Polsk hämnd

Efter Potsdamkonferensen sommaren 1945 var den fortsatta fördrivningen av 6-7 miljoner tyskar från Östeuropa att betrakta som laglig. Den var fullt i överensstämmelse inte bara med Sovjetunionens utan också med Storbritanniens och USA:s vilja. Men den skulle ske ordnat och humant. Så blev det inte alltid.

I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.

Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.

Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.

Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.

Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.

Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.

Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.

Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.

Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”

Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).

Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Månadens haiku

Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.


Förra månadens haiku
Förra årets haikuer.

Den stora utförsäljningen

Först var det Röda armén som stod för fördrivningen av den tyska civilbefolkningen från Ostpreussen 1944-1945. Sedan tog polackerna själva över och fortsatte den brutala etniska rensningen i Pommern och Schlesien. Fram till sommaren 1945 pågick en ”vild fördrivning”, som historikerna säger.

Men från juli 1945 försökte man skapa ordning och laglighet i verksamheten. Det var en av uppgifterna för konferensen på slottet Cecilienhof i Potsdam utanför Berlin. Men det blev ett stort misslyckande; Potsdamkonferensen förvärrade flyktingkatastrofen i Europa. Så här gick det till:

På konferensen försökte ”de tre stora”, Churchill, Truman och Stalin, komma överens om Tysklands och Polens gränser. Redan på konferensen i Teheran i november 1943 hade de (Churchill, Roosevelt och Stalin) enats om att Sovjetunionen skulle få Polens områden öster om floden Bug, bl a Vilnius och Lemberg (Lviv). Polen skulle kompenseras i väster, dvs med tyska områden.

I Potsdam skulle dessa tyska områden definieras och gränsen mellan Tyskland och Polen läggas fast, åtminstone fram till en fredskonferens. Egentligen förekom det ingen diskussion om södra Ostpreussen och Pommern. De skulle bli polska och den tyska befolkningen där skulle flyttas, totalt ca 4 miljoner människor. Oenigheten gällde Schlesien.

Vid den tidigare konferensen i Jalta i februari 1945 hade man i princip varit överens om en gränslinje mellan Tyskland och Polen längs floderna Oder och Neisse. Men problemet var att det fanns två bifloder till Oder som hette Neisse, en i väster och en betydligt längre österut på andra sidan Breslau. Stalin hävdade, förstås, västra Neisse som gräns. Churchill och Truman den östra. Skillnaden var nästan halva Schlesien – och tre miljoner tyska civila.

Den polske kommunistiske presidenten Bierut inbjöds med sin utrikesminister Rzymowski till Potsdam. Där erinrade de om att Hitler försökt döda den polska befolkningen och kulturen för att få ”Lebensraum”. Nu hade de tre stora chansen att utöva ”historisk rättvisa” genom att godkänna Polens västutvidgning. Bierut ville också undvika arbetslöshet i Polen genom att skicka polska arbetare till de delvis redan övergivna tyska industrierna och kolgruvorna i Schlesien. Om Polen fick Schlesien skulle dessutom Tysklands framtida militära kapacitet minska eftersom mycket av rustningsindustrin funnits just där.

Resonemanget passade ryssarna perfekt. Stalin ville ha ett starkt Polen som buffert mot Västeuropa. Men Churchill var inte imponerad av Polens krav på ¼ av Tysklands odlingsbara mark. Han ansåg att åtta eller nio miljoner människor skulle tvingas flytta och det skulle chockera de västliga demokratierna. ”Följden skulle bli att polackerna och ryssarna hade maten och bränslet medan vi hade munnarna och hjärtana”, summerade han. Men hans synpunkter klingade ohörda eftersom han förlorade valet hemma i Storbritannien och ersattes med Labours Clement Attlee.

En betydligt större fråga gällde det tyska krigsskadeståndet. Stalin krävde att Sovjetunionen skulle kompenseras för sina förluster genom att den tyska industrin monterades ner och till stor del sändes österut. Han krävde sovjetisk kompensation även från industriområdet Ruhr, som låg i västzon. Det kunde varken USA eller Storbritannien acceptera. Frågan hade till synes gått i baklås.

Nu kom den amerikanske utrikesministern Byrnes på att Schlesien kunde användas som lockbete för att få Stalin att reducera sina krav i västmakternas ockupationszoner. Byrnes fick med sig Truman och Attlee och de sockrade budet med ett erbjudande att erkänna de nya regeringarna i Rumänien, Ungern och Bulgarien. Men det gällde att ta allt eller inget. Och Truman hotade med att resa hem genast om Stalin inte accepterade hela paketet. Truman behövde inte resa. Stalin accepterade. Han hade fått nästan allt han begärde.

Så kom det sig att Truman och Attlee sålde ut Schlesien till Stalin. Ingen frågade vad de berörda folken tyckte. Om Pommern och Ostpreussen hade det inte ens varit någon diskussion. Inte heller om de drygt tre miljoner tyskarna i Sudetområdena i Tjeckoslovakien. De gick nu en plågsam fördrivning till mötes.

Sammantaget gav ”de tre stora” i Potsdam klartecken till fördrivning, eller "transfer" som det står i avtalstexten, av mellan sex och sju miljoner civila tyskar. Det skulle enligt artikel XIII ske ”in an orderly and humane manner”. Det skulle bli allt annat än så.

Källor och litteratur: Mee Jr, Charles L., Meeting at Potsdam (London 1975); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special, 2/2002); Raff, Diether, Deutsche Geschichte (München 1989); Bell, Philip, Världen efter 1945 (London 2001; sv. 2003); Churchill, Winston, Triumf och tragedi, (sv. 1954).
Detta är artikel nr 5 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen (1)
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Den som vill läsa originaltexten i artikel XIII kan klicka på comments nedan.

Öga och Öra ett år

När den här bloggen startades stormade det kring de danska Muhammedkarikatyrerna. Det handlade om vad som är heligt för vem och om vem som skall tolerera vad. En vanlig hållning bland svenskar var att man borde ligga lågt, undvika att provocera och ha förståelse för de radikala islamisternas våld.

Sedan dess har stämningarna förändrats, är mitt intryck. Allt fler har insett att demokratierna måste försvara sig och stå upp för sina värderingar och sin kultur.

Efter en givande resa till det ortodoxa klostret Nya Valamo i Finland skrev jag i februari flera artiklar om ortodoxi och ikoner. De ortodoxa har många för västerlänningar provocerande tankegångar. Det handlar om en icke-analyserande hållning, om tystnad, försakelse och om att stå för det heliga. Hur mycket av detta finns kvar i dagens svenska kyrka?

I mars handlade det bland annat om den österrikiske juden och författaren Stefan Zweig och hans erfarenheter av utbrotten av de båda världskrigen. 1914 jublade Europas folk över kriget – 1939 var stämningarna dämpade, även i Tyskland. Ögonvittnet Zweig funderade över skillnaden i sin självbiografi Die Welt von Gestern. Något hade hänt med folkens tilltro till sina politiska ledare.

Två av de hittills mest lästa artiklarna på Öga och Öra handlar om sex och kyskhet i romarriket. Jag hade hört Medelhavsmuseets Karen Slej som berättade om bordellerna i Pompeji och romarnas bilder med sexuella motiv. De hade en helt annan funktion än den sentida pornografin och kan därför leda till missuppfattningar om tillvaron i det romerska riket.

Anknytning till romarriket hade även ett par artiklar om Karl Marx. Han växte nämligen upp i Tysklands äldsta stad, Trier, vid Mosel. Mitt emot hans barndomshem finns ett av de ståtligaste romerska byggnadsverken norr om Alperna, Porta Nigra. Denna byggnad från 190 e. Kr. räddades till eftervärlden tack vare att den byggdes in i en kristen kyrka. Men strax innan Karl Marx föddes i Trier hade Napoleons trupper rivit kyrkan för att frilägga den antika – och hedniska – porten. En sant revolutionär handling. I denna historiskt laddade miljö växte alltså Marx upp.

