar han.

Jag tystnar eftersom jag har läst på och vet att Wrocław tvärtom under krigets sista månader till 70 procent förvandlades till ruiner, tegelhögar och aska. Av Gamla stan var det inte mycket mer kvar än några sargade fasader, bland dem, som genom ett under, en del av det historiska rådhuset i sengotisk stil vid stadens gamla handelstorg, Rynek.

Man skall inte dra för stora växlar på att en man i trettioårsåldern inte känner till den stora efterkrigsrestaureringen av Wrocław. Vad man emellertid kan säga är, att hans föreställningar passar väl in i de polska myndigheternas avsikter: de ville skapa en stad med en lång, obruten och vacker polsk historia.

Men för Stare Miasto passar ett tyskt ord mycket bättre in, die Altstadt. Det är nämligen arkitektoniskt sett en mycket tysk stadsdel. Konsthistorikerna (i Tyskland) säger att Wrocław t o m har mer typisk gammal tysk arkitektur att erbjuda än Berlin.

Förklaringen är förstås att Wrocław har en tysk historia som går tillbaka åtminstone till 1300-talet. Staden har hört till Böhmen, varit en del av Hansan, en av de viktigaste habsburgska kejsarstäderna i Österrike, upplevt ett ekonomiskt uppsving i Preussen och ett politiskt rus under Hitler.

Ortnamnet har successivt förändrats från Vretslav (Böhmen), Presslaw (Habsburg) till Breslau (Preussen och Tredje riket). Vid utbrottet av andra världskriget var Breslau följaktligen sedan 700 år en tysk stad med en liten polsk minoritet.

För att hitta några polska rötter måste man gå tillbaka till den sk Piast-dynastin under tidig medeltid.

Det var faktiskt nära att Breslau klarade kriget oskadd, precis som min reskamrat trodde. Ända fram till februari 1945 hade inte ett enda hus skadats. Breslau låg så långt från fronterna att allierat bombflyg inte kunde nå fram. Hitler koncentrerade därför stora vapen- och ammunitionsfabriker till staden. Och oroliga tyska föräldrar sände sina barn hit för att de skulle slippa de hotande krigshandlingarna i väster.

Men i februari 1945 förändrades allt. Sovjetiska trupper omringade staden. Artilleribeskjutning och flyganfall började. Hitler hade förklarat Breslau som ”Festung Breslau”; den skulle försvaras till sista man. Och Breslau kämpade. I åttio dagar höll man ut mot en allt mer förkrossande övermakt.

Faktum är att Breslau inte gav upp förrän den 6 maj, dvs fyra dagar efter det att Berlin kapitulerat.

Dagen därpå marscherade ryssarna in och en ny tideräkning började, hämndens tid, när Breslau skulle rensas på tyskar och staden i stället bli polska Wrocław.

Den systematiska fördrivningen av tyskarna började under sommaren 1945. Ännu i december var emellertid Breslau en huvudsakligen tysk stad med över 166 000 tyska mot 33 000 polska invånare. I mars 1947 var förhållandena helt omkastade. Då uppgick antalet polacker till 197 000 mot 17 500 tyskar.

På två år var den etniska rensningen av Breslau nära nog fullständig. Den gamla tyska staden hade upplevt flera olika herrar under århundradenas lopp, men 1945 var första gången som hela dess befolkning byttes ut. Tyskarna ersattes av polacker främst från de historiskt polska områdena öster om floden Bug, många kom från staden Lwow (Lemberg), som Polen vid krigsslutet tvangs att avstå till Sovjetunionen.

Ingen annan storstad har på detta sätt totalt förvandlats genom etnisk rensning. Om hur detta gick till finns mycket att berätta.

Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se också tidigare artikelserie om fördrivningen av tyskarna från Polen och Östeuropa efter andra världskriget. Första artikeln i den serien har rubriken Skuggan från Ostpreussen.

Månadens haiku

Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?


Förra månadens haiku
Årets haikuer 2007

Kärlek och radikalitet

Anna Bugge var 25 år när hon på sommaren 1889 under dramatiska former bröt med sin högborgerliga familj hemma i Norge, begav sig till Paris och flyttade ihop med den radikale samhällsdebattören Knut Wicksell, 38. Det skedde utan vare sig kyrklig eller borgerlig vigsel. En skandal.

