Man hör ibland att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det påstod t ex den mycket meriterade journalisten Maciej Zaremba i P1 den 6 mars. Han sade det som om det vore ett allmänt känt faktum och ingenting att diskutera.
Riktigt så enkelt var det nog inte.
Nationalsocialisterna gjorde i juli 1932 sitt mest framgångsrika fria val. De blev det största partiet och fick 37,4 procent av rösterna. Men starkare än så var nazisterna alltså aldrig under helt demokratiska förhållanden.
Hitler fick en chans att få del av makten till följd av sin valseger. Det var den 13 augusti 1932. Då erbjöds han av president Hindenburg att bli vice rikskansler under den konservative Franz von Papen. Men Hitler avvisade erbjudandet. Han ville ha allt eller intet.
Från detta ögonblick befann sig Tyskland i en icke-parlamentarisk situation där det tyska folket inte hade något direkt inflytande på hur en tysk regering skulle se ut, konstaterar den brittiske historieprofessorn Ian Kershaw i sin monumentala biografi Hitler (del 1, t ex s. 374, 379f, 381f, 404). Varken nazistpartiet eller Hitlers egna ansträngningar kunde ge honom makten. Han var i stället från och med nu helt beroende av ett antal inflytelserika personer i president Hindenburgs närhet för att kunna överta makten som rikskansler.
Det utlystes så småningom nyval som ägde rum den 6 november 1932. Det var det sista helt fria valet i Weimarrepubliken. Och det blev en katastrof för nazisterna som förlorade två miljoner väljare; röstandelen föll till 33,1 procent (från 37,4 i juli). Enligt Kershaw var Hitlers väljare besvikna på att han inte tagit chansen att träda in i regeringen. Medelklassen började lämna Hitler.
Två nya regeringskriser avlöste varandra utan någon lösning på statskrisen. Hitler krävde att bli utsedd till rikskansler och att få regera med undantagslagar och helt oberoende av riksdagen. Hindenburg vägrade. Men när det visade sig att Hitler kunde tänka sig att bli rikskansler med en regering där han bara skulle få två partikamrater med sig och alla de andra ministrarna skulle vara icke-nazister, gav Hindenburg slutligen med sig. Den 30 januari 1933 utsåg han ”den böhmiske korpralen”, som han nedlåtande hade kallat Hitler, till tysk rikskansler.
Riksdagen fick aldrig en chans att säga sin mening om den nya regeringen. Den upplöstes två dagar senare med Hindenburgs medgivande.
Hitler fick alltså makten som rikskansler till skänks av rikspresidenten Hindenburg. Eftersom det var presidentens beslut fanns det visserligen ett drag av legalitet i utnämningen. Men ingen fullt demokratiskt vald riksdag godkände någonsin Hitler som rikskansler.
Och hur var det egentligen med hans makt? Några undantagslagar fick Hitler inte av Hindenburg. I själva verket hade Hitler inte alls någon position att agera som diktator den 30 januari. Hans makt var starkt beskuren både i regeringen och t ex i förhållande till armén.
”Machtübernahm” var alltså inte ett övertagande av någon absolut makt och Hitler godkändes inte av den riksdag som föregick utnämningen. Redan en god grund för diskussion om huruvida Hitler ”kom till makten genom demokratiska val”.
Mer om Zarembas uttalande och om hur Hitler fick sin absoluta makt i nästa artikel:
Zaremba, Hitler... forts.
Källor och litteratur: Kershaw, Ian, Hitler 1889-1936 Hubris, (London 1998); Binder, Gerhart, Geschichte im Zeitalter der Weltkriege, teil I, 1870-1945, (Stuttgart 1977); Haffner, Sebastian, Von Bismarck zu Hitler, (München 1987).
12 mars 2007
7 mars 2007
Var han nazist?/Webern (3)
Det låter som en orimlig fråga. Skulle han, den av Tredje riket utstötte och föraktade företrädaren för ”urartad konst”, och juden Arnold Schönbergs hängivne vän och lärjunge, skulle Anton Webern ha varit nazist?
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Ändå finns det en del obehagliga exempel på att Webern svärmade både för Hitler och för kriget. Det började egentligen redan 1914 då han rycktes med av den folkliga entusiasmen inför första världskriget. Webern såg kriget som ”änglarnas krig mot djävlarna”. Den tyska kulturen, som han beundrade, måste bara ha moralen på sin sida, och djävlarna – det var England och Frankrike.
Även under andra världskriget var Webern tysk nationalist. Han läste Hitlers Mein Kampf och blev imponerad. Han tyckte paradoxalt nog att boken visade mot en kommande ”pacificering av hela världen” och han sade sig vara ”extremt förtröstansfull”.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 upplevde han att Tyskland genomgick en ”inre rening”. Han skrev: ”Det är Tyskland idag! Men bara under nationalsocialismen! Ingen annan väg! Detta är den nya stat för vilken landet har förberett sig under mer än tjugo år! Ändå är det ett nytt land, eftersom det aldrig existerat förut! Det är en ny skapelse! En skapelse av denne enastående man!”
Trots de svärmiska utbrotten tycks Webern aldrig ha varit medlem i nazistpartiet. Tre av hans fyra barn och två av hans svärsöner blev dock aktiva partimedlemmar. I hemmet försökte Webern undvika politiska samtalsämnen. Men med andra kunde han föra långa och häftiga diskussioner och några vänner tog faktiskt avstånd från honom.
Den finns emellertid också en helt annan bild av Anton Webern. Enligt hans förste biograf, musikprofessorn i Wien Friedrich Wildgans, var Webern en pacifist som isolerade sig både från nazismen och från dess värld.
Klart är att Webern åtminstone i vuxen ålder var motståndare till all antisemitism. Det var inte bara så att de flesta av hans vänner var judar, han hjälpte och gömde också flera judar under de svåra dagarna efter Anschluss 1938, t ex Georg Schönberg, Arnold Schönbergs son.
I Wien betraktades Webern rent av som vänsterman. Han var ledare för en arbetarkör i socialdemokratisk regi och dirigerade i åratal förstamajkonserterna i den österrikiska radion. Han fick till och med Wiens förstamajpris. Så sent som på våren 1933 dirigerade han en konsert i Wien med musik av Hanns Eisler och text av Bertolt Brecht, båda kommunister. I det politiskt laddade Wien måste det ha uppfattats just som en politisk handling.
Att Webern var motståndare till den nazistiska kulturpolitiken är tydligt. I en privat föreläsning i mars 1933, som stenograferades ner av en elev, sade Webern: ”Det som pågår i Tyskland innebär en förstörelse av det andliga livet. - - - Vad allt kommer att förstöras och förintas av denna antikulturvilja!”
Och avskyn var ömsesidig. Efter Anschluss fick Weberns musik inte publiceras eller framföras. Han själv fick inte dirigera längre. På en utställning i Wien användes Webern som exempel på ”entartete Kunst”, urartad konst. Han isolerades från musiklivet och hans ekonomiska villkor försämrades drastiskt. Ändå valde han att stanna i Wien medan många av hans vänner gav sig iväg.
Hur kunde nu dessa motsatser förenas? Weberns biograf Kathryn Baily lutar mot att Anton Webern var en politisk opportunist som kunde ha anammat hela det nazistiska konceptet – om bara inte nästan alla hans vänner varit judar. Mot hennes uppfattning kan anföras att Webern aldrig gjorde några opportunistiska eftergifter när det gällde musik. Tvärtom tog han stora risker genom att försvara tolvtonsmusiken och Arnold Schönberg.
Den svenske musikkännaren och radiomannen Ingemar von Heijne ansåg i sitt radioprogram om Webern till dennes hundraårsminne 1983, att Webern snarare bara var en av miljoner aningslösa och förvirrade både 1914 och 1939, en politisk oskuld med starkt behov av lag och ordning och grovt okunnig om vad som hände i Tredje riket.
Jag vill tillägga ett tredje perspektiv. Webern upplevde sig i hög grad som en undantagsmänniska, en utstött och oförstådd, en man med ett stort uppdrag vars musik en dag skulle erövra världen. Kanske kände han helt enkelt en beundrande släktskap med den misslyckade konstnären Adolf Hitler som tog revansch på världen, ”denne enastående man”.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern, Cambridge University Press 1998; anteckningar från Ingemar von Heijnes radioserie om Webern 1983; Craft, Robert, Anton Webern Biography, Philips 1957.
Nästa artikel i serien:
4. Att förlora en vän
Tidigare artiklar om Anton Webern:
1. En kompositörs död
2. Tolvton i Lidköping
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
2 mars 2007
"Död åt tyskarna!"
Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
25 februari 2007
Citatet
En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.
Anton Webern, tolvtonskompositör. Arnold Schönbergs elev. Se artikeln Tolvton i Lidköping/Webern (2).
Anton Webern, tolvtonskompositör. Arnold Schönbergs elev. Se artikeln Tolvton i Lidköping/Webern (2).
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Anton Webern kom till Lidköping i februari 1961. Jodå, jag var själv och hämtade honom hos Eylis Musik på Källargatan. Han kom i form av en rödrandig box med fyra LP-skivor som rymde ”The complete music of Anton Webern, recorded under the direction of Robert Craft”.
Det var garanterat första gången hans samlade verk såldes i Lidköping och skivhandlaren hos Eylis tyckte det var så omskakande att han ringde upp min musiklärare Stig Scherstén och informerade honom om den egendomliga beställning han fått och om den finnige 17-åring som känt till att något sådant fanns, vad var det egentligen för en figur?
Men Stig Scherstén var en vidsynt lärare som inte lät sig förfasas. Tvärtom! Han inbjöd sin udda elev att hålla föredrag om ”Andra Wienskolan”, dvs om Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern, och om Schönbergs skapelse tolvtonstekniken.
Jag hade läst mig till att de tre ”brutit sig ut ur tonaliteten” och skapat ett nytt musikaliskt universum där tonerna ”bara relaterade till varandra”. I stället för tonarter och harmonier byggde den nya musiken på serier av den kromatiska skalans alla tolv toner. En tolvtonskomposition skapades med utgångspunkt i en sådan tolvtonsserie; den kunde sedan spelas framåt, baklänges, spegelvänd eller baklänges spegelvänd. I princip måste alla tonerna i serien spelas i rätt ordning om än i olika oktaver innan kompositören fick återgå till den första tonen. Tekniken var sträng; den andades teori, radikalitet och oändligt allvar. Schönberg själv hade deklarerat att han med sin kompositionsteknik hade säkrat den tyska musikens överlägsenhet för de kommande tusen åren.
Allt detta hade jag läst. Men jag hade ingen aning om hur något sådant kunde klinga. Jag öppnade skivboxen ceremoniellt.
Det första Webernverk jag spelade på min enkla grammofon i pojkrummet var emellertid inte alls tolvtonsmusik utan en orkestrering av Bachs Ricercar ur Ein Musikalisches Opfer. Bachs partitur föreskrev inte några särskilda instrument; stycket ansågs vara en skrivbordsövning. Webern gjorde två saker: han bestämde vilka instrument som skulle spela vad och han bröt upp temat i fugan så att melodin flyttades från ett instrument till ett annat för nästan varje not.
