Varför fungerar inte Wagners Nibelungens ring på Stockholmsoperan? Den tredje operan i kvartetten, Siegfried, som nu ges i fem föreställningar, bekräftar tyvärr detta intryck.
I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.
En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.
Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!
De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.
Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.
Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.
Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.
Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.
Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!
22 september 2006
18 september 2006
Varning för förväntningar!
Så lyckades det då, äntligen! Tolv år av socialdemokratiskt minoritetsregerande med stöd av kommunister och miljöpartister är till ända. I stället har svenskarna tagit sig samman och röstat fram en borgerlig majoritetsregering som har alla förutsättningar att kunna driva en konsekvent och stabil politik under de kommande fyra åren.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.
Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.
Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.
Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.
Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.
De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.
Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.
Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.
Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.
Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.
Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.
De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.
Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!
17 september 2006
Apropå valdagen
I dag kan allting hända.
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!
Men.
Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.
Ty.
Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!
16 september 2006
Påven, förnuftet och islam
Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
Vad i all sin dar har han sagt?
Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.
De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”
Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.
Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.
Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.
Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.
Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.
Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.
Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)
Om islam även:
Extremisternas ideolog
13 september 2006
Tigandets problem/Grass (2)
Problemet med Günter Grass tid som soldat i Waffen-SS är knappast vad han gjorde som 17-åring, utan vad han inte gjorde under 60 år som tongivande författare, socialdemokrat och moraliskt riktmärke i Tyskland. Han sade inte ett ord.
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.
Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.
Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.
Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.
Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.
Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”
Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.
Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.
Första artikeln:
Günter Grass och sanningen
9 september 2006
Farlig sniff
Publiceras efter vänligt medgivande av tecknaren Riber Hansson, som har copyrighten. Klicka på bilden om du vill ha den större.
Stockholm 2006
Kommer hem vid midnatt och finner en ung man stå i min port och kissa. På trottoaren väntar helt ogenerat fem, sex andra öldrickande ungdomar, pojkar och flickor.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
Vad gör man?
Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?
Eller vadå?
Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.
Men.
Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.
Ok. Men vad gjorde du då?
Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.
Sedan gick du in?
Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …
Och?
Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.
Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.
8 september 2006
Om Leijonborg försvinner …
Han gjorde vad han kunde – och lite till. En engagerad och energisk Lars Leijonborg mötte de kritiska frågorna om dataskandalen i SVT:s sista partiledarutfrågning på torsdagskvällen (7.9). Allt om detta står redan i tidningarna. Men det finns en annan sida som borde uppmärksammas.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.
Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.
Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.
Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.
Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.
Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?
De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.
7 september 2006
Citatet
Den farligaste lärdomen: hur vi kan tvingas att undertrycka sanningen för att förhjälpa den till seger. Om detta är vår plikt i den roll som ödet givit oss, hur rak måste inte vår kurs vara om vi inte skall gå under.
Dag Hammarskjöld 1957.
Dag Hammarskjöld 1957.
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Kritiken mot Dag Hammarskjöld kom inte enbart utifrån. Bland hans samtida i Sverige var Herbert Tingsten, chefredaktör för DN 1946−1959, en välformulerad och ibland förbittrad kritiker. De hårda orden ledde till att Hammarskjöld till slut bröt deras från början vänskapliga kontakter.
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.
I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.
Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.
Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”
Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.
Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.
På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.
”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”
Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.
De tidigare artiklarna i denna serie:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
3 september 2006
Günter Grass och sanningen
Den världskände tyske författaren och nobelpristagaren Günter Grass, 79, har överraskande berättat att han under de sista månaderna av andra världskriget var soldat i Waffen-SS, dvs den militära grenen av den nazistiska dödskalleorden. Avslöjandet har lett till upprörda och besvikna kommentarer och krav på att han skall lämna tillbaka sitt nobelpris. Men också till stöduttalanden, t ex från författarkollegorna Salman Rushdie och John Irving.
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?
Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.
Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.
Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.
Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.
En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.
Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.
Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”
Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)
2 september 2006
Apropå Valfråga Ett
Det är en ljuvlig tröst
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"
Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.
En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest
från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...
Vi kräver livet färdiggjort!
(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)
28 augusti 2006
Elpriserna knockade Persson
Göran Persson i TV:s valutfrågning den 27.8 var en häpnadsväckande longör. Vart hade den slagkraftige demagogen Persson tagit vägen? Kontrasten mot Göran Hägglunds vitala framträdande i torsdags (24.8) var påfallande. Jag tror att man måste medge detta oberoende av vilken politisk uppfattning man har.
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.
Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.
Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.
När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.
Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!
26 augusti 2006
Segervittring blev dunst av rötmånad
Håller den borgerliga Alliansen på att spela bort valsegern den 17 september? I den senaste Sifo-mätningen är praktiskt taget hela försprånget på sju procentenheter utraderat. Moderaterna backar 4,3 procentenheter!
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.
Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.
Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.
I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.
Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.
25 augusti 2006
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Suezkriget var över och den 22 december 1956 lämnade de sista brittisk-franska trupperna Egypten. FN-styrkan UNEF ersatte dem. Det var den första sk fredsbevarande styrka som FN satte upp och den kom till på Dag Hammarskjölds initiativ.
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.
FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.
Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)
Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.
I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”
Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.
Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”
Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”
Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.
Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
22 augusti 2006
Apropå fastighetsskatt
När Alliansen över natten
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!
(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)
20 augusti 2006
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld var något så sällsynt som en svensk mystiker som utanför all kyrklig gemenskap sökte själens förening med Gud. Jag ifrågasätter inte det. Min undran gäller hur rollen som mystiker gick ihop med rollen som FN:s generalsekreterare.
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.
Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”
Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:
”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”
Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.
Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:
”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”
Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?
En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:
”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.
Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.
Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
18 augusti 2006
Program
Vad som är enkelt, rent och klart
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!
10 augusti 2006
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Paul Johnsons häftigaste kritik mot Dag Hammarskjöld avser dennes agerande under Kongokrisen 1960-1961. Detta var bakgrunden: Belgierna hade lämnat Kongo den 30 juni 1960 och överlämnat makten till Joseph Kasavubo som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Redan den 5 juli började oroligheterna. Delar av den kongolesiska armén gjorde uppror mot sina vita officerare och en våg av plundringar och våld mot civilbefolkningen följde.
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.
I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.
Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.
I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.
Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.
Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.
Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.
Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.
Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.
När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".
Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.
(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)
Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
7 augusti 2006
Citatet
"Man bör kanske komma ihåg att hela detta krig som för hundratusentals människor har medfört död, stympning, förlust av egendom, och flyktingskapets elände och förnedring, började för fyra veckor sedan då Hizbollah, utan någon som helst provokation, dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två."
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.
En annan syn på Dag Hammarskjöld
Förra året var det hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Landet översvämmades av panegyriker över denne svenske ämbetsman som ledde FN 1953 till 1961. I höst skall en ny generalsekreterare utses efter Kofi Annan. Det kommer att skapa en ny flod av ensidiga hyllningar.
Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.
Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.
Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”
Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.
Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".
Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.
Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.
De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.
Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.
Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.
Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.
Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”
Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.
Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".
Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.
Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.
De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.
Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.
Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
1 augusti 2006
31 juli 2006
Den glömda massakern/Bleiburg
Massakern på 50 000–100 000 kroater som började i österrikiska Bleiburg i maj 1945 är en av de mindre kända hämndaktionerna som följde på krigsslutet. Den utfördes av Titos partisaner och britterna hade en tvivelaktig roll. Precis som under de fyrtio dagarna av terror i Trieste (se min artikel Trieste i Titos grepp, 18 juli).
Bleiburg är en liten by med en gammal borg i södra Kärnten i Österrike. I början av maj 1945 hade brittiska trupper tillhörande åttonde arméns 5:e kår intagit området och upprättat ett högkvarter i borgen.
Samtidigt retirerade de besegrade tyskarna från Jugoslavien norrut in i Österrike och med dem följde en stor del av den kroatiska armén, inklusive kvinnor och barn, som alla flydde för Titos segerrika partisaner.
I dalgångarna strax söder om Bleiburg slog de kroatiska flyktingarna läger. Hur många de var är omstritt. En beräkning talar om cirka 100 000 soldater och 80 000 civila. Enligt kroatiska källor var de ännu fler. Den kroatiska armén hoppades på att kunna kapitulera till britterna och sedan tillsammans med dem få tjänstgöra i en ny kamp, denna gång mot kommunisterna. I brittisk ockupationszon på österrikisk mark kände sig flyktingarna i varje fall säkra för angrepp från de förföljande partisanerna.
Men att kapitulera till britterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Britterna avvisade den kroatiske befälhavarens begäran. De krävde att kroaterna i stället skulle kapitulera till partisanerna! En hög militär representant för dessa visade sig redan vara på plats hos britterna. Allt verkade uppgjort i förväg dem emellan. Partisanernas representant lovade att alla som återvände till Jugoslavien skulle behandlas humant och att ingen hade något att frukta. Men om kroaterna inte kapitulerade till partisanerna skulle britterna rent av med vapenmakt tvinga dem till det. Den kroatiske befälhavaren böjde sig för övermakten.
Dagen därpå, den 16 maj 1945, började Titos partisaner beskjuta flyktingarnas läger. Det uppstod panik. ”Några dussin” flyktingar dödades. Men därefter började den påtvingade repatrieringen. Kroaterna sattes i tusental på tåg till den jugoslaviska gränsen. Där blev många skjutna direkt. De flesta skickades emellertid ut på ”dödsmarscher” till läger längre in i landet. Med sammanbundna händer drevs de genom byar och städer, män, kvinnor och barn, utsatta för trakasserier och hån. Efterhand sköts allt fler. I området kring Maribor i nuvarande Slovenien har sentida utgrävningar frilagt 40 000 kroppar. År 2001 meddelade myndigheterna i Slovenien att man hittat sammanlagt 296 massgravar med omkring 190 000 dödade kroater.