Anna och Knut hade träffat varandra i Köpenhamn sommaren innan. Hon bevistade ett kvinnosaksmöte; han deltog i en ekonomkongress. En intensiv brevväxling följde. Annandag pingst året därpå kom Knut till Kristiania för att besöka Anna. Han föreslog henne ”ett fritt äktenskap” utan vigsel och dessutom på prov eftersom han inte kunde garantera sina känslor.

Knut Wicksell kallade samlevnadsformen ”samvetsäktenskap”. Det skulle bekräftas genom ett kontrakt, som visserligen säkerställde underhåll för eventuella barn, men som kunde sägas upp av endera parten när som helst. Det var en medveten demonstration – och inte bara mot kyrkans inblandning. ”Jag ogillar själva äktenskapsinstitutionen, emedan den ger ena maken en laglig rätt över den andres person”, förklarade han.

Anna tvekade inför Knuts förslag och vägrade introducera honom i sin familj. Till slut fick Knut nog. Han packade upprörd sina väskor och gav sig hals över huvud av till Paris. Därifrån skrev han till henne och försökte få henne att följa efter.

Tre veckor senare hade Anna mjuknat och anlände till Paris med ett bagage bestående av två klänningar och lite underkläder. Efter ännu en vecka, den 15 juli 1889, flyttade hon in i Knuts enkla hotellrum på Rue Beaubourg. Denna dag firade de resten av livet som sin bröllopsdag.

De annonserade i svenska tidningar under den nyuppfunna rubriken ”Förenade”. Av hänsyn till Annas familj avstod de emellertid från att sätta in annonsen i norska tidningar.

Men hur var det med Annas radikalitet? I ett brev till sin gamle överlärare hemma i Norge skrev hon mycket förtroligt och öppet: ”Jeg havde kanske helst seet at vi havde vielsen med.” Hon kände sig kluven mellan lojaliteten mot familjen och mot Knut. Hur hon än handlade skulle hon tillfoga andra människor sorg och lidande. Men det gällde en principsak, ja, en samvetssak för ”min mand” och det skulle ju vara karikatyrmässigt om hennes första handling som hustru vore att förmå sin man att ge upp en viktig samvetssak, förklarade hon.

När hon till slut valde lojaliteten till mannen och fullständigt underkastade sig hans åsikt, såg hon det som naturligt; mannen stod hennes hjärta närmast. För Anna Bugge handlade det alltså om att välja lojalitet, inte om att stå upp för radikala principer. För Knut var det precis tvärtom. Till en god vän skrev han nöjd att ”hon nu helt och hållet accepterat mina egna idéer”. Att han skulle kunna kompromissa av lojalitet med Anna föll honom uppenbarligen aldrig in.

Annas familj reagerade med panik. Pappa telegrafinspektören reste rasande till Paris för att få dem att legalisera förhållandet. Men de ”nygifta” gav inte med sig och pappan förklarade oförsonligt att saken från familjens sida ”aldrig kan opgifves”. Han vägrade följaktligen att ge ekonomiskt stöd till sin dotter. Hon fick ner resten av sina personliga tillhörigheter och lite klänningstyg till Paris. Det var allt.

Det skulle dröja sju år innan Anna fick återse sin familj.

Det fria äktenskapet skiljde sig i viktiga avseenden inte från det traditionella. Anna ville studera juridik men planerna fick skjutas på framtiden. Hon blev i stället Knuts sekreterare – det var ju Knuts skrivande som försörjde familjen. Och snart var Anna gravid.

Den otraditionella familjen fick dock utstå mycket illvilja, förakt och förtal, särskilt i den akademiska världen i Sverige. I Lund kallades Anna nedsättande för ”fröken Bugge som bor ihop med docenten Wicksell” och deras åsikter kallades ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan”.

Knut Wicksells utnämning till professor blev en stor och uppmärksammad tvistefråga. Universitetets prokansler, biskop Gottfrid Billing, avstyrkte. Och konsistoriet påminde om att ”den wicksellska föreningen utan äktenskap stod i strid med både akademisk disciplin och allmän lag”. Men Kungl. maj:t sade trots invändningarna ja till utnämningen.