Det var fortfarande Bach – och ändå en helt ny värld! De nio soloblåsarna, pukorna, harpan och några stråkar åstadkom en bro från barocken direkt till 20:e seklet. Det var som att hoppa från hög höjd. Jag drog djupt efter andan, hisnade.
Så kom jag över till den andra sidan, Weberns värld. Vad var det i hans musik som fångade mig så fullständigt? Jag kan inte beskriva klangen, bara känslan. Och den har med bortvändhet att göra. Att inte längre vara av denna världen. Många har beskrivit Weberns förakt för musikpubliken. Det fanns säkert - men knappast i hans musik. Däremot utstrålar musiken en fullständig integritet, ett totalt oberoende av lyssnaren. Webern vägrade att vara inställsam; att komma lyssnaren till mötes vore en förolämpning. Webern lyssnade i stället inåt mot sitt eget varas centrum och litade på att där fanns medvetandeströmmar som en gång skulle igenkännas av många. Han sade till och med: ”En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.”
Den oförståddes upphöjda bortvändhet var ett känsloläge som passade en 17-årig allvarsman bara alltför väl. Musiken blev en bekräftelse av utvaldhet, av att tillhöra ett osynligt men gränslöst brödraskap med tystnaden som yttersta signum. Där visade Weberns dynamiska anvisningar - ppp, pianississimo, ”knappt hörbart” eller ”bortdöende” - mot dörren till den verkliga verkligheten.
Nästa artikel om Anton Webern:
Var han nazist?/Webern (3)
Den första artikeln om Anton Webern:
En kompositörs död/Webern (1)
Det var garanterat första gången hans samlade verk såldes i Lidköping och skivhandlaren hos Eylis tyckte det var så omskakande att han ringde upp min musiklärare Stig Scherstén och informerade honom om den egendomliga beställning han fått och om den finnige 17-åring som känt till att något sådant fanns, vad var det egentligen för en figur?
Men Stig Scherstén var en vidsynt lärare som inte lät sig förfasas. Tvärtom! Han inbjöd sin udda elev att hålla föredrag om ”Andra Wienskolan”, dvs om Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern, och om Schönbergs skapelse tolvtonstekniken.
Jag hade läst mig till att de tre ”brutit sig ut ur tonaliteten” och skapat ett nytt musikaliskt universum där tonerna ”bara relaterade till varandra”. I stället för tonarter och harmonier byggde den nya musiken på serier av den kromatiska skalans alla tolv toner. En tolvtonskomposition skapades med utgångspunkt i en sådan tolvtonsserie; den kunde sedan spelas framåt, baklänges, spegelvänd eller baklänges spegelvänd. I princip måste alla tonerna i serien spelas i rätt ordning om än i olika oktaver innan kompositören fick återgå till den första tonen. Tekniken var sträng; den andades teori, radikalitet och oändligt allvar. Schönberg själv hade deklarerat att han med sin kompositionsteknik hade säkrat den tyska musikens överlägsenhet för de kommande tusen åren.
Allt detta hade jag läst. Men jag hade ingen aning om hur något sådant kunde klinga. Jag öppnade skivboxen ceremoniellt.
Det första Webernverk jag spelade på min enkla grammofon i pojkrummet var emellertid inte alls tolvtonsmusik utan en orkestrering av Bachs Ricercar ur Ein Musikalisches Opfer. Bachs partitur föreskrev inte några särskilda instrument; stycket ansågs vara en skrivbordsövning. Webern gjorde två saker: han bestämde vilka instrument som skulle spela vad och han bröt upp temat i fugan så att melodin flyttades från ett instrument till ett annat för nästan varje not.
Det var fortfarande Bach – och ändå en helt ny värld! De nio soloblåsarna, pukorna, harpan och några stråkar åstadkom en bro från barocken direkt till 20:e seklet. Det var som att hoppa från hög höjd. Jag drog djupt efter andan, hisnade.
Så kom jag över till den andra sidan, Weberns värld. Vad var det i hans musik som fångade mig så fullständigt? Jag kan inte beskriva klangen, bara känslan. Och den har med bortvändhet att göra. Att inte längre vara av denna världen. Många har beskrivit Weberns förakt för musikpubliken. Det fanns säkert - men knappast i hans musik. Däremot utstrålar musiken en fullständig integritet, ett totalt oberoende av lyssnaren. Webern vägrade att vara inställsam; att komma lyssnaren till mötes vore en förolämpning. Webern lyssnade i stället inåt mot sitt eget varas centrum och litade på att där fanns medvetandeströmmar som en gång skulle igenkännas av många. Han sade till och med: ”En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.”
Den oförståddes upphöjda bortvändhet var ett känsloläge som passade en 17-årig allvarsman bara alltför väl. Musiken blev en bekräftelse av utvaldhet, av att tillhöra ett osynligt men gränslöst brödraskap med tystnaden som yttersta signum. Där visade Weberns dynamiska anvisningar - ppp, pianississimo, ”knappt hörbart” eller ”bortdöende” - mot dörren till den verkliga verkligheten.
Nästa artikel om Anton Webern:
Var han nazist?/Webern (3)
Den första artikeln om Anton Webern:
En kompositörs död/Webern (1)
21 februari 2007
Citatet
Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.
Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd i föredrag på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm den 13 februari 2007. Läs hela artikeln Sveriges nye andlige ledare?
Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd i föredrag på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm den 13 februari 2007. Läs hela artikeln Sveriges nye andlige ledare?
20 februari 2007
Sudettyskarna och katastrofen (1)
Det var inte bara tyskarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien som 1945-1949 fördrevs från sina gårdar och hem där de bott i generationer. Den största etniska rensningen i Europas historia omfattade även tre miljoner sudettyskar i Tjeckoslovakien.
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
15 februari 2007
Sveriges nye andlige ledare?
Svenska kyrkan har tillsatt sin nye ledare, Anders Wejryd. Det är förstås kyrkans eget ansvar. Kyrkan kommer också att bedömas utifrån den nya personen i hennes ledning. Inte minst på grund av den olyckliga personfixering som hans föregångare bidrog till.
Vem Anders Wejryd är och hur han klarar sitt uppdrag som andlig ledare kommer att visa sig så småningom. I tisdags kväll, den 13 februari, hade han en tidig chans att visa upp sitt ledarskap när han framträdde på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Tog han den?
Temat var ”min livsväg” och Wejryd inledde med att deklarera att han inte såg någon anledning att dela privata reflektioner med andra. Möjligen förväxlade ärkebiskopen därmed det privata, som man visst kan avstå från, med det andliga, som alla har behov av. Det som följde var nämligen mycket litet andligt och mest en redogörelse för karriären, från elevrådsordförande över Lutherhjälpen och Ersta till biskopsstolen i Växjö och vidare till toppbefattningen i Uppsala. Man noterade Nathan Söderblom och Gustaf Wingren som vägvisare och ett par formuleringar som det kan finnas anledning att fundera över: ”Jag har ingen aning om varför jag blev kristen” och ”Jag har aldrig kunnat hitta hem någonstans politiskt”.
Frågorna från den tämligen glesa lyssnarskaran var mer givande. Direktor Madeleine Åhlstedt erinrade om kyrkans stora arbete med att hitta en ny logotyp och undrade vad kyrkan egentligen vill kommunicera. Detta med tanke på att det finns tendenser till att kyrkan sekulariseras inifrån. Varför tar kyrkan inte upp sitt eget budskap? undrade hon.
Wejryd ville helst tala om logotypen och försvarade kyrkans slogan ”närvaro, öppenhet och hopp”. Den är visserligen ”en produkt av informatörerna” men består ändå av begrepp som ”kan laddas med innehåll”, ansåg han. Han sade sig för övrigt vara ”häpen över hur svårt det är för kyrkan att hitta det personliga tilltalet” och skyllde detta på kvarlevande rester av överhetskyrkan. ”Det andliga samtalet är inte tränat”, konstaterade han. Och tillade en formulering som han ärvt av sin far: ”Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.” Det väckte en viss generad munterhet.
En bekymrad åhörare pekade på hur partipolitikerna fortfarande klänger sig kvar vid makten i kyrkan trots den formella befrielsen från staten. Kyrkfolket är ännu inte herrar i sitt eget hus. Den bekymrade hade ingenting emot demokrati, men ändå, skall det vara så här? Övertyga mig om att jag har fel, bad han.
”Det är jag inte så säker på att du har”, svarade Wejryd. Och det var väl hans mest kontroversiella svar denna kväll. ”Vi har var och en en röst”, påminde han och tillfogade att det inte är svårt att ”kuppa” i en valförsamling med 10 procents röstdeltagande. Det kunde möjligen uppfattas som en upprorisk uppmaning markerad med en suck över att kyrkan i kyrka-stat-utredningen fick kompromissa bort biskoparnas makt för att komma överens med politikerna.
Vid min sida denna kväll hade jag min gode vän K, katolik sedan födelsen. Han kommenterade kvällen: ”Det är synd om kyrkor som inte har ordnar.” Dvs kyrkor utan munkar och nunnor, denna andliga ryggrad av bön och lovsång.
I Svenska kyrkan har den ryggraden ersatts med politiska förkalkningar och överhetsskleros. Med en sådan patient är Anders Wejryds uppdrag nästan omöjligt. Han måste få många fler chanser att gripa sig verket an. Och misslyckas han är det inte bara hans fel.
Se även:
Var och en sin egen kyrka?
Vem Anders Wejryd är och hur han klarar sitt uppdrag som andlig ledare kommer att visa sig så småningom. I tisdags kväll, den 13 februari, hade han en tidig chans att visa upp sitt ledarskap när han framträdde på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Tog han den?
Temat var ”min livsväg” och Wejryd inledde med att deklarera att han inte såg någon anledning att dela privata reflektioner med andra. Möjligen förväxlade ärkebiskopen därmed det privata, som man visst kan avstå från, med det andliga, som alla har behov av. Det som följde var nämligen mycket litet andligt och mest en redogörelse för karriären, från elevrådsordförande över Lutherhjälpen och Ersta till biskopsstolen i Växjö och vidare till toppbefattningen i Uppsala. Man noterade Nathan Söderblom och Gustaf Wingren som vägvisare och ett par formuleringar som det kan finnas anledning att fundera över: ”Jag har ingen aning om varför jag blev kristen” och ”Jag har aldrig kunnat hitta hem någonstans politiskt”.
Frågorna från den tämligen glesa lyssnarskaran var mer givande. Direktor Madeleine Åhlstedt erinrade om kyrkans stora arbete med att hitta en ny logotyp och undrade vad kyrkan egentligen vill kommunicera. Detta med tanke på att det finns tendenser till att kyrkan sekulariseras inifrån. Varför tar kyrkan inte upp sitt eget budskap? undrade hon.
Wejryd ville helst tala om logotypen och försvarade kyrkans slogan ”närvaro, öppenhet och hopp”. Den är visserligen ”en produkt av informatörerna” men består ändå av begrepp som ”kan laddas med innehåll”, ansåg han. Han sade sig för övrigt vara ”häpen över hur svårt det är för kyrkan att hitta det personliga tilltalet” och skyllde detta på kvarlevande rester av överhetskyrkan. ”Det andliga samtalet är inte tränat”, konstaterade han. Och tillade en formulering som han ärvt av sin far: ”Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.” Det väckte en viss generad munterhet.