I maj ägnade jag flera artiklar åt Tysklands förste rikspresident Friedrich Ebert (1871-1925) som kom att personifiera den ödesdigra dolkstötslegenden och som till slut dömdes för landsförräderi.

Jag har också försökt att ge en bild av engelsmannen Hugh Lofting (1886-1947) som i Flanderns skyttegravar skrev barnboken Doktor Dolittle i brevform hem till sina barn. En helt annan brevskrivare från första världskriget var den katolske fältprästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), som skrev om sin ”nostalgia för fronten”.

En resa med tåg från Wien till Trieste ledde till artiklar om den gamla habsburgska hamnstadens öden under Hitlers respektive Titos välde och om den (nästan) glömda massakern på kroater i Bleiburg i maj 1945.

I augusti stod Dag Hammarskjöld i centrum för uppmärksamheten på Öga och Öra. Hur gick egentligen hans roll som generalsekreterare ihop med hans roll som kristen mystiker? Alla är inte lika imponerade över Hammarskjölds insatser, i synnerhet inte över hans hanterande av Kongokriget.

Påven Benedictus XVI hade en del problem att hantera arga muslimer efter sitt tal i Regensburg i september. Men vad sade han egentligen? Det handlade om förnuftets roll i religionen.

Under hösten blev det en rad artiklar om Sveriges förhållande till Baltikum, särskilt till Lettland. Jag ägnade en hel del tid åt att gå igenom material i Riksarkivet och kunde berätta hur det gick till när Sverige erkände Sovjetunionens ockupation och annektering av de baltiska länderna 1940. Det visade sig att Sverige till och med lämnade ut Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken i Stockholm, till de sovjetiska ockupanterna.

Det blev också en ifrågasättande artikel om Maja Hagerman och hennes kritik mot förlaget Wahlström & Widstrand som gav ut Tacitus Germania från 98 e.Kr i nyupplaga häromåret. Hagerman kallade nyutgivningen för skrämmande och talade om "aningslöshet och glömska". Tacitus spelar dagens nazister i händerna, menade hon. Men vad vill egentligen Maja Hagerman? Skall vi sluta att ge ut latinska klassiker?

I december började sedan den pågående serien om fördrivningen av 14 miljoner tyskar från Östeuropa efter andra världskriget.

Och den som undrar över vad det kan finnas för röd tråd eller logik i detta sammelsurium av disparata ämnen kan läsa min lilla rimmade programförklaring.

Väl mött till fortsatt läsning!

Till översikten för 2007: Öga och Öra två år.

Ostpreussens undergång

Under november och december 1944 fanns fortfarande tid att på ett ordnat sätt evakuera de 2,5 miljoner tyskar som bodde i Ostpreussen. Men ingen evakuering kom till stånd. I stället mobiliserade nazistpartiet en sk folkstormsarmé med 16-åriga pojkar och män i 60-årsåldern som fick en rudimentär militärutbildning, enkel beväpning och en armbindel. En viktig person lämnade emellertid Ostpreussen, Adolf Hitler. Den 20 november övergav han sin befästa ”varglya” i Rastenburgskogen.

Den 12 januari 1945 började det andra stora sovjetiska anfallet på Ostpreussen (om det första se När kriget kom till Ostpreussen). Överlägsna styrkor bröt igenom försvarslinjerna och avancerade snabbt, främst söderifrån. Panik utbröt bland civilbefolkningen som i hundratusental flydde västerut mot vad man hoppades var tryggheten på andra sidan floden Weichsel (Wisla). Men redan den 23 januari rullade ryska stridsvagnar in i staden Elbing i nordvästra Ostpreussen nära Östersjön. Det var en total överraskning och en katastrof för tyskarna. Flyktvägen över land västerut var därmed avskuren och 2,5 miljoner civila fångade i en fälla. Många av dem utsattes för plundringar, mord och våldtäkter av de framvällande rödarmisterna.

Flyktingströmmarna vände nu norrut mot den frusna havsviken Frisches Haff, som omges av en 60 km lång sandvall. På denna 1–3 km breda sandvall kan man antingen ta sig mot nordost till Königsbergs hamnstad Pillau eller mot sydväst till Danzig. Ändlösa flyktingkaravaner ringlade mot denna sista utväg ur Ostpreussen. Det var nu 25 grader kallt och tidvis snöstorm. De flesta av flyktingarna var kvinnor, barn och gamla. De tog sig fram med häst och vagn eller till fots, tungt lastade med tillhörigheter som de efterhand tvangs lämna vid vägkanten.

Först dukade de allra minsta barnen under i kylan och stormen. Sedan dog åldringarna tyst och stilla under filtar och täcken i kärror och vagnar. Det fanns ingen tid för begravningar. Barnvagnar med stelfrusna barnlik stod längs flyktvägarna.

Vid stranden av Frisches Haff måste alla tunga tillhörigheter lämnas. Det bildades berg av möbler, väskor och lårar, symaskiner och jordbruksredskap, värdesaker, husgeråd och mat. Vagnarna släpptes ut på isen i omgångar för att undvika köer, men det blev ändå genast stockningar. Sovjetiskt flyg angrep flyktingarna med kulsprutor och bomber. De allt fler bombhålen i isen förvandlades till förrädiska råkar som slukade vagnar med hela familjer på ett ögonblick. ”Jag minns hästhuvuden, fastfrusna i isen”, berättar ett vittne som upplevde flykten som barn. ”Och jag undrade var människorna fanns.”

I fem veckor, till slutet av februari, var flyktvägen över Frisches Haff öppen. Men vädret blev mildare och isen smälte. De sista veckorna tog sig flyktingarna fram i issörja och risken att isen skulle brista var överhängande. Bakom dem brann Ostpreussens byar. De minns den nattliga horisonten i söder som en rödlila linje. Omkring en halv miljon människor lyckades ta sig över isen. Ytterligare några hundratusen kom norrifrån. En av de sista dagarna i februari bröt isen upp. Den enda kvarvarande flyktvägen från Ostpreussen var sedan sjövägen från Pillau.

Den lilla hamnstaden Pillau var packad med folk. Dagligen gick 8–10 fartyg med flyktingar västerut, långt färre än vad som behövdes. Förfärande scener utspelades när t ex kvinnor med spädbarn som lyckats komma ombord på en båt, kastade sina barn tillbaka ner till släktingar på kajen för att även de skulle få komma ombord; kvinnor med spädbarn hade förtur till räddningen.

Från januari till den 25 april, då Königsberg föll, beräknas upp emot en halv miljon människor ha transporterats ut med båt från Pillau. De flesta av de kvarvarande civila i området deporterades till Sovjetunionen. Hälften beräknas ha dött där.

Omkring en miljon av flyktingarna nådde till slut området kring Danzig (Gdansk) där ännu en miljon tyskar på flykt redan befann sig. Där hann Röda armén upp dem i slutet av mars. Genom en räddningsinsats på order av storamiral Dönitz med 790 båtar från marinen och den tyska handelsflottan lyckades en stor del av flyktingarna komma vidare västerut till Flensburg, Kiel eller Danmark. Det var en aktion fullt i klass med Dunkerque.

Men alla nådde inte sina destinationer. Lasarettsfartyget Wilhelm Gustloff, som den 30 januari lämnade Gotenhafen (Gdynia) med upp emot 10 000 passagerare, återigen mest kvinnor och barn, torpederades redan samma natt av en rysk ubåt. Omkring 9 000 av dem dog.