Varför är denna omfattande massaker på män, kvinnor och barn så okänd? Det finns flera orsaker. Viktigast är antagligen att den utfördes av en av krigets segrare. Segrarnas brott har endast långsamt framträtt i historieskrivningen. Sovjet och Jugoslavien var västmakternas allierade och många i väst beundrade den kommunistiska krigsinsatsen mot Hitler. Få var så klarsynta som Churchill, som redan under tvisten om Trieste förstod att den nya fronten i Europa skulle gå mellan väst och öst.
I Jugoslavien kom illdåden att blankt förnekas så länge som kommunisterna satt vid makten. Att britterna inte ville gräva för djupt i händelserna är uppenbart. Det var egentligen först med de nya nationerna på Balkan som utredningar och forskning kom igång. Kroatien och Slovenien har gjort stora insatser för att klarlägga sina landsmäns öde.
Sist men inte minst: massakerns offer var kroater. De hade i stor utsträckning samarbetat med tyskarna och den kroatiska staten hade uppstått som en tysk lydstat 1941. Den kroatiska milisen, Ustaša, hade själva utfört massmord på serber och judar. 1945 slog hämndens timme. Då var det inte många som brydde sig om vad som hände med ”tysksympatisörer”.
Numera samlas årligen kroater och sympatisörer i Bleiburg för att minnas ”de kroatiska offer som dog i britternas och deras kommunistiska allierades händer”. Historien har som vanligt blivit politik.
(Källor till denna artikel: Huvudsakligen ett arbetspapper av den brittisk-ryske historikern Count Nikolai Tolstoy, The Bleiburg Massacres, Croatian Heritage Foundation, http://www.serendipity.li/hr/bleiburg_massacres.htm. Även C Michael McAdams Yalta and The Bleiburg Tragedy, University of San Francisco, 1995, http://www.ess.uwe.ac.uk/genocide/yugoslav-hist1.htm Samt: Svein Mønnesland, Før Jugoslavia og etter, Oslo 1992/1999)
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran
Kosackernas öde
Bleiburg är en liten by med en gammal borg i södra Kärnten i Österrike. I början av maj 1945 hade brittiska trupper tillhörande åttonde arméns 5:e kår intagit området och upprättat ett högkvarter i borgen.
Samtidigt retirerade de besegrade tyskarna från Jugoslavien norrut in i Österrike och med dem följde en stor del av den kroatiska armén, inklusive kvinnor och barn, som alla flydde för Titos segerrika partisaner.
I dalgångarna strax söder om Bleiburg slog de kroatiska flyktingarna läger. Hur många de var är omstritt. En beräkning talar om cirka 100 000 soldater och 80 000 civila. Enligt kroatiska källor var de ännu fler. Den kroatiska armén hoppades på att kunna kapitulera till britterna och sedan tillsammans med dem få tjänstgöra i en ny kamp, denna gång mot kommunisterna. I brittisk ockupationszon på österrikisk mark kände sig flyktingarna i varje fall säkra för angrepp från de förföljande partisanerna.
Men att kapitulera till britterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Britterna avvisade den kroatiske befälhavarens begäran. De krävde att kroaterna i stället skulle kapitulera till partisanerna! En hög militär representant för dessa visade sig redan vara på plats hos britterna. Allt verkade uppgjort i förväg dem emellan. Partisanernas representant lovade att alla som återvände till Jugoslavien skulle behandlas humant och att ingen hade något att frukta. Men om kroaterna inte kapitulerade till partisanerna skulle britterna rent av med vapenmakt tvinga dem till det. Den kroatiske befälhavaren böjde sig för övermakten.
Dagen därpå, den 16 maj 1945, började Titos partisaner beskjuta flyktingarnas läger. Det uppstod panik. ”Några dussin” flyktingar dödades. Men därefter började den påtvingade repatrieringen. Kroaterna sattes i tusental på tåg till den jugoslaviska gränsen. Där blev många skjutna direkt. De flesta skickades emellertid ut på ”dödsmarscher” till läger längre in i landet. Med sammanbundna händer drevs de genom byar och städer, män, kvinnor och barn, utsatta för trakasserier och hån. Efterhand sköts allt fler. I området kring Maribor i nuvarande Slovenien har sentida utgrävningar frilagt 40 000 kroppar. År 2001 meddelade myndigheterna i Slovenien att man hittat sammanlagt 296 massgravar med omkring 190 000 dödade kroater.
Varför är denna omfattande massaker på män, kvinnor och barn så okänd? Det finns flera orsaker. Viktigast är antagligen att den utfördes av en av krigets segrare. Segrarnas brott har endast långsamt framträtt i historieskrivningen. Sovjet och Jugoslavien var västmakternas allierade och många i väst beundrade den kommunistiska krigsinsatsen mot Hitler. Få var så klarsynta som Churchill, som redan under tvisten om Trieste förstod att den nya fronten i Europa skulle gå mellan väst och öst.
I Jugoslavien kom illdåden att blankt förnekas så länge som kommunisterna satt vid makten. Att britterna inte ville gräva för djupt i händelserna är uppenbart. Det var egentligen först med de nya nationerna på Balkan som utredningar och forskning kom igång. Kroatien och Slovenien har gjort stora insatser för att klarlägga sina landsmäns öde.
Sist men inte minst: massakerns offer var kroater. De hade i stor utsträckning samarbetat med tyskarna och den kroatiska staten hade uppstått som en tysk lydstat 1941. Den kroatiska milisen, Ustaša, hade själva utfört massmord på serber och judar. 1945 slog hämndens timme. Då var det inte många som brydde sig om vad som hände med ”tysksympatisörer”.
Numera samlas årligen kroater och sympatisörer i Bleiburg för att minnas ”de kroatiska offer som dog i britternas och deras kommunistiska allierades händer”. Historien har som vanligt blivit politik.
(Källor till denna artikel: Huvudsakligen ett arbetspapper av den brittisk-ryske historikern Count Nikolai Tolstoy, The Bleiburg Massacres, Croatian Heritage Foundation, http://www.serendipity.li/hr/bleiburg_massacres.htm. Även C Michael McAdams Yalta and The Bleiburg Tragedy, University of San Francisco, 1995, http://www.ess.uwe.ac.uk/genocide/yugoslav-hist1.htm Samt: Svein Mønnesland, Før Jugoslavia og etter, Oslo 1992/1999)
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran
Kosackernas öde
20 juli 2006
Trieste
Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
(Trieste var Habsburgs hamnstad till första världskrigets slut då staden tillföll Italien och det habsburgska väldet, dvs Österrike-Ungern, upplöstes. Från Triestes långa pirar emigrerade många människor från Balkan till Amerika. Under 1930-talet kom tusentals av Europas förföljda judar med tåg till Trieste för att resa vidare med båt till Palestina, där man ville börja ett nytt liv. Triestes egna 5 000 judar stannade emellertid i det längsta eftersom den italienska fascismen inte införde några antijudiska lagar förrän 1938. När tyskarna tog över sommaren 1943 flydde de flesta till Italien eller Schweiz. Omkring 700 av stadens kvarvarande judar dödades i koncentrationslägret San Sabba eller deporterades till förintelselägren i Polen.)
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
(Trieste var Habsburgs hamnstad till första världskrigets slut då staden tillföll Italien och det habsburgska väldet, dvs Österrike-Ungern, upplöstes. Från Triestes långa pirar emigrerade många människor från Balkan till Amerika. Under 1930-talet kom tusentals av Europas förföljda judar med tåg till Trieste för att resa vidare med båt till Palestina, där man ville börja ett nytt liv. Triestes egna 5 000 judar stannade emellertid i det längsta eftersom den italienska fascismen inte införde några antijudiska lagar förrän 1938. När tyskarna tog över sommaren 1943 flydde de flesta till Italien eller Schweiz. Omkring 700 av stadens kvarvarande judar dödades i koncentrationslägret San Sabba eller deporterades till förintelselägren i Polen.)
18 juli 2006
Trieste i Titos grepp
När marskalk Titos partisaner trängde in i Trieste den 1 maj 1945 hade de bråttom. Tito ville ockupera staden och den omgivande regionen Venezia Giulia innan britterna anlände. På det sättet hoppades han kunna inlemma Trieste i det kommande, utvidgade Jugoslavien. Ett krigsbyte helt enkelt.
Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.
Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.
Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.
Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.
Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.
Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.
På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.
Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.
Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.
(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)
Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran
Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.
Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.
Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.
Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.
Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.
Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.
På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.
Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.
Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.
(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)
Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran
13 juli 2006
Trieste i Hitlers grepp
Den 10 juli 1943 inleddes den allierade invasionen av Sicilien. Två månader senare hade den italienska fascismen rasat ihop. Italien bröt med Hitler och trädde ut ur kriget. Trieste och regionen Venezia Giulia föll i tyskarnas händer. Det var inledningen till tjugo månader av nazistisk terror.
Ett av de tydligaste spåren av denna terror är koncentrationslägret San Sabba i Triestes södra stadsdelar. Det är en gammal fabrik från 1900-talets början, La Risiera, risskalningsfabriken. Utifrån ser lägret ut som en rad anonyma tegelbyggnader med igenmurade fönster.
Till en början använde tyskarna området för internering av italienska soldater. Men från oktober 1943 blev det fängelse, tortyrcentrum, avrättningsplats och fångläger för motståndsmän, politiskt oppositionella och judar. Mellan 3 000 och 5 000 människor beräknas ha dödats i San Sabba. Men många fler passerade lägret på väg till Dachau, Mauthausen och förintelselägren i Östeuropa. De var män, kvinnor och barn.
I dag är San Sabba ett museum och ett minnesmärke. Man går in som i ett schakt mellan 11 meter höga betongväggar, ett slags nedstigning i helvetet. Man passerar SS-personalens bostadskvarter och en skomakarverkstad där fångar arbetade. Till vänster ligger ”dödscellen” där människor som skulle avrättas inom ett dygn hölls instängda sina sista timmar i livet.