En bekymrad åhörare pekade på hur partipolitikerna fortfarande klänger sig kvar vid makten i kyrkan trots den formella befrielsen från staten. Kyrkfolket är ännu inte herrar i sitt eget hus. Den bekymrade hade ingenting emot demokrati, men ändå, skall det vara så här? Övertyga mig om att jag har fel, bad han.
”Det är jag inte så säker på att du har”, svarade Wejryd. Och det var väl hans mest kontroversiella svar denna kväll. ”Vi har var och en en röst”, påminde han och tillfogade att det inte är svårt att ”kuppa” i en valförsamling med 10 procents röstdeltagande. Det kunde möjligen uppfattas som en upprorisk uppmaning markerad med en suck över att kyrkan i kyrka-stat-utredningen fick kompromissa bort biskoparnas makt för att komma överens med politikerna.
Vid min sida denna kväll hade jag min gode vän K, katolik sedan födelsen. Han kommenterade kvällen: ”Det är synd om kyrkor som inte har ordnar.” Dvs kyrkor utan munkar och nunnor, denna andliga ryggrad av bön och lovsång.
I Svenska kyrkan har den ryggraden ersatts med politiska förkalkningar och överhetsskleros. Med en sådan patient är Anders Wejryds uppdrag nästan omöjligt. Han måste få många fler chanser att gripa sig verket an. Och misslyckas han är det inte bara hans fel.
Se även:
Var och en sin egen kyrka?
12 februari 2007
En kompositörs död/Webern (1)
Andra världskriget går mot sitt slut.
Kompositören Anton Webern är 60 år gammal, en kortvuxen man med tjocka, runda glasögon. Han bor i Mödling i utkanten av Wien. Dit flyttade han en gång för att få vara i närheten av sin dyrkade lärare och mentor, Arnold Schönberg. Men Schönberg finns inte kvar i Mödling; som jude kände han sig tvungen att flytta till USA redan tio år tidigare.
Sedan sommaren 1943 faller bomberna allt oftare över den österrikiska huvudstaden. Webern försöker att arbeta med sin musik som om kriget inte finns. I april 1944 blir han inkallad för att tjänstgöra i luftskyddet. Han bor i kasern, måste ha uniform, kör sand. Hempermission har han var tredje dag mellan 17 och 22. Han känner sig hunsad och förtvivlad; efter en månad frikallas han.
Tre månader före krigsslutet blir sonen Peter, som är soldat i den tyska krigsmaskinen, ihjälskjuten vid ett flyganfall. Från den stunden kan Anton Webern inte längre komponera.
På påskaftonen 1945 är läget ohållbart, så ohållbart att till och med den världsfrånvände Anton Webern inser faran. Ryssarna står strax utanför Wien. Webern gömmer en del partitur i sin trädgård och flyr sedan med hustrun Wilhelmine västerut, först till fots, så småningom med ett överfyllt tåg. De lyckas ta sig till den lilla byn Mittersill i en idyllisk dalgång i bergen sydväst om Salzburg. Där bor dottern Christine och svärsonen Benno Matell.
I Mittersill upplever de krigsslutet. De har undgått Röda armén och befinner sig i amerikansk ockupationszon men förhållandena är ändå svåra. Det råder brist på mat och Webern drabbas av dysenteri. Han går ner i vikt; hans redan asketiska ansikte blir än mer avtärt och förandligat.
Den 15 september, fyra månader efter krigsslutet, är Webern och hans hustru bjudna till svärsonen på middag. Vad som händer där är fortfarande efter 60 år inte fullt klarlagt. Sent på kvällen bestämmer sig i alla fall Webern för att röka hälften av den cigarr som han fått av svärsonen. För att inte genera de sovande barnen med röken går han ut.
Efter ett par minuter hör Wilhelmine tre skott. Strax därefter vacklar Webern in genom dörren, sjunker ner på golvet och säger: ”Jag är träffad. Det är slut.” Wilhelmine springer ut för att hämta hjälp medan Anton Webern dör.
Vad hände? Enligt en historia rådde det denna kväll utegångsförbud i Mittersill. En förbipasserande amerikansk soldat, en kock, såg en skugga och glöden av Weberns cigarr; han misstolkade situationen, kände sig hotad och sköt. Eller var det bara en oroande gest mot tändstickorna i byxfickan som utlöste skotten?
En annan historia berättar att Benno Matell ägnade sig åt svartabörsaffärer. Det kände amerikanerna till och den här kvällen skulle de slå till och gripa honom. När soldaterna anlände uppstod tumult; någon trodde att någon försökte smita och sköt.
Eller var det svärsonen som sköt sin svärfar? Wilhelmine minns att han stod arresterad med händerna över huvudet i husets entré medan Webern låg död framför honom. Illvilliga rykten spreds.
Vännen och violinisten Louis Krasner antyder att Webern på ett halvt undermedvetet sätt själv kunde ha sökt döden genom att provocera soldaterna, ett självmord ”genom tredje hand”. Krasner talade till och med om religiösa motiv av skuld och försoning. Webern var ju en djupt troende människa.
Berättelserna låter som alternativa regianvisningar i ett expressivt drama av Büchner. Sanningen blev aldrig fastlagd. Men en av de inblandade amerikanska soldaterna begick senare självmord. Om det hade med Weberns död att göra är emellertid inte heller utrett. Dock hamnade Benno Matell i fängelse ett år.
Nej, Anton Weberns död väckte inte någon omedelbar uppmärksamhet. Det skulle dröja till mitten av 1950-talet innan någon på allvar frågade efter honom, hans död eller hans musik. Men då förvandlades den världsfrånvände kompositören snabbt till en myt. Den myten skulle förändra musikvärlden.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern (Cambridge University Press 1998); Anteckningar från radioserie om Anton Webern av Ingemar von Heijne 1983; Lebrecht, Norman, The Complete Companion to 20th Century Music (London 2000); Craft, Robert, Anton Webern Biography (The complete music of Anton Webern, Philips 1957).
Nästa artikel i serien:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Om musik även t ex:
Musik för befriade/Weberkvartetten
Siegfried som barnteater
Kompositören Anton Webern är 60 år gammal, en kortvuxen man med tjocka, runda glasögon. Han bor i Mödling i utkanten av Wien. Dit flyttade han en gång för att få vara i närheten av sin dyrkade lärare och mentor, Arnold Schönberg. Men Schönberg finns inte kvar i Mödling; som jude kände han sig tvungen att flytta till USA redan tio år tidigare.
Sedan sommaren 1943 faller bomberna allt oftare över den österrikiska huvudstaden. Webern försöker att arbeta med sin musik som om kriget inte finns. I april 1944 blir han inkallad för att tjänstgöra i luftskyddet. Han bor i kasern, måste ha uniform, kör sand. Hempermission har han var tredje dag mellan 17 och 22. Han känner sig hunsad och förtvivlad; efter en månad frikallas han.
Tre månader före krigsslutet blir sonen Peter, som är soldat i den tyska krigsmaskinen, ihjälskjuten vid ett flyganfall. Från den stunden kan Anton Webern inte längre komponera.
På påskaftonen 1945 är läget ohållbart, så ohållbart att till och med den världsfrånvände Anton Webern inser faran. Ryssarna står strax utanför Wien. Webern gömmer en del partitur i sin trädgård och flyr sedan med hustrun Wilhelmine västerut, först till fots, så småningom med ett överfyllt tåg. De lyckas ta sig till den lilla byn Mittersill i en idyllisk dalgång i bergen sydväst om Salzburg. Där bor dottern Christine och svärsonen Benno Matell.
I Mittersill upplever de krigsslutet. De har undgått Röda armén och befinner sig i amerikansk ockupationszon men förhållandena är ändå svåra. Det råder brist på mat och Webern drabbas av dysenteri. Han går ner i vikt; hans redan asketiska ansikte blir än mer avtärt och förandligat.
Den 15 september, fyra månader efter krigsslutet, är Webern och hans hustru bjudna till svärsonen på middag. Vad som händer där är fortfarande efter 60 år inte fullt klarlagt. Sent på kvällen bestämmer sig i alla fall Webern för att röka hälften av den cigarr som han fått av svärsonen. För att inte genera de sovande barnen med röken går han ut.
Efter ett par minuter hör Wilhelmine tre skott. Strax därefter vacklar Webern in genom dörren, sjunker ner på golvet och säger: ”Jag är träffad. Det är slut.” Wilhelmine springer ut för att hämta hjälp medan Anton Webern dör.
Vad hände? Enligt en historia rådde det denna kväll utegångsförbud i Mittersill. En förbipasserande amerikansk soldat, en kock, såg en skugga och glöden av Weberns cigarr; han misstolkade situationen, kände sig hotad och sköt. Eller var det bara en oroande gest mot tändstickorna i byxfickan som utlöste skotten?
En annan historia berättar att Benno Matell ägnade sig åt svartabörsaffärer. Det kände amerikanerna till och den här kvällen skulle de slå till och gripa honom. När soldaterna anlände uppstod tumult; någon trodde att någon försökte smita och sköt.
Eller var det svärsonen som sköt sin svärfar? Wilhelmine minns att han stod arresterad med händerna över huvudet i husets entré medan Webern låg död framför honom. Illvilliga rykten spreds.
Vännen och violinisten Louis Krasner antyder att Webern på ett halvt undermedvetet sätt själv kunde ha sökt döden genom att provocera soldaterna, ett självmord ”genom tredje hand”. Krasner talade till och med om religiösa motiv av skuld och försoning. Webern var ju en djupt troende människa.
Berättelserna låter som alternativa regianvisningar i ett expressivt drama av Büchner. Sanningen blev aldrig fastlagd. Men en av de inblandade amerikanska soldaterna begick senare självmord. Om det hade med Weberns död att göra är emellertid inte heller utrett. Dock hamnade Benno Matell i fängelse ett år.
Nej, Anton Weberns död väckte inte någon omedelbar uppmärksamhet. Det skulle dröja till mitten av 1950-talet innan någon på allvar frågade efter honom, hans död eller hans musik. Men då förvandlades den världsfrånvände kompositören snabbt till en myt. Den myten skulle förändra musikvärlden.
Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern (Cambridge University Press 1998); Anteckningar från radioserie om Anton Webern av Ingemar von Heijne 1983; Lebrecht, Norman, The Complete Companion to 20th Century Music (London 2000); Craft, Robert, Anton Webern Biography (The complete music of Anton Webern, Philips 1957).
Nästa artikel i serien:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Om musik även t ex:
Musik för befriade/Weberkvartetten
Siegfried som barnteater
6 februari 2007
Polsk hämnd
Efter Potsdamkonferensen sommaren 1945 var den fortsatta fördrivningen av 6-7 miljoner tyskar från Östeuropa att betrakta som laglig. Den var fullt i överensstämmelse inte bara med Sovjetunionens utan också med Storbritanniens och USA:s vilja. Men den skulle ske ordnat och humant. Så blev det inte alltid.
I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.
Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.
Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.
Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.
Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.
Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.
Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.
Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.
Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”
Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).
Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.
Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.
Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.
Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.
Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.
Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.
Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.
Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.
Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”
Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).
Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
1 februari 2007
Månadens haiku
Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.
Förra månadens haiku
Förra årets haikuer.
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.
Förra månadens haiku
Förra årets haikuer.