Anm. Det råder stor osäkerhet kring de flesta siffrorna som har med dessa händelser att göra. Den tyske historikern Guido Knopp anser t ex att det fanns 2,5 miljoner tyskar i Ostpreussen. Niclas Sennerteg tror i sin bok Stalins hämnd att det handlade om 1,5 miljoner; resten hade redan flytt. Även antalet passagerare på Wilhelm Gustloff är omdiskuterat. Sennerteg säger att ingen vet hur många som fanns ombord men troligen var det 6 600 personer varav 5 300 kvinnor och barn. Claes-Göran Wetterholm skriver i sin bok Dödens hav att det enligt passagerarlistorna fanns 6 050 människor ombord men mer än ett dygn före avgång hade folk strömmat ombord utan kontroll. Enligt Guido Knopp som citerar inskeppningsofficeren Waldemar Terres fanns det 7 956 registrerade passagerare. Under de sista 20 timmarna före avgång kom ytterligare omkring 2 000 ombord, uppskattar "Marinehelferin" Ingeborg Dorn. Därför är siffran sannolikt kring 10 000, enligt Knopp. Det kan tilläggas att båten var byggd för 1 463 passagerare. När det gäller antalet våldtäkter har det beräknats att 1,9 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av rödarmister på östfronten 1944-1945 (källa: Helke Sander-Barbara Johr, citerad av Sennerteg), många av dem ett flertal gånger. Men denna siffra gäller alltså hela östfronten, inte bara Ostpreussen. Enligt Sennerteg är "de massvåldtäkter som begicks av ryska soldater i östra Tyskland 1945 hittills oöverträffade i historien".

Artikeln är nummer fyra i en serie. Se även:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Anknytning till detta tema har även tre artiklar om koncentrationslägret Stutthof. Klicka på etiketten Stutthof nedan!

Apropå den svenska modellen

Upp till kamp för modellen!
Sista chansen det är
att krossa salladsrebellen
som hot mot facket bär!

Ej rubbas skall det gamla än av tiden!
Ej skall vår makt i gruset störtas ner!
För ORDNINGEN vi kämpar sista striden;
förutan den är LO icke mer.


Med anledning av att den samlade fackföreningsrörelsen gått till strid mot en salladsbar i Göteborg och satt den i blockad. Genom sk sympatiåtgärder ser man också till att soporna inte avhämtas. Salladsbaren har ett fåtal deltidsanställda; ingen av dem är med i facket. Men fackföreningsrörelsen kräver ändå att salladsbarens ägare skall teckna kollektivavtal. LO anser att man för en rättfärdig kamp för att upprätthålla "ordning och reda" och "den svenska modellen".

När kriget kom till Ostpreussen

Det var den femte krigssommaren men i Ostpreussen rådde djupaste fred. Medan de tyska städerna i väster bombades och brann, bärgades en ny spannmålsskörd i Tysklands kornbod. Men mycket skulle förändras. Röda armén stod sommaren 1944 vid Ostpreussens gräns.

Det första oroande tecknet var flyktingarna som började komma från Litauen och Memel till följd av den ryska offensiven. Och i slutet av augusti bombades plötsligt provinsens huvudstad Königsberg av britterna. 6 000 människor dödades och 160 000 blev hemlösa. Hälften av de historiska byggnaderna förstördes. Det var den första krigshandlingen på ostpreussisk mark.

Fram till oktober var det sedan relativt lugnt. Under den tiden hade befolkningen kunnat evakueras. General Friedrich Hoβbach hade begärt evakuering av gränsområdena, men partichefen i provinsen, Gauleiter Erich Koch, sade nej. Han ville hellre bygga en östvall som skydd mot Röda armén. Hitler instämde; det vore en alltför stor prestigeförlust att förklara Ostpreussen som krigsskådeplats. Därmed låg ansvaret för de civila kvar hos partiet.

Och partiet förbjöd varje förberedelse till evakuering eller flykt. Ingen fick lämna Ostpreussen utan tillåtelse. Straffet kunde bli döden. Därför var både myndigheter och civilbefolkning fullständigt oförberedda när det ryska anfallet började den 16 oktober 1944.

Anfallet hade föregåtts av hetspropaganda mot tyskarna. Den ryske författaren Ilja Ehrenburg uppmanade soldaterna att ”döda tyskarna!” och att ”gå med outsläckligt hat mot fienden!” som ”mördat ditt barn, våldtagit din fru, förlovade och syster, skjutit din mor och far, bränt ner ditt hem”. Han reducerade i sina blodtörstiga artiklar i armépressen de tyska motståndarna till ett folk av barbarer och förbrytare, anser historikern Guido Knopp.

Även den polska befrielsekommittén var hatisk. I juli hade man skrivit ett manifest om ”hämndens timme för kvalen och lidandena, för de nedbrända byarna och förstörda städerna, kyrkorna och skolorna, för arresteringarna, lägren och avrättningarna, för Auschwitz, Majdanek, Treblinka, för utrotningen av gettona”.

När byn Nemmersdorf den 21 oktober intogs av ryssarna dödades alla invånare som inte flytt, 26 personer, däribland kvinnor och barn. Två dagar senare återtogs byn av tyska förband och illdåden avslöjades. Bilder togs på uppradade lik. Propagandaminister Goebbels gjorde stor sak av händelsen. Upprörda reportage om massakrer och våldtäkter spreds i tyska tidningar och filmbilder visades i biografernas nyhetssammanfattningar, Wochenschau. Internationell press inbjöds till Nemmersdorf, däribland svenska tidningar. Men de svenska skrev ingenting om saken, i varje fall inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Stockholms-Tidningen. Den senares korrespondent Christer Jäderlund skrev dock den 29 oktober att ”ryssarna har enligt både officiella och privata uppgifter tagit en fruktansvärd hämnd på den ostpreussiska befolkningen för alla lidanden”. Jäderlund konstaterade att ingendera sidan tycktes ta några fångar.

De svenska journalisternas återhållsamhet var välgrundad. Det är nämligen oklart vad som faktiskt hände i Nemmersdorf. Sentida undersökningar, bl a av ett hemligt protokoll från fältpolisen den 25 oktober, pekar på att Goebbels version var överdriven och liken arrangerade för att antyda våldtäkter som eventuellt aldrig ägt rum. Syftet med denna manipulation skulle vara att stärka ostpreussarnas motståndsvilja. Men om det var så, blev det en missräkning; rapporterna om de ryska illdåden skapade i stället ångest och paniktendenser bland civilbefolkningen.

I slutet av oktober ebbade det ryska anfallet ut och en period av relativt lugn inträdde. Men det var lugnet före stormen.

Artikeln är nr 3 i en serie om 9. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Fördrivning, flyktingar och förakt

Den största etniska rensningen i Europas historia ägde rum vid andra världskrigets slut. Omkring 14 miljoner tyskar fördrevs då från sina hem i Östeuropa. Åtta miljoner av dem hade bott i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som i århundraden hört till det tyska riket men som nu skulle bli polskt. Andra flydde från Sudetlandet i Tjeckoslovakien, från Ungern, Rumänien och Jugoslavien. Minst en halv miljon tyska civila, de flesta från Königsberg, deporterades till det inre av Sovjetunionen.

Hundratusentals, kanske uppemot två miljoner av flyktingarna dödades eller dog av umbäranden. Niotusen dog i historiens största sjökatastrof när det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, överlastat främst med kvinnor och barn, sänktes av en rysk ubåt i Östersjön.

Dessa tyskars lidande var länge förbisett och rent av föraktat. Försök att berätta deras historia kallades för relativisering av den tyska skulden. Tyskarna hade startat kriget och därför fick alla tyskar skylla sig själva, hette det. Det är en inställning som fortfarande lever kvar, t ex i Polen (se artikeln Skuggan från Ostpreussen).