Samvetsäktenskapet fick emellertid inte särskilt många efterföljare. Inte ens Knut Wicksells bäste vän, den mycket radikale och rationalistiske läkaren Hjalmar Öhrvall, ville avstå från vigsel när han 1890 gifte om sig. Och för två studenter i Göteborg som vågade försöket gick det illa. De tvingades avbryta sina studier och flytta utomlands. Där slutade ”äktenskapet” i tragedi.

När Knuts och Annas egen son, Sven, skulle gifta sig 1913, rådfrågade han sin mamma om samvetsäktenskapet. Med 24 års erfarenhet avrådde Anna. Sven gifte sig följaktligen traditionellt, borgerligt visserligen, men med båda föräldrarnas samtycke.

Anm.: Några data om Anna Bugge. Född 1862 i Egersund, Norges sydvästkust. Släkt av köpmän, ämbetsmän och präster. Deltar i kvinnorörelsen och den sk sedlighetsdebatten i Norge på 1880-talet. Samvetsäktenskap med Knut Wicksell 1889. Flyttar med honom till Stockholm 1890 och till Lund 1904. Jur.kand. 1911. Stadsfullmäktig i Lund 1913-1918 på särskild kvinnolista. I svenska delegationen till Nationernas Förbund, NF, från 1920. Första kvinna i NF:s mandatkommission från 1921. Död 1928.
Data om Knut Wicksells liv finns i samband med artikeln Vänskap. Länk nedan.

Källor och litteratur: Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985. Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1965. Egna anteckningar från intervju1981 med Liv Wicksell Nordqvist, sondotter till Knut och Anna Wicksell.

Artikeln är nr 3 i en serie. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Vänskap (2)

Citatet

Jag känner till din tes: "Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla." Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.

Ur Oriana Fallacis roman Inshallah, Milano 1990, sv. 1992. Romanen är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds Söner i massakern i Beirut 1983. Citatet är en del av ett brev som den sk Professorn, dvs vice befälhavaren för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut, skriver till sin fiktiva hustru. "Inshallah" är arabiska och betyder "om Gud vill".

Vänskap

Det var februari 1926. Den pensionerade professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell, satt ensam i trerumsvillan i Mörby norr om Stockholm. Hustrun, diplomaten Anna Bugge, var på tjänsteresa någonstans på kontinenten. Knut hade tråkigt. Ensamheten tyngde honom.

Han skrev till sin vän sedan nästan 50 år, läkaren Hjalmar Öhrvall: ”Här sitta vi som två uvar på var sin kvist.” Det var som ett nödrop. Och Öhrvall kom. Som han alltid hade gjort när Knut behövde honom. Några dagar satt de gamla vännerna vid brasan i Mörby och samtalade.

På ett av sina dagliga brevkort till hustrun skrev Knut den sista februari: ”I går sutto vi och granskade Hjalmars verdandiskrift Om dumheten (nr 300). Den är nog intressant men kunde naturligtvis göras ändå bättre. Vi har grälat om vissa punkter.”

De grälade – vännerna.

Ett helt vuxenliv var de nära vänner. Födda samma år, hängivna samma rationalistiska ideal, båda med radikala, folkbildande ambitioner – och ändå så olika.

Öhrvall, en praktiskt lagd, lättsam optimist som avvisade tillvarons djupare komplikationer. Wicksell, en fumlig teoretiker med återkommande depressioner och aldrig riktigt fri från sin ungdoms religiösa tro.

De träffades i Uppsala hösten 1877. Öhrvall läste medicin och Wicksell tänkte läsa matematik, men först blev det humaniora. Deras gemensamma huvudintresse var musik. På Wicksells studentrum stod ett ärvt piano och det var Öhrvall som var virtuosen medan Wicksell hade absolut gehör.

Långt senare beskrev Knut Wicksell sin vän som ”… alltid sysselsatt, alltid intresserad, alltid förtröstansfull, vart det än bar”. Just detta behövde Knut. Han hade själv en vekhet som ofta kom honom att känna sig hjälplös, passiv och olycklig. Hjalmar blev något av en storebror som fick rycka in när vardagen blev alltför påträngande. Så kom det sig t ex att det var Hjalmar Öhrvall som gjorde Knuts självdeklarationer – även sedan denne hade blivit ekonomiprofessor.