Den stora utförsäljningen
Först var det Röda armén som stod för fördrivningen av den tyska civilbefolkningen från Ostpreussen 1944-1945. Sedan tog polackerna själva över och fortsatte den brutala etniska rensningen i Pommern och Schlesien. Fram till sommaren 1945 pågick en ”vild fördrivning”, som historikerna säger.
Men från juli 1945 försökte man skapa ordning och laglighet i verksamheten. Det var en av uppgifterna för konferensen på slottet Cecilienhof i Potsdam utanför Berlin. Men det blev ett stort misslyckande; Potsdamkonferensen förvärrade flyktingkatastrofen i Europa. Så här gick det till:
På konferensen försökte ”de tre stora”, Churchill, Truman och Stalin, komma överens om Tysklands och Polens gränser. Redan på konferensen i Teheran i november 1943 hade de (Churchill, Roosevelt och Stalin) enats om att Sovjetunionen skulle få Polens områden öster om floden Bug, bl a Vilnius och Lemberg (Lviv). Polen skulle kompenseras i väster, dvs med tyska områden.
I Potsdam skulle dessa tyska områden definieras och gränsen mellan Tyskland och Polen läggas fast, åtminstone fram till en fredskonferens. Egentligen förekom det ingen diskussion om södra Ostpreussen och Pommern. De skulle bli polska och den tyska befolkningen där skulle flyttas, totalt ca 4 miljoner människor. Oenigheten gällde Schlesien.
Vid den tidigare konferensen i Jalta i februari 1945 hade man i princip varit överens om en gränslinje mellan Tyskland och Polen längs floderna Oder och Neisse. Men problemet var att det fanns två bifloder till Oder som hette Neisse, en i väster och en betydligt längre österut på andra sidan Breslau. Stalin hävdade, förstås, västra Neisse som gräns. Churchill och Truman den östra. Skillnaden var nästan halva Schlesien – och tre miljoner tyska civila.
Den polske kommunistiske presidenten Bierut inbjöds med sin utrikesminister Rzymowski till Potsdam. Där erinrade de om att Hitler försökt döda den polska befolkningen och kulturen för att få ”Lebensraum”. Nu hade de tre stora chansen att utöva ”historisk rättvisa” genom att godkänna Polens västutvidgning. Bierut ville också undvika arbetslöshet i Polen genom att skicka polska arbetare till de delvis redan övergivna tyska industrierna och kolgruvorna i Schlesien. Om Polen fick Schlesien skulle dessutom Tysklands framtida militära kapacitet minska eftersom mycket av rustningsindustrin funnits just där.
Resonemanget passade ryssarna perfekt. Stalin ville ha ett starkt Polen som buffert mot Västeuropa. Men Churchill var inte imponerad av Polens krav på ¼ av Tysklands odlingsbara mark. Han ansåg att åtta eller nio miljoner människor skulle tvingas flytta och det skulle chockera de västliga demokratierna. ”Följden skulle bli att polackerna och ryssarna hade maten och bränslet medan vi hade munnarna och hjärtana”, summerade han. Men hans synpunkter klingade ohörda eftersom han förlorade valet hemma i Storbritannien och ersattes med Labours Clement Attlee.
En betydligt större fråga gällde det tyska krigsskadeståndet. Stalin krävde att Sovjetunionen skulle kompenseras för sina förluster genom att den tyska industrin monterades ner och till stor del sändes österut. Han krävde sovjetisk kompensation även från industriområdet Ruhr, som låg i västzon. Det kunde varken USA eller Storbritannien acceptera. Frågan hade till synes gått i baklås.
Nu kom den amerikanske utrikesministern Byrnes på att Schlesien kunde användas som lockbete för att få Stalin att reducera sina krav i västmakternas ockupationszoner. Byrnes fick med sig Truman och Attlee och de sockrade budet med ett erbjudande att erkänna de nya regeringarna i Rumänien, Ungern och Bulgarien. Men det gällde att ta allt eller inget. Och Truman hotade med att resa hem genast om Stalin inte accepterade hela paketet. Truman behövde inte resa. Stalin accepterade. Han hade fått nästan allt han begärde.
Så kom det sig att Truman och Attlee sålde ut Schlesien till Stalin. Ingen frågade vad de berörda folken tyckte. Om Pommern och Ostpreussen hade det inte ens varit någon diskussion. Inte heller om de drygt tre miljoner tyskarna i Sudetområdena i Tjeckoslovakien. De gick nu en plågsam fördrivning till mötes.
Sammantaget gav ”de tre stora” i Potsdam klartecken till fördrivning, eller "transfer" som det står i avtalstexten, av mellan sex och sju miljoner civila tyskar. Det skulle enligt artikel XIII ske ”in an orderly and humane manner”. Det skulle bli allt annat än så.
Källor och litteratur: Mee Jr, Charles L., Meeting at Potsdam (London 1975); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special, 2/2002); Raff, Diether, Deutsche Geschichte (München 1989); Bell, Philip, Världen efter 1945 (London 2001; sv. 2003); Churchill, Winston, Triumf och tragedi, (sv. 1954).
Detta är artikel nr 5 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen (1)
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Den som vill läsa originaltexten i artikel XIII kan klicka på comments nedan.
Men från juli 1945 försökte man skapa ordning och laglighet i verksamheten. Det var en av uppgifterna för konferensen på slottet Cecilienhof i Potsdam utanför Berlin. Men det blev ett stort misslyckande; Potsdamkonferensen förvärrade flyktingkatastrofen i Europa. Så här gick det till:
På konferensen försökte ”de tre stora”, Churchill, Truman och Stalin, komma överens om Tysklands och Polens gränser. Redan på konferensen i Teheran i november 1943 hade de (Churchill, Roosevelt och Stalin) enats om att Sovjetunionen skulle få Polens områden öster om floden Bug, bl a Vilnius och Lemberg (Lviv). Polen skulle kompenseras i väster, dvs med tyska områden.
I Potsdam skulle dessa tyska områden definieras och gränsen mellan Tyskland och Polen läggas fast, åtminstone fram till en fredskonferens. Egentligen förekom det ingen diskussion om södra Ostpreussen och Pommern. De skulle bli polska och den tyska befolkningen där skulle flyttas, totalt ca 4 miljoner människor. Oenigheten gällde Schlesien.
Vid den tidigare konferensen i Jalta i februari 1945 hade man i princip varit överens om en gränslinje mellan Tyskland och Polen längs floderna Oder och Neisse. Men problemet var att det fanns två bifloder till Oder som hette Neisse, en i väster och en betydligt längre österut på andra sidan Breslau. Stalin hävdade, förstås, västra Neisse som gräns. Churchill och Truman den östra. Skillnaden var nästan halva Schlesien – och tre miljoner tyska civila.
Den polske kommunistiske presidenten Bierut inbjöds med sin utrikesminister Rzymowski till Potsdam. Där erinrade de om att Hitler försökt döda den polska befolkningen och kulturen för att få ”Lebensraum”. Nu hade de tre stora chansen att utöva ”historisk rättvisa” genom att godkänna Polens västutvidgning. Bierut ville också undvika arbetslöshet i Polen genom att skicka polska arbetare till de delvis redan övergivna tyska industrierna och kolgruvorna i Schlesien. Om Polen fick Schlesien skulle dessutom Tysklands framtida militära kapacitet minska eftersom mycket av rustningsindustrin funnits just där.
Resonemanget passade ryssarna perfekt. Stalin ville ha ett starkt Polen som buffert mot Västeuropa. Men Churchill var inte imponerad av Polens krav på ¼ av Tysklands odlingsbara mark. Han ansåg att åtta eller nio miljoner människor skulle tvingas flytta och det skulle chockera de västliga demokratierna. ”Följden skulle bli att polackerna och ryssarna hade maten och bränslet medan vi hade munnarna och hjärtana”, summerade han. Men hans synpunkter klingade ohörda eftersom han förlorade valet hemma i Storbritannien och ersattes med Labours Clement Attlee.
En betydligt större fråga gällde det tyska krigsskadeståndet. Stalin krävde att Sovjetunionen skulle kompenseras för sina förluster genom att den tyska industrin monterades ner och till stor del sändes österut. Han krävde sovjetisk kompensation även från industriområdet Ruhr, som låg i västzon. Det kunde varken USA eller Storbritannien acceptera. Frågan hade till synes gått i baklås.
Nu kom den amerikanske utrikesministern Byrnes på att Schlesien kunde användas som lockbete för att få Stalin att reducera sina krav i västmakternas ockupationszoner. Byrnes fick med sig Truman och Attlee och de sockrade budet med ett erbjudande att erkänna de nya regeringarna i Rumänien, Ungern och Bulgarien. Men det gällde att ta allt eller inget. Och Truman hotade med att resa hem genast om Stalin inte accepterade hela paketet. Truman behövde inte resa. Stalin accepterade. Han hade fått nästan allt han begärde.
Så kom det sig att Truman och Attlee sålde ut Schlesien till Stalin. Ingen frågade vad de berörda folken tyckte. Om Pommern och Ostpreussen hade det inte ens varit någon diskussion. Inte heller om de drygt tre miljoner tyskarna i Sudetområdena i Tjeckoslovakien. De gick nu en plågsam fördrivning till mötes.
Sammantaget gav ”de tre stora” i Potsdam klartecken till fördrivning, eller "transfer" som det står i avtalstexten, av mellan sex och sju miljoner civila tyskar. Det skulle enligt artikel XIII ske ”in an orderly and humane manner”. Det skulle bli allt annat än så.
Källor och litteratur: Mee Jr, Charles L., Meeting at Potsdam (London 1975); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special, 2/2002); Raff, Diether, Deutsche Geschichte (München 1989); Bell, Philip, Världen efter 1945 (London 2001; sv. 2003); Churchill, Winston, Triumf och tragedi, (sv. 1954).
Detta är artikel nr 5 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen (1)
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Den som vill läsa originaltexten i artikel XIII kan klicka på comments nedan.
28 januari 2007
Öga och Öra ett år
När den här bloggen startades stormade det kring de danska Muhammedkarikatyrerna. Det handlade om vad som är heligt för vem och om vem som skall tolerera vad. En vanlig hållning bland svenskar var att man borde ligga lågt, undvika att provocera och ha förståelse för de radikala islamisternas våld.
Sedan dess har stämningarna förändrats, är mitt intryck. Allt fler har insett att demokratierna måste försvara sig och stå upp för sina värderingar och sin kultur.
Efter en givande resa till det ortodoxa klostret Nya Valamo i Finland skrev jag i februari flera artiklar om ortodoxi och ikoner. De ortodoxa har många för västerlänningar provocerande tankegångar. Det handlar om en icke-analyserande hållning, om tystnad, försakelse och om att stå för det heliga. Hur mycket av detta finns kvar i dagens svenska kyrka?
I mars handlade det bland annat om den österrikiske juden och författaren Stefan Zweig och hans erfarenheter av utbrotten av de båda världskrigen. 1914 jublade Europas folk över kriget – 1939 var stämningarna dämpade, även i Tyskland. Ögonvittnet Zweig funderade över skillnaden i sin självbiografi Die Welt von Gestern. Något hade hänt med folkens tilltro till sina politiska ledare.