Även i hemlandet Tyskland sågs de miljontals flyktingarna från öster med misstro och ringaktning. Bostadsbristen blev till bostadsnöd och hemlöshet. De nyanlända beskylldes för att förvärra arbetslösheten, fattigdomen, hungern och det allmänna eländet. Deras landsmän i Tyskland såg dem som främmande intränglingar och de kallades ”Polacken”, ”Sudetengauner”, dvs sudetskojare, eller helt enkelt ”Flüchtlingspack”. Ännu i dag är det tyska ordet ”Polack” ett skällsord som betyder idiot. Vill man i Tyskland på ett respektfullt sätt tala om polska medborgare måste man i stället använda ordet ”Pole”.

Flyktingarna kom i två stora vågor. Den första under den iskalla vintern 1944-1945. Det var huvudsakligen två miljoner tyskar från Ostpreussen som drivits från sina hem av den framträngande Röda armén. Den andra vågen kom efter de allierades beslut i Potsdam på sommaren 1945, då Polens gräns försköts västerut ända till floderna Oder och Neisse, den nya riksgränsen mot Tyskland. In i de gamla tyska områdena i Pommern och Schlesien strömmade polska flyktingar från de fd polska områdena öster om floden Bug som nu övertogs av Sovjetunionen. Man kan säga att hela Polen flyttades västerut. Någon plats för den tyska urbefolkningen fanns inte längre. Över 90 procent gav sig av till moderlandet.

På plats i Tyskland fanns en svensk författare, Stig Dagerman. Han skrev i reportageboken Tysk höst om alla dessa tåg med östflyktingar som 1946 anlände till västzonerna. ”Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka, stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.”

Dagerman såg dessa utblottade människors tystnad och passiva underkastelse som satte sin prägel av ”mörk bitterhet” på Tyskland hösten 1946. Flyktingarna blev ett hot. Dagerman skrev: ”De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade.”

De fördrivna blev under många år en politisk kraft i Västtyskland som ingen regering kunde nonchalera. Av sina motståndare på vänsterkanten kallades de revanschister. Återförening av Tyskland och vägran att acceptera Oder-Neisse-gränsen var deras huvudsakliga mål. De dömde ut Willy Brandt som landsförrädare när han 1970 normaliserade relationerna till Polen och accepterade Oder-Neisse-gränsen.

En del av de fördrivna hamnade i sovjetisk ockupationszon i Tyskland, senare Östtyskland. Där blev de förtryckta och deras historia var tabu. Många av dem flydde under kommande år vidare till Västtyskland.

Om fördrivningen av tyskar från öster skall flera artiklar handla.

Litteratur: Guido Knopp, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001. Spiegel Special, Die Flucht der Deutschen, nr 2, 2002. Stig Dagerman, Tysk höst, Stockholm 1947.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Var och en sin egen kyrka?

K G Hammar är numera före detta ärkebiskop. Det borde därför inte längre spela någon roll vad han uttalar för personliga åsikter i olika kyrkliga frågor. Men hans skugga vilar fortfarande över Svenska kyrkan och det är många som mot sin vilja kämpar vidare med följderna av hans ledarskap – i synnerhet som man hittills inte sett till någon ny ledare för Svenska kyrkan. Att det faktiskt finns en ny ärkebiskop som lär heta Anders Wejryd är därvidlag hittills en formalitet.

Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.

Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:

”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”

Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.

Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?

Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?

PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".

Månadens haiku

Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!


Förra årets haikuer.
Nästa månads haiku.

En film om yta och maktlöshet

Marie Antoinette är en makalös kostymfilm, en glittrande glamourös fest, inspelad på plats i Versailles och med den utsökt charmerande Kirsten Dunst i huvudrollen. En film om yta – men ingen ytlig film.

Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa som ännu inte 15 år gammal år 1770 giftes bort med den ett år äldre franske tronföljaren, sedermera kung Ludvig XVI. Historikerna beskriver henne som modig och handlingskraftig. Som drottning drev hon en egen politik och dominerade sin make. Så icke i filmen. Där är båda ungdomarna hjälplösa fångar i ett rigoröst hovceremoniel som berövar dem livsglädjen. Men denna avvikelse från den historiska autenticiteten är inte viktig. För filmen handlar egentligen inte om 1700-talet och franska revolutionen utan om 2000-talet och vår egen ofrihet.

Manusförfattaren och regissören Sofia Coppola skildrar en ensam, utsatt och olycklig flicka i en värld av schablonartade krav och förväntningar som hon gör sitt bästa för att leva upp till. När hon lämnar sitt hem i Wien säger hennes mor, kejsarinnan Maria Teresia: ”Alla ögon kommer att vara på dig.” Ändå kommer den här flickan aldrig att bli riktigt sedd för den hon är, endast värderad i förhållande till den roll hon utsetts att spela.

Det handlar mycket om kläder och vad de symboliserar. När Marie Antoinette kommer till den franska gränsen måste hon lämna allt österrikiskt bakom sig. Rituellt kläs hon av in på bara skinnet. Hon finner sig i detta. Men när hon måste lämna även sin älsklingshund är hon nära att brista i gråt. Villkoren för den nya rollen blir tydliga: känslorna måste tryckas undan och förnekas.

Hon är själv i hög grad levnadsglad och längtar efter äkthet och närhet. Hon försöker också att i någon mån mjuka upp den rigida världen av hierarkier och konventioner som härskar över henne och den redan kuvade Ludvig. Men det leder bara till att hon blir tillrättavisad och förtalad. ”Detta är fånigt!” försöker hon protestera när hennes offentliga påklädning på morgonen ideligen avbryts av att personer med högre rang och därmed större rättigheter att klä på henne träder in i sängkammaren. Och av sin hovdam får hon till svar: ”Detta är Versailles, madam.”

Som ersättning för förlorat liv erbjuds ett sanslöst materiellt överflöd. Det är dignande bord med tillkrånglade delikatesser, utstofferade tårtor och konfektyrer, praktfulla klänningar och en uppsjö av fantasifulla skor. Man associerar lätt till sentida diktatorers skofixerade hustrur. De måttlösa festerna skildras i utdragna, magnifika scener, medan tomheten i detta surrogatliv blir allt tydligare. Plötsligt citerar någon Rousseau om den möjliga förekomsten av ett annat slags liv, ett naturligt urtillstånd. Frågan svävar över sällskapet som en möjlighet som ingen griper.

Tillvaron på denna konsumtionens gräddhylla, det kungliga Versailles, är fundamentalt skild från undersåtarnas liv. Deras tillvaro tränger bara in till hovet via Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop, i vilken tjänstefolket ”tar över” – det är i hovvärlden bara en fantastisk historia som väcker skräckblandad munterhet.

Några år senare blev den verklig. Hungermarschen mot Versailles äger rum 1789. Marie konfronteras med skrikande folkmassor som hötter med hötjugor och brinnande facklor. I en märklig scen träder hon ut på slottets balkong inför de upproriska, böjer sig djupt ner och lägger huvudet mot balustraden. Är det ett ögonblick av insikt? Scenen är en föraning om giljotinen som väntade henne fyra år senare.

Den moraliska dimensionen är i Maries konsumtionsvärld på sin höjd en fråga om etikett, om form. Hennes utsvävande sätt att leva leder inte till några reflektioner. Inte heller hennes utomäktenskapliga eskapader med Axel von Fersen; kanske är det tvärtom just denna förbindelse som gör att hon kan uppfylla det viktigaste kravet som ställs på henne, att ge Frankrike en tronföljare. Ytan slår därmed följe med nyttan. Något annat är inte ens tänkbart. Marie Antoinette var ett barn av sin tid och i Coppolas version även av vår.

Årets haikuer

Januari

Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.


Februari

Spårbunden är jag
som i ett gammalt versmått.
Lyssnar till pulsen.


Mars

Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.


April

Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.


Maj

Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.


Juni

När svalan skriar
som en mobiltelefon
är du besegrad.


Juli

Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.


Augusti

Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.


September

Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.


Oktober

När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat,
återstår frågan.


November

Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.


December

Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.


Dessutom haikun från Trieste:

Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.