I bottenplanet finns 17 celler som rymde upp till sex personer vardera. På ovanvåningarna låg större bostadsytrymmen för fångarna. Där fanns också stora lagringsutrymmen för möbler och värdesaker som tagits främst från Triestes judiska familjer.
Den stora gården är hotfullt kall, tom och anonym. Utefter ena gavelväggen syns en blekning i teglet, en lämning efter ett rivet hus. I det fanns under lägrets verksamhetstid en stor kremeringsugn. Från början hade ugnen använts för torkning av ris, men i januari 1944 byggdes den om och den 4 april togs den i bruk för sitt nya ändamål. Då kremerades kropparna av 70 människor. De hade tagits av SS som gisslan och sedan skjutits.
I San Sabba samlades en sällsynt skara brutala mördare. Förföljelsen av judarna och verksamheten mot partisanerna leddes av Odilo Lotario Globocnik, född i Trieste och Heinrich Himmlers vän. Globocnik hade deltagit i ”Aktion Reinhard”, dvs utrotningen av judarna i Polen. Han medförde 92 ”specialister”, många av dem ukrainska SS-män och SS-kvinnor. Vid krigsslutet begick han självmord.
Christian Wirth anlände till San Sabba i september 1943. Han var en av ledarna bakom T4-programmet, dvs mördandet av sk mindervärda, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och människor med obotliga sjukdomar. Detta program började redan 1939 i universitetsstaden Freiburg men leddes från kontoret på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därav namnet T4. Wirth var chef för första insatskommandot i Trieste fram till den 26 maj 1944, då han dödades i ett bakhåll.
Kommendant i San Sabba var Joseph Oberhauser, en ölbryggare från München. I sin frånvaro ställdes han inför domstol i Trieste 1976 och dömdes till livstids fängelse. Men han behövde aldrig avtjäna sitt straff. De italienska myndigheterna försökte inte ens få honom utlämnad eftersom utlämningsöverenskommelsen mellan Italien och Tyskland inte gällde brott begångna före 1948. Oberhauser fortsatte att brygga öl i München fram till sin död 1979.
Den 29 april 1945, samma dag som Mussolinis döda kropp hängdes upp i fötterna i Milano, sprängde SS kremeringsugnen och andra delar av San Sabba för att dölja sina brott. Två dagar senare trängde Titos partisaner in i lägret och en ny period av terror inleddes – fast nu mot andra befolkningsgrupper. Regionens lidanden var långtifrån över.
(Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från material i San Sabbas museum, men även från Richard Collier, "Duce! Benito Mussolinis uppgång och fall" samt från Norman Davies, "Europe. A History".)
Se också artiklarna:
Trieste i Titos grepp
Flyktingar i San Sabba 1963
Ett av de tydligaste spåren av denna terror är koncentrationslägret San Sabba i Triestes södra stadsdelar. Det är en gammal fabrik från 1900-talets början, La Risiera, risskalningsfabriken. Utifrån ser lägret ut som en rad anonyma tegelbyggnader med igenmurade fönster.
Till en början använde tyskarna området för internering av italienska soldater. Men från oktober 1943 blev det fängelse, tortyrcentrum, avrättningsplats och fångläger för motståndsmän, politiskt oppositionella och judar. Mellan 3 000 och 5 000 människor beräknas ha dödats i San Sabba. Men många fler passerade lägret på väg till Dachau, Mauthausen och förintelselägren i Östeuropa. De var män, kvinnor och barn.
I dag är San Sabba ett museum och ett minnesmärke. Man går in som i ett schakt mellan 11 meter höga betongväggar, ett slags nedstigning i helvetet. Man passerar SS-personalens bostadskvarter och en skomakarverkstad där fångar arbetade. Till vänster ligger ”dödscellen” där människor som skulle avrättas inom ett dygn hölls instängda sina sista timmar i livet.
I bottenplanet finns 17 celler som rymde upp till sex personer vardera. På ovanvåningarna låg större bostadsytrymmen för fångarna. Där fanns också stora lagringsutrymmen för möbler och värdesaker som tagits främst från Triestes judiska familjer.
Den stora gården är hotfullt kall, tom och anonym. Utefter ena gavelväggen syns en blekning i teglet, en lämning efter ett rivet hus. I det fanns under lägrets verksamhetstid en stor kremeringsugn. Från början hade ugnen använts för torkning av ris, men i januari 1944 byggdes den om och den 4 april togs den i bruk för sitt nya ändamål. Då kremerades kropparna av 70 människor. De hade tagits av SS som gisslan och sedan skjutits.
I San Sabba samlades en sällsynt skara brutala mördare. Förföljelsen av judarna och verksamheten mot partisanerna leddes av Odilo Lotario Globocnik, född i Trieste och Heinrich Himmlers vän. Globocnik hade deltagit i ”Aktion Reinhard”, dvs utrotningen av judarna i Polen. Han medförde 92 ”specialister”, många av dem ukrainska SS-män och SS-kvinnor. Vid krigsslutet begick han självmord.
Christian Wirth anlände till San Sabba i september 1943. Han var en av ledarna bakom T4-programmet, dvs mördandet av sk mindervärda, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och människor med obotliga sjukdomar. Detta program började redan 1939 i universitetsstaden Freiburg men leddes från kontoret på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därav namnet T4. Wirth var chef för första insatskommandot i Trieste fram till den 26 maj 1944, då han dödades i ett bakhåll.
Kommendant i San Sabba var Joseph Oberhauser, en ölbryggare från München. I sin frånvaro ställdes han inför domstol i Trieste 1976 och dömdes till livstids fängelse. Men han behövde aldrig avtjäna sitt straff. De italienska myndigheterna försökte inte ens få honom utlämnad eftersom utlämningsöverenskommelsen mellan Italien och Tyskland inte gällde brott begångna före 1948. Oberhauser fortsatte att brygga öl i München fram till sin död 1979.
Den 29 april 1945, samma dag som Mussolinis döda kropp hängdes upp i fötterna i Milano, sprängde SS kremeringsugnen och andra delar av San Sabba för att dölja sina brott. Två dagar senare trängde Titos partisaner in i lägret och en ny period av terror inleddes – fast nu mot andra befolkningsgrupper. Regionens lidanden var långtifrån över.
(Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från material i San Sabbas museum, men även från Richard Collier, "Duce! Benito Mussolinis uppgång och fall" samt från Norman Davies, "Europe. A History".)
Se också artiklarna:
Trieste i Titos grepp
Flyktingar i San Sabba 1963
8 juli 2006
Apropå folktalarnas uttåg
Tystnat har de stora talen,
TV släcker ljuset.
Sommarfrid i Almedalen,
kvar är bara bruset...
från den stora, mörka världen
där inget nytt har timat;
döv och opåverkad är den,
som hade de blott mimat.
(Den s k politikerveckan i Almedalen på Gotland är slut för i år.)
TV släcker ljuset.
Sommarfrid i Almedalen,
kvar är bara bruset...
från den stora, mörka världen
där inget nytt har timat;
döv och opåverkad är den,
som hade de blott mimat.
(Den s k politikerveckan i Almedalen på Gotland är slut för i år.)
5 juli 2006
Italienare – två versioner
Tåget går från Wiens Südbahnhof över Graz, där nästan alla passagerarna stiger av, och in i Slovenien. Det slingrar sig fram längs branta bergssidor. I den lilla staden Zidani Most rullar det försiktigt ut på bron över den smaragdgröna floden Sava.
Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.
Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.
Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.
Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.
Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.
Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.
Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!
Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.
Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.
I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.
Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.
Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp
Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.
Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.
Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.
Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.
Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.
Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.
Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!
Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.
Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.
Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.
Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp
1 juli 2006
30 juni 2006
Brev till en krigsänka
Jag har någon gång fått frågan varför jag är så intresserad av krig. Det är jag egentligen inte; det rent militära verkar tråkigt och slaktandets teknikaliteter kväljer mig. Däremot är jag mycket intresserad av hur människor reagerar under stress. Och krig är den ultimata stressen.
Människor i krig kan inte förställa sig på samma sätt som människor i fred. Egentligen är disciplinen den enda mask som soldaten kan dölja sig bakom, dvs att lyda, att ställa in sig i ledet och låta sin individualitet upplösas i kollektivet. Det fungerar till en viss gräns.
En historia från västfronten, som jag läste i Norman Davies monumentala verk ”Europe, A History”, kan illustrera vad jag menar. Det handlar om Gertrude Farr och hennes man, menige Harry Farr. Harry var frivillig i armén och hade redan tjänstgjort i sex år.
På hösten 1916 fick Gertrude, som då var 23 år, ett brev från fronten. Men det var inte från Harry. Det sändes via krigsdepartementet och löd: ”Kära fru Farr, vi beklagar att vi måste meddela Er att Er man har avlidit. Han dömdes för feghet och sköts i gryningen den 18 oktober.”
Det var allt. Hon fick varken krigsänkepension eller understöd för sin och Harrys dotter.
Så småningom fick hon ännu ett brev. Det förmedlades genom hennes kyrkoherde. Brevet var skrivet av Harrys regementskaplan vid fronten. Denne skrev: ”Tala om för Harrys hustru att han inte var feg. En finare soldat har aldrig funnits.”
Vad som egentligen hade hänt hemlighölls av Public Record Office ända till 1992. Gertrude var 99 år när hon äntligen fick veta sanningen.
Harry Farr hade två gånger fått lämna fronten på grund av granatchock, alltså det psykiska sammanbrott som många soldater som levt för länge under fientlig artillerield råkade ut för.
Tredje gången detta inträffade nekades han vård på en hjälpplats eftersom han inte hade några fysiska skador. När han skulle föras tillbaka till fronten vägrade han. Upprepade gånger sade han: ”Jag står inte ut, jag står inte ut…”
Då arresterades Harry Farr.