Hjalmar var fritänkare från tidiga tonår. Men Knut råkade in i en religiös kris i samband med sin konfirmation. ”Synden blev min dagliga följeslagare”, skrev han och ”det var en djupt ångerfull, förfärligt skuldbelastad syndare på något över femton år som palmsöndagen 1867 släpade sig fram till nådabordet för att tigga sig del av Kristi förtjänst”.

Tron höll till 1874 då den föll samman inför vetenskapens anspråk på ensamrätt till sanningen. Knut förvandlades till en häftig kritiker av både religionen, kyrkan och prästerskapet. Han dömdes t o m för hädelse av jungfrufödelsen och satt två månader i Ystads kronohäkte för det.

Kärlek och äktenskap var ett känsligt kapitel. Hösten 1884 bodde Knut Wicksell hos familjen Öhrvall och kom hans hustru Tekla mycket nära, ja, han blev helt enkelt förälskad i henne, bäste vännens hustru. Men Tekla blev sjuk, oklart i vilken sjukdom. Och 1889 dog hon. Kring dessa år är familjearkivet rensat. Något hände som vännerna inte ville berätta om för eftervärlden.

Samvetet var Knuts ständiga följeslagare. Till det hänvisade han när han vägrade att ingå äktenskap med Anna Bugge – trots hennes tårar och familjens krav. Hur skulle han kunna lova någonting för hela livet? Han ville ha samlevnad ”på prov”. Det var samma år som Tekla dog.

Knut Wicksell hade svårt att förlika sig med åldrandet. När han klagade för vännen undrade denne om han egentligen inte bara behövde nya glasögon. När han klagade på bristande självförtroende undersökte Hjalmar om det inte kunde bero på att det fanns arsenik i hans sängtäcke.

Även musiken, deras gemensamma glädjekälla, sviktade. Knut var på konsert tre dagar i rad för att höra Londonkvartetten spela Beethovens åtta sista stråkkvartetter. Till Hjalmar rapporterade han: ”Det var visserligen vackert alltsammans, men den rätta ut- och invändningen av själen ville icke inställa sig. Jag kunde bara konstatera att det skulle ha varit mycket roligt – om jag varit trettio år yngre.”

Den gamle rationalisten talade trots allt ännu om själen.

Drygt en månad efter Hjalmar Öhrvalls besök i Mörby blev Knut sjuk i maginfluensa. Det blev lunginflammation. Den 3 maj orkade inte hjärtat längre, han dog 74 år gammal.

Begravningen blev inte som många väntade sig. Enligt ”den avlidnes och hans anhörigas önskan” följdes den kyrkliga ritualen noga. Prästen läste ur Romarbrevet 14: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.” Psalmer sjöngs. Fader vår lästes. En sats ur en stråkkvartett av Beethoven spelades. Ernst Wigforss höll tal och arbetarrörelsens röda standar dominerade sorgetåget. Men det liberala partiet var inte representerat.

När Hjalmar Öhrvall dog tre år senare var begravningen en rent borgerlig förrättning. Olika – och lika.

Anm.: Några data ur Knut Wicksells liv. Född 1851 i Stockholm. Till Uppsala 1869. Fil.kand. 1872. Radikal journalistik under 1880-talet. Blir Malthusian och utilitarist. Ekonomiska studier från 1888. Samvetsäktenskap med Anna Bugge 1889. Talar emot åttatimmarsdagen vid förstamajdemonstration 1892. Talar för allmän rösträtt 1893. Polis avbryter föredrag om barnbegränsning. Wicksell föreslår svensk allians med Ryssland – Sverige kan ändå inte försvara sig. Vägrar underskriva ansökan om professorstjänst med ”underdånigst”, skriver ”vördsamt”. Förordar progressiv beskattning och arvsskatt. 1899 Juristexamen. 1901 Professor i nationalekonomi i Lund trots protester från kyrkan pga hans radikala idéer. 1904 antimilitaristiskt tal. 1905 protesterar mot tal av Heidenstam. 1908 dömd för hädelse; 2 mån i Ystads kronohäkte. 1913 yngste sonen Finn omkommer i olycka. 1916 pensionering. 1926 död.

Källor och litteratur: Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1956; Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985.

