”Jag och min hustru kom som flyktingar från Jugoslavien till San Sabba den 4 december 1963. Vi reste in i Italien med turistpass och i San Sabba ansökte vi om asyl, men tyvärr, asyl fick vi inte.
När vi kom till San Sabba hörde vi meddetsamma om ställets historia. 1963 var det ett uppsamlingsläger för flyktingar från hela Östeuropa men mest från Jugoslavien.
Vid nuvarande ingången fanns det byggnader som är rivna i dag. På gamla ingångens mitt har ett träd vuxit upp men vakthuset är kvar. Den stora inre gården var delad på mitten med en stenvägg med taggtrådshinder på toppen. Bakom den låg ytterväggen med likadant hinder.
Förhållandena var lika usla där men man hade tillgång till tvätt och bad – men det liknade mera en svinstia än vad det var avsett för. Folk bodde i det stora magasinet som var delat med masonitskivor till små kojer. Det var dragit och blåsigt med vinden (boran). Fönsterrutor saknades på magasinet och det var december månad.
Maten var lika usel. Matsalen låg i första planet under magasinet. Jag har varit med om en del i mitt liv men något så förfärligt har jag inte stött på. Ingen förväntade sig ett lyxhotell, långt ifrån det, men detta var en skam för Västeuropa.
Efter fyra veckors väntan fick vi veta – ofta smuggelvägen – vem som fick ansökan godkänd och fick åka till länder som ville ta emot. De som fick avslag, och de var rätt många, kördes tillbaka till Jugoslavien.
Den 7 januari 1964 ville lägerpolisen överlämna oss till den jugoslaviska gränspolisen, alltså avvisning. Men med vissa personers hjälp lyckades vi få tillbaka våra pass från lägerpolisen och så reste vi tillbaka till Jugoslavien. Vi hade ju inget annat val.
Om man blev överlämnad till jugoslaverna var det bevis på att man inte velat återvända och att man hade ansökt om asyl. En sådan handling hade automatiskt medfört åtal och straffet var på den tiden fängelse i Jugoslavien.
Vi reste alltså tillbaka med pass och på så sätt undkom vi åtalet. Men på hemorten misstänkte de vad vi höll på med (vi var ju borta i fem veckor) och makten hade stämplat oss som folkfiende för att vi tänkte lämna landet. Bevis hade de inte, bara misstanke, men det räckte för att bli trakasserad av den hemliga polisen, försök med utpressningar, hotelser och alla möjliga hinder för att få en anställning. Det gick så långt att de hotade med att åtala oss ändå. Man var på spänn och noga med att inte uttala ett ord som man skulle behöva förklara senare.
Till slut blev vi tvungna att byta hemort och flytta till en helt okänd omgivning. Med tiden lugnade det ner sig. Mot slutet av 1960-talet blev det möjligt att få pass och att ta arbete utomlands.
Vi ansökte om pass, fick det och kom till Sverige 1969. Idag bor vi i Småland och är pensionärer.
Du har rätt att det är nästan ofattbart att San Sabba användes för detta ändamål på 1960-talet – men så var det. ”
Bild nummer 1: Nuvarande ingången till San Sabba, som numera är museum och minnesmärke. Bild 2: Innergården. Om jag förstår berättaren rätt var byggnaden till höger magasinet där flyktingarna bodde efter förhören. Bilderna är tagna i april 2004.
Anm.: Den som vill läsa den ursprungliga, oredigerade, berättelsen kan klicka sig in på Comments under artikeln Trieste i Titos grepp.