Inför krigsrätten förklarade en general att anklagelserna om feghet var klart bevisade. Detta bekräftades även av överbefälhavaren för de brittiska styrkorna på västfronten, general Douglas Haig.
Klockan 06.00 den 18 oktober 1916 sköts Harry Farr av en brittisk exekutionspluton vid Carnoy på västfronten.
Gertrude Farrs egen livshistoria har aldrig berättats.
PS
I år har den brittiska regeringen meddelat att ett antal soldater som under första världskriget avrättades för feghet har benådats. Bland dem Harry Farr. 90 år efteråt.
Andra artiklar med anknytning till första värlskriget:
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Auktoritetens förfall/Zweig (3)
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Människor i krig kan inte förställa sig på samma sätt som människor i fred. Egentligen är disciplinen den enda mask som soldaten kan dölja sig bakom, dvs att lyda, att ställa in sig i ledet och låta sin individualitet upplösas i kollektivet. Det fungerar till en viss gräns.
En historia från västfronten, som jag läste i Norman Davies monumentala verk ”Europe, A History”, kan illustrera vad jag menar. Det handlar om Gertrude Farr och hennes man, menige Harry Farr. Harry var frivillig i armén och hade redan tjänstgjort i sex år.
På hösten 1916 fick Gertrude, som då var 23 år, ett brev från fronten. Men det var inte från Harry. Det sändes via krigsdepartementet och löd: ”Kära fru Farr, vi beklagar att vi måste meddela Er att Er man har avlidit. Han dömdes för feghet och sköts i gryningen den 18 oktober.”
Det var allt. Hon fick varken krigsänkepension eller understöd för sin och Harrys dotter.
Så småningom fick hon ännu ett brev. Det förmedlades genom hennes kyrkoherde. Brevet var skrivet av Harrys regementskaplan vid fronten. Denne skrev: ”Tala om för Harrys hustru att han inte var feg. En finare soldat har aldrig funnits.”
Vad som egentligen hade hänt hemlighölls av Public Record Office ända till 1992. Gertrude var 99 år när hon äntligen fick veta sanningen.
Harry Farr hade två gånger fått lämna fronten på grund av granatchock, alltså det psykiska sammanbrott som många soldater som levt för länge under fientlig artillerield råkade ut för.
Tredje gången detta inträffade nekades han vård på en hjälpplats eftersom han inte hade några fysiska skador. När han skulle föras tillbaka till fronten vägrade han. Upprepade gånger sade han: ”Jag står inte ut, jag står inte ut…”
Då arresterades Harry Farr.
Inför krigsrätten förklarade en general att anklagelserna om feghet var klart bevisade. Detta bekräftades även av överbefälhavaren för de brittiska styrkorna på västfronten, general Douglas Haig.
Klockan 06.00 den 18 oktober 1916 sköts Harry Farr av en brittisk exekutionspluton vid Carnoy på västfronten.
Gertrude Farrs egen livshistoria har aldrig berättats.
PS
I år har den brittiska regeringen meddelat att ett antal soldater som under första världskriget avrättades för feghet har benådats. Bland dem Harry Farr. 90 år efteråt.
Andra artiklar med anknytning till första värlskriget:
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Auktoritetens förfall/Zweig (3)
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
25 juni 2006
Det finns
Det finns en salig vind som strimmar havet,
ett skugglöst dis som löser horisonten,
som bjuder öar, vilande i ljuset,
att lätta från sin jordiska förankring
och stiga mot sin himmelska bestämning.
(Stenshuvud, 25 juni 2006)
ett skugglöst dis som löser horisonten,
som bjuder öar, vilande i ljuset,
att lätta från sin jordiska förankring
och stiga mot sin himmelska bestämning.
(Stenshuvud, 25 juni 2006)
Kriget som skapelseprocess
Den franske, katolske soldatprästen Pierre Teilhard de Chardin ifrågasatte aldrig första världskriget eller sitt deltagande i det. Den tyska imperialismen måste hejdas, därför var kriget rättvist och något problem med samvetet behövde man inte ha, resonerade han. Fyra års krigsupplevelser som bårbärare och soldatpräst förändrade inte den saken.
Men Teilhard hade också ett djupare perspektiv. Han såg kriget som en utvecklingskris, som världen måste gå igenom på livets stora och oemotståndliga väg mot ett enande av den mänskliga rasen. När man själv lider, ger man bara sitt eget lilla bidrag till Gud, som är all skapelses själ. Och Teilhard citerar Paulus i Romarbrevet 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.
Det är alltså kriget som en ofrånkomlig gudomlig skapelseprocess, som han målar upp. I grund och botten något gott. I den processen måste vi erbjuda vår existens åt Gud. Och även om allt rör sig plågsamt sakta framåt säger Teilhard, att han ser ett nyfött Europa framför sig. Med facit i hand ter sig den förutsägelsen ödesdiger och ironisk.
I detta väldiga perspektiv kan enskilda öden för Teilhard framstå som föga betydelsefulla.
Han beklagar att han måste uppleva allt elände utan att kunna ta del i krigshandlingarna eller segrarna. Många goda vänner stupar och han ser hur hans decimerade regemente för tredje gången fylls på med nya ansikten. Och plötsligt gör han en halsbrytande jämförelse med en lärare som måste uppleva ”monotonin” i att se nya ansikten i skolan vid varje skolstart (sic!).
I maj 1915 formulerade han sig så: ”Om vi tror att denna kamp mellan två civilisationer är värd att män offrar sina individuella liv, varför skulle vi då undra över att kristen fostran säkras till kostnad av några människors existens? ( - ) Om du skulle bli sårad eller dödad … i det stora kriget, varför skulle du sörja? Vår Herre glömmer inte dem som lider i hans tjänst.”
När jag läser detta har jag svårt att avgöra om det är ett uttryck för barnatro, cynism eller ett djup som jag bara inte kan nå. Och jag letar efter uttryck för tvivel, leda eller åtminstone trötthet över slaktandet. I augusti 1916, efter ett nytt blodigt slag, skriver han: ”Bara bilden av den korsfäste kan summera, uttrycka och förlösa allt det hemska och sköna, allt hopp och djupa mysterium i en sådan störtflod av konflikt och sorg.” Men två rader längre ner är han tillbaka i heroiserandet. Han känner sig överväldigad av att just han har äran av att stå på en plats där i detta ögonblick hela universums liv stiger och sjunker – ”en smärtans plats, men det är där som den stora framtiden tar form. Detta tror jag mer och mer.”
Är det bara självbedrägeri?
På ett enda ställe i alla dessa brev från kriget berör Teilhard frågan om Guds existens i en ond värld. Det är i augusti 1915, efter det blodiga slaget vid Ypres. Han berättar att en god vän bett honom att skriva om ondskans problem, rakt och kallt formulerat: ”Om det fanns en god Gud skulle han aldrig tillåta detta krig.” Man hör ekot av den gode vännens anklagande fråga.
Teilhard säger, att han nu i skrift försöker reda ut saken och fortsätter i nedlåtande ton: ”Många andar, inte bara medelmåttiga sådana, är just nu väldigt upptagna av denna fråga. När jag har två eller tre sidor klara skall du få se dem.”
Men inga sådana sidor, inte en enda, finns i Pierre Teilhard de Chardins efterlämnade papper.
Första artikeln om Pierre Teilhard de Chardin:
Soldatprästen och frontnostalgin
Men Teilhard hade också ett djupare perspektiv. Han såg kriget som en utvecklingskris, som världen måste gå igenom på livets stora och oemotståndliga väg mot ett enande av den mänskliga rasen. När man själv lider, ger man bara sitt eget lilla bidrag till Gud, som är all skapelses själ. Och Teilhard citerar Paulus i Romarbrevet 8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.
Det är alltså kriget som en ofrånkomlig gudomlig skapelseprocess, som han målar upp. I grund och botten något gott. I den processen måste vi erbjuda vår existens åt Gud. Och även om allt rör sig plågsamt sakta framåt säger Teilhard, att han ser ett nyfött Europa framför sig. Med facit i hand ter sig den förutsägelsen ödesdiger och ironisk.
I detta väldiga perspektiv kan enskilda öden för Teilhard framstå som föga betydelsefulla.
Han beklagar att han måste uppleva allt elände utan att kunna ta del i krigshandlingarna eller segrarna. Många goda vänner stupar och han ser hur hans decimerade regemente för tredje gången fylls på med nya ansikten. Och plötsligt gör han en halsbrytande jämförelse med en lärare som måste uppleva ”monotonin” i att se nya ansikten i skolan vid varje skolstart (sic!).
I maj 1915 formulerade han sig så: ”Om vi tror att denna kamp mellan två civilisationer är värd att män offrar sina individuella liv, varför skulle vi då undra över att kristen fostran säkras till kostnad av några människors existens? ( - ) Om du skulle bli sårad eller dödad … i det stora kriget, varför skulle du sörja? Vår Herre glömmer inte dem som lider i hans tjänst.”
När jag läser detta har jag svårt att avgöra om det är ett uttryck för barnatro, cynism eller ett djup som jag bara inte kan nå. Och jag letar efter uttryck för tvivel, leda eller åtminstone trötthet över slaktandet. I augusti 1916, efter ett nytt blodigt slag, skriver han: ”Bara bilden av den korsfäste kan summera, uttrycka och förlösa allt det hemska och sköna, allt hopp och djupa mysterium i en sådan störtflod av konflikt och sorg.” Men två rader längre ner är han tillbaka i heroiserandet. Han känner sig överväldigad av att just han har äran av att stå på en plats där i detta ögonblick hela universums liv stiger och sjunker – ”en smärtans plats, men det är där som den stora framtiden tar form. Detta tror jag mer och mer.”