Artikeln är nr 2 i en serie om kretsen kring Knut Wicksell. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Kärlek och radikalitet (3)

Apropå ett retuscherat lejon

Ett lejon har tappat sitt vrål,
berövats sin styrkesymbol!
Nu återstår bara ett budgethål
med det tvivelaktiga ändamål
att slippa de manliga föremål
som luktar av krut och av stål
och som tiden ej numera tål.

Vrålet har bytts mot ett jam;
generalen är fullständigt tam,
ty kvar är en avsnoppad katt
som besegras i fält med ett skratt.


Sedan brigadgeneral Karl Engelbrektsson med ansvar för Nordic Battle Group funnit det oförenligt med"kvinnors utsatthet i krig" att förbandets heraldiska lejon var försett med manligt könsorgan. Generalen har nu fått sin vilja igenom och försvaret har retuscherat bort det anstötliga organet. Operationen kan emellertid stå försvaret dyrt då bildens upphovsman inte ens tillfrågats om förändringen. Generalen intervjuades i Sveriges Radios Studio ett, den 13 december efter 17-nyheterna. Gå gärna in på SR:s hemsida under "30-dagarsarkivet" och lyssna på hans argumentering! Se även artikel i Svenska Dagbladet.

Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

Det var alltså främst de västallierades passivitet – inte Stalins! – som ledde till katastrofen i Warszawa, om man nu skall tro på den senaste forskningen, dvs den brittiske historieprofessorn Norman Davies.

Stalins passivitet kan mycket väl ha varit betingad av att han väntade på ett initiativ från de västallierade, ett initiativ som aldrig kom. De västallierades passivitet berodde däremot på att de inte ville stöta sig med Stalin inför det fortsatta kriget i Stilla havet. Därför accepterade de i tysthet att Stalin gjorde som han ville i Polen. Framför allt talade man inte om saken – det var ju pinsamt med tanke på vad västmakterna hade lovat polackerna i Atlantdeklarationen (självständighet) och genom alliansen med Storbritannien (militär assistans).

Om man accepterar att lägga den största skuldbördan på västmakterna, leder det till en intressant konsekvens: det var inte främst polackernas fel att det gick som det gick! Att de inte hade samordnat upproret med Sovjetarmén blir i detta perspektiv bara en mindre betydelsefull detalj.

I så fall hade också Jan Ciechanowski och Czesław Miłosz fel när de lade ansvaret på den polske upprorsgeneralen Bór-Komorowski och kallade upproret ”ett klandervärt och lättsinnigt äventyr”. Norman Davies vänder sig med stor kraft just mot Ciechanowski som han menar ensidigt ”lyfte fram varje upptänkligt fel med [de polska] ledarnas beslut” utan att ge en sammanhängande bild av striderna. I praktiken försvarade Ciechanowski därmed Stalins uppfattning och blev också publicerad i Polen under kommunisttiden, påpekar Davies giftigt.

Det verkar emellertid som om Davies själv tänkt om. I sin stora Polenhistoria, God´s Playground, från år 1981, skrev han nämligen att ”beslutet att sätta igång [upproret] är för polackerna det mest tragiska misstaget i deras senare historia”. Det kom vid fel tidpunkt, dess taktiska överväganden var ”bedrövligt omdömeslösa” och dess politiska mål var ”fundamentalt orealistiska”.

Detta är en kritik som tonats ner betydligt i Slaget om Warszawa 22 år senare – efter Polens nationella pånyttfödelse. Nu heter det att allvarliga misstag säkert begicks när det gäller tidpunkten, vapentillgången och samordningen med väst och öst. Men ”det finns inget som helst skäl till varför endast polackerna ska klandras för dessa brister”.

Beträffande civilbefolkningens lidanden tar Davies till och med upprorsledningen i försvar. ”Resningens ledare var inte likgiltiga för civilisternas öde, men de var också på det klara med farorna förbundna med att inte göra någonting, om tyskarna skulle evakuera staden…” Man gjorde alltså en avvägning mot andra risker, anser Davies.

Norman Davies nya analys och kritik mot Ciechanowski öppnar för en heroisk omvärdering av upproret. Det överbringar numera enligt Davies ”ett odödligt moraliskt budskap: vissa saker i livet är mer kostbara än livet självt”. Upprorsmännen från 1944 mötte döden ”beredvilligt – inte glatt, men av fri vilja. De beklagade alltså inte utsikten att de skulle dö, utan bara de omständigheter som gjorde det nödvändigt. De skulle ha föredragit att segra, men skulle inte låta sig besegras av ett nederlag. De skulle bara be att deras sak och deras offer inte skulle bli bortglömda”.