Skuggan från Ostpreussen

Förhållandet mellan Tyskland och Polen är inte det bästa. Det handlar inte bara om gasledningen från Ryssland till Tyskland som går Polen förbi. Skuggor från historien har nyligen försämrat relationerna ytterligare. Nu reser tyskar nämligen krav på Polen för lidanden under kriget. Knappt något kan uppröra polackerna mer än detta.

Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.

Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.

Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.

Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.

Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.

Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.

Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.

Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.

Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.

Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.

Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Citatet

Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vid högtidssammanträdet den 20 december 2006. Sagt med anledning av att engelskan ersätter svenskan vid svenska universitet och högskolor både som forsknings- och undervisningsspråk.

Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Folkrättsexperten Torsten Gihls kritik mot Dag Hammarskjölds politik i Kongo 1960-1961 var glasklar (se artikeln En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD). Han ansåg att FN:s ingripande mot utbrytarprovinsen Katanga och dess ledare Tshombe var ett brott mot FN-stadgan, som förbjöd inblandning i ett lands inre angelägenheter.

Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.

Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.

I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.

Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.

Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.

Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.

När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.

Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.

Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.

Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.

Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:

1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);

2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt

3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.

Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?

Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

Sverige brukar beskriva sig som en av FN:s närmaste vänner och tillskyndare. Även under FN:s stora kris i samband med Kongokriget 1960-1961 stödde Sverige världsorganisationen och dess svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utrikesminister Östen Undén ansåg att Hammarskjöld inte hade kunnat välja någon annan linje än den han följde i Kongofrågan.

Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).

När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.

Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.

Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.

Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.

Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”

Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.

Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.

Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.

Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).

Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

Terror och demokrati

Av debatten i svenska media att döma är den världsomfattande bekämpningen av terrorism överdriven, den inkräktar på den personliga integriteten och den skadar rättssäkerheten och demokratin. Mot den bakgrunden var det särskilt givande att den 22 november lyssna till en konferens i Rosenbads konferenscentrum i Stockholm under rubriken Priset för att bekämpa terrorismen.

Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.

Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.

Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.

När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?

På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.

Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.

Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.

Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.

Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog

Månadens haiku

Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.



2006 års haikuer månad för månad.

När Sverige svek Baltikum (5)

Sovjetunionen ockuperade Estland, Lettland och Litauen i juni 1940. Sverige erkände utan protester eller begränsningar ockupationen och den följande annekteringen redan samma sommar.

Men officiellt försökte man tiga om saken. Och när man tvangs att säga något alls hette det länge, att erkännandet bara var ”de facto” och alltså kunde återkallas. Som noten av den 6 november 1940 tydligt visar var detta felaktigt, en lögn helt enkelt (se artikel 4).

Men det finns en andra förklaring till regeringens generade smusslande med erkännandet. Det handlar om hur Sverige hanterade Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken.

Dokumenten visar att Sverige redan den 15 juli 1940 lämnade ut guldet till Sovjetunionen. Det skedde i en situation när Sovjetunionen ännu ockuperade de båda länderna, bara en månad efter det att stridsvagnarna rullat in och tre veckor innan de påtvingade annekteringarna genomfördes.

Sverige hade alltså bråttom att behaga Sovjetunionen. Regeringen förhandlade ju om att få ersättning för de svenska tillgångar som omedelbart hade nationaliserats av den kommunistiska ockupationsmakten. Läget var känsligt. Genom att lämna ut det baltiska guldet hoppades regeringen att nå en uppgörelse.

I noten av den 6 november erinrade regeringen om att alla tillgångar i Baltikum övertagits av Sovjetunionen och att Sovjetunionen därmed också enligt internationell rätt hade ansvar för ländernas ekonomiska förpliktelser. ”I förlitan på att denna allmänt erkända grundsats skulle komma att tillämpas jämväl av de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions Regering i fråga om de estniska, lettiska och litauiska regeringarnas förpliktelser har Svenska Regeringen icke lagt något hinder mot utbetalning till de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions statsbank av guld, som i Sveriges Riksbank deponerats av de estniska och litauiska regeringarna”, hette det.

Händelsen beskrivs också i det interna PM som utrikesdepartementet upprättade 1949 (se artikel 3). Det framgår där att guldet uppgick till ett dåtida värde av 14 respektive 6 miljoner kronor. Och så kommer den avgörande formuleringen: ”Riksbanken medgav 15 juli 1940 efter regeringens hörande, att nämnda depositioner skulle hållas för Sovjetunionens räkning, därest garantier kunde ställas för att de svenska investeringarna i Baltikum förbleve intakta.”

Man får som läsare ett obehagligt intryck av att Sverige försökte köpa tillbaka de svenska investeringarna med Estlands och Litauens guldreserver! Och detta skedde alltså innan länderna ens var annekterade. Den svenska regeringen lämnade ut ockuperade länders guld till deras ockupanter.

Utlämnandet av guldreserverna var i varje fall ett tydligt utslag av ett fullt de jure-erkännande av Sovjetunionens övertagande av de baltiska länderna. Det ledde också till det åsyftade resultatet, ett avtal med Sovjetunionen som undertecknades den 30 maj 1941.

Vad kan man säga till den svenska regeringens försvar? På sommaren 1940 befann sig Sverige i ett ytterst utsatt läge. Finland hade i mars tvingats sluta fred på hårda villkor med Sovjetunionen efter vinterkriget. I april hade Danmark och Norge ockuperats av tyskarna. Sverige var avskuret från sin viktiga handel västerut över havet. Försörjningsläget var prekärt. Man förhandlade med Sovjetunionen inte bara om ersättning för förlorad egendom i Baltikum utan också om ett nytt handelsavtal. Förhållandet till Tyskland var spänt. Regeringen hade känt sig tvungen att acceptera tyska trupptransporter genom landet till Norge, den sk permittenttrafiken. Och fortfarande var ju Sovjetunionen och Tyskland i förbund med varandra.

Räcker detta för att urskulda den svenska regeringens hantering av Baltikum under sovjetisk ockupation? Må var och en själv döma!

Källor: Den svenska noten av den 6 november 1940 till Sovjetunionens utrikeskommissariat finns bland Moskvaambassadens handlingar som är arkiverade i Riksarkivets annex i Arninge. PM från den 20 oktober 1949 finns bland UD:s handlingar i Riksarkivet, Marieberg.

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

Till den första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)

Om hur det gick till när Sverige kompenserade Estland och Litauen för deras guldreserver som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen 1940: En hedersskuld betalas.

Citatet

Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.

Amos Oz, israelisk författare

Fanatism börjar hemma/Amos Oz

Skrikande människomassor med hotfulla gester hemsöker via tv världens vardagsrum. Självmordsbombaren har blivit symbol för en ny och outgrundlig fanatism. I väst framstår dessa människor som drivna av hat och lust att döda och förstöra. Icke så för den israeliske författaren Amos Oz.

I denne provocerande resonörs värld är det tvärtom. Han skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker (W&W, 2006): ”I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Mycket ofta börjar allt sådant i familjen. Fanatism börjar hemma…”

Det är svårt att acceptera tanken att Bin Laden och hans hantlangare skulle älska västvärlden. Ett sådant yttrande är närmast ett slag i ansiktet på en värld (verkligen inte bara västvärlden!) som är djupt engagerad i en försvarsstrid på liv och död mot en världsomfattande terrorism, som inte bara råkar drabba vanliga, oskyldiga civila, utan som har just sådana människor som mål.

Ändå finns det en oroande logisk koppling mellan de alltför hett älskande och de blodiga dåd som spelas upp på våra tv-skärmar och vars verklighet vi knappt ens kan föreställa oss. De heta känslorna av nitälskan slår lätt över i våld. Det gäller sannerligen inte bara i Mellanöstern.

”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras”, skriver Amos Oz. Att förbättra sin granne, få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn. I dessa strävanden finns en kompromisslös rättfärdighet som är äldre än islam och kristendom, den har följt människan som en ond gen. Drivkraften för fanatikern är det tvingande behovet att få blinda att se och förblinda dem som ser fel saker.