Är det bara självbedrägeri?
På ett enda ställe i alla dessa brev från kriget berör Teilhard frågan om Guds existens i en ond värld. Det är i augusti 1915, efter det blodiga slaget vid Ypres. Han berättar att en god vän bett honom att skriva om ondskans problem, rakt och kallt formulerat: ”Om det fanns en god Gud skulle han aldrig tillåta detta krig.” Man hör ekot av den gode vännens anklagande fråga.
Teilhard säger, att han nu i skrift försöker reda ut saken och fortsätter i nedlåtande ton: ”Många andar, inte bara medelmåttiga sådana, är just nu väldigt upptagna av denna fråga. När jag har två eller tre sidor klara skall du få se dem.”
Men inga sådana sidor, inte en enda, finns i Pierre Teilhard de Chardins efterlämnade papper.
Första artikeln om Pierre Teilhard de Chardin:
Soldatprästen och frontnostalgin
19 juni 2006
Soldatprästen och frontnostalgin
Det var inte bara britten Hugh Lofting som skrev brev i skyttegravarna på västfronten under första världskriget (se två artiklar om Doktor Dolittle). Det gjorde även t.ex. den franske, katolske prästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955). Och hans hållning till kriget var en helt annan.
Hans brev till kusinen Marguerite Teillard-Chambon finns utgivna i boken ”Genèse d`une Pensée” och jag har läst dem i den engelska översättningen, ”The Making of a Mind” (London, 1965).
Teilhard deltog som bårbärare och soldatpräst i nästan hela kriget från december 1914 till dess slut fyra år senare. Han utmärkte sig för tapperhet flera gånger, när han under ihållande beskjutning tog sig fram nära fiendelinjerna för att hämta sårade soldater. Han hade aldrig någon militär utbildning och avancerade inte längre än till korpral.
Hans hållning till kriget bär ytligt sett tydliga drag av tidens anda. Han längtar efter sitt ”elddop” och han ser fram emot frontlivet. Han använder nedsättande uttryck för de tyska motståndarna och han har romantiska föreställningar om ära och hjältedåd i ett krig för Frankrike och mot den tyska imperialismen.
Det anmärkningsvärda är att dessa föreställningar aldrig egentligen går över. När han skriver sina brev under viloperioder bakom fronten, ger han ofta uttryck för en längtan tillbaka till stridslinjen. Så sent som i juni 1917 skriver han: ”Livet i löpgravarna och bombkratrarna har en sådan smak och ton att man i längden har svårt att klara sig utan det.” Han skriver till och med en essä om ”Nostalgia för fronten” – alltså en känsla som var rakt motsatt den nostalgia, hemlängtan, som många andra soldater blev sjuka och dog av.
I oktober 1915 heter det: ”Det råder ingen tvekan om att den enda människa som i sin innersta varelses djup känner krigets vikt och storhet är mannen som rusar upp ur skyttegraven med bajonett och handgranat. ( - ) Infanteristen som lämnar sitt värn för att attackera är en man vid sidan om, en man som har levt en minut av livet som andra människor helt enkelt inte har någon uppfattning om alls.”
Teilhard upplever en förhöjd livskänsla och en slags skönhet i farans närhet. Han skäms för att han som bårbärare inte är med i första anfallsvågen och han försöker kompensera för detta genom personlig tapperhet när det är hans tur. Så har även brevens mottagare, kusinen Marguerite, uppfattat honom. Det framgår av ett givande förord som hon skrev.
Hon varnar där för att moderna läsare kan missförstå hans fascination över skyttegravarna. Man måste minnas att det var där som människor ibland nådde sitt livs höjdpunkt, full av storhet och betydelse. Pierre Teilhards soldatliv var helhjärtat. Han delade helt och fullt den kollektiva spänning från vilken varje armé hämtar sin kraft, skriver hon.
Det finns onekligen obehagliga undertoner.
Gång på gång konstaterar Teilhard att han i stridslinjen handlar mer och mer som en maskin eller som ett djur, ”nästan fullständigt utåtriktad mot vad som hände”. I artillerieldens månlandskap utanför löpgravarnas skydd gömmer han sig i bombkratrar ”där man för att göra plats för sig själv måste slänga ut några kroppar, tyskar eller fransmän”. Och omedelbart efter denna makabra detalj konstaterar han: ”Lyckligtvis hade vi bra väder, svalt och med knappt något regn.” Samtidigt känns det fel att moralisera över denna – mänskliga – reaktion.
Efter det ytterst blodiga slaget vid Ypres (den belgiska staden Ieper i Flandern) skriver Teilhard 28 maj 1915: ”I grunden är jag glad över att ha varit vid Ypres. Jag hoppas att jag utvecklats som människa och präst. Och mer än någonsin tror jag att livet är vackert, under de hemskaste omständigheter – när du ser dig omkring är Gud alltid där.”
Hur hade Teilhard det egentligen med sin Gud och sitt samvete där i de bloddränkta skyttegravarna? Mer därom i nästa artikel.
Nästa artikel om Pierre Teilhard de Cardin:
Kriget som skapelseprocess
Hans brev till kusinen Marguerite Teillard-Chambon finns utgivna i boken ”Genèse d`une Pensée” och jag har läst dem i den engelska översättningen, ”The Making of a Mind” (London, 1965).
Teilhard deltog som bårbärare och soldatpräst i nästan hela kriget från december 1914 till dess slut fyra år senare. Han utmärkte sig för tapperhet flera gånger, när han under ihållande beskjutning tog sig fram nära fiendelinjerna för att hämta sårade soldater. Han hade aldrig någon militär utbildning och avancerade inte längre än till korpral.
Hans hållning till kriget bär ytligt sett tydliga drag av tidens anda. Han längtar efter sitt ”elddop” och han ser fram emot frontlivet. Han använder nedsättande uttryck för de tyska motståndarna och han har romantiska föreställningar om ära och hjältedåd i ett krig för Frankrike och mot den tyska imperialismen.
Det anmärkningsvärda är att dessa föreställningar aldrig egentligen går över. När han skriver sina brev under viloperioder bakom fronten, ger han ofta uttryck för en längtan tillbaka till stridslinjen. Så sent som i juni 1917 skriver han: ”Livet i löpgravarna och bombkratrarna har en sådan smak och ton att man i längden har svårt att klara sig utan det.” Han skriver till och med en essä om ”Nostalgia för fronten” – alltså en känsla som var rakt motsatt den nostalgia, hemlängtan, som många andra soldater blev sjuka och dog av.
I oktober 1915 heter det: ”Det råder ingen tvekan om att den enda människa som i sin innersta varelses djup känner krigets vikt och storhet är mannen som rusar upp ur skyttegraven med bajonett och handgranat. ( - ) Infanteristen som lämnar sitt värn för att attackera är en man vid sidan om, en man som har levt en minut av livet som andra människor helt enkelt inte har någon uppfattning om alls.”
Teilhard upplever en förhöjd livskänsla och en slags skönhet i farans närhet. Han skäms för att han som bårbärare inte är med i första anfallsvågen och han försöker kompensera för detta genom personlig tapperhet när det är hans tur. Så har även brevens mottagare, kusinen Marguerite, uppfattat honom. Det framgår av ett givande förord som hon skrev.
Hon varnar där för att moderna läsare kan missförstå hans fascination över skyttegravarna. Man måste minnas att det var där som människor ibland nådde sitt livs höjdpunkt, full av storhet och betydelse. Pierre Teilhards soldatliv var helhjärtat. Han delade helt och fullt den kollektiva spänning från vilken varje armé hämtar sin kraft, skriver hon.
Det finns onekligen obehagliga undertoner.
Gång på gång konstaterar Teilhard att han i stridslinjen handlar mer och mer som en maskin eller som ett djur, ”nästan fullständigt utåtriktad mot vad som hände”. I artillerieldens månlandskap utanför löpgravarnas skydd gömmer han sig i bombkratrar ”där man för att göra plats för sig själv måste slänga ut några kroppar, tyskar eller fransmän”. Och omedelbart efter denna makabra detalj konstaterar han: ”Lyckligtvis hade vi bra väder, svalt och med knappt något regn.” Samtidigt känns det fel att moralisera över denna – mänskliga – reaktion.
Efter det ytterst blodiga slaget vid Ypres (den belgiska staden Ieper i Flandern) skriver Teilhard 28 maj 1915: ”I grunden är jag glad över att ha varit vid Ypres. Jag hoppas att jag utvecklats som människa och präst. Och mer än någonsin tror jag att livet är vackert, under de hemskaste omständigheter – när du ser dig omkring är Gud alltid där.”
Hur hade Teilhard det egentligen med sin Gud och sitt samvete där i de bloddränkta skyttegravarna? Mer därom i nästa artikel.
Nästa artikel om Pierre Teilhard de Cardin:
Kriget som skapelseprocess
17 juni 2006
Bland de alltför troende
Det bästa som finns för tron
är att tvivla en stund,
att hejda sin heta mission
och att känna sig grund.
Att diska är bra och gå
med en påse till sopstation,
att vädra sin hjärnas vrå
från sin livsekvation.
Att tiga är fint som snus
och att avstå från ton
i troendes blinda brus
och dess brist på pardon.
När alla de andra vet
kan du diska en stund
och gå med ditt soppaket
och förvalta ditt pund.
(Med tanke på troende av alla slag.)
är att tvivla en stund,
att hejda sin heta mission
och att känna sig grund.
Att diska är bra och gå
med en påse till sopstation,
att vädra sin hjärnas vrå
från sin livsekvation.
Att tiga är fint som snus
och att avstå från ton
i troendes blinda brus
och dess brist på pardon.
När alla de andra vet
kan du diska en stund
och gå med ditt soppaket
och förvalta ditt pund.
(Med tanke på troende av alla slag.)