Två av de hittills mest lästa artiklarna på Öga och Öra handlar om sex och kyskhet i romarriket. Jag hade hört Medelhavsmuseets Karen Slej som berättade om bordellerna i Pompeji och romarnas bilder med sexuella motiv. De hade en helt annan funktion än den sentida pornografin och kan därför leda till missuppfattningar om tillvaron i det romerska riket.
Anknytning till romarriket hade även ett par artiklar om Karl Marx. Han växte nämligen upp i Tysklands äldsta stad, Trier, vid Mosel. Mitt emot hans barndomshem finns ett av de ståtligaste romerska byggnadsverken norr om Alperna, Porta Nigra. Denna byggnad från 190 e. Kr. räddades till eftervärlden tack vare att den byggdes in i en kristen kyrka. Men strax innan Karl Marx föddes i Trier hade Napoleons trupper rivit kyrkan för att frilägga den antika – och hedniska – porten. En sant revolutionär handling. I denna historiskt laddade miljö växte alltså Marx upp.
I maj ägnade jag flera artiklar åt Tysklands förste rikspresident Friedrich Ebert (1871-1925) som kom att personifiera den ödesdigra dolkstötslegenden och som till slut dömdes för landsförräderi.
Jag har också försökt att ge en bild av engelsmannen Hugh Lofting (1886-1947) som i Flanderns skyttegravar skrev barnboken Doktor Dolittle i brevform hem till sina barn. En helt annan brevskrivare från första världskriget var den katolske fältprästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), som skrev om sin ”nostalgia för fronten”.
En resa med tåg från Wien till Trieste ledde till artiklar om den gamla habsburgska hamnstadens öden under Hitlers respektive Titos välde och om den (nästan) glömda massakern på kroater i Bleiburg i maj 1945.
I augusti stod Dag Hammarskjöld i centrum för uppmärksamheten på Öga och Öra. Hur gick egentligen hans roll som generalsekreterare ihop med hans roll som kristen mystiker? Alla är inte lika imponerade över Hammarskjölds insatser, i synnerhet inte över hans hanterande av Kongokriget.
Påven Benedictus XVI hade en del problem att hantera arga muslimer efter sitt tal i Regensburg i september. Men vad sade han egentligen? Det handlade om förnuftets roll i religionen.
Under hösten blev det en rad artiklar om Sveriges förhållande till Baltikum, särskilt till Lettland. Jag ägnade en hel del tid åt att gå igenom material i Riksarkivet och kunde berätta hur det gick till när Sverige erkände Sovjetunionens ockupation och annektering av de baltiska länderna 1940. Det visade sig att Sverige till och med lämnade ut Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken i Stockholm, till de sovjetiska ockupanterna.
Det blev också en ifrågasättande artikel om Maja Hagerman och hennes kritik mot förlaget Wahlström & Widstrand som gav ut Tacitus Germania från 98 e.Kr i nyupplaga häromåret. Hagerman kallade nyutgivningen för skrämmande och talade om "aningslöshet och glömska". Tacitus spelar dagens nazister i händerna, menade hon. Men vad vill egentligen Maja Hagerman? Skall vi sluta att ge ut latinska klassiker?
I december började sedan den pågående serien om fördrivningen av 14 miljoner tyskar från Östeuropa efter andra världskriget.
Och den som undrar över vad det kan finnas för röd tråd eller logik i detta sammelsurium av disparata ämnen kan läsa min lilla rimmade programförklaring.
Väl mött till fortsatt läsning!
Till översikten för 2007: Öga och Öra två år.
22 januari 2007
Ostpreussens undergång
Under november och december 1944 fanns fortfarande tid att på ett ordnat sätt evakuera de 2,5 miljoner tyskar som bodde i Ostpreussen. Men ingen evakuering kom till stånd. I stället mobiliserade nazistpartiet en sk folkstormsarmé med 16-åriga pojkar och män i 60-årsåldern som fick en rudimentär militärutbildning, enkel beväpning och en armbindel. En viktig person lämnade emellertid Ostpreussen, Adolf Hitler. Den 20 november övergav han sin befästa ”varglya” i Rastenburgskogen.
Den 12 januari 1945 började det andra stora sovjetiska anfallet på Ostpreussen (om det första se När kriget kom till Ostpreussen). Överlägsna styrkor bröt igenom försvarslinjerna och avancerade snabbt, främst söderifrån. Panik utbröt bland civilbefolkningen som i hundratusental flydde västerut mot vad man hoppades var tryggheten på andra sidan floden Weichsel (Wisla). Men redan den 23 januari rullade ryska stridsvagnar in i staden Elbing i nordvästra Ostpreussen nära Östersjön. Det var en total överraskning och en katastrof för tyskarna. Flyktvägen över land västerut var därmed avskuren och 2,5 miljoner civila fångade i en fälla. Många av dem utsattes för plundringar, mord och våldtäkter av de framvällande rödarmisterna.
Flyktingströmmarna vände nu norrut mot den frusna havsviken Frisches Haff, som omges av en 60 km lång sandvall. På denna 1–3 km breda sandvall kan man antingen ta sig mot nordost till Königsbergs hamnstad Pillau eller mot sydväst till Danzig. Ändlösa flyktingkaravaner ringlade mot denna sista utväg ur Ostpreussen. Det var nu 25 grader kallt och tidvis snöstorm. De flesta av flyktingarna var kvinnor, barn och gamla. De tog sig fram med häst och vagn eller till fots, tungt lastade med tillhörigheter som de efterhand tvangs lämna vid vägkanten.
Först dukade de allra minsta barnen under i kylan och stormen. Sedan dog åldringarna tyst och stilla under filtar och täcken i kärror och vagnar. Det fanns ingen tid för begravningar. Barnvagnar med stelfrusna barnlik stod längs flyktvägarna.
Vid stranden av Frisches Haff måste alla tunga tillhörigheter lämnas. Det bildades berg av möbler, väskor och lårar, symaskiner och jordbruksredskap, värdesaker, husgeråd och mat. Vagnarna släpptes ut på isen i omgångar för att undvika köer, men det blev ändå genast stockningar. Sovjetiskt flyg angrep flyktingarna med kulsprutor och bomber. De allt fler bombhålen i isen förvandlades till förrädiska råkar som slukade vagnar med hela familjer på ett ögonblick. ”Jag minns hästhuvuden, fastfrusna i isen”, berättar ett vittne som upplevde flykten som barn. ”Och jag undrade var människorna fanns.”
I fem veckor, till slutet av februari, var flyktvägen över Frisches Haff öppen. Men vädret blev mildare och isen smälte. De sista veckorna tog sig flyktingarna fram i issörja och risken att isen skulle brista var överhängande. Bakom dem brann Ostpreussens byar. De minns den nattliga horisonten i söder som en rödlila linje. Omkring en halv miljon människor lyckades ta sig över isen. Ytterligare några hundratusen kom norrifrån. En av de sista dagarna i februari bröt isen upp. Den enda kvarvarande flyktvägen från Ostpreussen var sedan sjövägen från Pillau.
Den lilla hamnstaden Pillau var packad med folk. Dagligen gick 8–10 fartyg med flyktingar västerut, långt färre än vad som behövdes. Förfärande scener utspelades när t ex kvinnor med spädbarn som lyckats komma ombord på en båt, kastade sina barn tillbaka ner till släktingar på kajen för att även de skulle få komma ombord; kvinnor med spädbarn hade förtur till räddningen.
Från januari till den 25 april, då Königsberg föll, beräknas upp emot en halv miljon människor ha transporterats ut med båt från Pillau. De flesta av de kvarvarande civila i området deporterades till Sovjetunionen. Hälften beräknas ha dött där.
Omkring en miljon av flyktingarna nådde till slut området kring Danzig (Gdansk) där ännu en miljon tyskar på flykt redan befann sig. Där hann Röda armén upp dem i slutet av mars. Genom en räddningsinsats på order av storamiral Dönitz med 790 båtar från marinen och den tyska handelsflottan lyckades en stor del av flyktingarna komma vidare västerut till Flensburg, Kiel eller Danmark. Det var en aktion fullt i klass med Dunkerque.
Men alla nådde inte sina destinationer. Lasarettsfartyget Wilhelm Gustloff, som den 30 januari lämnade Gotenhafen (Gdynia) med upp emot 10 000 passagerare, återigen mest kvinnor och barn, torpederades redan samma natt av en rysk ubåt. Omkring 9 000 av dem dog.
Anm. Det råder stor osäkerhet kring de flesta siffrorna som har med dessa händelser att göra. Den tyske historikern Guido Knopp anser t ex att det fanns 2,5 miljoner tyskar i Ostpreussen. Niclas Sennerteg tror i sin bok Stalins hämnd att det handlade om 1,5 miljoner; resten hade redan flytt. Även antalet passagerare på Wilhelm Gustloff är omdiskuterat. Sennerteg säger att ingen vet hur många som fanns ombord men troligen var det 6 600 personer varav 5 300 kvinnor och barn. Claes-Göran Wetterholm skriver i sin bok Dödens hav att det enligt passagerarlistorna fanns 6 050 människor ombord men mer än ett dygn före avgång hade folk strömmat ombord utan kontroll. Enligt Guido Knopp som citerar inskeppningsofficeren Waldemar Terres fanns det 7 956 registrerade passagerare. Under de sista 20 timmarna före avgång kom ytterligare omkring 2 000 ombord, uppskattar "Marinehelferin" Ingeborg Dorn. Därför är siffran sannolikt kring 10 000, enligt Knopp. Det kan tilläggas att båten var byggd för 1 463 passagerare. När det gäller antalet våldtäkter har det beräknats att 1,9 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av rödarmister på östfronten 1944-1945 (källa: Helke Sander-Barbara Johr, citerad av Sennerteg), många av dem ett flertal gånger. Men denna siffra gäller alltså hela östfronten, inte bara Ostpreussen. Enligt Sennerteg är "de massvåldtäkter som begicks av ryska soldater i östra Tyskland 1945 hittills oöverträffade i historien".
Artikeln är nummer fyra i en serie. Se även:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Anknytning till detta tema har även tre artiklar om koncentrationslägret Stutthof. Klicka på etiketten Stutthof nedan!
Den 12 januari 1945 började det andra stora sovjetiska anfallet på Ostpreussen (om det första se När kriget kom till Ostpreussen). Överlägsna styrkor bröt igenom försvarslinjerna och avancerade snabbt, främst söderifrån. Panik utbröt bland civilbefolkningen som i hundratusental flydde västerut mot vad man hoppades var tryggheten på andra sidan floden Weichsel (Wisla). Men redan den 23 januari rullade ryska stridsvagnar in i staden Elbing i nordvästra Ostpreussen nära Östersjön. Det var en total överraskning och en katastrof för tyskarna. Flyktvägen över land västerut var därmed avskuren och 2,5 miljoner civila fångade i en fälla. Många av dem utsattes för plundringar, mord och våldtäkter av de framvällande rödarmisterna.
Flyktingströmmarna vände nu norrut mot den frusna havsviken Frisches Haff, som omges av en 60 km lång sandvall. På denna 1–3 km breda sandvall kan man antingen ta sig mot nordost till Königsbergs hamnstad Pillau eller mot sydväst till Danzig. Ändlösa flyktingkaravaner ringlade mot denna sista utväg ur Ostpreussen. Det var nu 25 grader kallt och tidvis snöstorm. De flesta av flyktingarna var kvinnor, barn och gamla. De tog sig fram med häst och vagn eller till fots, tungt lastade med tillhörigheter som de efterhand tvangs lämna vid vägkanten.