I första hand riktar sig fanatikern mot sina egna. Bin Laden vill ”förvandla sansade, pragmatiska muslimer till sant troende”. Våldsdåden är menade som ett slags islamistisk väckelse.

Om Oz har rätt leder det till väsentliga konsekvenser. Börjar fanatismen hemma, är det också där, bland de egna, som fanatikerna kan bekämpas. Oz skriver: ”Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Det vill säga: det är inte dessa aggressiva antirörelser som har lösningen på världens problem, antiglobalister, antifascister, antikapitalister, antinationalister etcetera. Amos Oz sjunger i stället ambivalensens lov, han hyllar tvivlet på den egna saken, förmågan att se sin egen övertygelse med humor, den smärtsamma kompromissen. Han lyfter fram de sansade i alla familjer som ett hopp bland fanatiker som saknar hopp.

Det är t ex i samarbete med sansade muslimer som kampen mot den fanatiska islamismen måste föras. De sansade utgör gudskelov ännu den överväldigande majoriteten av muslimer. De har ofta kommit till västvärlden just för att de söker demokrati och yttrandefrihet och avskyr diktatur och fundamentalism. Därför är de våra bästa allierade i kampen för det öppna, demokratiska samhället. Det är genom att ge dem stöd och uppmuntran och se till att de kan integreras i sina värdländer, som väst kan vaccineras mot det islamistiska våldet. Men för man en politik som uppfattas som riktad mot islam som religion och mot muslimer i allmänhet, kommer de sansade muslimerna att drivas i Bin Ladens frälsande och förblindande armar.

Sedan spelar det ingen roll längre om våldet drivs av kärlek eller hat.

Se också:
Extremisternas ideolog
Det här med tolerans
Terror och demokrati

När Sverige svek Baltikum (4)

Sveriges officiella hållning till Sovjetunionens ockupation och annektering av de tre baltiska länderna 1940 var otydlig och motsägelsefull (se artikel 3). Den förblev så under många år och den är det delvis fortfarande.

Det finns två förklaringar. Den första ligger i en dossier i Riksarkivets annex i Arninge norr om Stockholm, närmare bestämt i den svenska Moskvaambassadens arkiv.

Det är en not som ambassadör Per Vilhelm Assarsson skickade till den sovjetiske utrikesministern Molotov den 6 november 1940. Tre månader tidigare hade Högsta sovjet godkänt de baltiska staternas ”ansökan” om att få bli upptagna i Sovjetunionen. I Baltikum pågick en brutal sovjetisering med utrensningar, mord och deportationer. Senare skulle denna tid i Lettland kallas Baigais gads, dvs Fasans år.

Noten till Molotov ingick i de förhandlingar som Sverige förde med ryssarna för att få ersättning för svensk egendom i Baltikum som hade nationaliserats när Sovjetunionen marscherade in. Och denna not är ingalunda något som den nytillträdde ambassadören Assarsson hade skrivit ihop på egen hand. I arkivet finns ett svenskt och ett franskt koncept som författats på UD i Stockholm och sänts med kurir till Moskvaambassaden. Det sändes med kurir för att det betraktades som särdeles viktigt.

I noten heter det:

”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum. Genom denna fria statssuccession har De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union tillförts samtliga tillgångar i de tre förutvarande staterna och måste därmed även hava övertagit dessa staters betalningsförpliktelser.”

Sverige har alltså utan några som helst reservationer erkänt Sovjetunionens annekteringar av de baltiska staterna. Det har tydligen skett redan före den 6 november; erkännandet behandlas i noten som något självklart, som båda parter känner väl till. Och som om detta inte var tillräckligt, understryker den svenska regeringen att ”förändringarna” i Baltikum har gått rätt till och skett genom frivillig anslutning. Sovjetunionens våldförande på tre självständiga stater kallas ”denna fria statssuccession”.

Varför då denna svenska underdånighet? Jo, man var förstås ute efter att få ersättning för den förlorade egendomen. Det var det allt överskuggande målet. Alla tillgångar i de annekterade länderna hade tillfallit Sovjetunionen och därför skulle Sovjetunionen också stå för dessa länders ekonomiska förpliktelser, t ex mot Sverige. Så skedde när Österrike anslöts till Tyskland, erinrade den svenska regeringen.

Hela resonemanget i noten bär som synes tydliga spår av ett fullständigt de jure-erkännande; det var ju också vad UD kom fram till i en intern PM 1949 (se artikel 3). Offentligt sade regeringen emellertid helst ingenting alls och om det var nödvändigt att säga något, så hette det länge att Sverige enbart erkänt annekteringarna ”de facto”, som om det skett provisoriskt och varit åtföljt av förbehåll och reservationer.

Sådant tal kallas på vanlig svenska för lögn.

Men det finns alltså ännu en förklaring till den svenska lögnen. Mer därom i nästa artikel.

Källa: Svenskt koncept daterat den 26 oktober 1940, författat på UD i Stockholm, till fransk svarsnot på utrikeskommissarie Molotovs not av den 11 oktober 1940 . Den franska versionen översänds den 6 november kompletterad med en kort inledning till Molotov. Riksarkivet, Arninge. Den franska versionen av det centrala avsnittet i noten kan ni läsa genom att klicka på Comments nedan.

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (5)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)
När Sverige svek Baltikum (3)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

När Sverige svek Baltikum (3)

Efter Sovjetunionens ockupation och anslutning av de baltiska staterna sommaren 1940 (se artikel 1) följde många år av oklarhet om Sveriges inställning. Hade Sverige accepterat Sovjetunionens våld mot Baltikum? Var de baltiska staterna nu att betrakta som en del av Sovjetunionen?

Utrikesminister Christian Günthers korta konstaterande i riksdagen den 16 augusti 1940 om att de diplomatiska förbindelserna med Estland, Lettland och Litauen hade upphört, bidrog bara till förvirringen (se artikel 2).

På våren 1942 skrev Hamiltons advokatbyrå i Stockholm till utrikesdepartementet för att få klarhet. UD svarade den 23 april att den svenska regeringen sommaren 1940 ”de facto” hade erkänt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. De facto-erkännande innebär ett konstaterande av faktum, dvs att Sovjetunionen hade kontroll över staterna, men erkännandet är provisoriskt och kan återkallas. Ett fullt erkännande, enligt lagen, kallas ”de jure” och det kan inte återkallas.

I svaret till Hamiltons advokatbyrå framgick också, att Sverige träffat överenskommelse med Sovjetunionen om ersättning för svensk egendom som fanns i de baltiska länderna före anslutningen men som hade nationaliserats. Sverige betraktade denna överenskommelse som en bekräftelse på de facto-erkännandet. Överenskommelsen slöts den 30 maj 1941, tre veckor innan Sovjetunionen angreps av sin allierade Tyskland.

Det väckte offentlig uppmärksamhet när utrikesminister Günther i riksdagen den 13 december 1944 förklarade, att den svenska regeringen betraktade invånarna i de baltiska staterna som sovjetiska medborgare. När representanter för Sovjetunionen dessutom samma år fick tillåtelse att besöka baltiska flyktingläger i Sverige ledde det till en fråga i riksdagen om Sverige nu även ”de jure” hade erkänt annekteringen. Utrikesminister Günther vägrade att svara.

På våren 1947 var sakförhållandet fortfarande så oklart att justitiedepartementet måste skriva till UD och fråga hur det egentligen låg till. UD:s rättschef Gösta Engzell svarade den 25 april återigen att Sverige erkänt upptagandet av de baltiska länderna ”de facto”. Men nu tillfogade han en formulering som tyder på en förändrad inställning. Han skrev: ”Något formellt de jure erkännande har ej ägt rum, men innebörden av de facto erkännandet är i realiteten mycket nära ett de jure erkännande.”