15 juni 2006
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
Det dröjde många år innan jag upptäckte den dramatiska bakgrunden till poesin i ”Berättelsen om Doktor Dolittle”. Det handlar om författaren, Hugh Lofting.
Han föddes i Birkshire, England 1886. Pappan var irländare och mamman engelska. Familjen var katolsk och Hugh hade fem syskon. Men hans erfarenhet av familjeliv var begränsad. Från åtta års ålder tillbringade han tio år i ett jesuitiskt college. Under dessa år träffade han familjen bara vid några få tillfällen. Från colleget minns man att Hugh var spensligt byggd och dålig i sport.
Han utbildade sig till ingenjör och arbetade 22 år gammal i Kanada. Två år senare finner man honom hos Lagos Railway i Västafrika och strax därefter hos United Railways i Havanna. ”Han hatade varje ögonblick av denna tid och ansåg sig själv vara en mycket dålig ingenjör”, har hans son berättat.
26 år gammal, 1912, flyttade han till USA, gifte sig, gav upp ingenjörskarriären och började skriva artiklar och noveller. ”Om det inte vore för första världskriget, hade han blivit en humoristisk journalist”, skriver hans biograf Edward Blishen. Men kriget förändrade allt.
Som brittisk medborgare arbetade Lofting efter krigsutbrottet till en början på British Ministry of Information i New York. Men 1916 anslöt han sig till Irländska gardet och sändes till fronten i Europa.
I skyttegravarna i Frankrike och Flandern skrev han brev hem. ”Mina barn ville ha brev från mig, och de ville helst ha illustrationer också. Men det fanns mycket lite av intresse att skriva till barn från fronten. Det var antingen för hemskt eller för tråkigt. Och allt censurerades. Men en sak som drog till sig min uppmärksamhet var den betydande roll som djuren spelade i kriget…”
Han såg t.ex. hur det gick till när sårade arméhästar avlivades.
Så han hittade på Doktor Dolittle, en man som kunde tala med djuren och åtminstone i fantasin hjälpa dem med det som inte kunde göras för dem i verkligheten. I breven hem till barnen Elisabeth och Colin växte berättelsen om Doktor Dolittle fram, brev för brev, kapitel efter kapitel.
Mot den bakgrunden får poesin i boken en helt ny dimension. Vad handlar det egentligen om när hunden Jip sitter i båtens för och känner lukter i vinden långt bortifrån, över haven? ”Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn…”
Det är förstås hemlängtan. Längtan bort från den tröstlösa tillvaron i Frankrikes skyttegravar. Hem till hustrun och barnen, men säkert också till den egna barndomen och den förlorade familjen i det lantliga Berkshire. Den åttaårige pojken som skilts från sin familj, han fanns både i boken och i verkligheten. Och doktor Dolittle räddar dem båda.
Fantasins och kärlekens makt hjälper den olycklige soldaten Hugh Lofting att hantera sina förfärliga erfarenheter.
Och han var inte ensam om denna verklighetsflykt. Hemlängtan, ”nostalgia”, var i själva verket ett allvarligt problem i skyttegravarna. Många soldater blev sjuka rent fysiskt och dog av bristande livsvilja. Det var en verklig farsot vid sidan om allt annat fasansfullt.
1917 blev Hugh Lofting svårt skadad i låret av granatsplitter. Han invalidiserades och fick komma hem innan kriget var slut. Breven till barnen redigerades och gavs ut som ”Berättelsen om Doktor Dolittle” 1922 och blev en omedelbar framgång.
Hugh Lofting levde till 1947, allt mera pessimistisk om människorna och deras krigiska drifter.
Första artikeln om Doktor Dolittle:
Doktor Dolittle och poesins födelse
Han föddes i Birkshire, England 1886. Pappan var irländare och mamman engelska. Familjen var katolsk och Hugh hade fem syskon. Men hans erfarenhet av familjeliv var begränsad. Från åtta års ålder tillbringade han tio år i ett jesuitiskt college. Under dessa år träffade han familjen bara vid några få tillfällen. Från colleget minns man att Hugh var spensligt byggd och dålig i sport.
Han utbildade sig till ingenjör och arbetade 22 år gammal i Kanada. Två år senare finner man honom hos Lagos Railway i Västafrika och strax därefter hos United Railways i Havanna. ”Han hatade varje ögonblick av denna tid och ansåg sig själv vara en mycket dålig ingenjör”, har hans son berättat.
26 år gammal, 1912, flyttade han till USA, gifte sig, gav upp ingenjörskarriären och började skriva artiklar och noveller. ”Om det inte vore för första världskriget, hade han blivit en humoristisk journalist”, skriver hans biograf Edward Blishen. Men kriget förändrade allt.
Som brittisk medborgare arbetade Lofting efter krigsutbrottet till en början på British Ministry of Information i New York. Men 1916 anslöt han sig till Irländska gardet och sändes till fronten i Europa.
I skyttegravarna i Frankrike och Flandern skrev han brev hem. ”Mina barn ville ha brev från mig, och de ville helst ha illustrationer också. Men det fanns mycket lite av intresse att skriva till barn från fronten. Det var antingen för hemskt eller för tråkigt. Och allt censurerades. Men en sak som drog till sig min uppmärksamhet var den betydande roll som djuren spelade i kriget…”
Han såg t.ex. hur det gick till när sårade arméhästar avlivades.
Så han hittade på Doktor Dolittle, en man som kunde tala med djuren och åtminstone i fantasin hjälpa dem med det som inte kunde göras för dem i verkligheten. I breven hem till barnen Elisabeth och Colin växte berättelsen om Doktor Dolittle fram, brev för brev, kapitel efter kapitel.
Mot den bakgrunden får poesin i boken en helt ny dimension. Vad handlar det egentligen om när hunden Jip sitter i båtens för och känner lukter i vinden långt bortifrån, över haven? ”Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn…”
Det är förstås hemlängtan. Längtan bort från den tröstlösa tillvaron i Frankrikes skyttegravar. Hem till hustrun och barnen, men säkert också till den egna barndomen och den förlorade familjen i det lantliga Berkshire. Den åttaårige pojken som skilts från sin familj, han fanns både i boken och i verkligheten. Och doktor Dolittle räddar dem båda.
Fantasins och kärlekens makt hjälper den olycklige soldaten Hugh Lofting att hantera sina förfärliga erfarenheter.
Och han var inte ensam om denna verklighetsflykt. Hemlängtan, ”nostalgia”, var i själva verket ett allvarligt problem i skyttegravarna. Många soldater blev sjuka rent fysiskt och dog av bristande livsvilja. Det var en verklig farsot vid sidan om allt annat fasansfullt.
1917 blev Hugh Lofting svårt skadad i låret av granatsplitter. Han invalidiserades och fick komma hem innan kriget var slut. Breven till barnen redigerades och gavs ut som ”Berättelsen om Doktor Dolittle” 1922 och blev en omedelbar framgång.
Hugh Lofting levde till 1947, allt mera pessimistisk om människorna och deras krigiska drifter.
Första artikeln om Doktor Dolittle:
Doktor Dolittle och poesins födelse
12 juni 2006
Doktor Dolittle och poesins födelse
Det var 1949 och Hugh Loftings barnbok om den gode doktorn i Puddingby, som tröttnade på människorna och blev djurdoktor i stället, hade just utkommit på svenska. Jag var sex år och min mamma läste med allt hesare röst den sällsamma berättelsen. Det var mitt första möte med den sanna poesin.
Människorna kom inte längre till Doktor Dolittles mottagning för han hade ”kaniner i skänken, vita möss i pianot, en ekorre i linneskåpet och en igelkott i källaren”. Och det tyckte de fina människorna inte om. Doktorn blev bara fattigare och fattigare.
Hans papegoja Polynesia lärde honom en dag djurens språk. En ny värld öppnade sig. Den gode doktorn förstod plötsligt att hästen inte alls var spattig utan att han behövde glasögon, gröna glasögon. Han lyssnade till djurens alla bekymmer och hjälpte dem med deras krämpor. Ryktet om den fantastiske doktorn gick över hela världen. Han reste med båt till Afrika för att bota sjuka apor.
På hemvägen räddar han en åttaårig pojke som hållits som fånge av sjörövare. Pojken saknar sin morbror och fruktar att sjörövarna slängt honom i havet. Doktorn engagerar nu alla djur för att söka efter morbrodern. Tumlarna söker på havets botten och frågar djuphavskräftorna. Men de kan inte finna honom.
Örnarna, ”som kan räkna myrorna som kryper på marken”, letar ”över alla hav och alla land och alla öar och alla städer och alla byar”. Förgäves.
– Och om inte vi kan se honom – då finns han inte, säger örnarna högdraget. Och pojken gråter.
Nu blir det hunden Jips tur. Pojken har morbrors röda snusnäsduk och Jip får lukta på den.
– Snus, på min ära, äkta Ljunglöfs Etta! utbrister han. Mannen är så gott som funnen!
Och Jip sätter sig mitt i natten i båtens för och vädrar i vinden.
– Men det är ju mörkt, invänder doktorn.
– Jag behöver inte något ljus för att leta efter en man som luktar Ljunglöfs Etta, säger Jip.
Han vädrar i vinden över havet och muttrar för sig själv:
– Tjära, spansk lök, olja, våta regnkläder, trasiga lagerbärsblad, bränt gummi, tvättade spetsgardiner som hänger på tork, och rävar…”
– Kan du känna så många lukter med samma vind? frågade doktorn.
– Ja visst, svarade Jip. Och det är ändå bara några av de lätta lukterna, de starka. Det skulle vilken byracka som helst kunna känna, till och med om han hade snuva. Men nu till de svåra, fina lukterna.