Först dukade de allra minsta barnen under i kylan och stormen. Sedan dog åldringarna tyst och stilla under filtar och täcken i kärror och vagnar. Det fanns ingen tid för begravningar. Barnvagnar med stelfrusna barnlik stod längs flyktvägarna.
Vid stranden av Frisches Haff måste alla tunga tillhörigheter lämnas. Det bildades berg av möbler, väskor och lårar, symaskiner och jordbruksredskap, värdesaker, husgeråd och mat. Vagnarna släpptes ut på isen i omgångar för att undvika köer, men det blev ändå genast stockningar. Sovjetiskt flyg angrep flyktingarna med kulsprutor och bomber. De allt fler bombhålen i isen förvandlades till förrädiska råkar som slukade vagnar med hela familjer på ett ögonblick. ”Jag minns hästhuvuden, fastfrusna i isen”, berättar ett vittne som upplevde flykten som barn. ”Och jag undrade var människorna fanns.”
I fem veckor, till slutet av februari, var flyktvägen över Frisches Haff öppen. Men vädret blev mildare och isen smälte. De sista veckorna tog sig flyktingarna fram i issörja och risken att isen skulle brista var överhängande. Bakom dem brann Ostpreussens byar. De minns den nattliga horisonten i söder som en rödlila linje. Omkring en halv miljon människor lyckades ta sig över isen. Ytterligare några hundratusen kom norrifrån. En av de sista dagarna i februari bröt isen upp. Den enda kvarvarande flyktvägen från Ostpreussen var sedan sjövägen från Pillau.
Den lilla hamnstaden Pillau var packad med folk. Dagligen gick 8–10 fartyg med flyktingar västerut, långt färre än vad som behövdes. Förfärande scener utspelades när t ex kvinnor med spädbarn som lyckats komma ombord på en båt, kastade sina barn tillbaka ner till släktingar på kajen för att även de skulle få komma ombord; kvinnor med spädbarn hade förtur till räddningen.
Från januari till den 25 april, då Königsberg föll, beräknas upp emot en halv miljon människor ha transporterats ut med båt från Pillau. De flesta av de kvarvarande civila i området deporterades till Sovjetunionen. Hälften beräknas ha dött där.
Omkring en miljon av flyktingarna nådde till slut området kring Danzig (Gdansk) där ännu en miljon tyskar på flykt redan befann sig. Där hann Röda armén upp dem i slutet av mars. Genom en räddningsinsats på order av storamiral Dönitz med 790 båtar från marinen och den tyska handelsflottan lyckades en stor del av flyktingarna komma vidare västerut till Flensburg, Kiel eller Danmark. Det var en aktion fullt i klass med Dunkerque.
Men alla nådde inte sina destinationer. Lasarettsfartyget Wilhelm Gustloff, som den 30 januari lämnade Gotenhafen (Gdynia) med upp emot 10 000 passagerare, återigen mest kvinnor och barn, torpederades redan samma natt av en rysk ubåt. Omkring 9 000 av dem dog.
Anm. Det råder stor osäkerhet kring de flesta siffrorna som har med dessa händelser att göra. Den tyske historikern Guido Knopp anser t ex att det fanns 2,5 miljoner tyskar i Ostpreussen. Niclas Sennerteg tror i sin bok Stalins hämnd att det handlade om 1,5 miljoner; resten hade redan flytt. Även antalet passagerare på Wilhelm Gustloff är omdiskuterat. Sennerteg säger att ingen vet hur många som fanns ombord men troligen var det 6 600 personer varav 5 300 kvinnor och barn. Claes-Göran Wetterholm skriver i sin bok Dödens hav att det enligt passagerarlistorna fanns 6 050 människor ombord men mer än ett dygn före avgång hade folk strömmat ombord utan kontroll. Enligt Guido Knopp som citerar inskeppningsofficeren Waldemar Terres fanns det 7 956 registrerade passagerare. Under de sista 20 timmarna före avgång kom ytterligare omkring 2 000 ombord, uppskattar "Marinehelferin" Ingeborg Dorn. Därför är siffran sannolikt kring 10 000, enligt Knopp. Det kan tilläggas att båten var byggd för 1 463 passagerare. När det gäller antalet våldtäkter har det beräknats att 1,9 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av rödarmister på östfronten 1944-1945 (källa: Helke Sander-Barbara Johr, citerad av Sennerteg), många av dem ett flertal gånger. Men denna siffra gäller alltså hela östfronten, inte bara Ostpreussen. Enligt Sennerteg är "de massvåldtäkter som begicks av ryska soldater i östra Tyskland 1945 hittills oöverträffade i historien".
Artikeln är nummer fyra i en serie. Se även:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Anknytning till detta tema har även tre artiklar om koncentrationslägret Stutthof. Klicka på etiketten Stutthof nedan!
17 januari 2007
Apropå den svenska modellen
Upp till kamp för modellen!
Sista chansen det är
att krossa salladsrebellen
som hot mot facket bär!
Ej rubbas skall det gamla än av tiden!
Ej skall vår makt i gruset störtas ner!
För ORDNINGEN vi kämpar sista striden;
förutan den är LO icke mer.
Med anledning av att den samlade fackföreningsrörelsen gått till strid mot en salladsbar i Göteborg och satt den i blockad. Genom sk sympatiåtgärder ser man också till att soporna inte avhämtas. Salladsbaren har ett fåtal deltidsanställda; ingen av dem är med i facket. Men fackföreningsrörelsen kräver ändå att salladsbarens ägare skall teckna kollektivavtal. LO anser att man för en rättfärdig kamp för att upprätthålla "ordning och reda" och "den svenska modellen".
Sista chansen det är
att krossa salladsrebellen
som hot mot facket bär!
Ej rubbas skall det gamla än av tiden!
Ej skall vår makt i gruset störtas ner!
För ORDNINGEN vi kämpar sista striden;
förutan den är LO icke mer.
Med anledning av att den samlade fackföreningsrörelsen gått till strid mot en salladsbar i Göteborg och satt den i blockad. Genom sk sympatiåtgärder ser man också till att soporna inte avhämtas. Salladsbaren har ett fåtal deltidsanställda; ingen av dem är med i facket. Men fackföreningsrörelsen kräver ändå att salladsbarens ägare skall teckna kollektivavtal. LO anser att man för en rättfärdig kamp för att upprätthålla "ordning och reda" och "den svenska modellen".
16 januari 2007
När kriget kom till Ostpreussen
Det var den femte krigssommaren men i Ostpreussen rådde djupaste fred. Medan de tyska städerna i väster bombades och brann, bärgades en ny spannmålsskörd i Tysklands kornbod. Men mycket skulle förändras. Röda armén stod sommaren 1944 vid Ostpreussens gräns.
Det första oroande tecknet var flyktingarna som började komma från Litauen och Memel till följd av den ryska offensiven. Och i slutet av augusti bombades plötsligt provinsens huvudstad Königsberg av britterna. 6 000 människor dödades och 160 000 blev hemlösa. Hälften av de historiska byggnaderna förstördes. Det var den första krigshandlingen på ostpreussisk mark.
Fram till oktober var det sedan relativt lugnt. Under den tiden hade befolkningen kunnat evakueras. General Friedrich Hoβbach hade begärt evakuering av gränsområdena, men partichefen i provinsen, Gauleiter Erich Koch, sade nej. Han ville hellre bygga en östvall som skydd mot Röda armén. Hitler instämde; det vore en alltför stor prestigeförlust att förklara Ostpreussen som krigsskådeplats. Därmed låg ansvaret för de civila kvar hos partiet.
Och partiet förbjöd varje förberedelse till evakuering eller flykt. Ingen fick lämna Ostpreussen utan tillåtelse. Straffet kunde bli döden. Därför var både myndigheter och civilbefolkning fullständigt oförberedda när det ryska anfallet började den 16 oktober 1944.
Anfallet hade föregåtts av hetspropaganda mot tyskarna. Den ryske författaren Ilja Ehrenburg uppmanade soldaterna att ”döda tyskarna!” och att ”gå med outsläckligt hat mot fienden!” som ”mördat ditt barn, våldtagit din fru, förlovade och syster, skjutit din mor och far, bränt ner ditt hem”. Han reducerade i sina blodtörstiga artiklar i armépressen de tyska motståndarna till ett folk av barbarer och förbrytare, anser historikern Guido Knopp.
Även den polska befrielsekommittén var hatisk. I juli hade man skrivit ett manifest om ”hämndens timme för kvalen och lidandena, för de nedbrända byarna och förstörda städerna, kyrkorna och skolorna, för arresteringarna, lägren och avrättningarna, för Auschwitz, Majdanek, Treblinka, för utrotningen av gettona”.
När byn Nemmersdorf den 21 oktober intogs av ryssarna dödades alla invånare som inte flytt, 26 personer, däribland kvinnor och barn. Två dagar senare återtogs byn av tyska förband och illdåden avslöjades. Bilder togs på uppradade lik. Propagandaminister Goebbels gjorde stor sak av händelsen. Upprörda reportage om massakrer och våldtäkter spreds i tyska tidningar och filmbilder visades i biografernas nyhetssammanfattningar, Wochenschau. Internationell press inbjöds till Nemmersdorf, däribland svenska tidningar. Men de svenska skrev ingenting om saken, i varje fall inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Stockholms-Tidningen. Den senares korrespondent Christer Jäderlund skrev dock den 29 oktober att ”ryssarna har enligt både officiella och privata uppgifter tagit en fruktansvärd hämnd på den ostpreussiska befolkningen för alla lidanden”. Jäderlund konstaterade att ingendera sidan tycktes ta några fångar.
De svenska journalisternas återhållsamhet var välgrundad. Det är nämligen oklart vad som faktiskt hände i Nemmersdorf. Sentida undersökningar, bl a av ett hemligt protokoll från fältpolisen den 25 oktober, pekar på att Goebbels version var överdriven och liken arrangerade för att antyda våldtäkter som eventuellt aldrig ägt rum. Syftet med denna manipulation skulle vara att stärka ostpreussarnas motståndsvilja. Men om det var så, blev det en missräkning; rapporterna om de ryska illdåden skapade i stället ångest och paniktendenser bland civilbefolkningen.
I slutet av oktober ebbade det ryska anfallet ut och en period av relativt lugn inträdde. Men det var lugnet före stormen.
Artikeln är nr 3 i en serie om 9. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Det första oroande tecknet var flyktingarna som började komma från Litauen och Memel till följd av den ryska offensiven. Och i slutet av augusti bombades plötsligt provinsens huvudstad Königsberg av britterna. 6 000 människor dödades och 160 000 blev hemlösa. Hälften av de historiska byggnaderna förstördes. Det var den första krigshandlingen på ostpreussisk mark.
Fram till oktober var det sedan relativt lugnt. Under den tiden hade befolkningen kunnat evakueras. General Friedrich Hoβbach hade begärt evakuering av gränsområdena, men partichefen i provinsen, Gauleiter Erich Koch, sade nej. Han ville hellre bygga en östvall som skydd mot Röda armén. Hitler instämde; det vore en alltför stor prestigeförlust att förklara Ostpreussen som krigsskådeplats. Därmed låg ansvaret för de civila kvar hos partiet.