Det är tongångar som kunde varit hämtade från ett antikt hjälteepos.

I själva verket hamnar Norman Davies, denne ryktbare och beundrade forskare, ungefär i samma heroiserande hållning som upprorsmuseet i Warszawa, där den här artikelserien tog sitt avstamp. Det är inte konstigt att just Davies bok är något av en bibel för museet. Den finns självklart att köpa i butiken.

I historieskrivningens utveckling bort från kritiken av polackerna till en kritik av västmakterna finns det också en plats för påven Johannes Paulus II. I upprorsmuseet rullar hela tiden en filmsekvens från hans besök i Warszawa 1979. I sitt tal sade han rakt ut att polackerna 1944 hade ”övergivits av sina mäktiga allierade” – dvs av britterna! De orden återgav polackerna en nationell stolthet och självkänsla som förvägrats dem under kommunisttiden.

Man skall inte vara alltför snabb i sina omdömen om ansvaret för upproret, de 200 000 döda civila, de 20 000 döda upprorsmännen och stadens totala förstörelse. Händelseförlopp kan alltid tolkas på olika sätt och den förrädiska politiken är aldrig långt borta. Men frågan är om inte den polske forskaren Janusz Zawodny har en poäng när han summerar:

”Om Warszawa inte hade kämpat, skulle de ovänligt sinnade ha sagt att polackerna inte förtjänade sin frihet, att de hade samtyckt eller varit medskyldiga till det nazistiska tyranniet och att de hade varit ovilliga att kämpa för den gemensamma saken.”

En helt annan fråga är om detta räcker som skäl för att ge sig in i en nära nog utsiktslös kamp med hundratusentals civila människors liv på spel.

Anm.: Som en tydlig signal om Norman Davies heroiserande hållning fungerar även dedikationen på bokens försättsblad: ”Till Warszawa och alla dem som oavsett följderna kämpar mot tyranniet.” Ytterligare ett belägg är följande: ”Alla som sätter värde på dagens fria värld står […] i djup tacksamhetsskuld till 1944 års Warszawabor. I likhet med Leonidas spartaner vid Thermopyle, storslagna i nederlag, och i likhet med ghettots kämpar 1943, förtjänar de en liknande, beundrande gravskrift:
Gå förbipasserande, och berätta
för världen att vi dog för saken,
trogna våra order.”

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Norman Davies, God´s Playground, A History of Poland, Vol II, Oxford 1981; Janusz Zawodny, Nothing but Honour, the Story of the Warsaw Uprising 1944, London 1978; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968.

Det här är den sjätte artikeln i en serie om Warszawaupproret 1944. De andra är:

Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)

När nyttan mätte dumheten

Den på sin tid välkände läkaren och radikale folkbildaren Hjalmar Öhrvall (1851–1929) skrev 1926 en ambitiös pamflett med titeln Om dumheten. Den gavs ut i Verdandis serie progressiva småskrifter.

Öhrvall umgicks i kulturradikala kretsar med bl a ekonomen och fritänkaren Knut Wicksell och kvinnosakskämpen Ellen Key. De var alla besjälade av tidens utilitarism, dvs nyttofilosofi. Den liberale filosofen John Stuart Mill var deras husgud. Allt kunde och skulle bedömas med nyttan som främsta måttstock: religionen och kärleken likaväl som moralen och människan själv.

Vad hände då när Hjalmar Öhrvall drog i härnad mot dumheten? Resonemangen och exemplen klingar på ett märkligt sätt både välbekanta och främmande.

Högst upp på hans lista över dumheter står dryckenskapen. Han konstaterar att lyckoruset följs av känslor av motsatt slag. ”När en person, trots att han vet detta och kanske t.o.m. haft egna personliga erfarenheter i samma riktning, likväl berusar sig, kan man med skäl påstå, att det är ett fall av typisk, säkerligen känslobetonad dumhet.”

Hit hör också bruket av tobak. Här får Öhrvalls systematiska analys en underton av ironi. Njutningen är ju inte naturlig utan ”förvärvad efter övning”, den ”består i bortfallandet av obehag som man själv ådragit sig”. Dvs de första blossen leder bara till hosta och kväljningar, men man kämpar på för att … ja, man är dum helt enkelt.