Ännu den 9 januari 1948 måste riksbankschefen Ivar Rooth begära instruktioner av UD om hur han skulle svara på en förfrågan från den internationella banken i Basel angående Sveriges inställning till de baltiska staterna. Engzell skrev med blyerts på Rooths brev att denne ”i sitt svar bör inskränka sig till uppgiften att Sverige på sommaren 1940 de jure erkände de baltiska staternas införlivande med Sovjetunionen”. De jure! Omsvängningen ser alltså nu ut att vara fullständig. Och detta utan att ett ord hade sagts offentligt i saken.

Vad låg då bakom denna sliriga historia? Varför var den svenska regeringen så otydlig och varför ändrade man successivt och i hemlighet sin inställning?

Till slut blev det nödvändigt för UD att upprätta en intern PM om saken. Den är dagtecknad den 20 oktober 1949, finns att läsa i Riksarkivet och ger häpnadsväckande ledtrådar. Den första tråden vi skall följa gäller förhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1940. Så här står det i nämnda PM (Assarsson är den svenske ambassadören i Moskva, Molotov är den sovjetiske utrikesministern och utrikeskommissariatet är det sovjetiska utrikesdepartementet):

”Vid den förberedande skriftväxlingen hösten 1940 mellan Molotov och envoyén Assarsson i Moskva angående förhandlingar rörande de svenska förlusterna i Balticum på grund av nationaliseringen utgick man från erkännandet som en klar sak. I en svensk not, som den 6 november 1940 av Assarsson överlämnades till utrikeskommissariatet, förekommo uttalanden, vilka torde kunna anses innebära ett fullt erkännande.”

Sverige skulle alltså ha givit Sovjetunionen ett fullt, alltså ett de jure-erkännande, redan den 6 november 1940, rakt emot vad man tidigare sagt.

Jag begav mig på jakt i Riksarkivet efter denna not. Vad hade Sverige faktiskt sagt till Sovjetunionen 1940? Fortsättning följer i nästa artikel.

Källor: UD:s handlingar i Riksarkivet, Stockholm (utrikesdepartementet 1920 års dossiersystem HP 895, 862)

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (4)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

När Sverige svek Baltikum (2)

Under första veckan i augusti 1940 upptog Högsta sovjet de tre baltiska staterna i Sovjetunionen (se artikel 1). Den 16 augusti var det utrikesdebatt i den svenska urtima riksdagen.

Utrikesminister Christian Günther berörde ytterst kortfattat händelserna i Baltikum. Han konstaterade att ”efter det att beslut fattats rörande Estlands, Lettlands och Litauens införlivande med Sovjetunionen, har frågan om tillbakadragande av vår diplomatiska representation i Tallinn, Riga och Kaunas aktualiserats”. Sovjetregeringen hade begärt att legationerna där skulle stänga och så skulle det bli. Günther konstaterade att även de tre baltiska legationerna i Stockholm ”i dagarna” hade upphört med sin verksamhet.

Det var allt. Inte ett ord om hur det gått till när de baltiska staterna införlivades. Ingen politisk värdering av det som skett och som fortsatte att ske i Baltikum. Ändå kunde man inte ha varit ovetande. Svenska Dagbladet hade haft flera artiklar om den brutala sovjetisering som ägde rum. Den 6 augusti skrev SvD t ex: ”Häktningar försiggår varje natt i stort antal. --- En allmän likriktning försiggår inom politiska och kulturella kretsar.” Den 9 augusti rapporterade tidningen: ”Över 3 000 litauer har förts till Ryssland. --- Masshäktningar och deportationer har ägt rum alltsedan regimskiftet.”

En enda talare i riksdagen tog i ett längre anförande upp den baltiska tragedin och fördömde entydigt vad som hänt. Det var Östen Undén, socialdemokratisk riksdagsman i första kammaren, folkrättsexpert och fd utrikesminister (1924-1926). Han sade: ”Tre förut självständiga stater ha likviderats på några dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedraga någon iakttagare. Vi veta numera alltför väl hur en sådan yttre frivillighet skapas.” Undén varnade de återstående småstater i Europa ”som ännu äro fria” för att ge efter för krav från ”en hotfullt beskyddande stormakt”. Ty, fortsatte han, ”det nästa skedet i händelseförloppet kommer att utspelas på ett sätt, som berövar den lilla nationen till och med möjligheten att gå till strid för sin frihet”.

Östen Undén gick anmärkningsvärt långt i sitt anförande. Han antydde till och med att det kunde vara bättre att slåss även om utgången mot stormakten var given: ”Det kan visst hända att det slutliga resultatet blir detsamma, ifall motståndets väg från början väljes. Men då har nationen i alla fall räddat sin själ. Och framtida generationer ha fått ett förpliktande arv att förvalta.”

Undéns och Günthers hållningar framstår som helt motsatta. Den försiktige Günther vågar inte säga någonting om Sovjetunionens våld mot Baltikum, men Undén är beredd att riskera krig för små nationers frihet och ”själ”.

Skälen för Günthers försiktighet kan spåras i fortsättningen av hans tal. Han erinrade om att Sverige sedan fyra månader tillbaka var avskuret från sjöfarten västerut. Normalt ägde hälften av Sveriges utrikeshandel rum den vägen. Den urtima riksdagen hade samlats just för att behandla det prekära försörjningsläget. Sverige var mitt uppe i känsliga förhandlingar med Sovjetunionen om utökad handel. Günther betonade att den ”svenska regeringen anser det vara en angelägen uppgift att utvidga och för framtiden befästa handelsförbindelserna med den stora ryska marknaden”. Han hoppades ”att de alltjämt pågående förhandlingarna i Moskva snart skola leda till positiva och för de båda ländernas näringsliv gynnsamma resultat”.

Det kan mycket väl ha varit så att Günther inte vågade stöta sig med ryssarna eftersom det kunde äventyra handelsavtalet. Samtidigt kan man spekulera över huruvida Undén talade med Günthers goda minne. Kontakter mellan utrikesdepartementet och den fd utrikesministern förekom men var kyliga och blev under krigets lopp allt färre. Möjligheten finns ändå att Undéns brandtal var vad den svenska regeringen egentligen ville säga.

Hur som helst klingade Undéns ord för nästan döva öron. I Svenska Dagbladet ledde de bara till ett kort och förvirrat referat. Baltikums öde försvann bland nyheter om tyska bombningar över England och svenska eftergifter för tyska påtryckningar om permittenttrafik.

Under tiden skedde avgörande saker i det tysta. De baltiska sändebuden i Stockholm fick order från Moskva att överlämna sina legationer till Sovjetunionens representanter. Balterna vägrade. I stället tog de kontakt med det svenska utrikesdepartementet och ville överlämna legationerna till Sverige. UD sade nej, men medverkade ändå vid överlämnandet. En tjänsteman från UD tog emot nycklarna och lämnade dem vidare till Sovjetunionens representant. Dock först sedan balterna avlägsnat sig. Diplomati på mikronivå men med stora konsekvenser.

Fortsättning följer om vad som utspelade sig i hemlighet.
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (3)

Första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

Källor: Riksdagstrycket för urtima riksdagen 1940, 1:a och 2:a kammaren. Svenska Dagbladet 21 juli - 20 augusti 1940, mikrofilm KB. PM upprättad inom UD och dagtecknad 20 oktober 1949, Riksarkivet. Yngve Möller, Östen Undén, en biografi, Stockholm 1986.

När Sverige svek Baltikum (1)

I det lettiska ockupationsmuseet i Riga stannar jag till framför en utställningsskärm med nationsflaggor. Det visar sig vara en lista på de sexton länder som vägrade erkänna Sovjetunionens annektering av Lettland 1940. Det är tydligt att museet på ett särskilt sätt vill hedra dessa länder.

Sverige finns inte med bland dem.