Han blundade och satte nosen i vädret en lång stund. När han slutligen började tala, lät det nästan som om han sjöng eller talade i sömnen med sorgsen röst:
– Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn, små svampar som skjuter upp under vissna löv och…
Men ingen doft att snus. Jip måste otåligt invänta nya vindar, från nya väderstreck. I tre dagar väntar de på en västlig vind. Men då! Doften var där! Alla segel sätts. Doktorn styr dit Jips nos pekar. Och när Jip anar att morbrodern svälter och är döende, får de hjälp av tusentals svalor som tar tag i tackel och tåg och får båten att forsa fram över havet till undsättning.
Och visst blir det ett lyckligt slut. De hittar pojkens morbror i en grotta på en enslig klippö. Återförening, lycka. Men det finns en annan sida av berättelsen som handlar om författaren, Hugh Lofting, och första världskriget. Därom i en senare artikel.
Nästa artikel om Doktor Dolittle:
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
Människorna kom inte längre till Doktor Dolittles mottagning för han hade ”kaniner i skänken, vita möss i pianot, en ekorre i linneskåpet och en igelkott i källaren”. Och det tyckte de fina människorna inte om. Doktorn blev bara fattigare och fattigare.
Hans papegoja Polynesia lärde honom en dag djurens språk. En ny värld öppnade sig. Den gode doktorn förstod plötsligt att hästen inte alls var spattig utan att han behövde glasögon, gröna glasögon. Han lyssnade till djurens alla bekymmer och hjälpte dem med deras krämpor. Ryktet om den fantastiske doktorn gick över hela världen. Han reste med båt till Afrika för att bota sjuka apor.
På hemvägen räddar han en åttaårig pojke som hållits som fånge av sjörövare. Pojken saknar sin morbror och fruktar att sjörövarna slängt honom i havet. Doktorn engagerar nu alla djur för att söka efter morbrodern. Tumlarna söker på havets botten och frågar djuphavskräftorna. Men de kan inte finna honom.
Örnarna, ”som kan räkna myrorna som kryper på marken”, letar ”över alla hav och alla land och alla öar och alla städer och alla byar”. Förgäves.
– Och om inte vi kan se honom – då finns han inte, säger örnarna högdraget. Och pojken gråter.
Nu blir det hunden Jips tur. Pojken har morbrors röda snusnäsduk och Jip får lukta på den.
– Snus, på min ära, äkta Ljunglöfs Etta! utbrister han. Mannen är så gott som funnen!
Och Jip sätter sig mitt i natten i båtens för och vädrar i vinden.
– Men det är ju mörkt, invänder doktorn.
– Jag behöver inte något ljus för att leta efter en man som luktar Ljunglöfs Etta, säger Jip.
Han vädrar i vinden över havet och muttrar för sig själv:
– Tjära, spansk lök, olja, våta regnkläder, trasiga lagerbärsblad, bränt gummi, tvättade spetsgardiner som hänger på tork, och rävar…”
– Kan du känna så många lukter med samma vind? frågade doktorn.
– Ja visst, svarade Jip. Och det är ändå bara några av de lätta lukterna, de starka. Det skulle vilken byracka som helst kunna känna, till och med om han hade snuva. Men nu till de svåra, fina lukterna.
Han blundade och satte nosen i vädret en lång stund. När han slutligen började tala, lät det nästan som om han sjöng eller talade i sömnen med sorgsen röst:
– Tegel, viskade han, gammalt, gult tegel, som håller på att vittra sönder i en gårdsmur. Den söta lukten av unga kvigor vid en bergsbäck, plåttaket på ett duvslag eller kanske en visthusbod, när middagssolen lyser på det, svarta glacéhandskar i en byrålåda av valnötsträ, en dammig väg med en vattenho för hästarna under en lönn, små svampar som skjuter upp under vissna löv och…
Men ingen doft att snus. Jip måste otåligt invänta nya vindar, från nya väderstreck. I tre dagar väntar de på en västlig vind. Men då! Doften var där! Alla segel sätts. Doktorn styr dit Jips nos pekar. Och när Jip anar att morbrodern svälter och är döende, får de hjälp av tusentals svalor som tar tag i tackel och tåg och får båten att forsa fram över havet till undsättning.
Och visst blir det ett lyckligt slut. De hittar pojkens morbror i en grotta på en enslig klippö. Återförening, lycka. Men det finns en annan sida av berättelsen som handlar om författaren, Hugh Lofting, och första världskriget. Därom i en senare artikel.
Nästa artikel om Doktor Dolittle:
Brev från skyttegravarna/Dolittle (2)
9 juni 2006
Apropå DO och blomstertiden
När gräs och gröda gror
vi tackar storebror
att han oss hjälpt förstå
att skydda våra små
för blomstertidens hot.
Vi böjer oss i bot
och tänker aldrig mera
vårt land så svårt blamera
och barn diskriminera
med kristligt övermod
och farligt hemska ord
om att vår Gud är god.
(Med anledning av att Diskrimineringsombudsmannen, DO, förklarat att psalmen
"Den blomstertid nu kommer" inte är lämplig att sjungas på skolavslutningar i Sverige. SvD 9 juni 2006)
Länk till Svenska Dagbladets artikel:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12879175.asp
vi tackar storebror
att han oss hjälpt förstå
att skydda våra små
för blomstertidens hot.
Vi böjer oss i bot
och tänker aldrig mera
vårt land så svårt blamera
och barn diskriminera
med kristligt övermod
och farligt hemska ord
om att vår Gud är god.
(Med anledning av att Diskrimineringsombudsmannen, DO, förklarat att psalmen
"Den blomstertid nu kommer" inte är lämplig att sjungas på skolavslutningar i Sverige. SvD 9 juni 2006)
Länk till Svenska Dagbladets artikel:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12879175.asp
Nazisterna, vänstern och toleransen
Nationaldagen solkades av diverse extremister – igen. Nazister marscherade genom Stockholms gator skyddade av polis. Diverse vänstergrupper försökte förhindra marschen med våld. Kalabalik och polisingripanden blev följden. Skall vi ha det så här?
Till att börja med skulle jag vilja notera två detaljer. Nazidemonstrationen hade polisens tillstånd. Motdemonstranterna hade det inte.
Nazisterna marscherade enhetligt klädda i något som bra mycket påminde om uniformer: svarta kängor, bruna byxor, svarta skjortor och kepsar. Det är anmärkningsvärt och stötande men eftersom förbudet för politiska uniformer upphävdes 2002 så är det tydligen så här det skall vara. Det gamla förbudet infördes 1933 och riktade sig mot såväl nazister som kommunister. Man kan gott diskutera om inte förbudet borde återinföras.
Många av vänsterdemonstranterna var ännu tydligare våldsinriktade och dessutom var åtskilliga av dem maskerade. De gick också till handling. Deras våldsamma angrepp ledde till så stor fara för människor och egendom att polisen ingrep. Flera hundra våldsverkare transporterades med buss ut från centrala staden.
Det är tydligt att vissa vänsterfigurer inte respekterar den grundlagsskyddade rätten för alla att uttrycka sin politiska övertygelse genom ordnade demonstrationer. Att med våld ge sig på en laglig demonstration är simpelt och odemokratiskt. Och ett brott.
Ändå var det nazidemonstrationen som väckte mest ilska - åtminstone i medierna. Sådana demonstrationer borde inte tillåtas, hette det. Många ropade slagordet ”Inga nazister på våra gator!”.
Man kan undra: varför hör man aldrig ”Inga kommunister på våra gator!”? Varför ropar ingen ”Stoppa vänstervåldet och förstörelsen!”? Toleransnivån verkar vara betydligt högre för det olagliga vänstervåldet än för de lagliga nazimarscherna.
Det tål att påminnas om att tolerans är till för det som vi inte tycker om. Det vill säga för ÅSIKTER som vi inte tycker om. T. ex. nazistiska och rasistiska idéer. Avskyvärt och svårt att tolerera, men menar vi något med vår tolerans är det här vi kan öva oss.
Att med våld försöka förhindra människor att ge uttryck för sådana politiska övertygelser kan däremot inte tolereras. Som Nationalencyklopedin så väl uttrycker det: ”Toleransens gränser sätts därvid naturligt av toleransprincipen själv: man bör inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet.”
Alltså: så länge det handlar om ÅSIKTER måste vi tillåta såväl högerextrema sådana som vänsterextrema. Dessa åsikter måste också få uttryckas i lagliga demonstrationer. Polisen måste skydda dem – hur obehagligt det än kan vara för oss som avskyr båda falangerna. Ger vi efter och börjar förfölja oliktänkande med polis, har vi faktiskt tillgripit våra motståndares smutsiga vapen.
Men när det kommer till HANDLINGAR, till våld och tvång och skadegörelse, då finns det ingen anledning att visa tolerans.
Vänstern har efter nationaldagen på denna punkt en svår hemläxa att göra. Man kan förstå att de inte vill ha hemläxor.
Till att börja med skulle jag vilja notera två detaljer. Nazidemonstrationen hade polisens tillstånd. Motdemonstranterna hade det inte.
Nazisterna marscherade enhetligt klädda i något som bra mycket påminde om uniformer: svarta kängor, bruna byxor, svarta skjortor och kepsar. Det är anmärkningsvärt och stötande men eftersom förbudet för politiska uniformer upphävdes 2002 så är det tydligen så här det skall vara. Det gamla förbudet infördes 1933 och riktade sig mot såväl nazister som kommunister. Man kan gott diskutera om inte förbudet borde återinföras.
Många av vänsterdemonstranterna var ännu tydligare våldsinriktade och dessutom var åtskilliga av dem maskerade. De gick också till handling. Deras våldsamma angrepp ledde till så stor fara för människor och egendom att polisen ingrep. Flera hundra våldsverkare transporterades med buss ut från centrala staden.