Och partiet förbjöd varje förberedelse till evakuering eller flykt. Ingen fick lämna Ostpreussen utan tillåtelse. Straffet kunde bli döden. Därför var både myndigheter och civilbefolkning fullständigt oförberedda när det ryska anfallet började den 16 oktober 1944.
Anfallet hade föregåtts av hetspropaganda mot tyskarna. Den ryske författaren Ilja Ehrenburg uppmanade soldaterna att ”döda tyskarna!” och att ”gå med outsläckligt hat mot fienden!” som ”mördat ditt barn, våldtagit din fru, förlovade och syster, skjutit din mor och far, bränt ner ditt hem”. Han reducerade i sina blodtörstiga artiklar i armépressen de tyska motståndarna till ett folk av barbarer och förbrytare, anser historikern Guido Knopp.
Även den polska befrielsekommittén var hatisk. I juli hade man skrivit ett manifest om ”hämndens timme för kvalen och lidandena, för de nedbrända byarna och förstörda städerna, kyrkorna och skolorna, för arresteringarna, lägren och avrättningarna, för Auschwitz, Majdanek, Treblinka, för utrotningen av gettona”.
När byn Nemmersdorf den 21 oktober intogs av ryssarna dödades alla invånare som inte flytt, 26 personer, däribland kvinnor och barn. Två dagar senare återtogs byn av tyska förband och illdåden avslöjades. Bilder togs på uppradade lik. Propagandaminister Goebbels gjorde stor sak av händelsen. Upprörda reportage om massakrer och våldtäkter spreds i tyska tidningar och filmbilder visades i biografernas nyhetssammanfattningar, Wochenschau. Internationell press inbjöds till Nemmersdorf, däribland svenska tidningar. Men de svenska skrev ingenting om saken, i varje fall inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Stockholms-Tidningen. Den senares korrespondent Christer Jäderlund skrev dock den 29 oktober att ”ryssarna har enligt både officiella och privata uppgifter tagit en fruktansvärd hämnd på den ostpreussiska befolkningen för alla lidanden”. Jäderlund konstaterade att ingendera sidan tycktes ta några fångar.
De svenska journalisternas återhållsamhet var välgrundad. Det är nämligen oklart vad som faktiskt hände i Nemmersdorf. Sentida undersökningar, bl a av ett hemligt protokoll från fältpolisen den 25 oktober, pekar på att Goebbels version var överdriven och liken arrangerade för att antyda våldtäkter som eventuellt aldrig ägt rum. Syftet med denna manipulation skulle vara att stärka ostpreussarnas motståndsvilja. Men om det var så, blev det en missräkning; rapporterna om de ryska illdåden skapade i stället ångest och paniktendenser bland civilbefolkningen.
I slutet av oktober ebbade det ryska anfallet ut och en period av relativt lugn inträdde. Men det var lugnet före stormen.
Artikeln är nr 3 i en serie om 9. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
10 januari 2007
Fördrivning, flyktingar och förakt
Den största etniska rensningen i Europas historia ägde rum vid andra världskrigets slut. Omkring 14 miljoner tyskar fördrevs då från sina hem i Östeuropa. Åtta miljoner av dem hade bott i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som i århundraden hört till det tyska riket men som nu skulle bli polskt. Andra flydde från Sudetlandet i Tjeckoslovakien, från Ungern, Rumänien och Jugoslavien. Minst en halv miljon tyska civila, de flesta från Königsberg, deporterades till det inre av Sovjetunionen.
Hundratusentals, kanske uppemot två miljoner av flyktingarna dödades eller dog av umbäranden. Niotusen dog i historiens största sjökatastrof när det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, överlastat främst med kvinnor och barn, sänktes av en rysk ubåt i Östersjön.
Dessa tyskars lidande var länge förbisett och rent av föraktat. Försök att berätta deras historia kallades för relativisering av den tyska skulden. Tyskarna hade startat kriget och därför fick alla tyskar skylla sig själva, hette det. Det är en inställning som fortfarande lever kvar, t ex i Polen (se artikeln Skuggan från Ostpreussen).
Även i hemlandet Tyskland sågs de miljontals flyktingarna från öster med misstro och ringaktning. Bostadsbristen blev till bostadsnöd och hemlöshet. De nyanlända beskylldes för att förvärra arbetslösheten, fattigdomen, hungern och det allmänna eländet. Deras landsmän i Tyskland såg dem som främmande intränglingar och de kallades ”Polacken”, ”Sudetengauner”, dvs sudetskojare, eller helt enkelt ”Flüchtlingspack”. Ännu i dag är det tyska ordet ”Polack” ett skällsord som betyder idiot. Vill man i Tyskland på ett respektfullt sätt tala om polska medborgare måste man i stället använda ordet ”Pole”.
Flyktingarna kom i två stora vågor. Den första under den iskalla vintern 1944-1945. Det var huvudsakligen två miljoner tyskar från Ostpreussen som drivits från sina hem av den framträngande Röda armén. Den andra vågen kom efter de allierades beslut i Potsdam på sommaren 1945, då Polens gräns försköts västerut ända till floderna Oder och Neisse, den nya riksgränsen mot Tyskland. In i de gamla tyska områdena i Pommern och Schlesien strömmade polska flyktingar från de fd polska områdena öster om floden Bug som nu övertogs av Sovjetunionen. Man kan säga att hela Polen flyttades västerut. Någon plats för den tyska urbefolkningen fanns inte längre. Över 90 procent gav sig av till moderlandet.
På plats i Tyskland fanns en svensk författare, Stig Dagerman. Han skrev i reportageboken Tysk höst om alla dessa tåg med östflyktingar som 1946 anlände till västzonerna. ”Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka, stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.”
Dagerman såg dessa utblottade människors tystnad och passiva underkastelse som satte sin prägel av ”mörk bitterhet” på Tyskland hösten 1946. Flyktingarna blev ett hot. Dagerman skrev: ”De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade.”
De fördrivna blev under många år en politisk kraft i Västtyskland som ingen regering kunde nonchalera. Av sina motståndare på vänsterkanten kallades de revanschister. Återförening av Tyskland och vägran att acceptera Oder-Neisse-gränsen var deras huvudsakliga mål. De dömde ut Willy Brandt som landsförrädare när han 1970 normaliserade relationerna till Polen och accepterade Oder-Neisse-gränsen.
En del av de fördrivna hamnade i sovjetisk ockupationszon i Tyskland, senare Östtyskland. Där blev de förtryckta och deras historia var tabu. Många av dem flydde under kommande år vidare till Västtyskland.
Om fördrivningen av tyskar från öster skall flera artiklar handla.
Litteratur: Guido Knopp, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001. Spiegel Special, Die Flucht der Deutschen, nr 2, 2002. Stig Dagerman, Tysk höst, Stockholm 1947.
Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Hundratusentals, kanske uppemot två miljoner av flyktingarna dödades eller dog av umbäranden. Niotusen dog i historiens största sjökatastrof när det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, överlastat främst med kvinnor och barn, sänktes av en rysk ubåt i Östersjön.
Dessa tyskars lidande var länge förbisett och rent av föraktat. Försök att berätta deras historia kallades för relativisering av den tyska skulden. Tyskarna hade startat kriget och därför fick alla tyskar skylla sig själva, hette det. Det är en inställning som fortfarande lever kvar, t ex i Polen (se artikeln Skuggan från Ostpreussen).
Även i hemlandet Tyskland sågs de miljontals flyktingarna från öster med misstro och ringaktning. Bostadsbristen blev till bostadsnöd och hemlöshet. De nyanlända beskylldes för att förvärra arbetslösheten, fattigdomen, hungern och det allmänna eländet. Deras landsmän i Tyskland såg dem som främmande intränglingar och de kallades ”Polacken”, ”Sudetengauner”, dvs sudetskojare, eller helt enkelt ”Flüchtlingspack”. Ännu i dag är det tyska ordet ”Polack” ett skällsord som betyder idiot. Vill man i Tyskland på ett respektfullt sätt tala om polska medborgare måste man i stället använda ordet ”Pole”.
Flyktingarna kom i två stora vågor. Den första under den iskalla vintern 1944-1945. Det var huvudsakligen två miljoner tyskar från Ostpreussen som drivits från sina hem av den framträngande Röda armén. Den andra vågen kom efter de allierades beslut i Potsdam på sommaren 1945, då Polens gräns försköts västerut ända till floderna Oder och Neisse, den nya riksgränsen mot Tyskland. In i de gamla tyska områdena i Pommern och Schlesien strömmade polska flyktingar från de fd polska områdena öster om floden Bug som nu övertogs av Sovjetunionen. Man kan säga att hela Polen flyttades västerut. Någon plats för den tyska urbefolkningen fanns inte längre. Över 90 procent gav sig av till moderlandet.
På plats i Tyskland fanns en svensk författare, Stig Dagerman. Han skrev i reportageboken Tysk höst om alla dessa tåg med östflyktingar som 1946 anlände till västzonerna. ”Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka, stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.”
Dagerman såg dessa utblottade människors tystnad och passiva underkastelse som satte sin prägel av ”mörk bitterhet” på Tyskland hösten 1946. Flyktingarna blev ett hot. Dagerman skrev: ”De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade.”
De fördrivna blev under många år en politisk kraft i Västtyskland som ingen regering kunde nonchalera. Av sina motståndare på vänsterkanten kallades de revanschister. Återförening av Tyskland och vägran att acceptera Oder-Neisse-gränsen var deras huvudsakliga mål. De dömde ut Willy Brandt som landsförrädare när han 1970 normaliserade relationerna till Polen och accepterade Oder-Neisse-gränsen.
En del av de fördrivna hamnade i sovjetisk ockupationszon i Tyskland, senare Östtyskland. Där blev de förtryckta och deras historia var tabu. Många av dem flydde under kommande år vidare till Västtyskland.
Om fördrivningen av tyskar från öster skall flera artiklar handla.
Litteratur: Guido Knopp, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001. Spiegel Special, Die Flucht der Deutschen, nr 2, 2002. Stig Dagerman, Tysk höst, Stockholm 1947.
Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
8 januari 2007
Var och en sin egen kyrka?
K G Hammar är numera före detta ärkebiskop. Det borde därför inte längre spela någon roll vad han uttalar för personliga åsikter i olika kyrkliga frågor. Men hans skugga vilar fortfarande över Svenska kyrkan och det är många som mot sin vilja kämpar vidare med följderna av hans ledarskap – i synnerhet som man hittills inte sett till någon ny ledare för Svenska kyrkan. Att det faktiskt finns en ny ärkebiskop som lär heta Anders Wejryd är därvidlag hittills en formalitet.
Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.
Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:
”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”
Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.
Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?
Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?
PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".
Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.
Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:
”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”
Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.
Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?
Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?
PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".
1 januari 2007
En film om yta och maktlöshet
Marie Antoinette är en makalös kostymfilm, en glittrande glamourös fest, inspelad på plats i Versailles och med den utsökt charmerande Kirsten Dunst i huvudrollen. En film om yta – men ingen ytlig film.
Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa som ännu inte 15 år gammal år 1770 giftes bort med den ett år äldre franske tronföljaren, sedermera kung Ludvig XVI. Historikerna beskriver henne som modig och handlingskraftig. Som drottning drev hon en egen politik och dominerade sin make. Så icke i filmen. Där är båda ungdomarna hjälplösa fångar i ett rigoröst hovceremoniel som berövar dem livsglädjen. Men denna avvikelse från den historiska autenticiteten är inte viktig. För filmen handlar egentligen inte om 1700-talet och franska revolutionen utan om 2000-talet och vår egen ofrihet.
Manusförfattaren och regissören Sofia Coppola skildrar en ensam, utsatt och olycklig flicka i en värld av schablonartade krav och förväntningar som hon gör sitt bästa för att leva upp till. När hon lämnar sitt hem i Wien säger hennes mor, kejsarinnan Maria Teresia: ”Alla ögon kommer att vara på dig.” Ändå kommer den här flickan aldrig att bli riktigt sedd för den hon är, endast värderad i förhållande till den roll hon utsetts att spela.
Det handlar mycket om kläder och vad de symboliserar. När Marie Antoinette kommer till den franska gränsen måste hon lämna allt österrikiskt bakom sig. Rituellt kläs hon av in på bara skinnet. Hon finner sig i detta. Men när hon måste lämna även sin älsklingshund är hon nära att brista i gråt. Villkoren för den nya rollen blir tydliga: känslorna måste tryckas undan och förnekas.
Hon är själv i hög grad levnadsglad och längtar efter äkthet och närhet. Hon försöker också att i någon mån mjuka upp den rigida världen av hierarkier och konventioner som härskar över henne och den redan kuvade Ludvig. Men det leder bara till att hon blir tillrättavisad och förtalad. ”Detta är fånigt!” försöker hon protestera när hennes offentliga påklädning på morgonen ideligen avbryts av att personer med högre rang och därmed större rättigheter att klä på henne träder in i sängkammaren. Och av sin hovdam får hon till svar: ”Detta är Versailles, madam.”
Som ersättning för förlorat liv erbjuds ett sanslöst materiellt överflöd. Det är dignande bord med tillkrånglade delikatesser, utstofferade tårtor och konfektyrer, praktfulla klänningar och en uppsjö av fantasifulla skor. Man associerar lätt till sentida diktatorers skofixerade hustrur. De måttlösa festerna skildras i utdragna, magnifika scener, medan tomheten i detta surrogatliv blir allt tydligare. Plötsligt citerar någon Rousseau om den möjliga förekomsten av ett annat slags liv, ett naturligt urtillstånd. Frågan svävar över sällskapet som en möjlighet som ingen griper.
Tillvaron på denna konsumtionens gräddhylla, det kungliga Versailles, är fundamentalt skild från undersåtarnas liv. Deras tillvaro tränger bara in till hovet via Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop, i vilken tjänstefolket ”tar över” – det är i hovvärlden bara en fantastisk historia som väcker skräckblandad munterhet.
Några år senare blev den verklig. Hungermarschen mot Versailles äger rum 1789. Marie konfronteras med skrikande folkmassor som hötter med hötjugor och brinnande facklor. I en märklig scen träder hon ut på slottets balkong inför de upproriska, böjer sig djupt ner och lägger huvudet mot balustraden. Är det ett ögonblick av insikt? Scenen är en föraning om giljotinen som väntade henne fyra år senare.
Den moraliska dimensionen är i Maries konsumtionsvärld på sin höjd en fråga om etikett, om form. Hennes utsvävande sätt att leva leder inte till några reflektioner. Inte heller hennes utomäktenskapliga eskapader med Axel von Fersen; kanske är det tvärtom just denna förbindelse som gör att hon kan uppfylla det viktigaste kravet som ställs på henne, att ge Frankrike en tronföljare. Ytan slår därmed följe med nyttan. Något annat är inte ens tänkbart. Marie Antoinette var ett barn av sin tid och i Coppolas version även av vår.
Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa som ännu inte 15 år gammal år 1770 giftes bort med den ett år äldre franske tronföljaren, sedermera kung Ludvig XVI. Historikerna beskriver henne som modig och handlingskraftig. Som drottning drev hon en egen politik och dominerade sin make. Så icke i filmen. Där är båda ungdomarna hjälplösa fångar i ett rigoröst hovceremoniel som berövar dem livsglädjen. Men denna avvikelse från den historiska autenticiteten är inte viktig. För filmen handlar egentligen inte om 1700-talet och franska revolutionen utan om 2000-talet och vår egen ofrihet.
Manusförfattaren och regissören Sofia Coppola skildrar en ensam, utsatt och olycklig flicka i en värld av schablonartade krav och förväntningar som hon gör sitt bästa för att leva upp till. När hon lämnar sitt hem i Wien säger hennes mor, kejsarinnan Maria Teresia: ”Alla ögon kommer att vara på dig.” Ändå kommer den här flickan aldrig att bli riktigt sedd för den hon är, endast värderad i förhållande till den roll hon utsetts att spela.
Det handlar mycket om kläder och vad de symboliserar. När Marie Antoinette kommer till den franska gränsen måste hon lämna allt österrikiskt bakom sig. Rituellt kläs hon av in på bara skinnet. Hon finner sig i detta. Men när hon måste lämna även sin älsklingshund är hon nära att brista i gråt. Villkoren för den nya rollen blir tydliga: känslorna måste tryckas undan och förnekas.
Hon är själv i hög grad levnadsglad och längtar efter äkthet och närhet. Hon försöker också att i någon mån mjuka upp den rigida världen av hierarkier och konventioner som härskar över henne och den redan kuvade Ludvig. Men det leder bara till att hon blir tillrättavisad och förtalad. ”Detta är fånigt!” försöker hon protestera när hennes offentliga påklädning på morgonen ideligen avbryts av att personer med högre rang och därmed större rättigheter att klä på henne träder in i sängkammaren. Och av sin hovdam får hon till svar: ”Detta är Versailles, madam.”
Som ersättning för förlorat liv erbjuds ett sanslöst materiellt överflöd. Det är dignande bord med tillkrånglade delikatesser, utstofferade tårtor och konfektyrer, praktfulla klänningar och en uppsjö av fantasifulla skor. Man associerar lätt till sentida diktatorers skofixerade hustrur. De måttlösa festerna skildras i utdragna, magnifika scener, medan tomheten i detta surrogatliv blir allt tydligare. Plötsligt citerar någon Rousseau om den möjliga förekomsten av ett annat slags liv, ett naturligt urtillstånd. Frågan svävar över sällskapet som en möjlighet som ingen griper.
Tillvaron på denna konsumtionens gräddhylla, det kungliga Versailles, är fundamentalt skild från undersåtarnas liv. Deras tillvaro tränger bara in till hovet via Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop, i vilken tjänstefolket ”tar över” – det är i hovvärlden bara en fantastisk historia som väcker skräckblandad munterhet.
Några år senare blev den verklig. Hungermarschen mot Versailles äger rum 1789. Marie konfronteras med skrikande folkmassor som hötter med hötjugor och brinnande facklor. I en märklig scen träder hon ut på slottets balkong inför de upproriska, böjer sig djupt ner och lägger huvudet mot balustraden. Är det ett ögonblick av insikt? Scenen är en föraning om giljotinen som väntade henne fyra år senare.
Den moraliska dimensionen är i Maries konsumtionsvärld på sin höjd en fråga om etikett, om form. Hennes utsvävande sätt att leva leder inte till några reflektioner. Inte heller hennes utomäktenskapliga eskapader med Axel von Fersen; kanske är det tvärtom just denna förbindelse som gör att hon kan uppfylla det viktigaste kravet som ställs på henne, att ge Frankrike en tronföljare. Ytan slår därmed följe med nyttan. Något annat är inte ens tänkbart. Marie Antoinette var ett barn av sin tid och i Coppolas version även av vår.
31 december 2006
Årets haikuer
Januari
Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.
Februari
Spårbunden är jag
som i ett gammalt versmått.
Lyssnar till pulsen.
Mars
Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.
April
Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.
Maj
Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.
Juni
När svalan skriar
som en mobiltelefon
är du besegrad.
Juli
Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.
Augusti
Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.
September
Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.
Oktober
När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat,
återstår frågan.
November
Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.
December
Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.
Dessutom haikun från Trieste:
Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.
Februari
Spårbunden är jag
som i ett gammalt versmått.
Lyssnar till pulsen.
Mars
Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.
April
Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.
Maj
Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.
Juni
När svalan skriar
som en mobiltelefon
är du besegrad.
Juli
Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.
Augusti
Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.
September
Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.
Oktober
När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat,
återstår frågan.
November
Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.
December
Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.
Dessutom haikun från Trieste:
Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.
28 december 2006
Skuggan från Ostpreussen
Förhållandet mellan Tyskland och Polen är inte det bästa. Det handlar inte bara om gasledningen från Ryssland till Tyskland som går Polen förbi. Skuggor från historien har nyligen försämrat relationerna ytterligare. Nu reser tyskar nämligen krav på Polen för lidanden under kriget. Knappt något kan uppröra polackerna mer än detta.
Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.
Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.
Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.
Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.
Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.
Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.
Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.
Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.
Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.
Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.
Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.
Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.
Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.
Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.
Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.
Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.
Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.
Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.
Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
20 december 2006
Citatet
Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det.
Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vid högtidssammanträdet den 20 december 2006. Sagt med anledning av att engelskan ersätter svenskan vid svenska universitet och högskolor både som forsknings- och undervisningsspråk.
Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vid högtidssammanträdet den 20 december 2006. Sagt med anledning av att engelskan ersätter svenskan vid svenska universitet och högskolor både som forsknings- och undervisningsspråk.
19 december 2006
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart
Folkrättsexperten Torsten Gihls kritik mot Dag Hammarskjölds politik i Kongo 1960-1961 var glasklar (se artikeln En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD). Han ansåg att FN:s ingripande mot utbrytarprovinsen Katanga och dess ledare Tshombe var ett brott mot FN-stadgan, som förbjöd inblandning i ett lands inre angelägenheter.
Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.
Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.
I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.
Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.
Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.
Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.
När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.
Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.
Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.
Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.
Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:
1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);
2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt
3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.
Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?
Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.
Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.
I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.
Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.
Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.
Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.
När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.
Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.
Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.
Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.
Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:
1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);
2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt
3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.
Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?
Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
10 december 2006
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
Sverige brukar beskriva sig som en av FN:s närmaste vänner och tillskyndare. Även under FN:s stora kris i samband med Kongokriget 1960-1961 stödde Sverige världsorganisationen och dess svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utrikesminister Östen Undén ansåg att Hammarskjöld inte hade kunnat välja någon annan linje än den han följde i Kongofrågan.
Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).
När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.
Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.
Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.
Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.
Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”
Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.
Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.
Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.
Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).
Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart
Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).
När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.
Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.
Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.
Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.
Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”
Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.
Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.
Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.
Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).
Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart
Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)
5 december 2006
Terror och demokrati
Av debatten i svenska media att döma är den världsomfattande bekämpningen av terrorism överdriven, den inkräktar på den personliga integriteten och den skadar rättssäkerheten och demokratin. Mot den bakgrunden var det särskilt givande att den 22 november lyssna till en konferens i Rosenbads konferenscentrum i Stockholm under rubriken Priset för att bekämpa terrorismen.
Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.
Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.
Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.
När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?
På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.
Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.
Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.
Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.
Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog
Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.
Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.
Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.
När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?
På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.
Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.
Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.
Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.
Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog
1 december 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