Det beror på att Sverige accepterade Sovjetunionens våld mot Baltikum sommaren 1940 och i tysthet erkände den påtvingade annekteringen av Estland, Lettland och Litauen. Men hur gick det till? Och varför?

Baltikums öde beseglades när Hitler och Stalin slöt sin icke-angreppspakt den 23 augusti 1939, den sk Molotov-Ribbentrop-pakten. I två hemliga tilläggsprotokoll delades Nordosteuropa så att Finland, Estland, Lettland, Litauen och östra Polen blev sovjetisk intressesfär, medan västra Polen blev tysk. Hitler fick fria händer i Polen och Stalin i Baltikum.

Redan i oktober begärde Sovjet att få upprätta militära baser i Estland och Lettland och de båda länderna fann ingen möjlighet att vägra. Sedan följde en snabb och chockartad utveckling. I mitten av juni 1940 anklagade Sovjetunionen de tre baltiska länderna för att inte leva upp till sina förpliktelser. Man krävde i ultimativa former att prosovjetiska regeringar skulle bildas och att gränserna helt skulle öppnas för sovjetiska trupper.

Den lettiske presidenten Ulmanis vände sig till Tyskland för att få veta om Lettland kunde påräkna tyskt stöd mot Sovjet. Svaret blev nej. I det läget accepterade Lettland de sovjetiska kraven.

Nästa dag, den 17 juni, marscherade Röda armén utan motstånd in i Baltikum. I Lettland tillsattes en ny regering vars medlemmar utvalts i Moskva. Tre veckor senare arrangerades val till ett folkparlament. Endast ett parti tilläts delta, ”det arbetande folkets block”. Enligt det officiella resultatet röstade 97,6 procent av väljarna på detta parti.

Sovjetunionen försökte i sin propaganda att få alltsammans att se ut som en inhemsk revolution som Röda armén säkerställde. Efter en statskupp 1934 hade Lettland styrts av den auktoritäre Kārlis Ulmanis med stöd av militären. Kommunistpartiet var förbjudet. Enligt den sovjetiska propagandan fanns det på grund av förtrycket ett folkligt stöd för en anslutning till Sovjetunionen. Men man gick försiktigt fram. Kommunistpartiet tilläts visserligen redan i juni 1940 och blev snart det enda tillåtna partiet. Men i den nya prosovjetiska regeringen fanns det inga kommunister. Utrensningarna och sovjetiseringen kom senare.

I omvärlden lät sig inledningsvis många luras. Den nya lettiska regeringen fick t ex gratulationstelegram från såväl USA som Storbritannien. Men den 21 juli föll masken. Det nyvalda parlamentet utropade sovjetstyre i Lettland och begärde att landet skulle upptas i Sovjetunionen, en begäran som nådigt bifölls av Högsta sovjet den 5 augusti. Vid samma tid upptogs även Estland och Litauen.

Sovjetunionen hade därmed avslöjat sina avsikter och USA fördömde nu i en officiell deklaration ”den bedrägliga process” varigenom tre små baltiska stater berövats sitt oberoende och sin territoriella integritet. Fortsättningen är berömd och värd att citeras på originalspråk:

”The policy of this Government is universally known. The people of the United States are opposed to predatory activities no matter whether they are carried on by any form of intervention on the part of one state, however powerful, in the domestic concerns of any other sovereign state, however weak.”

Den brittiske premiärministern Winston Churchill anslöt sig till deklarationen som skulle bli ett slags grunddokument för den kommande baltiska frihetskampen under femtio år.

Men i Sverige tänkte man annorlunda. Framförallt handlade man annorlunda. Redan under sommaren 1940 erkände den svenska regeringen i tysthet och de facto Sovjetunionens
annektering av de baltiska länderna. Om hur det gick till vittnar handlingarna i UD:s arkiv. Fortsättning följer.

Listan på de sexton länder som inte erkände Sovjets annekteringar kan ni ta del av genom att klicka på Comments här nedan.

Nästa artikel i serien:
När Sverige svek Baltikum (2)
Tidigare artiklar om Lettland:
1. När historien skrivs om
2. Mordet på Beila Bella Veide
3. Till Riga för att dö

Se också:
Riksbanken och baltguldet 1940 
Baltguldet som svensk spelbricka

Dessa de mycket fattiga

Det är Alla själars dag. Utanför på Stortorget, mitt emot Börsen, har de samlats, en huttrande skara av Stockholms cirka 5 000 hemlösa som denna isiga söndagsmorgon i november söker sig till Stockholms stadsmissions bullkyrka.

De är alkoholister och narkomaner, hiv-smittade och psyksjuka. Nergångna människor. En del med mångårig kriminell karriär. Men också avsigkomna och ensamma som bara inte passar in i Sverige 2006. Framförallt äldre som hankar sig fram på lägsta pensionen och som far illa i den kyliga, teoretiska välfärden. De söker lite mänsklig gemenskap, någon att byta ett ord med helt enkelt.

Jag känner igen nästan alla. I snart tio år har jag nu var femte söndag kommit hit till bullkyrkan för att göra en liten, liten insats. Mest är det för att döva mitt eget samvete. Man kan inte bara gnälla över allting, något får man se till att göra själv, sade jag den gången jag sökte mig till Stadsmissionens volontärutbildning.

I dörren till kyrksalen på andra våningen i Grillska huset delar vi ut psalmböcker till våra gäster. Just det, de är våra gäster. Här är man varken klient eller patient. I dag är de 36 personer, 36 enskilda människor, 36 individuella liv. Och jag har under dessa tio år med förfäran insett hur lite som skiljer oss åt. Ett missförstånd, man blev av med jobbet. En skilsmässa, barnen försvann. Eller en olycka på arbetsplatsen. En tillfällig ekonomisk knipa som man försökte lösa med fel metod. Och tro inte att det alltid bara är att rulla upp ärmarna och ta nya tag! Man kan resa sig efter mycket stryk, men inte efter hur mycket stryk som helst. Alla problem har inte en lösning.

Jag hör ibland sägas att dessa människor har fått en massa chanser innan det har blivit så här illa. De får helt enkelt skylla sig själva. Kanske det. Men vad skall vi då göra när de missat sin sista chans? Bara strunta i dem? Låta dem gå under i tysthet i Stockholms tunnelbana, på nattbussarna, i ventilationstrummor och källarskrubbar? Säg ”ja” rakt ut framför spegeln om ni tror att ni menar det!

Kyrksalen fylls av en sur lukt av otvättade kläder och alkohol. I koret finns en altartavla med en folklig, lite bondsk Jesus i lysande färger bland andra vanliga människor. Han har ett bröd i ena handen och en fisk i den andra. ”De åto alla och blevo mätta”, står det under bilden. På sidorna står det ”Himmelriket är nära”.

Prästen, en sjömanspräst som heter Svante, talar om att vi på alla själars dag inte bara tänker på människor som stått oss nära och som inte längre är med oss, vi tänker också på oss själva. Att det finns någon som aldrig sviker, som aldrig lämnar oss ensamma. Svårt att tro på för de flesta. Här i bullkyrkan är det en utmaning.

Efter den korta predikan sjungs ett par psalmer. Det klingar starkare än i de flesta andra av Stockholms kyrkor. Sedan är det frukost. Mackor med ost och skinka, kaffe, fikabröd. En farbror med skärsår i ansiktet ber mig om en plastpåse; han vill ta bröd med till en kompis som sitter i rullstol och inte kommer någonstans. I koret, under Jesus, dansar i tystnad och ensamt majestät schizziga Maria, i fläckade paltor och skinnmössa med öronlappar. Jag hade inte sett henne på länge. Ja, jag trodde att hon var en av dem som vi bara kunde tänka på idag. Och så kom hon ändå!

Stadsmissionens postgironummer: 90 03 51 - 8

Månadens haiku

Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.