Det är tydligt att vissa vänsterfigurer inte respekterar den grundlagsskyddade rätten för alla att uttrycka sin politiska övertygelse genom ordnade demonstrationer. Att med våld ge sig på en laglig demonstration är simpelt och odemokratiskt. Och ett brott.
Ändå var det nazidemonstrationen som väckte mest ilska - åtminstone i medierna. Sådana demonstrationer borde inte tillåtas, hette det. Många ropade slagordet ”Inga nazister på våra gator!”.
Man kan undra: varför hör man aldrig ”Inga kommunister på våra gator!”? Varför ropar ingen ”Stoppa vänstervåldet och förstörelsen!”? Toleransnivån verkar vara betydligt högre för det olagliga vänstervåldet än för de lagliga nazimarscherna.
Det tål att påminnas om att tolerans är till för det som vi inte tycker om. Det vill säga för ÅSIKTER som vi inte tycker om. T. ex. nazistiska och rasistiska idéer. Avskyvärt och svårt att tolerera, men menar vi något med vår tolerans är det här vi kan öva oss.
Att med våld försöka förhindra människor att ge uttryck för sådana politiska övertygelser kan däremot inte tolereras. Som Nationalencyklopedin så väl uttrycker det: ”Toleransens gränser sätts därvid naturligt av toleransprincipen själv: man bör inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet.”
Alltså: så länge det handlar om ÅSIKTER måste vi tillåta såväl högerextrema sådana som vänsterextrema. Dessa åsikter måste också få uttryckas i lagliga demonstrationer. Polisen måste skydda dem – hur obehagligt det än kan vara för oss som avskyr båda falangerna. Ger vi efter och börjar förfölja oliktänkande med polis, har vi faktiskt tillgripit våra motståndares smutsiga vapen.
Men när det kommer till HANDLINGAR, till våld och tvång och skadegörelse, då finns det ingen anledning att visa tolerans.
Vänstern har efter nationaldagen på denna punkt en svår hemläxa att göra. Man kan förstå att de inte vill ha hemläxor.
5 juni 2006
Apropå nationaldagen
För fanan inga känslor har jag.
Ifrån de nationella avstånd tar jag.
Jag sköter mitt och tjänar klöver.
För kungen har jag inget över.
Jag säger nej till djupa rötter
och byter fru på lätta fötter,
helt fri från eftertankens börda
om vad som trolöst folk får skörda.
På kyrkan har jag tappat kollen
för präster är som spruckna trollen.
Det verkar kanske trist och veligt
men inget är mig längre heligt.
Mitt allt har jag på banken.
Man är väl svensk, för fanken!
Ifrån de nationella avstånd tar jag.
Jag sköter mitt och tjänar klöver.
För kungen har jag inget över.
Jag säger nej till djupa rötter
och byter fru på lätta fötter,
helt fri från eftertankens börda
om vad som trolöst folk får skörda.
På kyrkan har jag tappat kollen
för präster är som spruckna trollen.
Det verkar kanske trist och veligt
men inget är mig längre heligt.
Mitt allt har jag på banken.
Man är väl svensk, för fanken!
4 juni 2006
Citatet
"Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem
sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass."
Anonym författare i svensk, kommunistisk broschyr från 1925 angående
domen mot rikspresident Friedrich Ebert. Till artikeln: Svenskt efterspel.
sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass."
Anonym författare i svensk, kommunistisk broschyr från 1925 angående
domen mot rikspresident Friedrich Ebert. Till artikeln: Svenskt efterspel.
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
Tysklands förste rikspresident, socialdemokraten Friedrich Ebert, dömdes dagen före julafton 1924 till tre månaders fängelse för landsförräderi (se särskilt artiklarna nr 2 och 5 i serien). En månad senare var han död. Nazister och kommunister jublade.
Rättegången och domen i Magdeburg väckte uppmärksamhet i hela världen. I Sverige kom det 1925 ut en liten broschyr med titeln ”Socialdemokratin och fosterlandet. Rikspresident Eberts ärekränkningsprocess i Magdeburg.” Den finns att läsa på Kungliga Biblioteket.
Det var Förlags A.- B. Fram i Stockholm som tryckte broschyren. Förlaget ägdes 1925 av Sveriges kommunistiska parti. Författaren är anonym men budskapet blir efterhand nog så tydligt: det gällde att framställa socialdemokraten Ebert som klassförrädare och som borgerskapets villiga redskap mot revolutionen.
Propagandabroschyren är skickligt skriven. Man citerar t.ex. sakligt den tyske överbefälhavaren, general Wilhelm Groener, som vittnade. Han sade: ”Jag känner inte till att socialdemokratin på något sätt skadat fosterlandets försvar. Tvärtom har jag hos herr Ebert funnit fullaste förståelse för fosterlandets försvar. Ebert gjorde allt för att genomföra arméledningens krav.”
På så sätt knöt den anonyme skribenten samman socialdemokratin med den tyska militären på ett politiskt effektivt sätt. Socialdemokraternas ansvar för kriget blev tydligt. Och Ebert framstår som arméledningens villige springpojke.
Även när broschyrförfattaren citerar Eberts försvarare Landsberg fungerar citaten politiskt rakt emot Ebert. Landsberg betonar t.ex. att Ebert i januari 1918 var tvungen att ta hänsyn till massans revolutionära stämning. ”I politiken måste nu en gång sådana medel användas”, sade han. Citatet bekräftar därmed att det faktiskt rådde en revolutionär situation i januari 1918 och Ebert framstår som en cynisk opportunist.
Även Eberts andre försvarare Heine citeras så att hans ord spelar kommunisterna i händerna. Heine hävdar att Ebert inte kunde göra något annat än att gå in i strejkledningen ”icke, som det utan en skugga av bevis sagts, i partiets intresse utan i statens och fosterlandets intresse”. Eberts roll som statens försvarare framhävs alltså – denna stat som kommunisterna ville krossa.
Den kommunistiska propagandabroschyrens slutsats är magnifik i sin lömskhet. Man pekar på att Ebert dömts av den borgerliga rättsapparaten och staten trots att han just arbetat för att rädda denna borgerliga stat. Ebert är alltså dubbelt föraktlig eftersom han sviks till och med av de borgerliga, som han försvarat. Broschyrförfattaren skriver: ”Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass.”
Och så kommer kommunisternas hot: ”Det arbetande folkets dom återstår. Den fälles för klassförräderi och kommer icke att bli mild, när en dag massornas uppgörelse sker på en gång med borgarklassen och dess livvakt: de socialdemokratiska ledarna.”
Så behandlade alltså svenska kommunister en person som vigt sitt liv åt att försöka skapa en parlamentarisk demokrati i sitt hemland Tyskland och för att undvika att landet blev en Sovjetdiktatur.
Artikeln är nr 6 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Rättegången och domen i Magdeburg väckte uppmärksamhet i hela världen. I Sverige kom det 1925 ut en liten broschyr med titeln ”Socialdemokratin och fosterlandet. Rikspresident Eberts ärekränkningsprocess i Magdeburg.” Den finns att läsa på Kungliga Biblioteket.
Det var Förlags A.- B. Fram i Stockholm som tryckte broschyren. Förlaget ägdes 1925 av Sveriges kommunistiska parti. Författaren är anonym men budskapet blir efterhand nog så tydligt: det gällde att framställa socialdemokraten Ebert som klassförrädare och som borgerskapets villiga redskap mot revolutionen.
Propagandabroschyren är skickligt skriven. Man citerar t.ex. sakligt den tyske överbefälhavaren, general Wilhelm Groener, som vittnade. Han sade: ”Jag känner inte till att socialdemokratin på något sätt skadat fosterlandets försvar. Tvärtom har jag hos herr Ebert funnit fullaste förståelse för fosterlandets försvar. Ebert gjorde allt för att genomföra arméledningens krav.”
På så sätt knöt den anonyme skribenten samman socialdemokratin med den tyska militären på ett politiskt effektivt sätt. Socialdemokraternas ansvar för kriget blev tydligt. Och Ebert framstår som arméledningens villige springpojke.
Även när broschyrförfattaren citerar Eberts försvarare Landsberg fungerar citaten politiskt rakt emot Ebert. Landsberg betonar t.ex. att Ebert i januari 1918 var tvungen att ta hänsyn till massans revolutionära stämning. ”I politiken måste nu en gång sådana medel användas”, sade han. Citatet bekräftar därmed att det faktiskt rådde en revolutionär situation i januari 1918 och Ebert framstår som en cynisk opportunist.
Även Eberts andre försvarare Heine citeras så att hans ord spelar kommunisterna i händerna. Heine hävdar att Ebert inte kunde göra något annat än att gå in i strejkledningen ”icke, som det utan en skugga av bevis sagts, i partiets intresse utan i statens och fosterlandets intresse”. Eberts roll som statens försvarare framhävs alltså – denna stat som kommunisterna ville krossa.
Den kommunistiska propagandabroschyrens slutsats är magnifik i sin lömskhet. Man pekar på att Ebert dömts av den borgerliga rättsapparaten och staten trots att han just arbetat för att rädda denna borgerliga stat. Ebert är alltså dubbelt föraktlig eftersom han sviks till och med av de borgerliga, som han försvarat. Broschyrförfattaren skriver: ”Så föraktar bourgeoisien sina lakejer och spottar på dem sedan de bistått den med förräderi mot sin egen klass.”
Och så kommer kommunisternas hot: ”Det arbetande folkets dom återstår. Den fälles för klassförräderi och kommer icke att bli mild, när en dag massornas uppgörelse sker på en gång med borgarklassen och dess livvakt: de socialdemokratiska ledarna.”
Så behandlade alltså svenska kommunister en person som vigt sitt liv åt att försöka skapa en parlamentarisk demokrati i sitt hemland Tyskland och för att undvika att landet blev en Sovjetdiktatur.
Artikeln är nr 6 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
1 juni 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