En särskild form av kollektiv dumhet är det överdrivna intresset för sporttävlingar. Sportandet har nämligen kommit på ”betänkliga avvägar”. Och här kommer en överraskande nyttovinkel: ”det överdrivna hyllandet av rekordslagarna innebär en falsk värdesättning. Den färdighet en sådan förvärvat fyller i nutidens samhälle ingen uppgift av värde”, skriver Öhrvall och fortsätter ”idrotten göres till ändamål i stället för medel”.

Och han hoppas ”att denna påtagliga, kollektiva dumhet är av snart övergående beskaffenhet”. Han skulle ha blivit mycket besviken om han vetat hur det blev.

”Spel på lotteri” utlöser en särdeles förtrytsamhet hos Hjalmar Öhrvall. Han kallade det ”en vana, som nästan helt och hållet torde bero på ren okunnighet eller tanklöshet”. Ju fler lotter man köper i ett lotteri desto större utsikt har man ju att – förlora!

Den som nämligen köper alla lotterna i lotteriet gör ju en förlust som motsvarar den vinst som lotteriet räknat med för egen del. Den obetydliga utsikten till vinst som en lott medför kan därför aldrig motsvara kostnaden för lotten. ”Kunde man klart inse allt detta, skulle spellusten utan tvivel alldeles upphöra”, säger den rationelle utilitaristen troskyldigt.

Inte har han heller någon känsla för ”modedårskapen, i all synnerhet i fråga om kvinnodräkten”. Mest förfärligt är att dammodet inte har någon som helst ”hygienisk eller estetisk grund”.

Ta damskor som exempel! De ”skola vara försedda med höga klackar och spetsiga i framändan”. Han fnyser över att detta ”fula och ofysiologiska mod som man ansåg avlivat av läkarna för mer än 50 år sedan” har återkommit och hållit i sig sedan flera år!

Från onyttiga damskor svingar sig Öhrvall obesvärat till rashat och chauvinism. Han hoppas att den ökande samfärdseln mellan olika nationer så småningom skall minska dessa företeelser ”som numera måste betraktas som atavistiska kvarlevor”, dvs ett dött arv från tidigare släktled. Det var 1926.

Sedan kom alltså Hitler & Co.

Det finns i Öhrvalls rationalistiska värld alltid en lösning på problemen. Världen går framåt och även om dumheten aldrig helt kan utrotas så kommer den att bli mera harmlös med hjälp av upplysning och utbildning. Den enda egentliga grunden för dumheten är nämligen brist på kunskap. ”Positivt vetande och vetenskaplig bevisning är till slut det enda dugliga medlet”, skriver han, optimisten som trodde på människan.

Och ändå är det ju just människan som på något underligt sätt försvinner ur Hjalmar Öhrvalls resonemang. Den orationella, motsägelsefulla och levande människan, som genom dunkla drifter skadar sig själv med njutningar, som är fåfäng och fördomsfull och som i generation efter generation inte tycks lära sig särskilt mycket nytt på moralens och livskonstens väg.

Det var tron på rationalismen som förde Hjalmar Öhrvall och flera av hans radikala kamrater in på den genetiska ingenjörskonstens väg: att genom steriliseringar ”förbättra folkmaterialet”. Öhrvall ville tvångssterilisera personer med vissa sinnessjukdomar, missbildningar och ”själslyten” som förbrytaranlag, sexuell perversitet och periodsuperi. Även epileptiker, dövstumma och ”ungdomsslöa” kunde komma i fråga. Och han hoppades att det en dag skulle lyckas den vetenskapliga forskningen att identifiera även ”friska” personer som bär på sådana anlag …

Bevare oss för nyttomaximerande rationalister!

Källor och litteratur: Hjalmar Öhrvall, Om dumheten, en psykologisk studie, Verdandi 1926; Hjalmar Öhrvall, I vår befolkningsfråga, Verdandi 1917; Valfrid Spångberg, Hjalmar Öhrvall, Verdandi 1929; Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, rebell i det nya riket, Stockholm 1956.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
Vänskap (2)
Kärlek och radikalitet (3)

Månadens haiku

Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.


Förra månadens haiku